Terrorattackerna i Paris och Köpenhamn visar hur judar blivit mål för islamistisk extremism. Evin Ismail läser IS tidning Dabiq: en mix av Hollywoodestetik och millenarism.
Är du rädd för att vara jude i Malmö?” frågar P3-programmet Verkligheten 19-åringen Jonathan och han svarar: ”Ja hundra procent, helt och hållet.” Han tänker ofta på om halsbandet med davidsstjärnan är innanför eller utanför tröjan, synligt eller osynligt. Han väljer nämligen helst att dölja sin judiska identitet efter att ha blivit trakasserad i skolan.
Medan jag lyssnar på radion tänker jag på intervjuerna inför den här texten som jag gjort några veckor innan. ”De överdriver bara, det där handlar om Israel-lobbyns arbete”, är en av rösterna om hatbrotten mot judar. Den intervjuade är en 20-årig kille som tittar på Illuminati-konspirationsteorivideor på Youtube liksom många andra i den åldern. Illuminati-konspirationsteorin är en av de mest populära konspirationsteorierna bland ungdomar. Den går ut på tron att det finns en hemlig grupp som på olika sätt styr världen. Ofta kopplas denna grupp till just judar.
En annan kille jag intervjuade beskrev sitt möte med Illuminati-videor på Youtube som en skattkista: ”Det var i tonåren, jag tyckte att jag fick jättemånga svar och kunskap om hur allt fungerar.” Han fortsatte: ”Första gången som jag såg en Illuminati-video sov jag en vecka i sträck”.
Vissa av klippen på Youtube är extremt långa och innehåller effektbaserad musik och många märkliga kopplingar mellan olika fenomen där man försöker förklara makt och hur världen ter sig. Man blir trött i huvudet av att kolla på dem, manipulerad och hjärntvättad.
I videoinspelningarna är den maktlösa männi-skan fast i de styrandes händer. För en person som söker svar och som känner sig utanför, oförmögen att förändra sin livssituation, eller för en vanlig sökande tonåring, kan detta vara en tilltalande förklaring.
Jag frågar en 18-årig tjej som tror på Illuminati-konspirationsteorin vilken roll hon anser att judar har, och hon svarar:
”Judarna har mycket makt eftersom de har mycket pengar och äger bankerna, Rockefeller- och Rothschild-familjerna. Vi är beroende av deras pengar, utan dem kommer världen att krascha. Det är judiska familjer som äger de här bankerna. Här i Sverige är det Aftonbladet, Bonniers och Expressen som styrs av judar. De vill ha makt över media så att de kan styra vad som sägs om muslimer. Efter elfte september har de utmålat muslimer som ett hot mot samhället. Om du lyssnar på nyheterna så har de faktiskt lyckats med det”.
Efter ett tag ställer den 18-åriga tjejen en motfråga till mig:
–Du har ju sett Illuminati-videoinspelningarna, tror du inte på det?
Jag svarar: Nej jag har ju läst så mycket på universitetet så jag tror mer på vetenskap, på böcker som utgår mer från en kunskapsbaserad vetenskaplig grund. Jag får det blixtsnabba svaret:
”Men det är samma sak. De har också bevis för att det de säger stämmer, de har logiska teorier. Hela den här grejen med Illuminati, frimurarna ger Illimunati pengar och kändisskap. Det de ger tillbaka är sin själ, det är en sekt och båda får något av varandra.”
Jag förstår att invändningen kommer eftersom man i Illuminati-konspirationsteorin faktiskt försöker ge sken av att det handlar om bevis och kunskap, någorlunda likt vetenskapen, om än på ett extremt amatörmässigt plan. Jag ser med oro på hur alla möjliga, från 13-åringar till högskoleutbildade 26-åringar, faktiskt tror på antisemitiska konspirationsteorier som får en stor spridning i sociala medier.
Jag undrar huruvida dessa konspirationsteorier ligger till grund för dagens ungas första möte med historiska antisemitiska föreställningar. Är det i sociala medier som många unga formar sin antisemitism? Är det i så fall med en början där som vi kan lära oss att förstå och motverka den ökande antisemitismen?
