Dokusåpans plastikklinik är lika stor som ett vanligt sjukhus och i svenska småstäder står folk på kö för att fixa ögonlocken med laser. Thord Eriksson behöver kanske också korrigeras.
Jag har beställt tid för en konsultation på en skönhetsklinik. Jag har precis förklarat för en sjuksköterska vilka två delar av mitt utseende som jag är intresserad av att förbättra:
Den veka hak- och käklinjen som ytterligare försvagas av en dubbelhaka som jag påminns om när jag ser fotografier tagna i profil.
Påsarna under ögonen som ser särskilt tråkiga ut under det bleka vinterhalvåret.
Sjuksköterskan har inte vännernas och familjens artigt överslätande attityd när jag lägger fram mitt fall. Hon bagatelliserar inte, skämtar inte om att man kan göra de allra minsta problemen väldigt stora om man inte har något bättre för sig. I stället är hon helt och hållet bekräftande, hon anstränger sig verkligen för att sätta sig in i min situation. Hon säger:
Jag förstår precis vad du menar! Kom fram till spegeln här så ska vi se vad man kan göra.
I spegeln visar hon hur det dallrar till under min haka när hon puffar lätt med översidan av sin hand. Det är professionellt obarmhärtigt men i nästa sekund erbjuder hon hopp och tröst:
Här kan man göra en fettsugning. Då går man in genom hål här och här, säger hon och pekar på punkter under hakspetsen och längst bak på käkbenet.
Hon sätter sig åter vid skrivbordet och knappar lite på sin dator, vrider sedan skärmen för att jag ska kunna se bilden på en uppenbart överviktig man i profil.
Det är min lillebror innan han gjorde en sån här operation. Nu ser han bättre ut.
Men om fettsugningen inte skulle bli lyckad, om min hud inte drar ihop sig efteråt och lydigt följer hakans kontur utan i stället hänger slappt, kan det bli nödvändigt med ett traditionellt face-lift; en åtstramning av lös hud som förtöjs någonstans långt bak i trakten kring öronen.
Jaha, säger jag stumt.
Alla möjligheter till verkningsfulla korrigeringar kittlar, och de kittlar skönt.
Sedan är det påsarna under ögonen: Sköterskan förklarar hur enkelt det är att med ett snitt under varje öga komma åt de små depåer av fett som påsarna innehåller.
Och ärren? undrar jag.
Jag gjorde själv den operationen för några år sedan och det syns väl ingenting särskilt, säger sköterskan och tar av sig sina glasögon för att jag ska kunna studera hennes ögon ordentligt.
Nej, oj, nej, det ser ju jättefint ut.
Men, förklarar hon, i mitt fall är det inte bara påsarna under ögonen som får mig att se trött ut. Ett annat problem är mina mörka ögonbryn som liksom hänger ner. Några millimeter luft mellan ögon och bryn skulle ge mig en annan, piggare, utstrålning.
Ju äldre du blir, desto tyngre intryck kommer ögonbrynen att ge, förklarar sjuksköterskan allvarligt.
Lösningen är ett pannlyft. Ett snitt i hårfästet, sedan ett lyft av pannan och avslutningsvis några stygn för att hålla alltihop på plats.
Som att sträcka ett överkast på en säng, tänker jag medan sköterskan letar i en bok med bilder på patienter före och efter kirurgiska ingrepp. Hon visar ett porträtt av en kvinna med vitt uppspärrade ögon och nitiskt plockade ögonbryn svävande som tunna bågar högt uppe i pannan. Operationen har inte bara skänkt kvinnan pigga ögon, den har även fryst hennes ansikte i ett uttryck av ständig förvåning.
Pannlyft på män måste självklart göras mer konservativt och försiktigt, en man vill ju inte gärna se ut så här, men nu förstår du i alla fall principen, säger sköterskan.
Priset? Runt 70 000 kronor för hela paketet: Mellan 15 000 och 18 000 för fettsugningen av hakan. Samma pris för påsarna under ögonen och cirka 35 000 för ett pannlyft. Ytterligare 65 000 om det blir nödvändigt med ett face-lift.
Innan jag har bestämt mig väljer jag en uppföljande läkarkonsultation. Den kostar 500 kronor.
På väg ut korsar jag ett elegant väntrum där ett halvt dussin kvinnor sitter i exklusiva vita skinnmöbler. På ett bord står en vit orkidé och ett kort med texten: Tack för att ni gjorde mig så fin. Entrédörrarna har klinikens devis blästrad i glaset på både latin och svenska: Venustas per Scientiam Skönhet genom Vetenskap. Utanför på parkeringen står påfallande många BMW, Audi, Mercedes och aggressivt potenta Volvo XC 90.
