Kulturen är politikens viktigaste stridszon, säger den danska regeringen. Nu sprider sig kulturkampen till Sverige. Värderingar ska avsossefieras och kulturvänstern avlövas. En politik om symboler och gamla spöken.
I Almedalen i somras fanns Svensk Biblioteksförening på plats med en rapport om bibliotekens samhällsekonomiska nytta.
Rapporten visade att när biblioteket i Dorset i Storbritannien flyttade in i köpcentret ökade centrets omsättning med tio procent. Det fanns också andra liknande utländska exempel.
Det var väl inte fel att man sökte nå ut med ett budskap som detta. Men samtidigt har Svensk Biblioteksförening kapitulerat för debattens nya villkor att allting ska mätas i pengar. För varför ska kultur vara nyttig?
Det som hände i Almedalen är ett av många famlande försök just nu av kulturens företrädare att anpassa sig till ett nytt läge.
Vad alla kan se är att de nya makthavarna i Rosenbad vill minska kulturens tillgänglighet för vanligt folk (avgift på museerna igen, nedläggning av En bok för alla) och att kulturen i större utsträckning ska försörja sig själv (stor översyn av de offentliga stödformerna).
Men hur nytt är läget? Vad kommer det att landa i? Och hur mycket ska kulturen egentligen anpassa sig till makten?
Det finns en berättigad oro över vad som ska hända med den kulturlösa delen av högern vid rodret. Mycket kan sägas om Göran Persson, men han läste i alla fall mycket litteratur, var genuint intresserad av konst. En tidigare statsminister, Thorbjörn Fälldin, var duktig amatörskådespelare, och blev en helhjärtad vän av Riksteatern och därmed av att kulturen skulle spridas och kunna nå alla.
Och av en ännu tidigare stats-minister Tage Erlanders dagböcker framgår att han såg det som ett sätt att överleva på en utsatt post, genom att ständigt ha ett inflöde av idéer från den senaste skönlitteraturen och genom att han och Aina Erlander gick på teatern flera gånger i månaden.
Hur fattig blir demokratin när vi fått en statsminister, Fredrik Reinfeldt, som möjligen för fyra år sedan läste en av Jan Guillous Arn-böcker? Och vad händer med biblioteken, teatern och bildkonsten?
Men kanske handlar det inte bara om ointresse. För det finns ett antal tecken som tyder på att en del borgerliga i Sverige vill ha en kulturkamp, en ideologisk offensiv för att trycka tillbaka och skrämma kulturens utövare, på liknande sätt som skett i Danmark.
Det var i januari 2003 som kulturkampen i Danmark utropades av Venstres statsminister Anders Fogh Rasmussen i en artikel i Weekendavisen. Viktigast av allting var nu kampen för de borgerliga värderingarna:
Det är utfallet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid. Inte den ekonomiska politiken. Inte teknokratiska ändringar och lagstiftningssystem, förklarade han.
Vänsterns anspråk på att stå för det goda, och föreställningarna om att högern alltid är hopplöst reaktionär, skulle nu på alla områden utmanas.
Tvärtom, det är vänstern som inom kulturen står för det mest reaktionära, menade den danska borgerliga regeringen. Det är etablerade bidragstagare, som slåss för de exklusiva systemen, mot den kultur som vanliga danskar vill ha. Ungefär så har valserna gått i den danska debatt som böljat fram och tillbaka under de senaste åren.
De hårda attackerna på kulturetablissemanget har åtföljts av att de ekonomiska skruvarna dragits åt rejält.
Danmark är inte ensamt om att ha haft en kulturkamp. Runt omkring i världen finns samma fenomen bland konservativa eller högerpopulistiska- partier, nämligen att de försöker skrämma för en hotfull och dekadent kulturvänster.
I städer i Sydfrankrike som erövrats av Front National blev det bokbål på litteratur som inte passade.
Republikanerna i usa har i de senaste valrörelserna trummat mot vad man kallat medievänstern. Tidningsledningar och tevechefer i usa har aldrig varit så ängsliga som de är i dag, vilket väl är meningen. Rädda medier håller sig på mattan.
Republikanerna anklagar förstås demokraterna för att ha fel åsikter men ofta räcker det med att beskriva motståndarna som att de läser New York Times, kör Volvo, äter sushi och umgås med homosexuella. Det vill säga: man för en kulturkamp.
Det norska Fremskrittspartiet har med framgång spelat ut unga män på landet, som renoverar gamla amerikanska bilar, mot ledningen för Arbeider-partiet i Oslo och dess livsstil och kulturvanor.
