I ett tidigare nummer av Magasinet Arena efterlyste Katharina Tollin en feminism som positionerar sig i dagens politiska sakfrågor. Hon tog frågan om vinster i välfärden som exempel och efterlyste specifikt feministiska argument mot dessa. Jag funderar på vilka de kan vara. Att vinstuttag är stöld av gemensamma skattemedel kan väl inte sägas vara ett specifikt feministiskt argument? Eller att vissa sektorer inom ett samhälle bör vara undantagna en kapitalistisk lönsamhetslogik?

Det enda argument jag kan se är det som Jonas Sjöstedt förde fram i en artikel i Svenska Dagbladet: det är främst män som äger vinstdrivande företag inom välfärden och det är främst kvinnor som arbetar inom densamma – när vinst ska skapas är personal en utgift man snabbt sparar in på, vilket ju då drabbar de som arbetar inom sektorn.

Jag vet inte hur Malin Rönnblom och Sara Edenheim skulle ställa sig till ett sådant argument – de avslutade sin artikel i senaste numret av Arena med att hävda vikten av ”en feministisk politik som svarar mot vad vi vill, inte vad vi är”. Hur förhåller sig en sådan viljebaserad, till skillnad från en identitetsbaserad, feminism till politiska argument som bygger på vad kvinnor som grupp rent faktiskt gör?

Det Rönnblom och Edenheim främst ville diskutera i sin artikel var dock hur orättvisor – mellan kön, sexualiteter, etniciteter och klasser – måste individualiseras för att kunna erkännas av det liberala projektet. Ett sådant individbaserat rättighetsparadigm, menade de, hindrar en politisering av kollektiva orättvisor, vilket jag tror att de har helt rätt i.

Men samtidigt visar just det individbaserade rättighetsparadigmet att orättvisan mellan klasser skiljer sig från de övriga orättvisor som Rönnblom och Edenheim nämner. Klassorättvisan kan nämligen just inte individualiseras och samtidigt ses som en orättvisa inom det liberala projektet.

I den marxistiska traditionen definieras klass som en position inom produktionsförhållandena. En individuell representant för arbetarklassen kan inte komma till den liberala lagen och säga ”titta, jag är utsatt för orättvisa för jag äger inte produktionsmedlen och är därför utlämnad till att acceptera den ägande klassens villkor”.

Jaha, skulle lagen säga, so what? Detta förhållande ses ju över huvud taget inte som en orättvisa inom det liberala projektet, utan som ett grundläggande villkor för det kapitalistiska samhället, som i sin tur ses som ett villkor för frihet.

Faktum är att det först är när klass inte definieras som en position i produktionsförhållandena utan som en gruppidentitet som det liberala systemet – åtminstone stundtals – kan se klasskonsekvenser som orättvisor. Till exempel har liberaler – eller har de i alla fall tidigare haft – en vilja att se den obligatoriska grundskolan som ett slags kompensationsverksamhet för olika klassmässiga arv vad gäller vana vid och inställning till utbildning.

Därför ställer jag mig frågande när Rönnblom och Edenheim talar om en ”nymarxistisk intersektionalitet” som ser klass som en ”identitetsmarkör”. Det nya med den marxistiska blicken måste i så fall vara att man överger den marxistiska definitionen på klass.

Spelar det någon roll om vi definierar klass i marxistiska termer eller ser det mer sociologiskt, som en identitet? Ja, för om vi ser klass som en position ser vi också att målet för klasskampen skiljer sig från målet för övriga kamper.

För en marxistisk socialist sammanfaller definitionen av klass och orättvisa; de är varandras villkor. Däremot vore det svårt att hävda att det är fråga om en orättvisa i sig att födas med ett visst könsorgan, eller med en viss sexualitet eller i ett visst land.

Orättvisor till följd av sådana förhållanden uppstår i ett bestämt samhälle, men inte nödvändigtvis i ett annat. Målet för en kamp mot de orättvisorna kan inte vara att utplåna könsorgan eller sexualiteter eller geografiska områden. Målet för klasskampen, däremot, är det klasslösa samhället, det vill säga att utplåna klasser genom en annan form av ägande. Därför kan klassfrågan aldrig bli fråga om ett erkännande.

Nina Björk

Publicerad i nya numret Magasinet Arena, nr 2 2013, som finns i butik från och med 23 april. Prenumerera [få 6 nr] för bara 395 kr här »

Läs också: 

Göran Greiders framåtblickande idéer för ett nytt klassmedvetande

Fler #Greidéer På detta hänger all förändring

Jesper Bengtssons rapport Reclaim the 80′s

Björn Elmbrants rapport Förlust i välfärden

Dessutom: Nu får du Arena i surfplattan! 

6 Vänstern har hittills bara försökt beskriva världen. Men vad det gäller är att förändra den. Som Marx skrev våren 1845: Huvudfelet med all hittillsvarande materialism är att föremålet, verkligheten, sinnevärlden, bara uppfattas som objekt eller som åskådning; däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis; inte subjektivt. 

7 Tala i alla sammanhang alltid om den breda arbetarklassen, eller den brett definierade arbetarklassen. En tredjedel av tjänstemännen, LO-kollektivet, samt de flesta arbetslösa och alla papperslösa. Finn till varje pris banden som förenar dem! På detta hänger all förändring. 

8 Bannlys ordet underklass ur ditt språk. Det förminskar människor och förvandlar dem som har det allra värst till en maktlös minoritet som de lyckligt lottade kan bedriva välgörenhet mot.

9 Tala inte mer än nödvändigt om fattigdom eller de fattiga, det klingar filantropiskt. Tala istället om hela klassamhället, uppifrån och ner, så att en dynamisk maktkonflikt blir synlig istället för en statisk uppdelning av inkomstgrupper. Fördelningspolitiken upphör i samma ögonblick som de fattiga definierats fram. Och den får inte liv förrän de rika i samma andetag har definierats.

10 Samhället är fortfarande en pyramid. Inte en lök.

11 Den breda arbetarklassens yrken och sysslor är det mest föränderliga som existerar.

Göran Greider, poet och chefredaktör för Dalademokraten

Läs också andra #Greidéer: Idéer för ett nytt klassmedvetande

Carl Johan de Geer ställer ut fotografier på Waldemarsudde. Bilder från modevisningar i Paris på 60-talet. Utställningen heter Vi hade fel, eftersom de Geer ändrat sig. På den tiden betraktade han det exklusiva Parismodet som elitistiskt, borgerligt och dömt att gå under i ett allt mer progressivt samhälle.

