Bild: Po Tidholm

Länge såg det ut som Sveriges egen koloni var särskilt motståndskraftig mot rasism. Norrland var som ett bevis för att armod inte måste föda nationalism, utan snarare solidaritet. Po Tidholm skriver från Söderhamn, som nu blivit SD:s starkaste fäste norr om Blekinge.

Norrland – och det är lika bra att jag redan nu tydliggör att jag konsekvent kommer att använda detta svepande begrepp – har problem. Trots förekomsten av råvaror och viktig basindustri krymper skattebasen samtidigt som glappet mellan arbetsför befolkning, pensionärer och vårdtagare vidgas. Skolor lägger ned, servicenivån sjunker, ja ni vet. Samma gamla visa som under de senaste femtio åren. Det är knappt man orkar dra den igen.

Politikerna har hur som helst tröttnat. Det är roligare att prata om den handfull nya jobb som uppstår när Facebook startar en serverhall än de tusentals arbeten som försvunnit i skogsnäringen när branschen rationaliserat och centraliserat sin verksamhet.

En kommun i dag är inte helt olikt ett företag; där finns självständiga nämnder och förvaltningar som var och en ska gå med vinst, där finns målbeskrivningar och portalparagrafer, och där finns behovet av att upprätthålla ett anseende. Inte bara inför medborgarna, utan också inför de omkringliggande kommuner man konkurrerar med.

Kommunen måste i någon mån skönmåla sin verksamhet för att kunna attrahera sporadiska inflyttare och för att kunna dra till sig företagsetableringar. Det där blir ytterst förvirrande för medborgarna. Å ena sidan talar verkligheten oftast sitt tydliga språk.

Bor du i norrländsk inlandskommun så har de antagligen stängt din byskola, dragit in några busslinjer, halkat efter med underhållet av simhallen och i förhoppningen att det skulle gå bra på något sätt har de också sålt av den kommunala slalombacken för en krona till en entreprenör som lagt ned den och sålt liften.

Det finns ett folkligt missnöje, och jag skulle gärna beskriva hur det pyr eller puttrar eller vad nu det folkliga missnöjet brukar göra, men det är för stora ord. Kanske susar det snarare. Ett sus som sakta ska stiga till ett brus. Men det krävs några insikter på vägen innan så sker. Det första som måste hända är att norrlänningen måste förstå hur kontraktet ser ut nu för tiden.

”Norrland blev Sveriges eget Klondyke, ett framtidsland”

I höstas kom det nazister till Umeå, samma aggressiva sammanslutning som några månader senare skulle attackera ett fredligt demonstrationståg i Kärrtorp reste till Västerbotten och ställde sig utanför gallerian på gågatan mitt under lördagsrusningen och delade ut flygblad.

De ville ha bråk, och det blev bråk. Till slut blev de bortkörda av polisen. Umeåborna reagerade som man ska, någon dag senare samlades över två tusen personer på torget i en manifestation mot fascism. Svenska Motståndsrörelsen skrev på sin hemsida att ”den där staden behöver skakas om eftersom den av någon anledning inte vaknat upp som övriga orter gjort”.

Och i VK skrev krönikören Anahita Ghazinezam en fin krönika som delades i sociala medier, helt enkelt för att den beskrev Norrland som den närmast naivt goda landsända vi alla hoppas att den ska vara; den där delen av Sverige som inte slukats av urbanitetens och egoismens passivisering, där klokskap, rättrådighet och sunt förnuft fortfarande råder. Där man bjuder inbrottstjuven på kaffe och befolkningen är immun mot fascismen.

– Den där krönikan blev väldigt romantisk, urskuldar sig Anahita Ghazinezam någon månad senare. Men jag tror på texten, trots att jag inte är något orakel och att hopp är ett brott i Norrland.

Norrland, om vi nu tar det från början, är den del av Sverige som ligger norr om Dalälven. 60 % av landet, sett till ytan, men knappt 10 % sett till befolkningen. I Norrland finns en räcka halvstora städer, från Gävle i söder till Luleå i norr.

