Lars Adaktusson är snäll och hos honom får alla tala till punkt. Men vem vinner egentligen på den präktiga journalistiken? Petter Ljunggren porträtterar en tung medieman som älskar makthavare.

En regnig höstkväll förra året mötte Lars Adaktusson sin journalistiska motsats. Det var på publicistklubben i Stockholm. Adaktusson utmanade Janne Josefsson i en debatt om dolda kameror som arbetsmetod, apropå Uppdrag gransknings valstugereportage.

Adaktusson tog till bibelspråk och talade om ”Djävulens arbetsmetoder för att avslöja Djävulens tankar”. Han talade om integritetskränkning, minskad trovärdighet och journalistiskt förfall. Vad han inte räknat med var att hans egen idé om journalistik den här kvällen skulle utsättas för hårda angrepp.

Till Adaktussons program Agenda, sa Janne Josefsson, ”stod makthavarna i kö för att bli intervjuade”. Och Josefssons replik på påstående om att politikernas rasism hade kunnat avslöjas utan dold kamera var brutal:

– Jag gjorde ju Adaktussonintervjuer också med dem – och då såg du väl resultatet?

Lars Adaktusson reagerade sårat. Kritiken var, muttrade han, ”personliga påhopp”.

– Tror du att jag vill gå maktens ärenden? Att jag skulle vara någon sorts maktens lakej? Det är bara nonsens.

Sen dess har jag funderat på det där. Varje söndag sjunker drygt en halv miljon svenskar ner framför det som sägs vara Sveriges Televisions mest citerade program. Agenda är det ”fördjupande samhällsprogrammet”, både ansett och inflytelserikt. Ett prestigeladdat samhällsmagasin i public service. Alltihop personifierat av den oklanderlige programledaren Lars Adaktusson. Påläst. Kyligt objektiv. Själv har han sagt att han inte är någon ”elak person som ställer taskiga följdfrågor”, att ”gläfsandet” står honom upp i halsen och att hans motto kort och gott är – ”professionalitet”.

Att attackerna på publicistklubben träffade så hårt har förmodligen med just detta att göra. Medan Janne Josefsson är stämplad som journalistisk terrier med tydlig dagordning och kontroversiella arbetsmetoder representerar Adaktusson något helt annat; en hederlig journalistik med raka frågor förmedlade inför öppen ridå. Uppdrag granskning är subjektivt och aggressivt och Agenda är ”professionellt”. Men den här kvällen vändes perspektivet och plötsligt var det Adaktusson som med sina harmlösa frågor ansågs sprida en vrångbild av samhället. Rasismen hade ju aldrig avslöjats i Agenda. Och – värre – han anklagades för att gå ärenden. Kanske hade han rentav en egen agenda.

Med den här debatten i bakhuvudet påbörjar jag en text om Agenda och Lars Adaktusson, en av landets tyngsta mediemakthavare. Vems världsbilder förmedlar Agenda? Vilka personer kommer till tals och varför? Hur går argumenten när paneler sätts ihop för att kommentera kontroversiella frågor om Sverige och världen? Adaktusson är både programledare och ansvarig utgivare. En person med starka åsikter som han också ger tydligt uttryck för på redaktionen, enligt de som arbetat med honom. Han är Agenda. Hur ser hans drivkrafter ut? Vilka kriterier används när man väljer personer till programpunkten ”Veckans eftertanke”, ett inslag av livsåskådningskaraktär där mer eller mindre kända svenskar får förmedla tänkvärdheter till tittarna? Och är det verkligen så – som Adaktussons själv hävdar – att hans frikyrkliga bakgrund inte alls färgar programmets utformning?

Det senare vill jag fråga om eftersom jag stött på röster på SVT som hävdar att Adaktusson lider av homofobi och anklagar honom för att konsekvent ha hindrat och saboterat inslag och studiodebatter med homosexuella. Det förra för att jag i min research möter före detta medarbetare som slutat på Agenda i protest mot Adaktussons ”syn på journalistik”. Men jag vill också intervjua programmets ansvarige utgivare eftersom jag nu sett Agenda sedan starten 2001 och märker att det börjar kännas mer naturligt än förvånande att pressade män med makt får sin mediala advokat i Lars Adaktusson. Jag går därför till väga enligt journalistiskt standardformulär: vaska fram uppgifter ur register, gå igenom klipparkiv, tala med vänner och fiender och kolla rykten så långt det går – för att sedan ta kontakt med huvudpersonen själv för en intervju. Men den här gången går jag bet. Agendas ansikte låter sig inte intervjuas. Per mejl kräver Adaktusson förhandsgranskning av samtliga frågor, och om det kravet inte uppfylls låter han hellre vilket som helst påstående stå oemotsagt. Hans argument ska visa sig aningen bisarrt, fast inte ointressant. Men först historien om vägen dit.

