Idén om strukturell rasism är ett hjärnspöke skapat av konservativa marxister. Sverige går mot historiskt rekord i segregation medan andra länder låter invandrare integrera sig själva som aldrig förr via arbete. Mauricio Rojas ger svar på tal.
Liberal integrationspolitik handlar om kamp mot utanförskap. Det är det som skiljer liberalerna från alla som sätter likhetstecken mellan integrations- och invandrarpolitik; vi har lämnat det perspektivet bakom oss. Utanförskap, inte invandrarskap, definierar den liberala integrationspolitikens arbetsområde. Det betyder att den omfattar både mycket mer och mycket mindre än traditionell invandrarpolitik och det är också därför den så ofta misstolkas, nu senast i Arena (3/05).
Utanförskapet drabbar många personer som har utländsk bakgrund men långt ifrån alla. Den stora majoriteten av dem som invandrar eller flytt hit är en välfungerande del av Sverige och knappast i behov av någon särskild integrationspolitik, samtidigt som det finns många personer utan invandrarrötter som lever i utslagning och utanförskap. Integrationspolitik inkluderar också de senare eftersom integration handlar om alla människor som saknar makt och möjligheter att bli delaktiga i samhällslivet. Därför är den liberala integrationspolitiken i huvudsak en generell politik för lika rättigheter och lika möjligheter, oavsett hudfärg, religion eller kultur.
Perspektivskiftet från invandraskap till utanförskap kompletteras med ett annat; skiftet från problem- och omhändertagandeperspektiv till ett som betonar möjligheter och styrka hos de grupper som i dag utestängs från ett värdigt liv. Det byråkratiska omhändertagandet måste ge plats åt en politik för egenmakt, en politik som utgår från övertygelsen att utanförskapet inte kan brytas utifrån. Det är bara inifrån, när de berörda själva tar saken i egna händer, som någonting positiv kan hända.
Denna politik för egenmakt bygger på en liberalism som skiljer sig från statsliberalismen där staten är välfärdssamhällets huvudaktör lika mycket som från marknadsliberalismen. Dessa två varianter av liberalism leder till ett och samma resultat, ett samhälle utan samhälle, ett samhälle av atomiserade individer, frigjorda men inte fria. Egenmaktperspektivet betonar i stället civilsamhällets oersättliga roll, det är den frivilliga samverkans liberalism som, för att använda Friedrich Hayeks ord, sätter sin tillit till lokalt självstyre och frivilliga organisationer.
Begreppet utanförskap kan definieras på många sätt. Jag använder det så som man brukar använda begreppet social exklusion, d v s för att definiera en situation i vilken individer eller grupper av individer står utanför en rad centrala samhällsarenor: arbetsmarknad, föreningsliv, politiska organisationer, kulturliv, idédebatt, etc. Dessa olika arenor bildar kärnan i de maktrelationer som formar samhällslivet i stort och ger tillträde till såväl resurser som möjligheter. Utanförskap är därför synonymt med maktlöshet samt brist på resurser och möjligheter.
Utanförskapet kan bli ännu djupare när det kombineras med invandringen och existensen av betydande kulturskillnader mellan de som lever i utanförskap och majoritetsbefolkningen. Då kan en situation uppstå i vilken de grupper som lever i utanförskap inte ens förstår hur dessa centrala samhällsarenor fungerar och inte heller den uppsättning av värderingar och kulturella referenspunkter som ger dessa arenor dess sammanbindande kulturella kitt. Detta kallar jag djupt eller kommunikativt utanförskap och det skiljer den situation i vilken invandrade grupper kan befinna sig jämfört med infödda grupper, som också drabbas av utslagning och utanförskap.
Betydande öar av djupt utanförskap återfinns i dag i alla svenska städer. Den fysiska koncentrationen av individer och grupper vars liv präglas av denna typ av utanförskap har allvarliga konsekvenser. När livet för en majoritet av de som bor i ett område präglas av socioekonomiska villkor och kulturella referensramar som på ett radikalt sätt skiljer sig från samhället i övrigt omvandlas den individuella utsattheten till kollektiva processer med en egen dynamik. Dessa processer återverkar i sin tur på individernas livsomständigheter och inte minst på sättet att både uppleva och hantera den egna utsattheten. Då uppstår kollektiva förhållningssätt samt gemensamma referenspunkter och värderingar som bildar grunden för en specifik kultur, en kultur som helt kretsar kring det utanförskap som alla delar med varandra och som präglar livets alla situationer.
Detta leder till en process där utanförskapet i sig genererar mer utanförskap och där utanförskapets kultur går i arv till nya generationer, som i sin tur ser sina livschanser begränsas ännu mer av detta kulturella arv. Detta betyder att det som från början var verkan utanförskapet omvandlas till orsak. Allt pekar på att det svenska utanförskapet har gått in i denna ytterst besvärliga och självgenererande dynamik. Det är inte minst därför problemet är så allvarligt och dess lösning så brådskande.
Dubbelt olyckligt är det därför att begrepp som strukturell diskriminering och strukturell rasism lanserats på bred front som förklaring till utanförskapets tillkomst. Det är en förklaringsmodell som är en exakt spegelbild av det gamla invandrarpolitiska perspektivet och grundas på samma uppdelning mellan vi och dom. Det enda som förändras är vart man lägger problemfokus. Innan var det invandrarna som var problemet, nu är det svenskarna som är det. Innan var det invandrarna och deras kulturarv som skulle vara föremål för korrektiva åtgärder, nu är det svenskarna och deras etniska maktordning genomsyrad av kolonialt tänkande och medveten eller omedveten rasism.