Alla utom en ligger vid kusten. Förutom Östersund och några hyfsat attraktiva skidorter är inlandet ett problem. Ja hela Norrland är egentligen ett problem.

Det är bara Umeå som har tillväxt, övriga städer går det inte bra för. Umeå har universitetet, och detta år är de dessutom en av två europeiska kulturhuvudstäder. Umeå är inte representativt i något avseende egentligen, Umeå är en ö av tillväxt i ett hav av undergång.

Att det ändå går att tala om Norrland beror på att regionen har ett gemensamt öde.

Det norrländska samhället är uppbyggt kring arbete och mobilitet, människors boendemiljöer är en direkt konsekvens av nationalstatens behov av råvaror. När andra europeiska stater skaffade sig kolonier i Syd– och NordamerikaAsienoch Afrika fick Sverige hålla till godo med Norrland.

Det var helt enkelt vad man hade råd med. I stället för att erövra nya kontinenter erövrade man sin egen bakgård och projicerade enorma förhoppningar på projektet. I norr hoppades man kunna göra allt det man gjorde i kolonier; förslava en urbefolkning, starta gruvor och hitta ädla metaller, driva in skatter och odla exotiska kryddor. Carl von Linné, för övrigt vetenskapligt sansad, föreslog vid en tidpunkt att man borde starta saffransodlingar på fjällsluttningarna.

När det så småningom stod klart vilken potential det fanns hos Norrlands råvaror tog kolonisationen fart på riktigt. Vid mitten av artonhundratalet hade Sverige haft ett antal decennier av stabilitet och växande befolkning och eftersom jordbruksmarken i landets södra delar redan var upptagen uppmuntrade staten en expansion norrut.

Med löften om skattefrihet och frihet från militärtjänstgöring fick man folk att bryta upp och kliva av tåget på en myr i inlandet där staten stakat ut små hemman.

Parallellt med denna rörelse tog industrialismen stora kliv. Från att ha varit en råvara med stort nyttovärde men blygsam ekonomisk betydelse fick skogsprodukter plötsligt en exportmarknad och på 1870-talet reste en tysk ingenjör runt och tittade på älvarna för att sedan konstatera att de, om de tämjdes, skulle kunna försörja hela Europa med elström. Järnvägen drogs fram och möjliggjorde i sin tur en storskalig gruvdrift. Norrland blev Sveriges egetKlondyke, ett framtidsland, med vars hjälp den fattiga nationen skulle kunna förvandlas till världens modernaste land.

Hela denna historia, menade Anahita Ghazinezam (som i sin tur lutade sig mot ekonomihistorikern Lovisa Broström), hade vaccinerat Norrland mot fascismen. ”Man finner inte kräftan, eken eller adelsmannen norr om Limes Norrlandicus”, som det stod i en gammal lärobok.

Så långt vill jag hålla med henne. Det är de högre samhällsskikten i södra Sverige som burit fram den ideologiska fascism som lyst med sin frånvaro bland de klassmässigt rätt homogena norrlänningarna. Rätten att kolonisera andra hänger samman med en idé om överordning som av naturliga skäl inte kunde slå igenom i koloniserade trakter.

Kärnan i fascismen är nationalismen, men i svensk tappning har inte ägandet varit obetydligt, styrkan i överordningen har ofta handlat om tillgång till jord.

Lovisa Broström menar att den norrländska konflikten fick en klassisk vänsterprägel och att stridslinjen hamnade mellan arbetarna som producerade och ägarna som plockade åt sig av mervärdet. Konflikten handlade om hur fördelningen skulle ske, och hur mycket fabrikörerna borde avstå.

När detta skrivs har Sverigedemokraterna parkerat sig kring 9 procent i de flesta opinionsundersökningar.

Trots att små och stora skandaler duggar tätt och både medier och allmänhet har testat att både bemöta, tiga och protestera mot både utspel och övertramp tycks opinionen stabil.