Lars Adaktusson växte upp i frikyrkliga Jönköping. Familjen var religiös, båda föräldrarna aktiva i Filadelfiakyrkan. ”Jag har helt enkelt vuxit upp i kyrkan”, förklarar han i pingströrelsens tidning Nya Dagen.

Redan på gymnasiet visste han att det var journalist han ville bli. Som den yngste någonsin, bara 19 år, kom han in på journalisthögskolan i Göteborg. Det var mitt i det röda 70-talet. Den unge Adaktusson satt mest tyst, berättar en av lärarna. Det var inte lätt att vara en främmande fågel i den tidens radikala miljö, och efter praktiken på Ekot kom han aldrig tillbaka för att avsluta studierna.

Men karriären sköt fart ändå. Journalist på Dagen, lokalradion i Dalarna, Dagens Eko, reporter på Aktuellt, korrespondent i Bosnien och Washington och sedan nyhetsankare på Aktuellt. En tid var han het kandidat till jobbet som programdirektör på SVT och i dag, 47 år gammal, har han alltså ett av branschens absoluta prestigejobb.

Den lyckade karriären till trots funderar han ofta på att byta yrke, har han berättat. I mitten på 80-talet lämnade han Ekot för pressavdelningen på SAS under en kort tid. Och förra året var han beredd att lämna rollen som granskare av regeringsmakten för att själv bli regeringstjänsteman. Han kandiderade till posten som UD:s pressråd i Washington, men ångrade sig och tackade nej. ”Men i framtiden skulle jag mycket väl kunna tänka mig en tjänst som den i Washington. Det var bara tajmingen som inte stämde nu”, förklarar han i tidningen Vi i Vasastan.

Frikyrklighetens eventuella konsekvenser för Adaktussons journalistiska perspektiv är en känslig men inte ny fråga. Trots att tron är ”en grundpelare i livet” påverkar den inte hans yrke, säger han i Nya Dagen. Ändå går hans frustration över kristenhetens minskade inflytande över samhällsutvecklingen som en röd tråd från sent 70-tal och framåt; i boken Spelet om de kristna väljarna – skriven inför riksdagsvalet 1979 tillsammans med Dagenjournalisten Arne Winerdal – används genomslaget för fri abort och sänkt åldersgräns för homosexuellt umgänge som exempel på frågor där kristna riksdagspolitiker tappat greppet. De två författarna föreslår därför att organisationen Kristet samhällsansvar återupplivas, en aktionsgrupp som bildades på 50-talet av bland andra pingströrelsens Lewi Pethrus i syfte att mer effektivt kunna driva ”etisk-moraliska frågor som är viktiga från kristen synpunkt”.

På 80-talet arbetade Lars Adaktusson tillsammans med Siewert Öholm med det kristna nyhetsprogrammet Mellan himmel och jord och på senare år har Adaktusson ofta varit dragplåster vid arrangemang om kyrkans roll i samhällsjournalistiken. Vid seminariet Jesus i medierna i Jönköping 1997 förklarade han att kyrkan ”har svårt att lämna sitt eget välbefinnande och bli en kraft som utmanar och förändrar. Men det är i den funktionen kyrkan har ett nyhetsvärde; mitt i samhället, som kritiker, utmanare och som andlig ryggrad.” Och, berättar Nya Dagen, under evengelistveckan i Jönköping förra året diskuterade Adaktusson ”ordets kraft” tillsammans med kd-ledaren Alf Svensson och Stanley Sjöberg. Seminarierubriken var ”Strategier för samhällspåverkan” och enligt tidningens chefredaktör förenades de tre i en ”frustration över att det hörs för lite i samhället från kyrkans håll”.

En tro eller ideologisk övertygelse behöver naturligtvis inte vara ett problem för en journalist. Tvärtom, kan man hävda, bygger all engagerad journalistik på någon form av subjekt. Förment objektivitet är ett stort problem i dagens hårt nyhetsdrivna medier. Kritiken som riktas mot Agenda handlar heller inte så mycket om att programmet skulle ha en värdekonservativ utgångspunkt, utan snarare är det ett slags återkommande hierarkiskt perspektiv som renderat tillmälet ”maktens megafon”. Att programpunkten ”Veckans eftertanke” ger större utrymme åt religiösa än feministiska profiler är förvisso uppenbart, men det är i Agendas journalistiska behandling av några av det senaste årens mest kontroversiella händelser som ett tydligt perspektiv från ovan framträder. Åtminstone är det min tolkning efter två år med programmet.

