Man föds inte till svartskalle, man blir det. När klassamhället polariseras växer en servicesektor där arbetet styrs av uttalad rasism. Svartskallar ska inte servera husmanskost.
Det är lätt att bli schizofren i Sverige. Inte av kulturella skäl, som vissa verkar tro, utan på grund av den dubbelhet som landet har i förhållande till invandrarungdomar. Det är tydligt att vi behövs i den politiska debatten inte som riktiga aktörer och röster, men som idé. Bilden av oss som offer, kriminella och utan framtidshopp legitimerar politiska förslag om fler poliser på gator och torg, fler otrygga anställningsformer och en starkare ställning för kärnfamiljen. Den är också central för att cementera idén om vem som tillhör Sverige, vem som bidrar till landets utveckling och vem som inte gör det.
Det är med andra ord inte vi som är intressanta utan en rasistisk bild av oss. Men det finns andra erfarenheter av Sverige. Låt mig ge exempel på hur olika ett problem kan uppfattas och beskrivas.
»Redan i dag ser vi att invandrarbarn är överrepresenterade bland unga som lämnar skolan utan godkända betyg. Forskaren och ekonomihistorikern Rolf Ohlsson pekar på att dessa unga kan få stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, större än föräldragenerationen. Anledningen är att de befinner sig i en situation präglad av att många saknar förebilder med föräldrar som arbetar. Men även att dessa ungdomar har hamnat mittemellan två kulturer, föräldrarnas kultur och den svenska kulturen, med svårighet att identifiera sig och finna sig till rätta med någon av dem.«
»Det är statusskillnad, dom som jobbar på Lilla Torg är svenskar. Dom jobbar också svart, men dom blir inte granskade lika mycket, och dom tjänar mycket mer än dom som jobbar på Möllan, men dom gör mycket mindre, jag har jobbat med dom, dom tar pauser men ändå så får dom mycket mer. Om du är på Möllan så kan du se på en restaurang hur svartskallarna jobbar ihjäl sig, det kan va fullt men så är de bara två som jobbar. Men om du går till Lilla Torg, ser du mer personal, och mindre stress. Det är skillnad, och det är svårt för oss att få jobb därnere för dom vill helst ha svenskar, för det är mest svenskar som äter och sånt där.« (Mariano, 20 år, kock.)
Två skilda bilder av Malmö. Den första är hämtat från Välfärd för alla, ett dokument som Malmös kommunfullmäktige nyligen antog som utmålar invandrarungdom som det största hotet mot Malmös framtid som tillväxtpärlan i Öresundsregionen. Vi har inga jobb, är kriminella, skolkar och framför allt är vi allt för många. Lösningarna för att komma till rätta med oss är mer övervakning, kontroll och inte minst arbetsmarknadsåtgärder. Praktikplatser utan lön och skattesubventioner av hushållsnära tjänster är ett par av förslagen som ska få Malmö på fötter. Några generella välfärdsåtgärder existerar inte.
Detta är den första bilden. Den andra är hämtad från en intervju jag gjorde med en ung invandrarkille. Han beskriver ett Malmö med tydliga gränser. En stad där rasism och rasifiering präglar det dagliga livet och den lokala arbetsmarknaden och påverkar inte bara dina möjligheter att få ett arbete, utan även förväntningarna på hur du kommer att utföra det. Med rasifiering menar jag den process som exkluderar och rangordnar människor utifrån en ideologi om biologiska eller kulturella skillnader. För att tala med Simone de Beauvoirs ord: man föds inte till svartskalle, man blir det. Och den processen är rasifieringsprocessen.
Det handlar inte bara om en segregerad arbetsmarknad. Rasifieringen påverkar arbetet högst konkret i fråga om hur man bemöts av kunderna och inte minst, vem som förväntas göra vad. Eller som en av dem jag intervjuar funderar: »Jag vet inte, men det blir som om invandrare alltid slutar vid disken även om vi inte ska stå där.«
En fråga som följt mig under de år jag undersökt effekterna av otrygga anställningar inom hotell- och restaurangbranschen är hur rasifieringen verkar tänja på gränserna för klassexploateringen. Det blir liksom mer av allt. Arbetsgivare, andra anställda och kunder verkar förvänta sig att svartskallar ska jobba lite mer, ställa upp lite mer, underkuva sig lite mer. Kan det vara så att rasifieringen och patriarkatet inte enbart naturaliserar och exotiserar ojämlikheterna inom klassamhället, utan även förändrar den konkreta exploateringen?