Researchgruppen, en vänstersammanslutning med uttalat syfte att knäcka SD och den svenska extremhögern genom kartläggning och information, presenterade under senhösten sina arbetsresultat i Expressen. Den aktiva SD-anhängaren, den som debatterar på Avpixlat och säger sin rasistiska mening anonymt i öppna kommentarsfält, är en man över femtio, bosatt i ett mindre samhälle i Sydsverige. Ytterst få återfinns i Norrland.

Tittar man på 2010 års valresultat står det också klart att SD har en svag representation i norrländska kommuner och betydligt sämre siffror i riksdagsvalet. Det skiljer hela 2 procentenheter mot övriga landet.

Bilden verkar alltså stämma så här långt. Fascismen i den mån SD nu kan kallas fascister, har inte haft några större framgångar i Norrland.

”I stället för moraliskt rättrådiga bönder blev de forna skogsägarna proletärer”

Förhoppningen är givetvis att den norrländska erfarenheten ska ha betydelse, för det skulle innebära att armod inte nödvändigtvis föder protektionism och nationalism, utan snarare en solidaritet med andra utsatta. Det skulle alltså signalera en viss optimism.

Sverigedemokraterna är tydliga med att de är ett parti med en politik för hela landet, och de är mycket väl medvetna om var de har sitt stöd och var de kan växa. I fördomarnas, varghatets och bruksnedläggningarnas landsbygd har de en potential, om de bara lär sig spela ut det populistiska landsbygdskortet.

Landsbygdsfrågan är verkligen ingen enkel politisk fråga, särskilt inte i Norrland. När allting ställdes på sin spets vid artonhundratalets slut var det högern, och mer specifikt unghögern, som försökte stoppa det stora kapitalets intrång i norra Sverige.

Två parallella reformer hade på kort tid skapat hundratusentals småjordbruk i Sverige, och många av dem låg i Norrland. Avvittringen av kronans skogsmark genomfördes för att stärka upp jordbruket och öka nyodlingen, och därtill genomförde Domänverket avstyckningar och uppmuntrade nybyggen. De konservativa såg jordbrukaren som landets moraliska ryggrad och industrialismen som ett hot.

När sågverksaktiebolagen gick hårt fram i sina uppköpsräder var det högern som ville stoppa dem medan de mer progressiva ansåg att stordriftsfördelarna vägde tyngre. Hemmansuppköpen, eller ”baggböleriet” som det kom att kallas, stoppades genom lagstiftning 1906, men först när skogsbolagen köpt upp en tredjedel av Norrland. Konsekvensen blev i allt väsentligt det som högern varnat för.

I stället för moraliskt rättrådiga bönder blev de forna skogsägarna proletärer, dels i den skog de just sålt, dels i de industriorter som växte fram kring sekelskiftet. Det blev arbetarrörelsen som sög upp småfolket, inte Bondeförbundet.

Eftersom det saknades lärosäten och förädlingsindustri saknades också i stora stycken den kategori välbärgade akademiker som under trettiotalet anslöt sig till fascism och nazism, och som fick med sig bönderna i sina rasrena fantasier.

Den norrländska historien var ännu ung när andra världskriget tog slut och folkhemmet skulle byggas på allvar, och kanske var det just därför som norrlänningen så helhjärtat anslöt sig till modernitetens ideal. Till skillnad från i södra Sveriges mer traditionstyngda städer och bygder fanns inga hierarkier och ingen historia att försvara.

Norrlänningen välkomnade därför det storskaliga skogsbruket och utbyggnaden av landsändans vilda laxälvar, man applåderade dagbrotten och exproprieringen av åkermark där centralorternas villagator skulle byggas.

Det upprättades ju ett kontrakt: Exploatering skapar arbetstillfällen som ger lokala löneskatter som används till välfärd åt alla. De flesta skrev under.

Nästan var du än bodde kom staten och byggde en skola i gult tegel med hockeyrink och en busskur vid byvägen.

Landsbygden var en del av samhället, och inte minst fanns det – fram till början av nittiotalet – en landsbygdspolitik vars betydelse inte går att överskatta. Även när den storskaliga urbaniseringen av Sverige inletts ansåg sig svensken vara sprungen ur landsbygdens mylla. Nästan alla hade fortfarande släktingar som levde av jord och skog. Landsbygden gick inte att gå runt.