När Percy Barnevik var som mest pressad till följd av sin pension på 930 miljoner var Agenda den bästa platsen för honom att bryta tystnaden; Adaktusson hade inga ”taskiga följdfrågor” och Barnevik kunde lugnt förklara orättvisans funktion i ett modernt samhälle. När det ett halvår senare blev dags för Jan O Karlsson-affären blev maktperspektivet än tydligare. Alla minns hur den journalisthatande biståndsministern med de dubbla lönerna under trycket från ett indignerat mediedrev tvingades göra en ”hel pudel”. Kvällspressen hade räknat ut hur många svältande barn ministerns väl tilltagna inkomster kunde föda. Upprördheten nådde stormstyrka.

Men Adaktussons frågeställning var annorlunda. ”Får man inte vara rik i det här landet? Det är ju sjukt”, fnös han när affären var som hetast. Till Agenda inbjöds således tre Sverigebaserade korrespondenter för utländska tidningar att ge sin syn på en ”svårbegriplig politisk moral”. De bekräftade effektivt att Sverige var en moralisk ö och att Karlsson-affären var en non-story. ”I Sverige FÅR man inte tjäna mycket pengar. Man lägger inte samma moraliska aspekt på det i andra länder”, slog Die Welts korrespondent fast.

Ett annat perspektivval gäller Mellanöstern. Israel-Palestinakonflikten är något av det mest känsliga att rapportera om och en vattendelare i debatten är frågan om den tragiska konfliktens grund: sätter man ockupationen i centrum eller poängterar man Israels behov av säkerhet?

Staffan Heimerson pekade i en krönika i Aftonbladet (31/3-02) ut Adaktusson som ”Israelvän”, och när jag ringer upp Heimersson för att fråga om saken berättar han att ”Adaktus” hört av sig i samband med krönikan, orolig över att så många reagerat. Heimerson hade svarat:

– Ja, men det är väl bara att säga som det är. Det här är ju en grej där man försöker hålla sig cool, men någonstans står man.

Under den israeliska offensiven på Västbanken förra våren rasade hela världen över skövlingen och dödsskjutningarna. Till och med USA krävde att Israel skulle lämna de ockuperade områdena. Men i Agenda var perspektivet nästan fullständigt israeliskt. I Agenda 7/4-02 får Tzippi Livni, minister i Ariel Sharons regering, i en intervju med Adaktusson förklara att allt är palestiniernas fel. Ett reportage om självmordsbombare visas, och därefter ett annat om en ”våg av anti-semitism” i Europa.

I studion är Adaktussons frågor sedan hårt vinklade, ibland rena påståenden. Som: ”Och varje uppgörelse kräver egentligen att man får slut på självmordsbombarna. Så länge de håller på äventyras varje uppgörelse. Klarar man det?” Eller: ”Utvecklingen i Mellanöstern visar att de militära styrkeförhållandena inte alltid är riktigt intressanta. Självmordsbombarna har oerhört stort inflytande.”

Hösten 2001 – under och efter terrorrattackerna 11 september – jobbade journalisten Lena Pettersson på Agenda, men slutade på grund av konflikt med Lars Adaktusson i synen på journalistik.

– Som ansvarig utgivare kan han driva väldigt mycket och ställa folk inför färdigt faktum så att man inte behöver prata mer om saken, säger hon.

Efter terrorattackerna gjorde hon en intervju med Noam Chomsky för Agenda. Eftersom Adaktusson uppfattade inslaget som USA-kritiskt ville han enligt Lena Pettersson – mot redaktörens vilja – balansera med att ha Sydsvenskans Per T Ohlsson i studion. Ohlsson attackerade Chomsky hårt, bland annat med att han skulle vara Förintelserevisionist och efter sändningen var Adaktusson ”skitförbannad”; han hade haft en revisionist i programmet och ställts i dålig dager inför Per T Ohlsson. Lena Pettersson förklarade att Chomsky själv var jude och att anklagelsen om revisionism var gammal och tillbakavisad, varpå det framkom att Adaktusson inte visste vem Chomsky var.

– Han trodde det var ”någon professor i USA” jag pratat med, men han hade ingen aning om vem det var.