I Danmark där den råaste främlingsfientligheten klivit in i de fina salongerna, är kulturkampen också en kamp för det danska, mot det främmande och muslismska, som kulturvänstern påstås dutta och dalta med.
Främlingsfientligheten är mycket dansk, ett utflöde av ett litet lands dåliga självförtroende, så får vi en kulturkamp i Sverige tvivlar jag på att detta blir ett väsentligt inslag.
Å andra sidan, om några år kanske sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen, ett parti vars nyligen antagna kommunalpolitiska program säger att konsten ska ha en folklig förankring och på ett tydligt sätt lyfta fram det nationella och det lokala kulturarvet.
Då kanske de politiska partier som själva brukar framställa sig som anständiga pressas ut i en populistisk kulturkamp. Det kan resultera i nya förslag, typ en litterär kanon som ett sätt att bevara svenskheten, som folkpartisten Cecilia Wikström lanserade förra året. Just den idén verkar vara stendöd i dag. Men på många andra sätt finns det avtryck också i Sverige av den danska debatten.
Ett närmast fysiskt förakt för det gamla kunde man läsa i Göteborgs-Posten i våras. Tidningens medarbetare Malin Lernfelt, beskrev de som kritiserat den nya regeringens kulturpolitik som gamla vänstervridna koftbärare med henna i håret alternativt grått okammat hår. Nu måste ungt folk in, mer av marknadstänkande och mer av vad publiken vill ha. Det lät nästan som en djävulsutdrivning när Lernfelt slutade sin krönika med att ropa Vik hädan, alla bittra kulturelitister!
Den danska regeringens konservative kulturminister Brian Mikkelsen brukar raljera med sina opponenter med liknande ordval.
Centerledaren Maud Olofsson var i sitt tal till partistämman i Kalmar i början av september i år glad för att det blev ett maktskifte i Sverige. Men hon efterlyste också ett värderingsskifte, eftersom hon menar att det finns en hegemoni i Sverige: Det är ett sossetänkande som möter oss på område efter område. Därför räcker det inte med att bara byta politik. Uppdraget är också ett värderingsskifte, sa hon.
Det lät lite som Fogh Rasmussen, även om hon inte använde ordet kulturkamp.
Och det är naturligtvis ett bekymmer för de borgerliga att också en hel del av deras väljare fortfarande vill ha skattefinansierad välfärd. Men bortsett från det, är det en konstig hotbild hon målar.
Var finns socialdemokratiska företrädare i det offentliga samtalet? Handlar inte nästan allt om mer pengar till de rika och mer av marknadslösningar? Hur det nu än förhåller sig med s-dominansen, är Maud Olofssons mål klart uttalat, en annan hegemoni: Vi går från sossefiering till liberalisering, förklarade hon i sitt stämmotal.
I tidskriften Axess (6/07) angrep den moderata riksdagsledamoten och tidigare Timbrochefen Mats Johansson kulturrådets stöd till utgivning av kvalitativ facklitteratur.
Rubriken är Vänsterns inflytande måste brytas!. Han talar om vänsterkompisvälde som styr litteraturstödet, och tycker till om att den ena boken borde ha fått stöd, men inte den andra. Fast han kan inte riktigt belägga ens att det skulle sitta någon kulturvänster i den nämnd som fattar stödbesluten och hur detta inflytande är organiserat.
Att han väljer att tala om stödet i den här sortens termer avslöjar förstås att han drömmer om att den liberala åsiktsdominansen ska tränga in på nya områden.
Det har nu under några år funnits en hets mot författare som inte publicerar sig varje år, men som ändå uppbär statlig inkomstgaranti.
Expressens Linda Skugge gick i höstas i gång, efter att ha läst ett reportage om Astrid Trotzig och hennes skrivarlya, med väggar och möbler helt i vitt:
Min första tanke är att när jag ser Astrid, författaren, sitta där vid sitt vita skrivbord är att jag har fan ingen lust att försörja henne och hennes böcker som ingen köper.
Skugge hade inte upptäckt Trotzig på några bestsellerlistor. Ändå har hon en fin lägenhet på Söder, som hon hävdade att vi skattebetalare finansierat. Det suger, förklarade Skugge.
Inte ett ord om andra länder som har liknande former av författarstöd, eller att det sedan skatten är dragen kan handla om 5?000 kronor kvar, knappast någon lyx.
Den kulturlösa högern har sin Skugge. Men det finns också en inte obetydlig kulturhöger, som känner djup olust över hetsjakten på författarna.