– En stor anledning till att landsbygdspolitiken i princip är utraderad nu är ju att besluten ligger hos EU i stället, säger statsvetaren Magnus Blomgren vid Umeå universitet.

– Flera traditionella konfliktområden är borta. Jordbruks– och regionalpolitiken hanteras från Bryssel. Det här är ett av skälen till att Centerpartiet tappat mark. De har inget inflytande över sina traditionella frågor längre. Kanske är det därför de lyft vargjakten.

Urbaniseringen är en ohejdbar global kraft, och bland de europeiska länderna ligger Sverige i täten. Ingenstans går urbaniseringen lika fort som här. Stockholmväxer med ett helt Skellefteå om året. Och ingen lyfter ett finger för att förhindra utvecklingen.

Självklart medför denna avfolkning att Norrlands väljarbas gradvis tappar i betydelse men ännu så länge borde den vara intressant, åtminstone för de mindre partier som behöver marginaler.

Och under 2013 presenterades faktiskt en rad landsbygdsprogram inför valet:Moderaterna lät göra en opinionsundersökning, och resultatet var katastrofalt.

Hälften av de tillfrågade – ett enligt undersökningsföretaget Skop snitt av svensk väljarbas –  trodde inte ens att Moderaternas politik riktade sig till hela befolkningen. Utifrån denna insikt skrev de sedan ett 40-punktsprogram för landsbygden med fokus på företagande, valfrihet och marknadslösningar.

Centern kämpar i motvind efter sitt historiska lappkast.På bara några år gick de ifrån att vara ett stadigt landsbygdsparti, som pragmatiskt förespråkade en blandning av statlig inblandning och aktiv näringslivspolitik som lösning på landsbygdsproblematiken, till att ensidigt propagera för marknadslösningar, även i miljöer där marknaden inte för något i världen vill uppehålla sig.

Partiet har sökt sig till unga storstadsväljare men bärs ironiskt nog upp av män åldersgruppen 65–75 i Jämtland och Västerbotten. I storstadsregionerna har de ca 2 procent. Partiet har grävt sin egen grav.

Folkpartiet och KD bemödar sig inte och Socialdemokraterna har ett långt och komplicerat förhållande till det icke–urbana Sverige. Eftersom landsbygden per definition ofta är gles blir den svårhanterlig för att parti som har det i sig att centralisera, rationalisera och bygga storskaliga lösningar.

I den mån Socialdemokraterna har en politik för svensk landsbygd så bygger den på analyser av femtiotalets industrilandskap.

Miljöpartiet vill att landsbygden ska vara grön och verkställa det som den urbana medelklasskonsumenten kräver: ekologisk mat, ett hänsynsfullt skogsbruk, kretsloppstänkande i lantbruket och fina ekoturismanläggningar.

Men landsbygden vill inte alltid leverera.

Landsbygden förhåller sig ännu så länge skeptisk till Miljöpartiet, och i någon mån också till Vänsterpartiet. Skräcken för högre bensinskatt är stor, och talet om klimatet och omställningen framstår som alltför uppfordrande. Här finns följaktligen ett vakuum, och många tror att Sverigedemokraterna kan bli det parti som lyckas.

För vad hände i Norrland i frånvaro av adel och borgare. Jo, arbetarrörelsen tog plats i toppen av hierarkin med löften om välfärd och arbete. Och vad händer när de sviker, när samhället faller isär, när hemtjänsten blir för dyr och byskolorna stänger. Arbetarrörelsen får skulden.

Vems fel det är spelar ingen roll. När Socialdemokraterna backar tar Sverigedemokraterna plats.

Olivier Truc är frilansjournalist och Norden-korrespondent för franska Le Monde. Han har följt framväxten av högerextrema populistpartier i Danmark,FinlandNorge och Sverige.