Det var fel, konstaterar han nu. Men det var också fel att fördöma. I dag ser Carl Johan de Geer modet från den tiden som konst, inte kapitalism. Eller kanske lite av båda.

Även om temat för de Geers utställning är självprövning faller rapporterna om den in i en lång, seglivad trend i svensk kulturdebatt. Ända sedan jag blev en skrivande, läsande person har jag fått höra att det var bättre förr. På 60- och 70-talen. Då var samhällstrenden radikal. Ungdomarna demonstrerade mot Vietnamkriget och protesterade mot en reaktionär vuxenvärld.

Sen dog det.

Enligt samma världsbild var 80-talet nämligen något helt annat. Ytligt. Glamrock ersatte proggen. Pudelfrisyrerna tog över. Reagan och Thatcher styrde den politiska dagordningen. Det var avregleringar i stället för solidaritet. Självbespegling i stället för engagemang.

Men ärligt talat, stämmer verkligen den bilden? Handlar den inte lika mycket om perspektivet hos en stor, då klassresande och ännu dagordningssättande generation 40-talister?

Själv är jag är ett barn av det där förhatliga 80-talet. Jag var tolv när decenniet inleddes och 22 när det slutade. De formativa åren.

För det första ser jag nog på 70-talet på ett annat sätt än de som växte upp ett eller två decennier tidigare. Det var trots allt på 70-talet ABBA slog igenom och tog världen med storm. ABBA föraktades av proggarna, de var för kommersiella, men om man läser nostalgiska berättelser om det radikala 70-talet kan man faktiskt få för sig att proggen var större än ABBA. Att Träd, Gräs och Stenar hade större publik än Bee Gees. Att Nationalteaterns Doing the omoralisk schlagerfestival hade fler lyssnare än Satellit med Ted Gärdestad.

Jag har visserligen få egna minnen från den tiden. Men var det verkligen så?

Jag vet inte. Däremot vet jag att det var på 70-talet som Margaret Thatcher valdes till premiärminister i Storbritannien. Jag vet att de borgerliga partierna i Sverige tog makten från Socialdemokraterna 1976, för första gången på 42 år, och att de dessutom lyckades bli återvalda tre år senare. Jag vet att USA styrdes av republikanska presidenter under de sex första åren av 70-talet och att Carters fyra år vid makten i bästa fall kan beskrivas som en trevande parentes. Även i Frankrike styrde en högerpresident.

Det fanns förstås vänsterregeringar, liksom det fanns populära vänstermusiker. Motkulturen var antagligen den mest radikala 1900-talet skådat. Men sett i det här perspektivet: Exakt hur radikalt var egentligen den breda samhällstrenden på 70-talet?

80-talet var definitivt ett nyliberalt decennium i ekonomisk-politiska termer, men det fanns så mycket mer. Jag minns ett decennium som var både engagerat och progressivt. 80-talet var synthens årtionde. Ett band som Depeche Mode hade enorma framgångar på listorna med låtar som borde ha fått till och med 70-talets bourgeoisie från höger till vänster att sätta gåsleverpastejen i halsen. Master and Servant (om klass och underordning), Everything Counts (om rövarkapitalism) och New Dress (om kommersiella massmediers oförmåga att berätta om det som är viktigt).

Det var på 80-talet Sting skrev låtar mot kapprustningen (Russians) och Springsteen gjorde upp med amerikansk militarism (Born in the USA). Eurythmics släppte låtar om kolonialismen (Missionary man) och feminismen (Sisters are doin’ it for themselves). Madonna gjorde Jesus till en svart man och visade genom hela sin uppenbarelse att kvinnors frigörelse kanske trots allt fanns inom räckhåll.

Och då har jag ändå inte nämnt Imperiet, Midnight Oil eller några av de andra mer uttalat politiska banden på 80-talet.

Detta var inte avantgardekultur. Det var listettor. Kommersiella succéer.

Jag minns inte heller att det var något fel på engagemanget. I oktober 1983 samlade över 300 000 människor i Hyde Park i London för att protestera mot kärnvapnen, och en stor del av årtiondet präglades av den kampen, liksom av den nyvakna miljörörelsen.

80-talet var trädkramarnas, Greenpeaces och den civila olydnadens decennium. Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, inte 1978. Under det ”hyllade vänsterdecenniet” handlade den partipolitiska förnyelsen mest om små vänsterutbrytningar och lokala missnöjespartier, som Fram för Kommunen (Grästorp) eller Planskilda korsningspartiet (Österåker).

Däremot delar jag uppfattningen att det inte var samma sorts radikalitet på 80-talet som under decenniet innan. Den bars i alla fall inte fram av samma sorts uttryck. Mina generationskamrater var på flera sätt trötta på föräldragenerationens plakatmässiga slagord. Däri ligger faktiskt en anklagelse. Jag menar nog att den högervridning i röstbeteende som präglade min generation i hög grad var en direkt reaktion på de mer avantgardistiska avarterna under 70-talet. Men för att reda ut den saken krävs en helt annan artikel.

De som var progressiva på 80-talet ville hellre göra något i praktiken, som att mäta pH-värdet i ån där hemma för att se om den var försurad och granska industrierna på orten för att se om det var deras fel, än att kräva revolution mot en kapitalism som den breda majoriteten ändå, rätt eller fel, uppfattade som ganska välmående.

De som var progressiva på 80-talet, liksom i dag, gör hela sin person, sin identitet, till en del av kampen. Den hållningen är förstås äldre, jämnårig med feminismens slagord att det privata är politiskt. Där visade 68-rörelsen vägen, men det var först under senare decennier som tanken fick sitt breda genomslag, då i en mer postmodern kontext.

Det är alltid vanskligt att debattera ett ord som ”radikal” eller ”progressiv”, men jag tänker att 80-talet var en period då trådar från decennierna före löpte samman till ett nät av tankar och idéer som följt med oss sedan dess. Nyliberalismens svar på välfärdsprogrammen efter kriget fick sitt tydliga politiska genomslag och gjorde en moderniserad höger tydlig. En äldre radikalism fick ny näring och tog sig nya former, ibland omklätt till individualism, men lika ofta genom nya kollektiva identiteter, som mötte, och ibland krockade, med äldre vänsteruppfattningar. Och det viktigaste: 80-talet var inte slutet för allt progressivt. I min bok var det en början.

Jesper Bengtsson, chefredaktör OmVärlden

Läs fler aktuella rapporter i kommande numret av Magasinet Arena, nr 2 2013, som finns i butik från och med 23 april. Prenumerera – få tidningen före alla andra. Du får 6 nr för bara 395 kr. Läs mer här »

Läs också:

Göran Greider: Idéer för ett nytt klassmedvetande

I nya numret av Magasinet Arena presenterar Göran Greider 54 framåtblickande idéer för ett nytt klassmedvetande. Dagens Arena publicerar dagens #Greidéer.