Skönhetsmottagningen heter Akademikliniken och ligger bakom Kungliga Tennishallen vid Storängsbotten i Stockholm. Den är känd från teveserien Extreme Makeover som har gått på Kanal 5 under hösten. Här finns sju operationssalar och 35 vårdplatser ett helt sjukhus, med den väsentliga skillnaden att ingen som läggs in här är sjuk.
Akademikliniken håller en hög profil och Per Hedén, som förutom att han är kirurg också är företagets vd, ser expansionsmöjligheter åt alla väderstreck. Redan i dag är Akademikliniken etablerat i Oslo, Köpenhamn och London, vid sidan om huvudmottagningen i Stockholm. Hit kommer patienter från övriga Europa, Nordamerika och Asien.
Skönhetssjukhuset vid Storängsbotten är överlägset störst i Sverige. Det är big och framgångsrik business med stor avkastning på en relativt låg årlig omsättning på cirka 80 miljoner kronor. I styrelsen finns en rad etablerade näringslivstoppar, styrelseproffs som Monica Caneman, Mats Qviberg och John Wattin. Men den yttersta makten över bolaget ligger utanför Sverige: Akademikliniken HJ AB ägs av det brittiska bolaget Akademikliniken Ltd, som till 90 procent ägs av det Luxemburgbaserade Academy Clinic S.A. De övriga 10 procenten ägs av ett bolag på Bermuda och av en av klinikens läkare och grundare, bosatt i Stockholm.
Redan dagen efter mitt besök på Akademikliniken upptäcker jag en betydligt mer vardaglig utseendekorrigerande och företagsstrukturell verklighet. Jag åker till Köping, industristad vid Mälarens innersta vik med fabriker som tillverkar exklusiva sängar, konstgödning, lastbilsbakaxlar och systemet för fyrhjulsdrift som sitter i de massiva Volvobilarna utanför Akademikliniken. Annars är Köping inte känt för något särskilt förutom att ett teveprogram i början av 1980-talet utsåg staden till Sveriges tråkigaste och att en av de rasistiska moderaterna i Janne Josefssons valstugereportage filmades här.
Det är industrisverige, sossesverige, väldigt fjärran de vita skinnmöblerna bakom tennishallen i Stockholm.
Vid Kolsvaån, som flyter genom stadens centrum, mellan kebabrestaurangen och ett gym, ligger Skönhetshuset Anna i en lokal som har inhyst en skönhetssalong så länge jag kan minnas. Men allt är inte som det alltid har varit. I dag skyltar Anna med broschyrer om Restylane, en produkt som både rymmer en framgångssaga om svensk företagsamhet och historien om omättlig aptit på ett liv som inte lämnar några spår i ansiktet och på kroppen.
Preparatet utvecklades av företaget Q-Med i Uppsala och är avsett för utfyllnad av rynkor och läppar. Sedan lanseringen 1996 har Q-Meds omsättning årligen nästan fördubblats världen skriker efter lättillgänglig medicinsk skönhetsbehandling. Det är inte kirurgi, men väl ett manipulerande med ansikte och kropp, som ger påtagligt resultat. Och framför allt är det billigare än de kirurgiska behandlingarna. I Köping kostar en injektion i ansiktet för att släta ut rynkor eller fylla ut läppar mellan 1700 och 3300 kronor och håller i några månader.
Parallellt med att injektioner har etablerat sig som ett lågbudgetalternativ, har priset på kirurgiska ingrepp sjunkit, metoderna har förfinats och materialen på implantat förbättrats.
Attitydförändringen är ett faktum: i Sverige kan mer än var tionde person tänka sig att göra en operation, enligt en Sifoundersökning beställd av Svenska Dagbladet förra våren. Och den senaste upplagan av Ungdomsbarometern som utgår från en enkät besvarad av 4000 ungdomar i åldern 1525 år, visar att drygt 45 procent av tjejerna mellan 15 och 19 år och 35 procent av killarna i samma ålder helt eller delvis instämmer i påståendet jag kan tänka mig att genomgå en skönhetsoperation (av icke-medicinska skäl).
Med injektionsbehandlingarna inräknade ökade antalet operationer i USA med 32 procent under 2003 och räknat från 1997 ligger tillväxten på hela 220 procent.
I Sverige är siffrorna något mer luddiga, svenska skönhetskirurger lämnar inget löpande underlag om sin verksamhet som ger en bild av hur branschen utvecklas. Men ett mått på tillväxten är att branschledande Akademikliniken konsekvent ökar sin omsättning med mellan 15 och 20 procent per år.