I både Paris och Köpenhamn blev judar nyligen måltavlor och offer för terrordåd utförda av unga personer som sympatiserar med IS. När den franske filosofen Bernard-Henri Lévy nyligen besökte Stockholm inledde han sin föreläsning med att tala om terrordåden i Paris.
Lévy framhöll att en viktig skillnad mellan Charlie Hebdo-attentaten och morden på de unga judarna i koscherbutiken är att journalisterna blev mördade på grund av att de utförde sitt jobb medan de unga judarna blev mördade för att de handlade mat till sabbaten.
Likaså lyfte Lévy fram att de efterföljande reaktionerna främst fokuserade på de mördade journalisterna under parollen ”Jag är Charlie” – och mindre på de antisemitiska morden.
I samband med terrordåden lyftes frågan om judar nu behöver lämna Europa, och Lévy menar att man som jude inte bör lämna Frankrike eftersom det vi ser inte är ett nytt 30-tal. Dagens antisemitism och situation skiljer sig en del från 30-talets. Den största skillnaden är att antisemitismen inte har samma stöd hos intellektuella profiler och regeringar i dag, jämfört med på 30-talet.
I ett tal för FN ombads Lévy att beskriva den nya antisemitismen. Lévy menade då att den nya antisemitismen följer ett nytt system för rättfärdigande.
Ett rättfärdigande av antisemitismen består i att man säger att man inte har något personligt mot judar utan att man endast är emot judar eftersom de stöder en stat som man i sig anser djupt förtjänar att hatas, nämligen Israel.
Den andra delen av rättfärdigandet av den nya antisemitismen handlar om att man menar att judar ”använder sig av sina döda” för politisk vinning. Med detta följer ibland ett förnekande eller förminskande av Förintelsen.
För det tredje menar man i den nya antisemitismen att judar försöker få en martyrroll genom att tala om Förintelsen och sin utsatthet. Det hemliga syftet med detta anses vara att på så sätt överskugga allt annat förtryck i världen.
Lévy menar att denna form av antisemitism skiljer sig från annan antisemitism eftersom den till stor del får sin inspiration från islam.
IS antisemitiska ideologi omfattar till viss del de här föreställningarna men innefattar även många inslag av den klassiska antisemitismen och kan därmed inte endast härledas till antisemitismen i den muslimska världen. Jag menar att den jihadism vi ser i Europa i form av IS har nya inslag och kombinationer.
Den är skicklig i sociala medier och den kombinerar tre olika antisemitiska uppfattningar. Den är en kombination av 1) klassiska europeiska antisemitiska konspirationsteorier 2) Illuminati–liknande-konspirationsteorier och 3) antisemitiska uppfattningar med hänvisning till en vantolkning av muslimska teologiska texter.
Frågan som jag söker svar på i den här texten är: På vilket sätt är IS ideologi antisemitisk? Svaren söker jag efter i IS magasin Dabiq som finns tillgängligt på nätet. Dabiq är ett modernt magasin som är en del av Al Hayat Media Center, IS egna pr–byrå.
Al Hayat Media Center har blivit omtalade för sin professionella rekryteringskampanj för IS i sociala medier. Både filmningen, bildtagningen och det tryckta är gjort på ett för en terroristorganisation väldigt högkvalitativt sätt. Man har även anammat Hollywood-referenser och inspirerats av Hollywoodestetik.
Framsidan är glansig som på ett modemagasin, och bilderna är iögonfallande och tilltalande. De påminner om en fusion av Time Magazine, Jehovas vittnens broschyrer och amerikanska krigs–actionfilmer. Hittills har åtta nummer getts ut och jag har läst samtliga.
Titeln på magasinet, Dabiq, och dess innebörd är viktig för att förstå IS ideologi och attraktionskraft. Dabiq är en liten stad i Syrien med ett symbolvärde för IS eftersom de enligt sin apokalyptiska övertygelse tror att historiens slut, och IS seger, kommer att avgöras just där. IS har bland annat genomfört avrättningar av utlänningar i Dabiq för att locka till sig internationell uppmärksamhet och det som är målet, en attack mot staden.
Såtillvida är USA:s bombningar av Syrien inte endast ett problem för IS, utan för dem blir det framför allt ett tecken på att slutstriden närmar sig, och de är övertygade om att de kommer gå segrande ur den. Det är hela kärnan i deras ideologi och rekryteringsapparat – att de är övertygade om att de utkämpar en strid som handlar om historiens slut och början på något nytt.