1 Betrakta själva ordet klass som en tonåring: det växer. Det är oregerligt. Det lyder inte. Det får dig att häpna.

3 Rasismen tjänar överklassen och splittrar den breda arbetarklassen. Sverigedemokraterna är ett överhetsparti. Det rasisterna fruktar mest av allt är klassmedvetandet, där det varken finns svensk eller invandrare, kvinna eller man. 

4 När någon påstår att medelklassen idag är den politiskt viktigaste och numerärt största klassen – invänd att det är omöjligt att definiera termen medelklass och att när man väl gör det spricker den upp i en övre del som tjänar de ekonomiska makthavarna och en undre del som har gemensamma intressen med LO-kollektivet, de arbetslösa och de papperslösa.

5 Välfärdssystemen handlar ytterst inte om levnadsstandard, utan om makt. Generös välfärd kan bara drivas fram av den organiserade breda arbetarklassen. Varje förbättring av välfärden ökar den breda arbetarklassens makt och minskar kapitalägarnas.

Göran Greider, poet och chefredaktör för Dalademokraten

Läs också:

På detta hänger all förändring

2011 kom Karin Svanborg-Sjövalls ”Kentucky Fried Children”, ännu en i raden av böcker där Timbro smeker sig själv för att man åstadkommit vad man brukar kalla valfrihetsrevolutionen.

Men tajmingen blev fel, för en månad innan hade SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) publicerat sin omtalade rapport ”Konkurrensens konsekvenser”. I den förklarade ett antal forskare att de inte kunnat upptäcka några effektivitetsvinster eller högre kvalitet med valfrihet och konkurrensutsättning.

Reaktionen blev häftig.  Nästan som om vi befann oss i Putins Ryssland, förbjöd SNS:s vd Anders Vredin sin forskningschef Laura Hartman att yttra sig. Hon och ett antal andra forskare lämnade SNS i protest över ledningens krav på åsiktskonformism.

I detta läge kändes Svanborg-Sjövalls bok om hur Sverige befriats ur det socialdemokratiska tankeslaveriet och skänkts valfrihet som lätt surrealistisk.

Men Timbro ger inte tappt så lätt. I dag ger man ut boken i en förkortad engelsk upplaga, ”Private Choice in the Public Sector. The New Swedish Welfare Model”.

Av minst två skäl är detta en överloppsgärning. Förväntningarna om att  marknadsanpassad vård, skola och omsorg skulle kunna bli en exportvara har haft svårt att infrias.

Det har inte hjälpt att till exempel Storbritannien pepprats av artiklar och lobbyingbesök från Timbro och svenska skolbolag. Det brittiska högerpartiets försök med friskolor blev ändå inte som det svenska. Intensiva lärarprotester stoppade vinstutdelningar. Något att tänka på för de svenska Socialdemokrater som ryggar inför kraven på vinstförbud.

Men vad som också gör Svanborg-Sjövalls bok till en överloppsgärning är att marknaden för gulliga success stories av hennes slag minskat drastiskt de senaste åren, i takt med att valfrihetens verkliga ansikte blivit synligt.

Under det gångna jullovet gick Karlstads Idrottsgymnasium i konkurs. När eleverna kom tillbaka efter lovet hade de ingen skola längre, ingen studentexamen till våren.

Valfriheten blev ingen frihet för eleverna, men frihet för ägaren Jan Walther att smart disponera sina tillgångar.  Han hade placerat skolorna i sin lilla skolkoncern i olika bolag. Därmed kunde han trots miljonvinster i andra skolor slippa ta ansvar för att rädda skolan i Karlstad.

Man kan säga att för Jan Walther har hans elever blivit som en handelsvara. Men det är just den sortens socialdemokratiska kritik på 70-talet som Svanborg-Sjövalls bok raljerar över.

Olof Palmes beskrivning av privata daghem som ”Kentucky Fried Children” kändes som överord i början.  Men om Pysslingen var något av ett mönsterföretag som inte förtjänade sådana omdömen, har det på senare år dykt upp skojare i branschen som bättre passar in på hans beskrivning av att barnen blivit en handelsvara.

Palme skulle, om han varit i livet, blivit ännu mer upprörd om han sett  konkurrensens konsekvenser.

Den sammanhållna skola som han och Folkpartisten Gunnar Helén 1962 kunde enas om, skapade en ordning där barn från både välbärgade och utsatta familjer kunde mötas och berika varandra. Friskolesystemet har slagit sönder denna  modell, menade nyligen Bo Malmberg, professor i kulturgeografi i Studio Ett i P1.

Hans forskning visar att barn från olika socialgrupper fick likvärdiga betyg fram till 2000, men efter det ökar skillnaderna. Privilegierade föräldrar väljer nu bort skolor med utländska barn, något som fattigare familjer sällan kan göra. Därför sjunker också de samlade skolresultaten.

Det är detta som den förre utbildningsministern Carl Tham i en artikel på Dagens Arena kallat ”den största sociala katastrofen i svensk efterkrigshistoria”.

Typiskt för Svanborg-Sjövall är att hon avfärdar den sammanhållna skolan med ”det sorteringsamhälle som var”. Större är inte viljan att problematisera.

En vanlig tanke i Timbros egen självförhärligande historieskrivning har varit att idéerna om liberalisering på allvar slog igenom via motståndet mot löntagarfonderna. Det går inte att bestrida att fonderna spelat en stor roll. Men jag slås i Svanborg-Sjövalls bok av att ett starkare motiv för näringslivet att ösa in miljarder i opinionsbildning var att de borgerliga partierna år efter år var alltför ”sossiga”. De borgerliga partierna måste därför mödosamt steg för steg erövras inifrån via ungdomsförbund och andra påläggskalvar.

När idéerna slutligen bröt igenom var det knappast att vi plötsligt började älska valfriheten, utan för att arbetsgivare i offentlig sektor sällan höll måttet.

Det fanns också under de socialdemokratiska maktåren här och där en konformism och rädsla för att avvika, såsom Svanborg-Sjövall är inne på. Men hon glömmer att det i dag ersatts av en ny konformism, som ibland kan likna en kapitalistisk kommandoekonomi.

Efter Maciej Zarembas artikelserie i DN om New Public Managements teser om lean production inom sjukvården, vittnar ett antal läkare med namn om att de betraktas som illojala om de säger emot.