Hotell och restaurang är en bransch där över 38 procent av dem som är medlemmar i facket har utländsk bakgrund. Det är också den bransch där andelen tillfälligt anställda är högst: 25 procent, varav åtta procent behovsanställda. Det är en bransch där kunden står i centrum och klassamhället blir mycket tydligt.
»Först hade dom indisk buffé, men så skulle dom börja servera svensk husmanskost på lunchen och då sa dom uttryckligen, nej, vi vill inte att du ska jobba på lunchen längre för nu är det så att vi ska servera svensk mat och vi tycker inte att du kan representera den svenska maten. Så där fick bara de svenska tjejerna, och de som såg mer svenska ut servera. De sa du får gärna jobba kvar men då får du jobba sent på kvällar. Men det var inget problem att jag skulle servera indisk mat. Sen när dom inte hittade några svenska tjejer som ville jobba för deras villkor så kom dom tillbaka och frågade om jag inte kunde jobba på lunch. Då var det ok att jag skulle servera svensk mat.«
Kulturrasismen är tydlig och uttalad. Arbetsgivaren, och kanske kunderna, har en idé om att det svenska inte ska blandas det ska hållas svenskt. Det är som om det skulle skära sig om någon som inte är blond skulle servera bruna bönor och fläsk. Kulturrasismen styr arbetsfördelningen och leder till tyngre arbete: att jobba kväll. Arbetsgivarens önskan att enbart de som uppfattas som svenska ska servera den svenska maten, innebär en åtskillnad mellan de anställda, som sen kan användas för att skapa skillnader i arbetsuppgifterna.
Att servera tjänster är också en servering av känslor och stämningar. Feministiska forskare har bland annat visat hur tjejer som jobbar som till exempel servitriser serverar heterosexualitet. Rasifieringen av de anställda verkar även innebära en servering av en exotisk underordning som utvecklas i förhållande till kunden, vars idéer, föreställningar och fantasier företaget har att rätta sig efter. Den Andra ska säljas (ätas). Den rasistiska och koloniala blicken tvingar de anställda att förhålla sig till rasistiska föreställningar som kunden har om hur invandrartjejer ska vara:
»Jag tror inte kunderna tycker det är något problem att vi är svartskallar. Det ansågs rätt exotiskt. Man fick höra, åhh var kommer du från. Det är inte alls roligt, och det man får säga är tack tack och le. Vad fan ska man säga, fan vad du ser bonnig ut då?«
I en allt mer polariserad tjänstesektor där en klass har mer och mer pengar för att konsumera tjänster som andra producerar blir konsumentens krav på vem som ska göra vad, vem som ska synas, om man är exotisk eller inte, centrala för hur ens arbetsförhållanden kommer att utvecklas. Det är kunden som bedömer servicen. De anställda är där inte enbart för att tillfredsställa kundens behov av deras tjänster, utan även hans föreställningar om klass, kön och rasifierade maktrelationer. Det blir tydligt när relationerna ifrågasätts, speciellt när de anställda pekar på det klassförakt eller rasismen som ligger i kundens antaganden:
»En gång var det en tant som hade beställt en tårta, och den var försenad. Så tanten började skrika på mig. Jag försökte säga att hur mycket du än står och skriker hjälper det inte. Det är chauffören som är sen. Hon fortsatte skrika. Jag sa till henne att om det hade varit jag som jobbat hade jag sagt till henne att det brukar bli försenat om man beställer så sent. Men det var ju inte jag, försökte jag förklara för henne. Jo, sa hon då, jag tror att det var du. Men då sa jag till henne. Fy fan det tror du bara för att jag inte är blond. Fy fan vad du ljuger. Då går hon ut och ställer sig vid sin flashiga bil med sin tantkompis och ser sur ut.«
Kravet på underkastelse leder till en konflikt som framför allt kan artikuleras när de anställda har fasta, trygga anställningar med någon form av skydd mot sexism och rasism. Orättvisor och arbetsplatskamp är ett tema som återkommer i mina intervjuer. Många har otrygga anställningar och många arbetar svart. Detta ger så klart arbetsgivarna en enorm makt, både i termer av den konkreta exploateringen och i graden av sexism och rasism som man tvingar de anställda att ta. En ständig fråga i reflekterandet över orättvisor på arbetsplasterna är men vad har man att sätta emot?