Varje nummer av Dabiq inleds med ett citat från IS förre ledare Abu Musab al-Zarqawi där han säger:
”Gnistan har tänts här i Irak, och dess hetta kommer att intensifieras … tills den bränner korsfararnas armé i Dabiq”.
Citatet kan dateras tillbaka till september 2004, då den nu avlidne al-Zarqawis grupp tillfångatog och halshögg en brittisk och två amerikanska gisslan.
Historikern Heléne Lööw har beskrivit dessa rörelser som millenariska rörelser, vars centrala idéer kretsar kring föreställningen om historiens slut och upprättandet av ett utopiskt lyckorike:
”Många av de som strider för IS är uppfyllda av föreställningarna om att just de är av gud eller ödet utvalda att slutföra denna historiska uppgift, leda vägen in i utopia. De tillhör de rörelser som den amerikanske forskaren Jeffrey Kaplan benämner som den femte vågens terrorgrupper. Andra som återfinns i denna kategori är bland andra Lord’s Resistance Army i Uganda och de tyska nationalsocialisterna.
Vad som kännetecknar dessa grupper är inte bara drömmen om att skapa en ny utopisk värld, utan också föreställningen om att detta är möjligt under en livstid. För att uppnå denna dröm är ett massivt storskaligt dödande inte bara nödvändigt utan ett eftersträvansvärt medel för att nå det glorifierade slutet och lyckorikets ankomst.
Våldet blir för anhängarna ett sätt att leva och en nödvändighet för att nå slutmålet. Dessa rörelser har historiskt sett visat sig extremt dödliga, eftersom de följer en inre logik, som vid första anblicken ter sig obegriplig, men som med ideologin i beaktande är fullkomligt logisk”.
Heléne Lööw menar att de millenariska rörelserna – som innefattar IS och de tyska nationalsocialisterna – inte följer det vanliga mönstret eftersom deras mål är historiens slut. I detta finns en lockelse i att känna sig utvald att leda mänskligheten till lyckoriket.
Denna visions lockelse, menar Lööw, är mer dödlig än någon annan. Anledningen är att de övertygade överskrider alla gränser för att uppnå sin utopi med förevändningen att de gör det för ett högre syfte, för det som de anser är mänsklighetens bästa.
En viktig aspekt är att den egna döden ses som något eftersträvansvärt för dessa grupper. Man vill dö martyrdöden.
En annan central del i dödandet är avhumaniseringen av fienderna, och i IS fall är bland annat judar sedda som huvudfiender. Varje folkmord har börjat med ord, hatpropaganda, som avhumaniserar människor. Orden leder senare till att man rationaliserar mördandet av gruppen. För det första kräver mördandet att man inte ser sig själv, eller något mänskligt, i den kropp vars liv man tar. Kroppen är utan värde.
För det andra rationaliseras detta genom att man utmålar gruppen som ett hot. Logiken blir då att dessa människor måste rensas bort för den gemensamma lyckan som de påstås störa. För de som tror att de ska skapa ett homogent lyckorike på denna jord blir rationaliseringen och utövandet av dödlig rasism en viktig metod – därav de starka avrättningsbilderna som vi ser från IS.
Det första numret av Dabiq har titeln ”The return of Khilafah”. Här fokuserar man på deklarerandet av kalifatet, den så kallade Islamiska staten. IS ideologi förklaras utförligt i detta nummer. Under titeln ”Kalifatet utropat” återfinns följande citat med stora bokstäver: ”Världen har delats in i två läger”, ”en ny epok av kraft och värdighet har anlänt för muslimerna”. Vidare beskriver man i Dabiq hur IS kommer att segra och ge upprättelse åt världens muslimer.
IS menar att världen har delats in i två läger och att det inte finns ett tredje. Det ena lägret är lägret för islam och tro och det andra lägret är de otrogna och de hycklandes läger. De otrognas läger beskrivs som lägret bestående av judarna, korsfararna, deras allierade och med dem resten av de otrognas nationer och religioner. De otrognas läger anses ledas av USA och Ryssland, och de anses vara mobiliserade av judarna.