Den marknadsföringsvinst som kliniken gjorde tack vare sin framskjutna position i Extreme Makeover kommer sannolikt hela branschen till godo. I serien gjordes många och extrema ingrepp för att möta högst vanliga önskemål. Här uttalades inga önskemål om jätteläppar eller gigantiska bröst, alla tycktes vilja se rätt vanliga ut vanliga och 10 år yngre. Lyckligt leende välkomnades de nyopererade och nystajlade deltagarna tillbaka till sina gamla liv, av häpet förtjusta vänner och familjer.
Så vinns massorna. Så förmås tevepubliken börja betrakta sig själva och omvärlden med blickar som ständigt söker sådant som kan förbättras, justeras, krympas, förstoras. Så blir skönhetskirurgin accepterad och hyggligt tänkbar också för en tvåbarnsmorsa från Köping och på sikt även för hennes man.
Enligt Anna Hedfors, som driver Skönhetshuset Anna, är vi redan där. Det är bara pengarna som sätter gränsen för vilka åtgärder folk är beredda att vidta för att bli snyggare, hävdar hon.
Några andra gränser finns inte längre, det är pengarna det hänger på.
En gång i månaden kommer en ögonläkare, som till vardags jobbar på en vårdcentral i Stockholm, hit till Köping och korrigerar hängande ögonlock med laser. Fem personer på en dag, Anna Hedfors har ett 20-tal namn på kölistan.
Och varje fredag kommer en sjuksköterska från Västerås och ger Restylaneinjektioner.
Det lockar ju tjejer som är 30 och äldre, även om de som är yngre också är intresserade, inte minst av att fylla läpparna. Men då faller det ju oftast på pengarna.
Anna Hedfors ser fram emot kommande produkter från Q-Med, som är anpassade för behandling av dekolletage och händer. På längre sikt är hennes dröm att även erbjuda estetisk plastikkirurgi på en egen klinik i Köping.
Vad är det som händer egentligen? Frågan har ekat i mitt huvud sedan jag besökte Akademikliniken och plötsligt kände den där övertygelsen om att mitt liv skulle bli mer komplett om jag bara fick göra en och annan korrigering av utseendet. Uppenbarligen är jag besläktad med ansiktslyfta drottning Silvia, bystförstorade Robinson-Emma och ögonlocksjusterade Per Unckel. Vad är det egentligen vi har drabbats av?
Det verkar som att de flesta kritiker har sin förklaringsmodell paketerad och klar; driften att putsa, feja och förbättra bottnar i att samhället präglas av allt starkare och mer förvridna skönhetsideal. I den modellen är de som opererar sig offer för ett stort och diffust förtryck.
Sociologen och genusforskaren Kerstin Sandell skriver skarpt och intressant om det här i sitt bidrag i antologin Mer än bara kvinnor och män feministiska perspektiv på genus (Studentlitteratur, 2003). Hon menar snarare att kosmetisk kirurgi är ett sätt för vita medelklasskvinnor och -män att bevara eller förbättra sina privilegier baserade på klass och etnicitet. Att inte se det, utan i stället bara förmå uppfatta utseendekorrigerande människor som offer, är ett utslag av att framför allt feministisk teori ogärna hanterar frågor om klass och etnicitet, menar Kerstin Sandell.
Att däremot få dem som håller i knivarna att fundera på hur det kommer sig att allt fler lockas av att bli uppskurna och tillfixade, är svårt. Jag talar med plastikkirurger på telefon och ofelbart förklarar de det ökande intresset med utvecklade kirurgiska metoder och förbättrade material. Värderingar och övergripande strömningar i samhället verkar inte ha trängt in i en läkarkår som förhåller sig relativt okritisk till skönhetskirurgin.
Det enda verkliga utslaget av yrkesintern debatt som synts till på senare tid, är inlägg i Läkartidningen som tar avstånd från estetisk intimkirurgi: En disciplin som erbjuds på de flesta skönhetskliniker och konkret innebär förminskning av kvinnans inre blygdläppar. Metoden jämförs av många kritiker med könsstympning.
Michael Olenius är ordförande i Svensk Förening för Estetisk Plastikkirurgi, en sammanslutning med ett 90-tal medlemmar som, precis som namnet antyder, är öppen för plastikkirurger som arbetar med skönhetsoperationer och har gjort det i minst fem år.
Själv har han i många år jobbat som plastikkirurg på Karolinska sjukhuset i Stockholm med rekonstruktion av bröst som specialitet. 1995 doktorerade han med avhandlingen The expanded skin in breast reconstruction An experimental and clinical study. Samma år lämnade han den reguljära vården för att på heltid ägna sig åt Kirurgcentrum, som han i dag äger tillsammans med en av klinikens övriga fyra läkare.