Medan de anställda i offentlig verksamhet styrs stenhårt, finns inte alls samma hårda krav på profitörena. Det är skrämmande att se hur naiva skattebetalarnas företrädare är vid olika upphandlingar.

Stockholm ger till exempel kontraktet om busstransporter till det bolag som lagt sig 20–30 procent under andra anbud.

Det multinationella bussbolaget Arriva försäkrar att kvaliteten ska bli bättre och turerna flera, men trafiken kollapsar redan första dagen därför att man lagt fast ett totalt orealistiskt körschema.

Vilken valfrihet har den läkarsekreterare från Täby som inte kommer till jobbet på Danderyds sjukhus, när bussen inte dyker upp? Och vilken yttrandefrihet har de fackliga företrädare på Arriva vars kontakter med medier kartlagts av arbetsgivarna?

Det är ett stort systemskifte som smugits på oss. Det är helt enkelt inte sant när Svanborg-Sjövall i den engelska upplagan av boken skriver att  marknadsprofeternas valfrihet är en ”typisk svensk kompromiss”, en ”medelväg” mellan stat och kapital.

Välfärdsforskarna brukar tala om välfärden som en motvikt för att den enskilde ska kunna klara sig på marknaden. Men om denna välfärd nu blivit en del av marknaden själv, hur ska individen då kunna skyddas?

Vad som hänt är att pendeln har slagit över kraftigt åt höger och vi lever i ett av världens mest marknadsliberala samhällen. Med Karl Polanyis ord var det som skedde under de första årtiondena efter kriget att marknaden ”bäddades in” i staten.  Nu har staten åter ”bäddats in” i kapitalet.

Frågan är om Socialdemokraterna inser hur inbäddade man är och att man själv bidragit till att hamna där.  Interna mätningar som partiet gjort visar att många uppfattar Socialdemokraterna som ”ett förlegat parti som fokuserar på återställare”. Detta trots att (S) genomfört få eller inga ”återställare” när man kommit tillbaka till makten, utan ibland liberaliserat regelverket ännu en bit.

Men skulle socialdemokratin ändå efter valet 2014 vilja lätta en smula på marknadsdogmatismen står man inför gigantiska uppgifter, där frågan om vinster i välfärden bara är en. I vilken ända ska man börja?

Riksbankspolitiken som ger 40 000 extra arbetslösa? De kroniskt sjuka som trakasseras av Försäkringskassan? Lotteriet i pensionssystemet? Skolorna där invandrarbarn missgynnas? A-kassan som bara ger bråkdelen av vad den arbetslöse förlorar? Upphandlingsregler som gynnar svindlare?

Men det mesta faller väl på att partiet måste vara ”regeringsdugligt”. Jonas Hinnfors, statsvetare i Stockholm, har sin uppfattning klar:

”I dag är socialdemokraterna ett socialliberalt parti med en ganska skeptisk inställning till liberalismen”.

Men bara skeptisk. Detta trots att den svenska modellen av höga skatter och omfattande välfärd byggt på människornas förtroende för institutionerna. Men om det nu visar sig att vårdbolag debiterar för hemtjänst till pensionärer som avlidit eller bussbolag vill ha betalt för turer som aldrig körts eller privata bolag ställer skolbarn på bar backe inför studenten, är Socialdemokraterna helt enkelt tvungna att rädda modellen genom bli tuffare mot dem som driver valfrihetsgeschäftet.

Det blir absurt när man ibland tycks rädd för att uppfattas som alltför gnällig, samtidigt som borgerliga röster säger sig vilja dämpa de värsta avarterna. Det visar att valfrihetsmotorn börjat hacka, att också borgerliga väljare upptäckt detta, och att partierna måste gardera sig en smula inför det kommande valet.

Två ledande moderater förklarar på DN Debatt att LOV, lagen om valfrihet, inte ska påtvingas kommunerna utan ska vara frivillig. Anders Borg vill göra det svårare för bolagen att smita med pengarna till skatteparadis. Och Folkpartisterna talar om att styra friskolorna hårdare.

Svanborg-Sjövall skriver att visst kan man tänka sig mer kontroller av friskolorna, men hon hackar samtidigt på de Folkpartister som krävt det. Hon kallar inte Jan Björklund och Lotta Edholm uttryckligen för förrädare, men hon har det på tungan när hon skriver:

”Ger man kritikerna rätt i att valfriheten har gått för långt undergräver man den mödosamma, historiska framgång som reformerna har inneburit för att förborgerliga det svenska folkhemmet. Man sågar successivt av ett av de bärande benen under alliansens gemensamma plattform”.

Det sista är faktiskt intressant. Jag tror Svanborg-Sjövall har rätt när hon skriver att de borgerliga partier som förr bekämpat både Socialdemokraterna och varandra, tack vare valfrihetsreformerna på 90-talet fått ett sammanhållande kitt.

I den stund moderater flaggar för att LOV inte är så viktig och Folkpartister vill ha hårdare regler för friskolor dumpar man de andra – Kristdemokraterna som satsat 150 procent på valfriheten och Annie Lööf som blir allt mer ensam, övergiven av regeringskollegorna och delar av det egna partiet.

Svanborg-Sjövalls kompromisslöshet avslöjar att det sammanhållande borgerliga kittet är tunt och att det stora valfrihetsbygget kan vara svajigare än vi hittills trott.

Björn Elmbrant

”Problemet med elitism är att man bara får med de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.” - Horace Engdahl

”Vad heter romanen av Selma Lagerlöf där prästgården i Solberga figurerar?” frågade Kristian Luuk i På spåret några dagar efter jul. Jessika Gedin gissade helt korrekt Herr Arnes Penningar men nöjde sig inte med detta utan förklarade också att hon ”inför hela svenska folket” ville erkänna att hon aldrig läst Selma Lagerlöf.

Det har väckt ilska.

I en krönika i Barometern beskrev Lars Ragnar Forssberg uttalandet som kokett. ”Jag tror inte att det vore tänkbart att programledaren för Norges ledande litterära tv-program skulle skryta med att inte ha läst en rad av Knut Hamsun, eller att motsvarigheten i England inte öppnat en bok av Jane Austen eller att den tyska kollegan ignorerat Thomas Mann …”, skrev han och fick medhåll på sociala medier.

För egen del är jag kluven. En del av mig – låt oss kalla det mitt kulturkonservativa jag – vill gärna klättra upp på barrikaderna tillsammans med Forssberg och läsa anatema över ett samhälle där Orwells slagord från 1984 har förverkligats: okunskap är makt. För det är ju svårt att skaka av sig känslan att det pågår en omfattande kulturell devalvering: skolan blir sämre, bokläsning minskar, tidningarna blir tunnare och tv-programmen alltmer idiotiska. Ingen verkar längre tro på ekonomisk jämlikhet men på kulturens område härskar jantelagen: ve den elitist som vågar ställa krav på medborgarnas kunskaps- och bildningsnivå.

