Dags att vakna. Socialdemokratisk utrikespolitik backar tillbaka till 1950-talets beundran för USA. Och Olof Palme betraktas som en parentes.

I ett uttalande efter det amerikanska presidentvalet förklarade Göran Persson att George W Bush var underskattad. Uttalandet är märkligt. Efter fyra år vid makten är det svårt att bortse från att Bush är synnerligen effektiv. Att han är den mest reaktionära presidenten i mannaminne är lika känt.

Möjligen ska Perssons ord tolkas på ett mer underförstått sätt. Persson är inte det politiska stockholmsetablissemangets man. Precis som Bush kommer han från det andra landet, utanför metropolernas caffé latte-kultur. Visserligen är Bush en del av en politisk dynasti och en finansiell och ekonomisk elit. Men det finns ett Kerryland och ett Bushland. Också i Sverige. Geografiskt, politiskt och kulturellt.

Därför kan Perssons uttalande om George Bush också skrivas in i ett större mönster där dagens socialdemokrati steg för steg förändrat sin internationella politik och snävat in dess globala horisont. Det kan nämligen ses som en underliggande kritik mot hela den socialdemokratiska tradition av internationellt engagemang som utgår från Palme, som fortsatte med Sten Andersson, Pierre Schori och Anna Lindh.

I den internationella politiken blickar socialdemokratin i dag västerut, mot USA och de brittiska öarna. Det tillhör numera vanligheterna att ledande socialdemokratiska utrikespolitiska företrädare öppet talar nedsättande om 1970-talets romantiska idéer. De polemiserar postumt mot hela Olof Palmes politiska arv och gärning i den internationella politiken. Den bör i och för sig kritiseras och granskas, politiken bör också förändras eftersom vi lever i en annan värld.

Det allvarliga är att dessa uttalanden kan skrivas in i ett oroande mönster. Den socialdemokratiska utrikespolitiken har snävats in. Sverige är ingen stark röst i relation till länderna i den tredje världen i dag. Väst- och USA-orienteringen blir desto mer allvarlig eftersom socialdemokraterna inte driver någon EU-politik längre. Göran Persson vill numera i princip sätta p för all form av överstatlighet. Men EU är ett delvis överstatlig projekt. Följden blir att EU inte kommer att kunna spela någon självständig roll i världspolitiken. Därför är det inte så konstigt att Sverige generellt ligger lågt i de avgörande EU-frågorna. Sverige var tyst under diskussionen om den europeiska konstitutionen, Laila Freivalds yttrade sig inte ens under ministerrådets avgörande diskussion. Sverige hade inga synpunkter på att EU fick en konservativ ledare, och kunde i största allmänhet tänka sig vem som helst. Göran Persson var däremot djupt kritisk till att Europaparlamentet stoppade den reaktionäre Buttiglione som EU-kommissionär.

Till bilden kan läggas Göran Perssons uppenbara vacklan när det gäller kriget i Irak. Visserligen var han tydlig i samband med att kriget bröt ut, förmodligen mer kritisk än någon annan politisk ledare i västvärlden. Men före kriget bröt ut lät det ibland som
om Sverige hade förståelse för USA:s brådska. Och efter hand har den svenska kritiken tystnat. Kriget mot terrorismen har omfamnats med en allt för okritisk inställning.

I praktiken riskerar Sverige att genom sin tystnad acceptera en världsordning där en enda stat ensidigt dikterar villkoren. I Mellanöstern har den svenska hållningen som det uttolkats och framförts av Göran Persson, Pär Nuder och Laila Freivalds mest tenderat att lägga skuldbördan på palestiniernas axlar. Det är en ensidighet som förstås bara speglar att perspektivet numera riktar sig mot väst. Och i frågor som gäller förhandlingar inom WTO, IMF och Världsbanken positionerar och identifierar sig Sverige med västvärldens intressen. Arbetarrörelsen har visat den globala rättviserörelsen ett ljumt intresse. Handel är förstås central i all ekonomisk utveckling. Men frihandel blir även i socialdemokratiska ministrars mun något oproblematiskt och självklart, hur som helst och när som helst, som om det vore frikopplat från alla former av maktrelationer i världen och i ekonomin.

Bakom den här kursändringen döljer sig dock en större strukturell förändring. Under Palmes tid positionerade sig Sverige och den svenska arbetarrörelsen i en bipolär värld där två supermakter dominerade världspolitiken. Vi försökte ställa oss utanför dessa två maktsystem och vidga utrymmet dem emellan. Det var skälet till att Sverige stödde nationell frihet och befrielserörelser i olika delar av världen. Det nationella oberoendet var ett sätt att rida spärr mot och kringskära supermakternas maktsfärer. Dessutom var Sverige involverat i arbetet för en ny ekonomisk världsordning, som det hette på den tiden. Sverige gick tillsammans med många andra i bräschen för ett tredje alternativ i världspolitiken.

Sedan dess har mycket hänt. Vi lever i dag med en allt mer makthungring och arrogant supermakt. USA dominerar världspolitiken. Kampen för nationellt oberoende har fått en annan innebörd. Mänskliga rättigheter i de enskilda länderna har lyfts fram på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidigt har den så kallade globaliseringen inneburit avregleringar, privatiseringar och minskat utrymme för politiken. Vi brukar kalla det nyliberalism. Sammantaget innebär detta att maktförhållande i världen förändrats dramatiskt sedan 1970-talet. Den svenska arbetarrörelsen har dessvärre reagerat på detta genom att backa tillbaka till något som liknar 1950-talets idylliska USA- och västoriering.

I dag behövs en kvalificerad analys av den nya världsordningen och ett förnyat internationellt engagemang. Vi behöver skapa allianser med nya radikala rörelser i olika delar av världen. Vända blicken mot hela världen. Analysen av den nya världsordningen måste utgå från makt och rättvisa. En maktanalys som kan beskriva hur världen ser ut i det 21-seklet. Och en politik som kan ge den internationella solidariteten ny innebörd. En global politik för vår tid.

Håkan A Bengtsson