När det står en Billybokhylla i mördarens sovrum känns det som att Ondskan varit inne i mitt hem och vänt.

Vad som helst – bara han inte är vanlig. Bara han inte är en av oss. Bara han inte bär spår av svensk idyll och Svenssonliv.

Inget är så obehagligt som när en hatad brottsling har gemensamma nämnare med oss andra. Trots att även den mest hårdbarkade gärningsman också har levt något som kan kallas vardagsliv så är det oftast med motstridiga känslor vi hanterar en kriminell persons ”vanliga” drag.

Vi både vill veta och inte. Vi vill jämföra oss med monstret – ”tänk att han, som verkar vara precis som oss, kunde vara en sådan djävul”. Ulven i fårakläder har alltid sålt lösnummer. Men samtidigt får han inte komma för nära inpå. Vi vill inte veta för mycket om hans ”bra” sidor, för han är trots allt en dålig människa och allt är ju så mycket lättare i svartvitt.
När Döden knackar på i folkhemmet så ska det vara på ytterdörren och Han på förstutrappan ska komma långväga ifrån, inte från grannhuset eller – ännu värre – inifrån. Ondskan kommer till oss i form av inflyttade missbrukare som sänker villavärdet och skrämmer slag på kvarterets ungar. Han kommer i form av invandrade kvinnofientliga kulturer från Mellanöstern eller som partydroger från något obskyrt land långt borta. Likt pesten ska han vara tillrest, detta hot mot idyllen.

Jag vet inte riktigt vad det är som så benhårt får oss att tro att folkhemmet på något sätt skulle innebära en immunitet mot kriminalitet, våld, kvinnoförtryck och ond död.
Är gärningsmannen trots allt en av De Våra så tror vi att han har blivit påverkad (läs: förstörd) av någon företeelse utifrån. Är det inte drogliberal flummusik eller rollspel, så är det Internetporren, den billiga charterspriten eller djävulsdyrkande hårdrock.
Men brottslingens vanlighet är samtidigt det som skickar kalla kårar och kittlar. När det står en Billybokhylla i mördarens sovrum känns det nästan som om Ondskan varit inne i mitt hem och vänt. ”En sådan där ljusstake har jag också”, tänker jag när jag bläddrar genom en förundersöknings blodiga bilder. Som om vardagsföremål inte kan bli mordvapen. Men just en vanlig kökskniv är det som de flesta mordoffer möter. Inte bajonetter, stulna AK5:or eller pärlbeströdda strypsnaror.

Mijailovic. Minns ni känslan när NK-bilderna släpptes? Kepsen som skymde hans ansikte, den moderiktiga pagen, likheten med otaliga innerstadskillar. Alla började spana på bussen, på jobbet, i krogkön. ”Usch”, sa någon till mig de där dagarna innan vi fick veta mer om mannen på övervakningsbilderna. ”Han ser ju ut som vem som helst!” Inget är så obehagligt som att en mördare kan vara vem som helst.

Då är det enklare med ”den där som nog mördade Hélen i Hörby”. Enslingen. Mannen med hunden. Tokstollen som knappt lämnar lägenheten. Inga vänner, inget liv, inga likheter med oss.

Men Helge Fossmo då? Ulven i prästkåpa. Fascination och avsky i en mediacirkus med bilderna inifrån hans hem som kulmen. Det såg ju helt vanligt ut. Titta där hänger ett vardagssjaskigt duschförhänge, titta en nalle på överkastet, undrar hur många han har haft sex med där? Tänk att han dolde älskogsljuden med tvättmaskinens brummande. Så vardagligt och ändå så kinky.

Om pastorns fru hade skjutits ihjäl rakt upp och ner av honom själv en bråkig kväll i Knutby så hade inte sju böcker om hennes död varit på väg mot bokdiskarna.

De vanligaste brotten säljer inte. Fan, det händer ju var och varannan helg. Ihjälstampade och ihjälsparkade fruar och barn föräras notiser, om inte gärningsmannen är en förtryckande muslim förstås. När döden kommer på julafton, när blodet stänker på midsommardukningen och solkar vår bild av Folkhemmet som ett skydd mot all världens ondska, då vill vi inte veta. Det är ju inget speciellt med det där, de är väl precis som vi. Ja, det var just det.

Katarina Wennstam

Det här är den första av Katarina Wennstams krönikor om brott och våld. Hon är författare.