En politiker som Olof Palme – som kunde använda citat på franska och åberopa Bertholt Brecht och Väinö Linna i sina tal – ter sig omöjlig i dag; ”verklighetens folk” skulle inte acceptera det. Och om medelklassföräldrar förr i världen hetsade sin avkomma till en osund kunskapsinhämtning verkar deras motsvarigheter i dag mest oroliga för att fredagsmyset ska spolieras av tråkiga hemläxor. Så i det perspektivet instämmer jag med Forssberg: den som leder ett svenskt teveprogram om litteratur bör nog ha läst en av våra främsta författare som dessutom har fått Nobelpriset.

Men då börjar kulturradikalen i mig att sparka. Är inte just den här typen av problemställning en del av den allmänna fördumningen: att kunskap och bildning kan reduceras till en fråga om man har läst en viss författare eller inte? Det är en behändig reaktionär ståndpunkt att värma sin frusna själ kring i det senkapitalistiska samhället.

Min kunskap – det som jag själv har läst och känner till – blir måttet på vad en människa bör veta. Lustigt nog förenas ofta högkulturens och popkulturens försvarare i denna ståndpunkt: det viktiga är att ha koll, om det nu är på Stagnelius eller Tarantino. I båda fallen är det grammatiska böjningsmönstret välbekant trist: jag är bildad, du är halvbildad, de är barbarer.

Men bildning handlar, som begreppet antyder, om en process. ”Att bilda sig är att forma sig till något inte på förhand givet” – så sammanfattar utbildningsforskaren Donald Broady den klassiska bildningstanken i den nyutkomna antologin Svenska bildningstraditioner. Och han har sällskap av en rad medförfattare som stark betonar det frivilliga, öppna och medskapande i bildningsbegreppet, från dess rötter i den tyska nyhumanismen till den svenska folkbildningen där arbetare träffades i studiecirklar och fritt valde vad de skulle studera. Bildning är inte detsamma som att behärska ett visst kunskapsstoff, utan betecknar förmågan att förstå och använda sig av det man lärt sig.

Särskilt gillar jag Christer Skoglunds idolporträtt av den antiauktoritäre nykteristen och socialisten Oscar Olsson. Han anses vara den man som uppfann den svenska studiecirkeln. Så här beskrev Olsson hur det gick till:

”Lektioner och undervisning undanträngdes till ett blygsammare utrymme till förmån för de aktiva självbildningsmetoderna, bokläsningen och det naturliga samtalet eller diskussionen … Kunskapstillägnandet blev således i allra högsta grad personlig och aktivt sökande i stället för passivt anammande av andras färdiga uppfattningar om fakta och åsikter.”

Kanske Jan Björklund skulle betrakta socialisten Oscar Olsson som flumskolans upphovsman. För min del skulle jag säga att han är en sann bärare av upplysningsarvet: endast genom fritt kunskapssökande kan människan utvecklas, befrias och till slut förverkliga sig själv. Marx utopi var ju inte en gallerförsedd fabrik styrd av kommunistiska funktionärer utan en pastoral idyll där den fria människan fiskade på förmiddagen och läste böcker på eftermiddagen.

Men – och nu är den kulturkonservative tillbaka – kan människan hantera så mycket frihet? Har inte denna naiva bildningsretorik lett till rena dumheter? Har inte Björklund lite rätt i alla fall?

Jodå. Om man tolkar friheten som att man inte behöver lära sig något utantill, att man anser att internaliserade kunskaper av alla slag är förkastlig korvstoppning – då blir det riktigt dåligt.

Och tyvärr har detta synsätt fått ett starkt genomslag i Sverige. Sedan sextiotalet har det hetat att det räcker med att ”förstå de stora sammanhangen” och att veta hur man söker upp kunskap, om det nu är på bibliotek eller på internet.

Ungefär så här lyder argumentet: kunskapsstoffet är ju så enormt stort att det inte går att sålla ut vad som är relevant. Därför är det viktiga ju att lära ut hur man tar reda på saker snarare än att belasta de stackars elevernas begränsade hjärnkapacitet. Vi vet ju alla vad som händer när datorminnet blir fullt, eller hur? Som en SvD-kolumnist uttryckte det apropå Gedins bekännelse: ”oavsett hur mycket det smärtar är det i dag viktigare att snabbt kunna googla Selma Lagerlöf än att fritt ur minnet recitera Herr Arnes penningar”.

Men för att skapa ny kunskap – snarare än att ha koll – måste vi stoppa in mycket gammal kunskap i huvudet – eller rättare sagt i kroppen. För hjärnan är ingen datamaskin utan en plats där känslor, kroppsliga erfarenheter och fakta blandas på ett helt unikt sätt som inte går att reproducera mekaniskt – något som misslyckandet med att skapa artificiell intelligens tydligt visar. I en aktuell och mycket fin essäbok som heter Kunskapens människa har sociologen Stefan Svallfors formulerat det på följande sätt:

”[Förståelse] är resultatet av tusentals timmars trälande. Det kommer sig av att så många gånger ha befunnit sig i liknande situationer, att ha sett liknande saker gång på gång. Så att kunskapen till slut förankras i hjärnans emotionella och snabba system, som låter oss omedelbart se och förstå saker.”

Det här vet ju alla så länge vi pratar om praktiska färdigheter. Ingen tror att man kan bli fotbollsproffs eller gitarrhjälte utan att träna i tusentals timmar. Läser man Neil Youngs eller Zlatans självbiografier så hamras budskapet in: för att bli framgångsrik måste man nöta på gitarren timvis eller stå nere i halvmörkret på fotbollsplanen och slå straffspark efter straffspark.

Men när vi rör oss över på det intellektuella fältet glöms den insikten snabbt bort. Jag skrev en gång en artikel i DN där jag försvarade korvstoppning genom att påpeka att Bob Dylan som ung hade lärt sig texterna till tusentals amerikanska folksånger utantill – och det var en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för hans genialitet. Jag fick ett antal upprörda brev: hur vågade jag använda Sankt Bob till försvar för den gamla pluggskolan?

Som Svallfors skriver:

”Det som framför allt skiljer virtuosen från den blott kompetente är helt enkelt att de ägnat sig så mycket mer åt det de är bra på. Och det spelar ingen roll om du är hockeyspelare eller schacksnille eller sociolog eller gitarrist. Tiotusen timmar. Sedan kan du förnimma vad som är rätt eller fel, i den intuitiva känslan som inte låter sig fångas i regler.”