Förutom uppfattningen om att judar antas stå bakom mobiliseringen av ett krig mot muslimer så uttrycks antisemitismen i det andra numret av Dabiq i form av att judar omnämns som mördare genom en hänvisning till Palestina–Israel-konflikten.
Det står bland annat i de första numren av Dabiq att IS kommer att attackera alla som står som hinder för Palestina och att de kommer att hämnas för de massakrer som äger rum i Gaza mot muslimer. IS kallar inte denna antisemitism för antisionism, utan man är för det mesta väldigt tydlig med att det är judar som man ser som sin fiende. Det är tydligt att IS syn speglar den nya antisemitismen som rättfärdigas genom att hänvisa till judars stöd för Israel.
IS försöker även få sig själva att framstå som handlingskraftiga genom att hävda att de inte är som andra araber som fördömer händelserna i FN och Arabförbundet, utan att IS handlingar kommer vara mer talande än ord. De fortsätter:
”Det är endast en tidsfråga och en fråga om tålamod innan IS når Palestina för att bekämpa de barbariska judarna och döda dem som gömmer sig bakom gharqad-träden – judarnas träd”, vilket är en referens till en teologisk text.
Det tredje numret av Dabiq har titeln ”A call to Hijrah”. Här uppmanas världens muslimer att resa till IS-kontrollerade områden för att bygga upp den Islamiska staten. Mycket av numret fokuserar på Obama, som kallas för den amerikanske korsfararen. Man menar att Obama och USA, med starten hos Bush och kriget mot terrorismen, för ett krig mot världens muslimer och islam, och att IS idkar självförsvar och är det enda alternativet för muslimer.
Judendomen omnämns genom påståendet att USA:s politik endast tjänar ”deras judiska allierade, Israel”. Här kan man tyda att Israel och judar ses som de främsta fienderna, att ingen riktig distinktion görs mellan judar och staten Israel, och att de båda tros styra USA:s politik, i det här fallet en politik som man anser utgår ifrån ett krig mot muslimer.
I Dabiq riktas hot mot Israel som endast kallas för ”den judiska staten”, man skriver bland annat att jihad i Irak har berett vägen för en attack mot ”den judiska staten”. Uppfattningen är att USA:s bombningar mot IS-kontrollerade områden är kontraproduktiva och att amerikanska ledare är förblindade av sin kärlek till ”den judiska staten”. Genomgående i berättelsen om USA som fiende återfinns ”judar” och ”den judiska staten” som den ultimata fienden som ligger bakom politiken och som styr allt som IS anser vara ont.
Även IS kamp mot PKK tolkas i termer av inblandning från ”den judiska staten”. IS hävdar att PKK ser ”den judiska staten” som en allierad till en framtida kurdisk stat. I nummer 4 av Dabiq hävdar man bland annat att judar och kurder är allierade med varandra i kriget mot muslimer och islam.
Det står även att judar och kristna krigar mot muslimer på grund av deras religion och att ju mer IS blir attackerade av dem, desto närmare är de ”profetens väg”. Bombningarna mot IS tolkas som ett tecken på att IS är på den rätta vägen och att kalifatet kommer att segra.
Här introducerar IS idén om gråzonen och påståendet att den inte finns. Gråzonen innebär det läge där man inte väljer sida mellan ”de otrogna” och dem som står för islam och tro. För ”rättrogna” muslimer anser IS att det inte finns någon annan väg att gå än att följa just IS ideologi. Senare citerar Dabiq George W. Bush och instämmer i hans välkända påstående som yttrades när kriget mot terrorismen inleddes:
”Bush hade rätt när han sade: antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna.”
Bush beskrivs i mer positiva ordalag än Obama som i Dabiq utmålas som en hycklare. Vidare upprepas påståendet om att judar och kristna är allierade med varandra, och alla som är allierade med dem bör ses som en av dem. Det beskrivs utförligt att det är viktigt för läsaren att utföra attacker i alla länder som har ingått i en allians mot IS.