Inte heller, säger Lena Pettersson, kände han till den USA-baserade palestinske författaren Edward Said. Att inte känna till två av USA:s tyngsta samhällskritiker trots att man varit Washington-korrespondent i två år avslöjar, menar Lena Pettersson, ett väldigt begränsat perspektiv.

Men det finns också en mycket mer konkret orsak till konflikten mellan henne och Adaktusson. Det handlar om den alarmerande rapport som organisationen Ecpat släppte i början av september 2001. Minst 400 barn, hävdar rapporten, tvingas till prostitution i Sverige. Det är en sensationellt hög siffra. Agenda fick uppgifterna dagen före alla andra och Lena Pettersson skulle göra en filmad faktaruta som underlag till debatten i studion. Problemet var att hon inte fick läsa själva rapporten. I stället fick hon uppgifterna från Adaktusson, som i sin tur stod i kontakt med Ecpat.

– Det tyckte jag var obehagligt, jag hade inte någon kontroll, inget faktaunderlag, jag visste inte vad rapporten egentligen sa eller hur den var gjord.

Ecpat är en mycket inflytelserik lobbyorganistion som tidigare varit med att driva igenom ett förbud mot barnporr. Och rapporten om barnprostitution har senare kritiserats för att underlaget var mycket tveksamt och siffrorna uppblåsta. På SVT-nyheternas researchgrupp hissade man tidigt varningsflagg. En medarbetare ringde och varnade Adaktusson för att det var ”något skumt” med rapporten. Men hon blev enligt Lena Pettersson avfärdad. Agenda skulle vara först. Och så blev det.

I Agenda 2/9-01 presenteras nyheten om sexhandel med ”hundratals” barn i Sverige. Ett ”allvarligt samhällsproblem som kompliceras av politisk passivitet”. I studion pressas ansvariga ministern Ingela Thalén hårt av både Adaktusson och Helena Karlén, Ecpats framgångsrika generalsekreterare som 1996 valdes till ”Årets lobbyist”. ”Varför har ni ingen handlingsplan? Är det inte genant?” frågar Adaktusson. Thalén viker sig i direktsändning och lovar att ”tänka om”.

Vad varken Lena Pettersson, Ingela Thalén eller tittarna vet är att det är Lars Adaktussons egen brorsdotter som gjort rapporten. Ecpat satt nämligen med i den grupp som höll på att ta fram regeringens handlingsplan mot sexuellt utnyttjande av barn. Men arbetet gick trögt och Ecpat höll på att tröttna. Så när rapporten var klar, men ännu inte offentliggjord, vände man sig till Adaktusson. Man hade en önskan: att få ställa regeringen mot väggen. Och det fick man.

Storyn om Agenda och Ecpat berättar brorsdottern själv när jag ringer upp, och det är efter att jag fått den bekräftad Adaktusson vägrar ställa upp på en intervju. Skälet, förklarar han per mejl, är att jag är en tvivelaktig journalist som använder ”ohederliga” arbetsmetoder och ”falska förespeglingar” och som bevis skickar han med följande citat: ”Den sanning som får sitt utlopp i Petters artiklar är fabricerad, förfalskad.”

Det är här det blir bisarrt. På webben har Adaktusson uppenbarligen gjort en sökning på mitt namn och snabbt hittat en debattartikel i tidningen Arbetaren. En ung man från den våldsamma husockupationen i Linköping i mars 2000 är besviken efter ett kritiskt reportage jag gjort om de maskerade aktivisternas medelklassbakgrund och drar slutsatsen att min sanning är ”fabricerad, förfalskad”. Detta använder nu Lars Adaktusson för att belägga mina ”tveksamma arbetsmetoder” och vägra låta sig intervjuas. Vad Agendas programledare inte noterat är att anklagelserna går ut på att samma fakta, enligt husockupanten, ”florerat” i DN, Expressen och Östgöta Correspondenten och att det i själva verket är inte bara är min sanning utan sanningen i ”dagens media” som är fabricerad och förfalskad. Det kunde varit intressant kritik, om den haft mer substans. Men att just Adaktusson skulle ta stöd av militanta husockupanter var oväntat.

Jag får således ingen respons på funderingar och påståenden om Agendas makt, eventuell homofobi, syn på Israel, respekt för rikedom, obefintliga kunskaper om världens mest kända USA-kritiker eller huruvida Lars Adaktusson ser ett allvarligt problem i att publicera en brorsdotters rapport. Det är viktigt att granska mediemakthavare, har han själv sagt. Men att granskningen har sina gränser blev överraskande tydligt.

Petter Ljunggren