Jessika Gedin har inte läst Selma Lagerlöf. Men hon kanske har lagt ner sina tiotusen timmar på att läsa andra bra böcker.

Men är det realistiskt att ställa så höga krav på bildning? Alla kan ju inte bli Bob Dylan. Oscar Olssons studiecirkel liknar ju mer ett akademiskt seminarium; i praktiken blev ABF:s studiecirklar långt mer instrumentella. Och Svallfors skriver ju inte om allmänbildning utan om mycket specialiserade yrkesverksamheter, från rockmusik till sociologisk forsning? Kan vi överföra dessa idéer om fritt men intensivt kunskapssökande till hela samhället?

Nej, skriver idéhistorikern Shamal Kaveh i sitt bidrag till Svenska bildningstraditioner. Med Foucault i bakfickan menar han att det liberala samhället har ett janusansikte när det gäller synen på kunskap: en grupp – eliten – ska bildas för att individerna ska bli ädlare och mer harmoniska, en annan – folket – ska disciplineras som kollektiv att acceptera den rådande ordningen.

Även om jag har problem med jargongen – det sinistra uttrycket ”acceptera den rådande ordningen” kan ju också ges innebörden av att acceptera demokrati, jämlikhet och fredlig konfliktlösning – har han en poäng. Bildning har genom historien varit både ett emanciperande och disciplinerande begrepp. Hela den gamla odemokratiska ordningen vilade just på att stora delar av befolkningen var inkapabla att styra sig själva. Detta skapade en kluvenhet inom arbetarrörelsen i synen på hur man skulle genomdriva demokrati. En del betonade att folket måste bilda sig självt, andra menade att det var den politiska kampen som var avgörande. I praktiken gjorde den svenska arbetarrörelsen båda saker på samma gång, vilket sannolikt är en förklaring till dess långvariga framgångar.

Men det grundläggande problemet kvarstår, menar Kaveh: ”bildningsbegreppets ontologiska kluvenhet”. Så fort vi pratar om bildning så har vi delat upp mänskligheten i två kategorier: de som har en medfödd inre kraft för att förändra sig själva och de andra som inte har det. Och därför måste den andra gruppen på något sätt tvingas att bilda sig, att inordnas i den rådande kunskapsregimen. Vilket innebär att friheten försvinner.

Det är svårt att komma bort från att någon form av maktutövning är inblandad när vi ivrar för bildning.  Förmodligen befäster jag en hegemonisk ordning om jag säger att man bör ha läst Selma Lagerlöf för att betraktas som bildad i Sverige. Men går den att jämföra med den hegemoniska ordning som var verksam för hundra år sedan när Gud och fosterlandet hyllades i den sexåriga folkskolan och demokratin var en galen dröm i några radikalers huvuden? Som så ofta leder de foucaultska perspektiven till att vi silar mygg och sväljer elefanter.

Jag tror att bildning spelar en väldigt marginell roll när det gäller att upprätthålla den rådande sociala ordningen i Sverige. Som Sverker Sörlin och Anders Ekström konstaterar i en nyutkommen bok till humanioras försvar, Alltings mått:

”Den svenska motviljan mot att ge humanistisk kunskap något annat än ornamentala och ceremoniella roller går djupt ned i svensk historia och kultur”.

I jämförelse med Tyskland, Frankrike och Storbritannien har humanistisk bildning en svag ställning inom den svenska eliten. Det är till exempel otänkbart, menar Sörlin och Ekström, att man i Sverige skulle kunna rekrytera humanister till toppbefattningar i näringslivet på samma sätt som i Storbritannien.

Traditionellt har det betraktats som ett uttryck för svensk jämlikhet att en examen i latin inte leder till en topposition i den petrokemiska industrin. Men som Sörlin och Ekström påpekar: är det säkert att det handlar om jämlikhet? Betyder det inte bara att Sverige har ett annat sätt att formera sina eliter på, där Handelshögskolan, KTH och kanske Statvetenskapliga institutionen i Uppsala har ersatt Cambridge och Oxford?

Svenska makthavare inom såväl politik som näringsliv är ganska obildade inom humaniora. Därmed inte sagt att de är kulturföraktande barbarer. Att tala väl om bildning och kunskap är fortfarande ett tecken på anständighet. Men de som verkligen brinner för kulturen är en tämligen marginell och åldrande del av den svenska medelklassen. Dess självförståelse kan ibland, som Bengt Ohlsson långrandigt noterat, vara en aning påfrestande. Men nog förtjänar den att hedras snarare än att hånas. Den hegemoniska makt denna bildade medelklass utövar är liten i förhållande till den som kommer från storföretagens och bankernas styrelserum.

Så vad bör göras? 

I Alltings mått menar Ekström och Sörlin att det grundläggande problemet är svenska humanisters offermentalitet. Även om Sverige har dåliga traditioner finns det inget naturnödvändigt över humanioras utanförskap. I själva verket behövs den humanistiska forskningen om vi ska klara av de gigantiska utmaningar som vi står inför:

Hur ska vi förstå paradoxen att de kunskapsområden som på flera sätt ligger människan själv allra närmast och mer än några andra bearbetar den samlade mänskliga erfarenheten samtidigt är områden som vi är mest ovilliga att åberopa i fråga om avgörande samhällsfrågor. Vad beror det på att människan inte lyssnar på sin egen röst?

Nu finns det ett ganska cyniskt svar på denna fråga: vi vill inte se oss själva i ansiktet eftersom det är vi som är upphoven till problemen. Det är mer tilltalande att hoppas att teknikerna och ekonomerna ska fixa problemen så att vi kan fortsätta ostört med våra liv.

Men det förändrar inte Sörlin och Ekströms grundläggande poäng. Humaniora är mycket mer ”samhällsnyttig” – om man i detta ord lägger något annat än snabba lösningar – än vad humanister själva vill erkänna. Snarare tycks många humanister instinktivt ta avstånd från tanken på att de skulle kunna bidra till samhällsutvecklingen. I stället bejakar de sitt eget utanförskap och blir dystra Ior-figurer i marginalen.

Sörlin och Ekström efterlyser en hårdare diskursiv kamp från humanisternas sida när det gäller att hävde den egna kunskapens betydelse:

”Det är … inte idén om att humanistiska kunskaper skulle vara identiska med en nödvändig ”allmänbildning” som vi försöker väcka till nytt liv. Däremot är det angeläget att begrunda den roll som detta mer generella sätt att motivera utbildning på har spelat i det moderna samhällets framväxt …”

Det är en viktig tanke. Den humanistiska kunskapens stora attraktion är att den erbjuder möjligheter till intellektuell utveckling och individuell reflektion.