– För det första, säger han tröstande, är det inte så farligt i Sverige. Jag kommer från Frankrike och Nationella fronten är enorma i jämförelse med SD. Men med det sagt har jag förundrats över hur lätt SD kommit undan. Sverige är det enda landet i Norden vars populistparti faktiskt har rötterna i nazismen.

Sannfinländarnas framgångar under det finska valet 2011 går att se som ett varnande exempel. Med sina 19 % är de den finska riksdagens tredje största parti.

Landsbygdsväljarna har slutit upp närmast mangrant och lockats av ett budskap som bygger på lika delar förakt mot inhemska eliter som ett brinnande EU–motstånd.

Precis som SD varvar de socialdemokratisk välfärdspolitik med en socialkonservativ agenda. Sannfinländarna har sina rötter i det insomnade Landsbygdspartiet som under 60– och 70-talen byggde sitt narrativ på ett förlorat agrart paradis. I dag är denna bild kompletterad med det yttre hotet från överstatlighetens Europa och invandringen. Kombinationen är ytterst kraftfull.

– Visst skulle en sådan politik kunna ha framgång även i Sverige, tror Olivier Truc. Problemet för SD är att de inte har någon organisation. Sannfinländarna har i någon mån samma problem. De måste konsolidera och tänka långsiktigt.

– Stämningarna finns ju redan, folk bär på en stark fruktan för det okända och norröver pratar många om att ”Stockholm fattar inget”. Den som svarar på det kan vinna mycket.

Olivier Truc, som också är firad deckarförfattare i Frankrike med två böcker som utspelar sig bland samer i Norrland, vill också varna för den rasism som drabbar samerna.

– Norrlänningarna verkar inte förstå själva att det är rasism att prata illa om samerna, säger han.

Statsvetaren Magnus Blomgren i Umeå har själv tittat på hur Norrland skiljer ut sig politiskt i förhållande till övriga landet. I rapporten ”Det röda Norrland och det blå Sverige” slår han fast den förväntade bilden av en landsända som håller det röda fortet medan resten av landet rör sig högerut.

– Det finns en tröghet hos norrländska väljare, menar Blomgren. Mycket på grund av att de många gånger är rätt gamla och inte alltför flexibla med sina åsikter.

– Norrland är rödare, men däremot tror jag att Sverigedemokraterna har samma potential här som i det övriga landet. Det som i slutändan kan ha betydelse i Norrland är att många är väldigt desillusionerade och att attityderna till invandring inte skiljer sig åt.

– Sverigedemokraternas problem handlar om att de inte har tillräckligt mycket folk för att kunna växa i kommunerna. Det finns en stigmatisering av partiet som gör att folk inte vågar ta steget. SD har ännu inte hittat sina lokala politiska entreprenörer med lokal trovärdighet. Den lokala trovärdigheten är A och O i norrländsk politik, det funkar inte att komma utifrån.

Christina Thuring är öppen med problemen. Hon är anställd valorganisatör hos Sverigedemokraterna och har ansvar för att rekrytera potentiella fullmäktigeledamöter till norrländska kommuner och landsting. Hon bor i södra Norrland med sin man, också han aktiv sverigedemokrat.

– Det är svårt, men det går skapligt. Jag reser runt och har möten, men det räcker inte med att träffa folk en gång för att de ska ställa upp. Man måste ses och fika kanske tre fyra gånger innan de känner sig bekväma. Det är ett stort steg att kliva ut i offentligheten och representera partiet, säger Thuring. Man vet ju hur det blir. Det blir uppblåst.

– Vi får jobba långsiktigt, vi kommer inte hitta folk till alla kommuner inför höstens val. Men på sikt så.

Tittar man på SD:s hemsida står det klart att partiet är mycket svagt i norra Sverige, vilket Christina Thuring alltså bekräftar.

Det finns sympatisörer men inga representanter. Att partiet fått utesluta sextio medlemmar, varav många varit aktiva kommunpolitiker, sedan valet 2010 gör det hela mer komplicerat. Orutinerade medlemmar, ofta drivna av starka känslor och åsikter i invandringsfrågan, har gång på gång passerat gränserna för den ”nolltolerans” som partiledningen bestämt ska råda. Inga rasistiska åsikter är tillåtna. Men processen tycks ofta vara godtycklig. Vissa SD-medlemmar högt upp i organisationen klarar svåra övertramp medan andra ryker för småsaker. Stämningen i partiet framstår som en aning skrämmande för nya medlemmar.