Läsarna uppmanas till att utföra terrorattacker var än de kan hitta ”korsfararnas medborgare”. De uppmanas även att inte ta hänsyn till operationella analyser och perfektionism, eftersom en perfekt operation endast existerar i teorin. ”Man ska vara nöjd även om man endast lyckas ha ihjäl en otrogen.” En annan instruktion är att det är viktigt att man säger att det är IS som står för attentatet så att det inte framstår som ”enskilda vansinnesdåd”. Anledningen till att IS vill ta på sig, och ibland tar på sig, terrordåd är att det är en marknadsföringsstrategi för att sprida rädsla och skräck. Deras faktiska koppling till själva dådet kan dock ibland vara oklar.
Ett annat uttryck för antisemitism i Dabiq förekommer i beskrivningen av Steven Sotloff, en av IS tillfångatagen journalist. Han beskrivs som ett bevis på att västerländska medier inte är oskyldiga eftersom han är jude och medborgare i ”den judiska staten”. Han pekas även ut för att ha skrivit för bland annat Time, National Interest, Foreign Policy, the Christian Science Monitor och två ”judiska publikationer”: The Jerusalem Report och The Jerusalem Post.
Här finns tydliga likheter med den antisemitism som uttrycks i Illuminati-konspirationsteorin som fokuserar på att exempelvis medierna skulle vara styrda av en viss grupp människor som också styr världen. Detta är samma föreställningar som den intervjuade 18-åriga tjejen gav uttryck för i sin uppfattning om Illuminati.
Kriget mot islam beskrivs i Dabiq som ett mediekrig, liksom ett militärt och ett underrättelse-krig. I texten om Sotloff påstås det bland annat att han fått hjälp av underrättelsetjänster för att dölja din judiska identitet före avrättningen. Vidare påstås det att ”denna operation för att dölja hans judiska identitet” gjordes i samarbete med ”den judiska staten” och ”medier”. Här använder man sig av samma uppfattning som counterjihadister har om muslimer, det vill säga att människor genom att försöka dölja sin tro även försöker dölja sin påstådda makt eller sina påstådda maktanspråk.
I denna konspiration ingår Henry Kissinger, USA:s tidigare utrikesminister. Han omnämns i Dabiq som ”den judiske korsfararen” och ”en arrogant och feg jude”.
Nummer fem av Dabiq har titeln ”Kvarstående och expanderande”. Här hänvisar man till den ”sista timmen”. Det avgörande slaget tros stå mellan å ena sidan IS och å andra sidan de kristna och judarna. Här påstås det även att judarna har dödat en av Guds profeter vilket visar att IS antisemitism även består av väldigt gamla antisemitiska uppfattningar. Sinai nämns som en viktig plats i kriget mot judar och för befrielsen av Palestina. Här tror IS att ”slaget där judar gömmer sig bakom gharqad–träd” kommer att äga rum.
Nummer sex av Dabiq inleds med en bild på en ambulans-bår i Australien. Terrorattacken i Sydney beskrivs här. Man Haron Monis som genomförde attentatet var lojal mot IS men valde i stället för att åka till IS att genomföra terrorattentat i väst – något som det ständigt uppmanas till i Dabiq.
Monis hyllas i Dabiq, liksom andra attentatsmän som i stället för att åka för att kriga med IS i Irak och Syrien utför attentat världen över, eftersom man anser att det slår mot ”de otrogna” där det skadar dem som mest – i de ”egna länderna och på gatorna som de tror att de kan gå tryggt på”. Man hyllar bland annat att Haron Monis skapade panik i Sydney.
Nummer sju av Dabiq har en framsida där två muslimska män håller i skyltar som det står ”Je suis Charlie” på. Titeln på numret är: ”Från hyckleri till apostasi, avskaffandet av gråzonen”.
Här återkommer man till den gråzon som nämndes i nummer 4. Jag tolkar bilden och texten som att man nu anser att gråzonen har försvunnit mellan de som IS anser är rättfärdiga muslimer (de själva) och andra muslimer. De muslimer som försvarar Charlie Hebdo anses vara apostater, det vill säga de har därmed avsagt sig den muslimska tron.
I Dabiq återfinns en intervju med änkan till Amedy Coulibaly, en av männen bakom terrordåden i Paris. I texten står det att änkan skickades ll IS-kontrollerat område före attentaten och att Coulibaly var lojal mot IS.
Det står även att gråzonen började suddas ut i och med den 11 september. Man refererar till att Usama bin Ladin sagt att ”världen i dag är uppdelad i två läger”. Mänskligheten ska välja: antingen är man med korsfararna eller med islam.