Men förvaltas denna möjlighet på dagens svenska universitet och högskolor? Ofta är studiekraven inom humanistiska ämnen absurt låga. Jag kan bli förbluffad ibland när jag möter unga studenter: sociologer som inte vet vem Max Weber är eller socialantropologer som ser ut som frågetecken om man nämner Mauss eller Lévi-Strauss.

Det finns förstås förklaringar, inte minst att dessa ämnen har för små resurser för undervisning. Och kanske klassikerna i ämnet kommer längre fram i kursplanen. Men jag tror också att det handlar om inställning. Medan det av någon anledning är självklart att ställa höga krav på studenter i teknik och medicin har det kommit att betraktas som elitistiskt att ställa krav inom humaniora.

Mitt intryck är att svenska universitet generellt sätt är ganska oinspirerande intellektuella miljöer med ett alltför specialiserat kursprogram och alltför många demoraliserade lärare. Det behövs mer seminarier, mer föreläsningar, mer forskande lärare, mer debatt, mer stimulerande skrivuppgifter, mer innovativa undervisningsformer och fler – prov.

Se, där kom kulturkonservatismen tillbaka igen.

Henrik Berggren

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Läs också

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Moa Matthis: Det vita vansinnet Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna

Ida Therén: Hanna Widerstedt och jag

2010 var mitt hjärta brustet. Jag hade nyligen flyttat till Stockholm efter att ha bott utomlands sedan studenten och precis gjort slut med min sambo. Jag mådde dåligt och visste inte vad jag skulle göra. Jag arbetade med en biografi och blev olyckligt kär. Vad ska jag göra? Frågade jag mina vänner. Skaffa Twitter, var deras förslag, ”Det är kul”. På den tiden var Twitter nytt och outforskat, åtminstone i Sverige. Det bestod mest av journalister, teknikfolk och ”early adopters”. Jag satte mig vid datorn och skapade den anonyma användaren Champagne ”@villig_tjej”.

När mina vänner fick syn på det skrattade de högt. De kände mig som konstintresserad med författarambitioner, inte som en puckad partytjej med dyr handväska. Men ”Villig_tjej” var just de sakerna. Hon var jag när jag gick ut om natten, festade för att glömma hjärtesorgen.

Name: Champagne Minaj / @Villig_tjej

Location: Stockholm *City*

Bio: I used to be an it girl

Now I lost it.

Att mina initialer var just IT var en ledtråd, men inte tillräckligt tydlig för att folk skulle fatta att det var jag.

Jag började twittra saker som var på gränsen. På gränsen till vad som var jag, på gränsen till vad man fick säga. Jag skrev om sex, vulagriteter – allt det Erica Jong säger att om en kvinna skriver om, blir hon aldrig tagen på allvar igen. Jag missbrukade skiljetecken, hittade på egna uttryck, förkortningar och smileys. Vissa retade gallfeber på folk, vissa spred sig. Folk skrattade, hatade och vissa undrade vem det var, bakom namnet. Också jag undrade. I takt med att jag skrev in mig i karaktären – precis som jag samtidigt skrev på biografin, om June Miller, Henry Millers fru – en kvinna som såg på sig själv som skådespelerska ”i varje minut” – blev jag min karaktär.

Även utanför internet blev jag allt mer den förvrängda versionen av mig själv, festade mer, besökte nya ställen på Stureplan. Blev allt mer cynisk, lät rollen ta över min kropp. Tänkte: ”Vad hade Champagne gjort?”Gränserna flöt ihop – mina intellektuella ambitioner åts upp av champagne, klackar och snittar, jag träffade nya vänner som kände mig som den anonyma party-tjejen på internet som twittrade saker som ”sammanfattning: torsdag: aspakkad” och ”Detta att spermier kan leva i livmodern upp till 7 dygn …? Det simmar alltså runt små fiskar i en ca hela tiden???!!!!!???”. De visste inget om vem jag var innan, det spelar ingen roll, ingen bryr sig om vem du varit innan.

Vem är du om inte den du är i andras ögon?

När vintern närmade sig blev jag intervjuad i tidningen City, genom mail. Jag försökte fortfarande upprätthålla anonymiteten trots att sållet började läcka, allt fler visste att det var jag. Jag. Var det jag? Jag hade alltid tänkt att det var en persona, en karaktär, en sida av mig själv som kunde vara jag. Hade det blivit jag?

I december blev ”Champagne” korad till en av Stockholms hjältar i Dagens Nyheter. City nominerade hennes nattlivstwittrande till ”Årets stockholmsskildring”. Stressen av att hålla tempot med min egen skapelse tärde allt mer på mig. Var det här jag, vem höll jag på att bli? Jag saknade mitt gamla jag, men var fast i det nya. Jag kände mig stressad och förvirrad. Jag blev kär, och visste inte om jag var jag längre, eller min skapelse.

På nyårsafton, samma dag som jag – klädd i Champagnes, som ju var mina – kläder prydde omslaget på DN På Stan tog jag livet av Champagne, eller tog hon livet av sig själv? Med en rad inlägg förklarades Champagne död, nu låg hon sida vid sida vid Ziggy Stardust.

Jag stängde av Twitter, tog några månader att rena mig från det som hänt. Jag hade urholkat mig själv med min pantade persona. Det var inte den här människan jag ville vara, det här jag ville att människor skulle minnas mig för, mitt tramsprojekt som spårade ur. Ville ta mig ur det, tillbaka in i det jag kände som mitt riktiga jag. Vad det nu är. Var var hon, Ida? Hur skrev jag med min egen röst, utan Champagnes smileys och felstavningar?

Stressen från spelet, med mig själv, med min omgivning, satt kvar länge. Kanske hade jag kunnat fortsätta, ta karaktären, eller mig själv, utanför den lilla bubblan av Twitter. De sökte folk till Big Brother som skulle starta upp igen, ett ögonblick hade jag tänkt på att söka. Vad hade hänt? I stället lade jag ner, fokuserade på det jag verkligen ville göra. Fokuserade åter på boken, June. What would June Do?

Nu minns jag året i en dimma.

2011 såg jag Hanna Widerstedts video-blogg om hur hon ”hatade svenska killar”. Jag skrattade högt. Min första tanke var att det var alldeles för intelligent för att vara på riktigt – trots att det var det hon ville framställa sig som, var hon mer än en puckad tonårstjej som gillade foundation. Det lyste igenom. Skådespelet.