– Det var Sverigedemokraterna som väckte mig politiskt, säger Thuring. Jag satt i kyrkorådet och folk pratade om att SD skulle hållas utanför. Då blev jag nyfiken och läste på. Och då föll jag för partiet. Jag håller med om allt.

Christina Thuring kommer fortsätta resa runt och bearbeta sympatisörer att ställa upp i kommunvalet. Efter valet kommer hon hålla kurser med nyblivna politiker.

– Då pratar vi om politiken och berättar var vi står och vad som är okej att prata om.

SD:s landsbygdsprogram innehåller i stort sett det förväntade. Lägre bensinskatt, stöd till företag, infrastruktur, bättre service och nej till skolnedläggningar.

– Invandringen behöver man inte prata om när man är ute. Man behöver inte ta upp frågan, det är ändå alltid den folk vill prata om. Så fort jag visar mig på stan kommer folk och vill prata om den.

Hur ser du på att många norrländska kommuner tjänar pengar på flyktingmottagning och att invandring ses som en lösning på avfolkningsproblematiken?
– Det har jag ingen åsikt om. Jag är inte så insatt i såna saker.

Det märkliga med norrlänningarnas förhållande till invandrare är att det framstår som rätt godtyckligt var, när och varför fientligheten blossar upp.

Det finns, om man ska tro forskning och statsvetaren Magnus Blomgren, inget som tyder på att främlingsfientligheten är större i orter som har stor flyktingmottagning.

Fördomar är däremot, om man ska tro professor Klas Borell, generellt mer utbredda på landsbygden än i urbana miljöer. Det handlar inte med automatik om låg bildningsnivå utan snarare om känslor av utsatthet och orättvisa. Fördomarna är som starkast i glesbygd med stor social problematik. Forskare pratar om ”kontakthypotesen”, det vill säga möjligheten att bryta ned fördomar genom att få grupper att mötas och på det sättet ”avstereotypifieras”. Det finns faktiskt fler rörande exempel på sådant än skräckexempel på motsatsen.

Här kan det vara på sin plats att göra en jämförelse med vargdebatten, för precis som med hotet från invandringen, är vargen för de allra flesta ett i allra högsta grad abstrakt hot. De flesta har aldrig sett en varg och kommer aldrig störas av invandringen, men frågorna växer i kraft av sin enkelhet och symbolik till stormstyrka, och vanliga argument räcker plötsligt inte för att hantera känslorna som uppstår.

Det är inte svårt att se orsakerna till missmodet. Moderniteten – med det inneboende löftet om framtid och delaktighet – passerades på ett ögonblick. Kvar blev en bitterhet, men också en idé som på många andra håll snabbt övergavs: den om människans överlägsenhet och tolkningsföreträde i naturen. Det rationella skogsbruket och nolltoleransen mot varg är samma andas ideal, och dess förkämpar slåss inte bara mot biologin utan mot krafter som hotar deras tolkningsföreträde.

Invandringen hotar på samma sätt en gammal ordning. Samhällslivet i Norrlands inland har förvandlats till ett misslyckande.

Nu flyttar somaliska asylsökande in i det som för inte så länge sedan var ortens mest moderna bostadsområde, men som stått tomt sedan 90-talskrisen drog undan mattan för de kommunala ekonomierna.

Det har slumpat sig så att just mitt lilla valdistrikt i södra Norrland, helvitt, agrart och trevligt på ett Bullerby-aktigt vis, blivit ett av de största SD-fästena norr om Blekinge. Troligen kommer det som hänt här att hända i övriga Norrland i valen 2014 och 2018.