»I intervjufrågorna ingick frågor som: har du nån pojkvän, varför inte, vad tycker din pappa om det. Jag upplevde det som väldigt provocerande, först frågar han om jag har en pojkvän, sen säger han att jag måste sminka mig. Jag var helt chockad, och man har ingenting att sätta emot, man kan ju inte va otrevlig tillbaka. Hade det vatt en vanlig gubbe hade jag fan nitat gubben. Men han är ju ändå ens arbetsgivare och man är anställd av honom.«
I den mediala och politiska debatten finns en stark tendens att representera svartskalletjejer som offer inte för en rasistisk och sexistisk arbetsmarknad utan för patriarkala familjer. Det svenska samhället, dess institutioner, arbetsplatser och arbetsgivare ses ofta som frälsare, det som räddar. Rasismen på arbetsmarknaden och otryggheten många ungdomars arbetsmarknadssituation präglas av döljs. Vi ska vara nöjda om vi får ett jobb. Och i stället för diskussionen om arbetsvillkor får vi se förslag på ännu fler åtgärder som minskar tryggheten. När det kommer till invandrarungdomar verkar arbetsmarknadssituationen vara ointressant. Det enda makthavande politiker och journalister vill diskutera är våra familjer och vår brottslighet. Så långt borta från det svenska som man kan komma.
Den politiska kamp som förs mot förtrycket på arbetsplatserna osynliggörs konsekvent. Bilden av invandrarungdomen kopplas sällan samman med politisk aktivism eller facklig kamp. Ur mina intervjuer växer det dock upp en annan bild, bilden av tjejer och killar som delvis står i frontlinjen mot de uppenbara orättvisorna. Ett tydligt sådant område är synen på fackföreningens mesighet och frånvaro ute på arbetsplatserna. Problemet verkar vara att deras ståndpunkter inte tas på allvar. De ses som radikala, kanske ett lite exotiskt strössel, men inte som en del av dem som ska utveckla den fackliga kampen.
»Facket måste bli mer hårt. Man måste bli mer hård mot arbetsgivare. Vi måste sätta hårt mot hårt. Det var det jag sa. Men jag har varit där i två år, jag är ung. Det är klart jag säger vad jag tycker men det är lite svårt att få upp det i ansiktet på dom, få in det i huvudet. Sist skällde jag nästan ut dom, så dom tappade hakan. Och så sa dom, bra att du sa det, du borde vara ordförande i din sektion, och såna grejer. Dom ger dig piropos (komplimanger) men det är bara för att man ska känna mig nöjd men inte gå vidare med grejen.«
Under tiden som jag gjort mina intervjuer har jag följt, inte minst i Malmö, en allt mer hatisk debatt om invandrare där man utan varken empirisk grund eller teoretisk analys sätter likhetstecken mellan muslimer och hedersmord, mellan unga invandrare och kriminalitet, mellan invandrartjejer och offer. En mytologi skapas. Saker behöver inte längre sägas eftersom alla vet vad man menar.
När man i Välfärd för alla skriver att man ska arbeta med att upplösa ungdomsgäng är det ingen som tror att det handlar om att gå in på ekonomihögskolan och upplösa överklassens killgäng för att förebygga massavskedningar och våldtäkter i Sverige. Förslaget läggs fram med ett antagande om att alla är införstådda i vad som är problemet. Det är därför det blir så konstigt när så många verkar köpa just denna problemformulering att invandrare utgör ett problem som måste åtgärdas, att det finns ett tydligt vi och dom. Jag kan inte tolka det som något annat än ett stöd för en politik vars mål är att klargöra vem som är del av nationen Sverige och vem som inte är det och resa murar mellan dem.
De problem som ett rasistiskt, sexistiskt och kapitalistiskt samhälle skapar skylls på invandrarna själva.
Det skrivs mycket om tolerans i dessa dagar. Hur mycket, frågar sig skribenter, ska vi (trevliga, öppna och förstående svenskar) egentligen tolerera från invandrarungdomarna? Låt mig så här avslutningsvis vända på frågan. Hur mycket gränser, förnedring och förnekelse ska vi tolerera som varit med och byggt upp Malmö och nu utpekas som ett hot mot stadens framtid?
Det får vara nog med tolerans nu.
Paula Mulinari är doktorand på tema genus på Linköpings universitet.