Hanna Widerstedts fortsatta bloggande väckte frågor. Det var mer än bara ren provokation för sakens skull. Var svenska killar snåla och okåta? Vad fick man tycka om invandring? Vad fick man säga om sex? Innebar självständighet att man kunde leva som en semi-eskort, om man själv tjänade på det?

Det var samma frågor jag stött på hos June, June som levde på pengar hon fick av rika beundrare. Försörjde sig själv och Henry Miller med gåvor från rika ”daddies”.

(Utan henne hade han aldrig blivit författare, det sa han själv).

Hanna-fenomenet växte, hon var med i Big Brother. Något i hennes blick – jag kände igen det. Lika känner lika. Rollen som blir verklighet.

Jag klarade lite mer än ett halvår, Hanna klarade 11 månader. I sin blogg skriver hon i slutet av 2012 att hon agerat en karaktär som ”tog upp de flesta känsliga ämnen såsom invandringsfrågan, sexuell frispråkighet, överkonsumtion, evigt Stureplansfestande, skrytande om inkomst, skönhetsoperationer, och så vidare. Det klassiska receptet för att provocera till max.”

Att det var ett konstprojekt.

Var ”Hanna Widerstedt” ett konstprojekt eller inte? På sätt och vis tror jag att Hanna vet, att det inte ”var” hon, samtidigt som det givetvis var hon, även om det var en uppskruvad version av henne själv, en version som fick sitt eget liv.

Jag gissar att frågan om identitet, och huruvida den är fast eller förgänglig återstår så länge människor nu kommer fortsätta finnas på jorden. Precis som frågan om vad som är konst, och inte. Och tankarna om Hannas projekt kommer sitta kvar i alla fall i mig ett tag.

Jag tänker på vad Henry Miller skrev:

”A great work of art, if it accomplishes anything, serves to remind us [..] of all that is fluid and intangible. Which is to say, the universe”.

Hanna skriver på sin blogg att hon har åkt bort ett tag, en välförtjänt paus för att hitta sig själv igen. Jag hoppas hon lyckas, att Frankenstein inte tagit över hennes kropp. För om du går som en anka, talar som en anka – är du då inte.

Ida Therén

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Mer läsning

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Moa Matthis: Det vita vansinnet

Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna

Och det hände sig vid den tiden att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt sade sig ovillig att stödja EU:s finanspakt. Detta var en sällsam tilldragelse som gjorde alla häpna och förvirrade, i både det ena och det andra partiet. Att neka till något som föreslagits på EU-skutan var ett ovanligt myteri. I de flesta medborgares medvetande lämnade dock detta lilla uppror – i likhet med andra EU-spörsmål – knappt något spår. Infernot av hyresersättningar och VU-möten blev viktigare. Juholt avgick. S gav klartecken till regeringens ja till finanspakten.

EU:s finanspakt är nu inte någon teknisk historia om kemiska gränsvärden eller gurkors konvexitet. Den rör vid kärnfrågor i framtida europeiskt samhällsliv. Finanspakten slår i praktiken fast att samma ekonomiska politik som gjort massarbetslösheten till så många europeiska länders nygamla adelsmärke, ska bli tvingande norm. Pakten kräver bland annat att alla länder inför en ”skuldbroms” – alltså att bruttostatsskulden max får vara 60 procent av BNP, och att länder med högre tal automatiskt måste vidta åtgärder. Resultatet är att offentliga investeringar försvåras. Och tillsammans med krav om ”budgetbalans” pressar pakten fram nedskärningar i offentliga utgifter, också när detta är realekonomiskt suicidalt, med uppenbart negativa effekter för sysselsättning och tillväxt.

Dessa ändringar måste föras in i medlemsländernas juridiska system, helst grundlagar, för att ytterligare beskära framtida folkvaldas handlingsutrymme. De ska, som Angela Merkel uttryckt det, vara ”bindande och gälla för evigt”. En annan av Europas främsta makthavare – den tidigare Goldman Sachs-chefen Mario Draghi, som nu leder Europeiska centralbanken – har upprymt konstaterat att detta är ”det första steget mot en budgetunion”, alltså att olika länders statsbudgetar ska fjärrstyras från Bryssel, med nattståndet nyliberala dogmer som ledstjärna.

Det särskilt innovativa med pakten är att EU-systemets redan svaga demokratiska beslutsformer kortsluts. Pakten är formellt inget EU-traktat utan en överenskommelse mellan EU-länder, som ger långtgående maktbefogenheter till det icke-folkvalda EU-organet kommissionen.

Denna omfattande konsolidering av EU-byråkratins makt har genomdrivits med den stora ekonomiska krisen som bakgrund. Men den raska processen har inte mycket att göra med ”lösningen” av den konkreta skuldproblematiken i länder som Spanien och Grekland. Beslut om ”nödlån” till dem är separata och mer akuta. Ändringarna koloniserar däremot alla paktländers framtida ekonomiska och politiska utveckling.

Finanspakten är en i raden av successiva, radikala ändringar i EU-systemet. Alla utgör de manifestationer av det symbiotiska förhållande mellan marknadsfundamentalism och överstatlighet som karaktäriserar EU, åtminstone sedan Maastricht-avtalet. Idén om att ”marknadslösningar” alltid är överlägsna utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer.

Det har inte minst fackligt organiserade i Europa fått uppleva med domar som Laval-domen, som begränsar rätten till stridsåtgärder för att försvara kollektivavtal mot utländska underbud. Eller alla som bor i länder som drabbats av ”räddningspaket”, med monomana nedskärningskrav på löner och offentlig sysselsättning. Detta är en extrem politik som i de flesta länder har svajande stöd utanför de politiska och ekonomiska eliterna. Men när den lyfts upp på EU-nivå kan besvärande folkliga opinioner, upparbetade fackliga rättigheter och balanserande sociala institutioner lättare hållas undan.

Det som också binder samman stegen i denna ödesmättade utveckling, är att konservativa och socialdemokratiska partier när det har kommit till kritan har förenats om dem. På hemmaplan kan man från Europas socialdemokrater ännu höra vaga utspel om en rättvisare fördelning, goda arbetsvillkor och investeringsledd krispolitik. På EU-nivå skålar man för överenskommelser som motverkar samma politik, eller helt enkelt gör den förbjuden.

Så pågår det stora europeiska dramat, utan någon betydande parlamentarisk opposition. Så skrivs därmed manus för frätande apati och högerpopulistiskt taskspeleri.

Ali Esbati

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Mer läsning

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Moa Matthis: Det vita vansinnet

Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna