Europa har tvångsarbete och sexslaveri. I skuggan av murar och invandringsförbud växer ett rättslöst låglöneproletariat. Hyckleriet är allenarådande.
Per Wirténs slutsats är att invandringen måste bli fri.
Långsamt stiger berättelserna från Europas grottekvarnar upp mot ytan. En mörklagd kontinent blir synlig. De flesta anar att den finns där, men vill inte veta detaljerna. Men stigandet är obevekligt. Snart bryter de genom vattenytan.
En av förelöparna tecknen på hur nära grottekvarnarna är att bli synliga är berättelsen om Zhang Guo Hua från norra Kina som brittiska The Guardian återgav tidigare i år (13/1). Han var en i strömmen av kineser som rest till London för att arbeta och fick via en mellanhand jobb på Woo One, underleverantör till Samsung.
För 37 kronor i timmen stämplade han varumärket på mikrovågsugnar. Sov några timmar i ett kyffe. Var en i gänget. Jobbade aldrig kortare skift än 12 timmar, normalt 16 timmar men ibland 24 timmar. Om det inte vore så att han sjunkit ihop framför de vita mikrovågsugnarna och avlidit, mitt i ett tungt 24-timmarsskift, hade hans öde aldrig blivit offentligt. Resten av gänget jobbar kvar under samma villkor.
Zhangs änka reste omedelbart till London men fick ingen annan ersättning än de pundsedlar arbetskompisarna salade. Företaget anställde helt enkelt en ny kines. Nu är änkan lantarbetare utan uppehållstillstånd i östra England. När Guardian ringer vägrar hon tala. Hon vågar inte ta risken att bli utvisad.
I Västeuropa sliter uppskattningsvis tre miljoner arbetare utan arbets- och uppehållstillstånd. Dom är »Sans-Papier« utan dokument och därför rättslösa. Med europeiskt apartheidspråk benämns de illegala invandrare. Ännu fler arbetar med säsongstillstånd under osäkra förhållanden. Läget sträcker sig från mild rovdrift till brutalt tvångsarbete.
Alla regeringar och statsråd vet vad som finns under ytan. Samtidigt som de talar om den europeiska välfärdsmodellen, och nedlåtande kommenterar den amerikanska låglönesektorn, har de skapat förutsättningar för ett undangömt låglöneproletariat på hemmaplan. Bland många socialdemokrater är hyckleriet skamlöst.
Kontinentens murar och invandringsförbud Fästning Europa är den grundläggande förutsättningen för att systemet ska fungera, med övergångsreglerna för nya EU-medborgare som en av murens många tegelstenar. Om invandringen släpps fri, människor får rätt att röra sig fritt in och ut ur Europa raseras en viktig grund för hela den mörklagda grottekvarnen.
Systemet drivs av rädsla och hot. Rädsla att bli utvisad om man protesterar, går till facket, ringer polisen, bryter ihop eller blir sjuk. Rättslösheten finns mitt i Europa, mitt i fabriken, och den urholkar allas rättigheter även den vita välfärdsomslutna arbetarklassens.
Sverige är inte undantaget. Jag bläddrar i klipp från fackförbundspressen: lantarbete, skogsröjning, hotell- och restaurang, byggbranschen. Det är ungefär som i London. Och sommaren 2003 kom en lika brutal berättelse från grottekvarnarnas vardag upp till ytan som den om Zhang men uppmärksammades bara marginellt. I juli störtade en 26-årig slovakier ner i en av koksverkets brinnande ugnar på SSAB i Luleå. Han tillhörde en grupp slovakiska arbetare som skulle reparera, arbetade utan säkerhetslina, gick rakt genom ugnens tak och försvann ner. Efter dödsfallet avslöjades att slovakerna, som hade tillstånd och garanterats kollektivavtalslöner, i själva verket bara fick mellan sex och åtta kronor i timmen. Arbetsdagarna, eller nätterna, var långa och säkerhetsförhållandena skandalösa.
Att övergångsreglerna skulle hindra denna hårdexploatering är en lögn. Den finns redan. Och gränskontrollerna bibehåller förutsättningarna i stället för att förhindra den.