Jag har försökt vara förstående inför utvecklingen och genom åren skrivit många krönikor med huvudet på sned om att det ju inte är någon lätt sak att bo i en kommun som är körd i botten, där arbetstillfällena är få och gatubilden inte är att känna igen. Men allt oftare undrar jag hur folk kan vara så korkade att de röstar på ett parti som under de fyra första åren i fullmäktige bara lämnat in en enda cirkulärmotion och inte ens kan sitt eget partis politik.

”Proteströster” och ”misstro mot etablissemanget” säger de som vill ursäkta väljarna. Men vi ska passa oss väldigt noga för att ursäkta rasiströstarna, eller för att normalisera deras närvaro i politiken. 11,6 procent är rena vansinnet. I P1 (där SD-väljarna ser till att vi blir grundligt utskämda) hör jag några lokala förmågor som svamlar om Sverigedemokraternas intresse för vargjakt och motorsport. Plötsligt vet jag inte vad som är värst: att vara uttalad rasist, eller att rösta på ett rasistiskt parti för att de vill ge mer pengar till folkrace.

Om 30-talsfascismen avspeglade de överordnades självbild är dagens rasism de underordnades revansch. SD-rasismen breder ut sig när välfärden krackelerar, tilltron till fördelningspolitiken havererat och medborgarna tror sig behöva konkurrera om de återstående medlen. Det är den analys som följer av det nyliberala samhällets frånvaro av strukturella förklaringar.

I stället för att tillföra resurser till välfärden ställer man grupper mot grupper.

Det är en missuppfattning att det skulle vara något slags medborgerlig plikt att respektera alla åsikter som vinner legitimitet i demokratiska val. Det är som att vi plötsligt måste ta ren idioti på allvar bara för att den plötsligt har något slags demokratisk förankring. Många hävdar att SD:s framgångar är en konsekvens av stor invandring och det finns forskning som pekar på rent instrumentella samband. Men det förklarar faktiskt inte själva rasismen: den där känslan av att vara kulturellt överlägsen och förfördelad på samma gång.

Närvaron av somalier i kommunen har ju faktiskt bara utlöst främlingsfientlighet hos en tiondel av invånarna, och sällan hos dem som faktiskt lever nära de asylsökande.

Jag har just skrivit en lång text om Norrland och farhågan/möjligheten att Sverigedemokraterna under de närmaste två valen tar stora kliv in de folkvalda lokalförsamlingarna. Men en del av mig är ambivalent.

Är det verkligen mitt ansvar att försöka förstå de som blivit rasister? Måste vi respektera deras hållning bara för att de nu klätt sin rädsla i en politisk dräkt?

Jag tycker trots allt inte det. Vurmen för Sverigedemokraterna är för ytlig, för okunnig och för oseriös för att respekteras.

Sverigedemokraterna har varit duktiga på att spela på känslan av att det gamla gått förlorat och att folkhemmet är hotat. Och det stämmer ju.

På det hela taget är det ju kört för stora delar av Norrlands inland. Det kommer inte vända. Men hotet består givetvis inte av en grupp nyanlända somalier som fått inhysning i en redan tom sextiotalskåk.

Hotet – som för övrigt redan är verkställt – är den globaliserade kvartalsekonomin.

Den lokala industrins maskiner gör nu tjänst i Pakistan, där arbetskraften kostar en bråkdel av vad den gör i Norrland.

Skogsnäringen har rationaliserats och mervärdet hamnat hos aktieägarna, internationella gruvbolag med säte i skatteparadis bygger oljeplattformar på land utan hänsyn vare sig till lokalsamhället eller framtidens miljö, de fjällnära byarna töms på fastboende och husen köps upp av folk som betalar skatt i storstäderna. En exploatering leder inte till lokala arbetstillfällen som ger skatteunderlag åt kommunen som kan skänka välfärd åt alla. Kontraktet är rivet.

Men dessa samband tycks vara en aning för komplicerade att förstå, och förresten är det kanske ingen som försökt förklara dem. De enkla svaren får fäste.

Myterna breder ut sig. Det slutar med en kamp om bidragen.

Krigsskadade somalier och arbetslösa locals blänger på varandra utanför socialkontoret. En sådan fasansfull ironi.

Po Tidholm