Det står bland annat att det är en skyldighet att mörda dem som hånar profeten Muhammed. De som hånar profeten sammankopplas ofta med judar. I sin uppmaning till muslimer att flytta till IS-kontrollerade områden, skriver man i Dabiq även:
”Muslimerna i väst kommer snabbt att finna sig själva mellan två val, antingen avfaller de och ansluter sig till de otrogna och deras tolkning av islam … eller så flyttar de till den islamiska staten och undgår förföljelse från korsfararnas regeringar och medborgare.”
IS ser delvis Charlie Hebdo-attackerna som prövningar för världens muslimer. Fördömanden av attackerna innebär att man inte är en riktig muslim, utan tillhör de otrogna. På så sätt anammar man från IS håll samma snäva sätt att se på vad det innebär att vara muslim som counterjihadister och andra anti–muslimska rasister.
Att vara muslim innebär att vara extremist och terrorist i båda gruppernas ögon. Detta är en likhet som är slående. Skillnaden är dock att de anti-muslimska rasisterna inte alltid tror på muslimers fördömanden utan ofta hänvisar till ”taqiyya” – en rasistisk uppfattning om att muslimer ljuger om sin tro och sina åsikter för att kringgå sanktioner. På så sätt är alla muslimer dömda på förhand oavsett vad de faktiskt tycker, gör och säger.
Det är slående hur den anti-muslimska rasismen och IS skapar varandra. I varje nummer av Dabiq finns en del som heter ”Med fiendens ord” där man fokuserar på vad en utnämnd fiende har skrivit om IS. Ibland ges medhåll till delar av fiendens analys.
Förutom uppfattningen om att det pågår ett krig mellan islam och väst och islam mot kristendom (Breivik såg sig själv som en korsfarare), där båda grupperingar tror på millenarismen, så har IS anammat mycket av sin estetik från Hollywood och kriget mot terrorismen. Innan IS fångar avrättas blir de iklädda orange overaller som påminner om de som fångarna på Guantanamo blev iklädda. IS ser och argumenterar delvis för sitt våld som en hämnd för det människor blivit utsatta för under kriget mot terrorismen.
Båda grupper har även antisemitismen och stora delar av världsbilden gemensamt.
IS menar att islam är svärdets religion, inte fredens eller pacifismens. Även counterjihadister framhåller ofta islam som en våldsam svärdets religion. En artikel i Dabiq illustreras av en bild på två muslimska män under en demonstration som håller i ett plakat som det står ”islam: fred” på. Bildtexten konstaterar att detta är avvikare som påstår att islam är fred.
I det åttonde och senaste numret nämns terrorattentaten i Danmark. Det hävdas att attentatsmannen Omar Hamid drevs av ett avståndstagande från nationalism, trots sin danska uppväxt, när han attackerade danska judar och serietecknare. Han hyllas som en martyr i Dabiq, som en person som med små medel och med osjälviskhet gjorde sitt bästa för att terrorisera kristna, judar och ateister i Danmark.
Med hjälp av sin propaganda i sociala medier inspirerar IS personer som Omar Hamid att utföra antisemitiska terrordåd världen över. Deras tydliga mål är att skapa kaos och rädsla hos människor.
Fler som är nära ungdomar måste börja tala om och lära sig mer om denna antisemitism och dess konspirationsteorier i sociala medier. Det är viktigt att kunna bemöta och bekämpa antisemitismen genom samtal och kunskap.
Genomgången av IS ideologi visar också att det utkämpas ett tolkningskrig om vad det innebär att vara muslim. Det innebär att muslimska ungdomar kan vara särskilt utsatta och exponerade för en snäv definition av vad det innebär att vara just muslim. Att föra samtal om detta, vara medveten och öppna upp för flera muslimska identiteter blir nu extra viktigt.
Den franske filosofen Lévy sade under sin föreläsning att han inte tänker lämna Frankrike på grund av rädsla. Men 19-årige Jonathan – vars ord inledde den här texten – säger att han inte vill bo kvar i Malmö i framtiden. Varför?
”Man ska kunna vara fri”, säger han.
Evin Ismail är skribent och doktorand i sociologi
Det här var en text från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>