Över hela Europa är till exempel lantarbetet främst frukt och grönsaker helt beroende av lågavlönade säsongsarbetare. I Spanien ligger lönen för en arbetare utan dokument på under 25 kronor i timmen. Med normal arbetstid blir det runt 4000 kronor i månaden. Men normal arbetstid existerar naturligtvis inte i den mörklagda grottekvarnen. I Andalusiens frukt- och grönsaksodlingar räknar man med att 92 procent av arbetarna är invandrade, många med säsongstillstånd men majoriteten mellan 15000 och 25000 arbetare är utan dokument.
En undersökning från universitetet i Rotterdam pekar på minst 100000 utan dokument i det arbetsintensiva holländska jordbruket, det vill säga en tredjedel av arbetskraften. Lågprismarknaderna stora kedjor pressar ner inköpspriser på frukt och grönt och producenterna tvingar därför ner den enda kostnaden som är flexibel, det vill säga lönerna. Annars skulle tulpanerna på ICA:s stormarknader i Karlstad och Växjö vara lika dyra som de var för några år sedan.
En bondeorganisation i Frankrike fick frågan varför de inte anställer arbetslösa fransmän och svarade: »Vi vill inte ha yoghurtgenerationen utan kompetent, effektiv och lätt tillgänglig arbetskraft«. Så fort en grupp blir för kaxig åker den ut och ersätts av nya busslaster med arbetsvilliga migranter med tillfälliga arbetstillstånd eller inga alls. Arbetare med trygga levnadsförhållanden blir inte lika »effektiva« och »lättillgängliga« eftersom de ställer krav på arbetsvillkor och lön. Efter hand som jag läser fler rapporter och vittnesmål kommer de omstridda övergångsreglerna i ett annorlunda ljus. Tidigare rättslösa favoritarbetare från Polen, Litauen och Ungern behöver plötsligt inte oroa sig för utvisning när deras hemländer blivit medlemmar i EU. Därmed blir de lite modigare och mer opålitliga. Bönderna måste helt enkelt skaffa nya »lojala« arbetare från länder utanför EU, hitta nya mellanhänder som kan leverera och få transportleder att fungera för hundratusentals säsongsarbetare med eller utan arbetstillstånd. Det kräver stora omställningar. Övergångsregler underlättar jakten efter nya låglöneproletärer. Det är inte löntagarna som ska skyddas, utan arbetsgivarna och de lågprishungriga konsumenterna.
Exploateringen av de här arbetarna är ett större hot mot arbetsrätt och starka fackliga organisationer än vad totalt fri invandring från världens alla håll skulle vara.
En fransk forskare har kallat utvecklingen för délocalisation sur place omlokalisering på plats. De sektorer som inte kan flytta produktionen till låglöneländer flyttar i stället hit lågavlönad och mer eller mindre rättslös arbetskraft. Ett slags inre jobbflykt och rättsdumpning.
Hemarbetet är en annan sektor med skandalösa förhållanden. I första hand inom det system av inneboende invandrade hembiträden som breder ut sig i Europa även i Stockholm. Rader av rapporter berättar om sexuella övergrepp, tvångsaborter (gravida hembiträden ser inte »snyggt« ut), arbete dygnet runt och obefintliga löner. Det är populärt att »ta hand om« hembiträdets pass och sedan hålla henne inlåst. En svartskalle utan pass och papper betraktas automatiskt som »illegal« och riskerar omedelbar utvisning om hon rymmer eller ringer polisen. Kalayaan, en brittisk organisation för hemarbetares rättigheter, uppskattar att 49 procent på så vis lever utan pass och i praktiken i rent tvångsarbete. Brittiska fackförbund påpekar att arbetare i andra yrken råkar ut för samma sak. Utan gränsmurar och den dagliga jakten på invandrade utan dokument skulle hoten vara verkningslösa, tvångsarbetet förlora sitt hänglås.
Vidsträckta välorganiserade nätverk och företag arbetar med att förmedla arbetskraft över nationsgränser och kontinenter. I den utmärkta boken The No-nonsense guide to international migration beskriver författaren Peter Stalker hur man på flygplatser, som de i Jakarta och Dhaka, kan möta hela »chartersällskap« av arbetare på väg till de stora arbetsmarknadsmagneterna vid Arabiska viken, Sydostasien, Europa och Nordamerika. En del förmedlare jobbar säkert snyggt och hederligt. Andra kan ta upp till 80 procent av den första årslönen i arvode, vilket leder rakt in i skuldfällor och tvångsarbete. Många förmedlar både vitt och svart. Till Europa helt säkert mest svart.