Även i det här väntrummet på Östermalm i Stockholm står det orkidéer med handskrivna kort, en gul (Ett hjärtinnerligt tack för allt ni gjort för mig) och en limefärgad (Doktor Olenius tack för att du har gjort mig så fin!). På bordet ligger de senaste katalogerna från Stockholms Auktionsverk, Åmells konsthandel och Bukowskis bredvid Se & Hör och Amelia. För de mindre bemedlade finns det ett ställ med broschyrer från Medical Finance. Utan säkerhet erbjuder kreditinstitutet lån på mellan 5000 och 150 000 kronor till drygt 10 procents effektiv ränta. En operation av det här slaget kan vara en stor investering. Både för ditt eget välbefinnandes skull och i många fall för din ekonomi.
Man tror att det bara är rika människor som gör sådana här operationer, det förekommer sådana också, men absolut inte bara, utan det är kreti och pleti. Men jag vill hävda att medelinkomsttagare nog är vanligast, säger Michael Olenius.
När jag frågar vad han brukar säga de gånger han möter människor som menar att det han ägnar sig åt är ett utslag av skönhetsideal som fullkomligt löpt amok, svarar han att det måste finnas en etisk gräns för vad en läkare gör.
Annars har man totalprostituerat sig. Det är då man utsätter sina patienter för livsfara, tar bort revben för att skapa smalare midjor och opererar in jätteballonger till bröst.
Det han pratar om är extrema ytterligheter som knappast förekommer i Sverige. Vad säger han när kritiken faktiskt handlar om de mindre extrema ingrepp som han själv sysslar med?
Aha. De som säger ska det verkligen vara nödvändigt att göra så med den här lilla flickan?. Men då ska de säga hur kan du vara så dum!? till den lilla flickan. Det är ju hon som tycker att hon ska operera sig. Men om man gör det på ett bra sätt och hon kommer ut och är snygg och söt Till skillnad från hennes 45-åriga mamma som säger fan att jag inte gjorde det här för 25 år sedan, då hade jag sluppit att ha ett helvete. Det är ett exempel på hur glada människor kan bli. Hennes liv hänger ju inte på ett par tuttar, det handlar inte om det, utan att hon känner sig tillfreds och är glad över sin person. Det är lätt för andra att sätta sig till doms över det, men då har de inte sett glädjen hos dem som har varit här, säger Michael Olenius som tycker att det finns en skönhetskirurgins vardag som sällan eller aldrig syns utåt, i medierna. Helt enkelt för att medierna inte är intresserade, och för att de som gör icke iögonenfallande ingrepp sällan är särskilt intresserade av att visa upp sig.
Media tycker ju inte att det är kul att skriva om Bettan Larsson som skaffat sig en c-kupa, men Bettan Larsson själv är glad och lycklig och det hänger inte bara på brösten, utan hon känner sig glad över sin person. Därför är det psykologi i det här, det är den psykologiska tillfredsställelsen snarare än kupstorleken som spelar roll.
Glädjen hos dem som opererar sig av rent estetiska orsaker är till och med större än bland dem som via landstingets försorg får ett nytt bröst efter en canceroperation, hävdar Michael Olenius som tycker att graden av angelägenhet i den egna insatsen som kirurg, nästan är högre inom den estetiska kirurgin.
Folk är mycket gladare här, erkänslan är hundra gånger större, medan en läkares insatser tas som självklara inom den offentliga vården.
Michael Olenius är kritisk till att göra teveshow av den estetiska plastikkirurgin. Men Svensk Förening för Estetisk Plastikkirurgi har ändå inte gått lika långt som moderorganisationen Svensk Plastikkirurgisk Förening. I somras tog föreningen avstånd från att tv-serier där patientens utseendemässiga problem exploateras och kommer till allmän kännedom och varnade för att mycket medial uppmärksamhet kan skapa orealistiska förväntningar hos unga individer vilket kan få olyckliga följder.
Men även Michael Olenius talar om risken för uppdrivna förväntningar. Han säger:
Det är inte som att sälja ett klädesplagg. Man jobbar i levande materia och den beter sig som den vill och ibland har patienten förväntat sig mer. En del patienter har bra förutsättningar: bysten sitter på rätt ställe och har ganska bra form från början, men kan förbättras ytterligare.
Några har kanske missbildade eller olika stora bröst, där man inte kan komma så långt. Man kan göra det mycket bättre, men hon som har missbildade bröst kanske hoppas på något stort, men det går inte för hon har inte förutsättningarna. Jag brukar ofta säga: man kan inte göra oxfilé av spaghetti, men det finns väldigt bra pastarätter.
Thord Eriksson är frilansjournalist.