I denna nu så framträdande förklaringsmodell som förutom i Arena kommer till uttryck i Masoud Kamalis och Paul Lappalainens nyligen presenterade utredningsresultat försvinner all referens till andra samhällsstrukturer som förklarande faktor. Dessa ses bara som produkter av den rasism som präglar våra mentala strukturer. Hela detta synsätt är inget annat är en inverterad version av de mest enkelspåriga versionerna av historiematerialism och dess analytiska värde är lika med noll.
Bland de omständigheter teorin om den strukturella rasismen döljer finns inget mindre än den ekonomiska utvecklingen och dess från integrationssynpunkt helt grundläggande sysselsättningseffekter. Idag finns det i vårt land nästan lika många personer sysselsatta, ungefär 4,2 miljoner, som det fanns för 25 år sedan. Samtidigt har befolkningen i arbetsför ålder vuxit med 550 000 individer sedan 1980. Lika många jobb och allt fler människor, det är den enkla grundförklaringen till utanförskapets explosiva framväxt i Sverige under de senaste två decennierna. Den svenska tillväxtmodellen skapar med andra ord utslagning på ett sätt som skiljer Sverige från många andra utvecklade länder. Under samma period som nästan inga nya nettojobb tillkom i Sverige skapades det 40 miljoner jobb i USA, 5 miljoner i Spanien och Canada och mellan 2 och 3,5 miljoner i länder som Holland, Storbritannien, Frankrike eller Australien.
Detta är viktigt eftersom det visar att vi inte är dömda att se sysselsättningen minska och utanförskapet växa. Det finns ingenting i utvecklingen eller globaliseringen som med nödvändighet leder till jobbkris av den typ Sverige nu upplever. Ett land som försvårar nyföretagandet och gör nyanställningar till ett högriskprojekt riskerar inte bara att få lägre tillväxt utan också det som internationellt kallas jobless growth, tillväxt utan jobbskapande. Det är precis vad Sverige har råkat ut för.
Under sådana omständigheter borde ingen överraskas av att utanförskapet växer och den enda frågan som återstår att besvara gäller fördelningen av utanförskapet mellan olika samhällsgrupper. Att det blir invandrade personer främst flyktingar och flyktinganhöriga som har fått ta utanförskapets huvudsmäll har med fördomar och diskriminering att göra, men också med faktiska handikapp och, inte att förglömma, med hur vår arbetsmarknad organiseras. Vår arbetsmarknad, som vi vet, ger redan etablerade grupper en hög löne- och skyddsnivå, men priset är att nya grupper får betydande svårigheter att bli sysselsatta eller används som en buffert i konjunktursvängningarna. Aldrig in eller, med tur, sist in och först ut det är så vår solidariska arbetsmarknad fungerar för utsatta grupper.
Dessa och andra helt avgörande omständigheter finns inte med i teorin om strukturell rasism, och därför förstår man varför en sådan teori tas emot med öppna armar av det regerande parti som bär ansvaret för upprätthållande av en tillväxtmodell som mer än något annat förklarar utanförskapets snabba utbredning i Sverige.
Den liberala integrationspolitiken är ett viktigt komplement till en allmän tillväxtpolitik. Bara en generell politik för fler företag och jobbtillväxt kan bryta utanförskapet, men det behövs också en hel del riktade åtgärder. Jag har tidigare föreslagit flera uppmärksammade sådana, och håller mig här till egenmaktsaspekten som jag ser som kärnan i ett gemenskapsliberalt integrationsperspektiv.
Den socialdemokratiska politikens mål och mening har varit tillrättaläggandet av medborgarnas liv och detta har särskilt gällt utsatta grupper. De har reducerats till maktlösa klienter. En liberal integrationspolitik grundar sig på en motsatt princip, nämligen den om medborgarnas självbestämmande eller egenmakt. Målet med en liberal integrationspolitik är med andra ord samma som för all liberal politik: att var och en ska ta makten över sitt liv och själv kunna forma sin framtid i en fri samverkan med andra människor.
Ett radikalt sätt att konkretisera detta underifrånperspektiv är bildandet av direktvalda lokala utvecklingsråd i Sveriges utsatta bostadsområden. Men för att egenmakten ska bli verklighet för alla behövs också en politik för lika möjligheter, en solidarisk politik som ger alla och inte minst de mest utsatta rimliga villkor för att ta makten över sitt eget liv. Denna solidaritet ska inte, som den socialistiska, diktera någon annans livsvillkor utan ställa upp så andra kan förverkliga sina livsmål. Det är denna tanke som ligger bakom folkpartiets integrationsmotioner, med förslag på betydande resursöverföringar via solidaritetsbanker till Sveriges mest utsatta områden. Syfte är att skapa möjligheter för framväxten av en ny folkrörelse, en folkrörelse för egenmakt.
Att dessa förslag inte intresserar statssocialister förvånar knappast. Vänstern är idag en konservativ kraft, som försvarar det som allt mer är ett nytt privilegiesamhälle. Denna vänster har föga kontakt med det som en gång byggde upp den svenska demokratin: dynamiska folkrörelser. Så, underifrån, integrerades av egen kraft de nya arbetande klasserna som industrialismen skapade. Jag tror att det i denna tradition finns mer än ett vackert historiskt minne, nämligen nyckeln till framtidens integrerade mångfaldssamhälle.
Som måtto för uppbyggandet av ett sådant samhälle tar man som liberal gärna den franske anarkisten Pierre Joseph Proudhons ord till hjälp: Mångfaldiga era föreningar och bli fria!
Mauricio Rojas