Ett nätverk av lokala »arbetsförmedlare« ser sedan till att de mörklagda europeiska grottekvarnarna fungerar friktionsfritt. I Storbritannien kallas de träffande för »gangmasters« och är kanske så många som 5000 stycken varav uppskattningsvis en tredjedel bara förmedlar svart arbetskraft. Man räknar med att de omsätter 200 miljoner kronor varje år i bara ett land. Det var en sådan »gangmaster« som administrerade Zhangs liv framför Samsungs mikrovågsugnar. Räkna med att de finns även i Sverige.
De syns med namn och bild i mina klipp från fackförbundspressen.
Gränsmurarna leder också till att asylhanteringen och jakten på flyktingar blir allt mer inhuman. Den enda vägen som står öppen för en flykting är att betala smugglare. Alla andra vägar är avskurna. Murarna göder även människohandeln, som i motsats till -smugglingen bygger på tvång, och gör den till en fasansfull och växande bransch.
Den grymmaste anklagelsen mot Fästning Europa är den kalla statistiken över de som dör vid murarnas fästen. Nu räknar människorättsorganisationer med att i genomsnitt två per dag mister livet. De flesta drunknar på väg mot Spaniens sydkust, Kanarieöarna, Sicilien eller sydöstra Italien. Varje död kropp som flyter i land är inte bara ett övergrepp mot just den människans rättigheter, utan också en försvagning av de rättigheter Europas medborgare tar för givna.
Invandringsförbud och murar är politik som skapar perfekta förutsättningar för rovdrift, tvångsarbete, människohandel och sexslaveri. En politik som först lockar människor med bättre liv och sedan dödar dom.
Ingen vet hur många migranter utan dokument som jobbar i Västeuropa. 1,2 miljoner invandrar legalt till EU varje år. The Economist har uppskattat att ytterligare 500000 tar sig över gränsmurarna utan tillstånd. Man brukar räkna med att det arbetar en miljon i Tyskland, 500000 i Frankrike och säkert ännu fler i Storbritannien. När Spanien år 2000 erbjöd arbetstillstånd till migranter utan dokument ansökte nästan 250000 personer. Totalt tre miljoner i EU är en vanlig gissning. Ingen vet. I Sverige verkar ingen ens intresserad att veta.
I politik och journalistik frammanas föreställningen att alla vill till Europa. Det är inte sant. Av världens ungefär 120 miljoner migrantarbetare har 60 procent flyttat inom tredje världen. En karta över flyttmönstren visar att de stora invandrarområdena är länderna på Arabiska halvön och tigerstäderna i Sydostasien: i Malaysia, Thailand, Taiwan och Sydkorea. Kuala Lumpur är helt säkert 2000-talets motsvarighet till 1900-talets New York en invandrarstad som myllrar av olika språk och ursprung.
Föreställningen att de allra fattigaste flyttar är inte heller riktigt sann. Forskningen visar i stället att utvandringen slår till när ett land är mitt i ett förändringssprång, till exempel en snabb industrialisering, urbanisering och ekonomisk tillväxt. Sedan sjunker viljan att utvandra tillbaka. Det kan förklara varför migrationen de senaste 15 åren ökat globalt. Men det finns säkert även andra förklaringar: billigare flygresor, mediaindustrins globaliserade livsdrömmar och starkare transnationella nätverk.
Varor och kapital rör sig allt friare över gränser. Den globala eliten reser utan hinder mellan arbeten, möten och nöjen. Varför ska inte vanliga människor också kunna röra sig fritt? Varför inte släppa invandringen till EU fri?
Ett viktigt argument mot fri invandring är problemet med brain-drain, det vill säga att högutbildade flyttar från fattiga till rika länder. Men det är svårt att riktigt veta omfattningen och de faktiska konsekvenserna. 1999 uppskattade UNESCO att minst 400000 forskare och ingenjörer från Syd arbetade i den rika världen, men också att många gånger fler fanns kvar. Mönstret skiftar dramatiskt mellan olika länder. Bara tre procent av högutbildade indier och kineser flyttar, men 26 procent av högutbildade i Ghana och katastrofala 77 procent i Jamaica.
Problemet är att dagens gränsmurar inte bara stänger ute människor utan att de också låser in. Den som en gång investerat hundratusentals kronor, kanske riskerat livet, för att emigrera flyttar inte gärna tillbaka hem. Migrationsforskaren Wayne Cornelius skriver att »Den nuvarande strategin med strikt gränsövervakning stänger förmodligen in fler migranter utan dokument i USA än håller dem ute.« Med öppnare gränser kan brain-drain förvandlas till brain-circulation, brukar forskarna påpeka. Det blir enklare att flytta tillbaka, ta jobb, starta egen verksamhet eller pendla mellan arbeten vid sjukhus och universitet i olika länder.
Utvandrade är samtidigt också en tillgång genom att skicka hem en massa pengar. Minst 60 miljarder dollar om året. Tio gånger mer än OECD-ländernas samlade bistånd. I motsats till biståndet går pengarna dessutom direkt till befolkningen. Det mesta för att göra livet enklare för anhöriga. Men mycket pengar satsas gemensamt i olika utvecklingsprojekt i hemstäderna: skolor, vägar, elförsörjning.
I fotspåren av pengaströmmarna växer nya former av transnationella nätverk av politik, handel, migration och kultur- eller livsmönster. I sin bok The Transnational Villagers undersöker Peggy Levitt hur dominikaner i Boston supportar sin hemstad i Dominikanska republiken. Och Peter Stalker beskriver hur invandrade från Mali, nu bosatta i Frankrike, är aktiva i olika »byföreningar« och under åren engagerat sig i rader av projekt i hemregionen, satsat minst fyra gånger mer än biståndsorganisationerna och stått för hälften av ny infrastruktur. Familjer, byar, kvarter, städer, hela regioner i Syd är helt beroende av migrantpengar.
När det gäller arbetslöshet och lönenivåer finns det undersökningar från OECD som, lite överraskande, visar att de inte påverkas märkbart av ökad invandring. Andra faktorer betyder mer. Och inte verkar det som att välfärdssystemen sänks av invandring. I Storbritannien bidrar invandrade med mer inkomster än kostnader i systemen. Utan invandring skulle landet helt enkelt tvingas till skattehöjningar eller besparingar. Argumenten för att upprätthålla invandringsförbuden vilar på svag grund.
Trots murarna kommer Europa fortsätta efterfråga invandrad arbetskraft. Det föds helt enkelt för få barn. Demografins kurvor är obevekliga. Sverige är inget undantag. Svenskt näringsliv har undersökt utvecklingen i svenska kommuner under de närmaste tio åren. Det är lite omskakande. Befolkningsgruppen mellan 25 och 58 år minskar med sex procent i hela landet. Inte så mycket. Men för en massa medelstora kommuner är siffrorna katastrofala med minskningar på 2030 procent. Inte de i Norrland som redan är tomma, utan i Östergötland, Småland, Sörmland och så vidare. Flen förlorar 33, Finspång 25 och Västervik 23 procent för att nämna några typiska exempel. Bara en handfull storstäder klarar sig.
Men om man kräver fri invandring är det inte demografin som ska vara avgörande argument. I stället att i en kritik av gränser och murar se rörlighet som en mänsklig rättighet, att se hur Fästning Europa urgröper rättigheter och skapar ett rättslöst låglöneproletariat. Därför arbeta fram skarpa förslag på hur arbetsrätt, kollektivavtal och facklig insyn i företagen kan stärkas. Fri invandring och starkare rättigheter. Det är en argumentation som skiljer sig helt från näringslivets och nyliberalernas. Deras bevekelsegrunder är ju de motsatta: att med öppna gränser tvinga tillbaka fackföreningsrörelsen och löntagarnas rättigheter.
Rader av forskare, experter och NGO:s kräver nu att migrationen måste demokratiseras i betydelsen dras in i de globala politiska strukturerna. Kanske bli en »förhandlingsfråga« som handeln blivit i WTO och möjligen direkt kopplad till just handelsfrågorna. Peter Stalker påpekar till exempel att rättvis handel är bra om man vill dämpa migrationen. Låt Bangladesh exportera färdigsydda skjortor i stället för textilarbetare.
En demokratisering skulle skapa en plats där ut- och invandrarländer kan mötas för att besluta om villkor med FN:s konvention om migrantarbetares rättigheter som lämplig grund. En konvention som för övrigt inga rika länder, naturligtvis inte Sverige heller, skrivit under. Därmed skulle migration hamna på förhandlingsborden. På gott och ont.
Men utgångspunkten vid borden bör då vara en politik för fri invandring. Den mörklagda grottekvarnen måste upp, göras synlig och sprängas. Rädslans ekonomi trängas undan.
Per Wirtén