Nyligen visade det sig att 35 författare fått inkomstgaranti utan att ha publicerat något de senaste fem åren. Förvånansvärt nog kom kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth ut och deklarerade att det är rimligt att systemet ska ses över. Det måste finnas en motprestation, menade hon.
Men det är ohistoriskt och okunnigt. Inkomstgarantin infördes för att författare typ Astrid Trotzig behövdes för mångfaldens skull, trots att hon aldrig skulle bli någon kommersiell succé.
Den nya regeringen vill tydligen i stället ha konstnärliga entreprenörer. Men konsten liknar inte så mycket affärslivet, utan mer forskning som sker i laboratorier. Där måste det finnas marginaler att experimentera och misslyckas.
När tänker regeringen säga nej till forskare, som inte publicerat sig på ett visst antal år?
Forskning är inte kultur. Men också på detta område finns en inställning hos den nya regeringen som inte är särskilt liberal, i meningen tolerant och vidsynt, utan precis som när det gäller kulturen minskar mångfalden, den kör av olika röster som är viktig för demokratin.
Arbetslivsinstitutet (ali) med 400 anställda lades abrupt ned i höstas, officiellt med motiveringen att staten inte ska syssla med forskning. Men det finns minst ett halvdussin andra statliga verk och myndigheter som sysslar med forskning,
Till exempel Vägverket.
Peter Wolodarski i Dagens Nyheter hoppade över sådana låtsasargument. Han såg ali:s nedläggning som ett sätt att styra om våra värderingar, ett av många steg från ett socialdemokratiskt Sverige.
Det gick en rysning genom den svenska forskarvärlden, när den läste denna bekräftelse på att det var ett ideologiskt beslut. Men de allra flesta teg av rädsla för sina egna anslag.
Jag har svårt att se att Arbetslivsinstitutet sysslade med ideologiproduktion i sin forskning. Och om man någon gång skulle ha gjort det, måste det ju vägas mot allt det som drar åt motsatt håll, till exempel den fundamentalism som lärs ut vid de nationalekonomiska institutionerna. Men ingen skulle komma på tanken att strypa universiteten.
De som jobbade på ali har ju då och då yttrat sig i debatten. Något stolpskott har det väl blivit. Men säger någon någonting fel, ska de som tycker något annat gå in och säga emot. Det är det som är yttrandefrihetens kärna, att också det fåniga ska få sägas och bemötas.
Nu går utvecklingen åt andra hållet. I direktiven till en utredning som heter Översyn av den statliga förvaltningens uppgift och organisation ska man också pröva de statliga myndigheternas deltagande i samhällsdebatten.
Så talar en regering som vill att det ska bli tystare i Sverige.
I det förgångna har vi tidvis levt under något som liknat en socialdemokratisk hegemoni. De minnesgoda erinrar sig Kurt Salomonsson som på 1950-talet skrev romaner om att folkhemmet krackelerade och blev behandlad som en dissident av arbetarrörelsen.
Svenskar är ofta lydiga. Det handlar egentligen väldigt litet om socialdemokratins nu brutna makt över dagordningen. Jämlikhet och att man inte ska förhäva sig eller sticka ut hakan, utan att alla ska tycka ungefär samma sak, den sortens attityder satt djupt hos bondesamhället redan på Gustaf Vasas tid.
Så, trots att vi numera påstås leva i ett kunskapssamhälle är det konformiteten som gäller, även om det nu handlar om att man inte ska avvika från den liberala dagordningen.
Jag menar att här finns ett demokratiskt problem. Att ersätta en hegemoni med en annan som Maud Olofsson är inne på det kan väl ändå inte vara lösningen?
Visserligen haglar det av person-liga invektiv på bloggar och i romaner. -Detta kan förleda oss att tro att det är högt i tak i Sverige. Men det är inte sant när det gäller de stora, viktiga och kanske livsavgörande frågorna: maktfrågorna. Där har det blivit tystare i Sverige.
Nyligen förklarade Alliansregeringen- att den vill att statliga Forum för -levande historia inte bara ska forska och berätta om förintelsen och andra av nazismens illdåd, utan i riksdagsbeslut nu ska åläggas att också upplysa om kommunismens övergrepp.
Spontant låter det som en bra tanke, eftersom statssocialismen i Sovjet och dess satelliter var vidrig. Men ändå är jag inte övertygad.
Det finns ett akut hot mot demokratin från nynazister och de unga muslimer som förnekar Förintelsen, och som möjligen kan motivera att staten ska upplysa om nazismen.
När det gäller vänstern, så visst råkar man ibland möta människor som har en lättsinnig inställning till kommunismens offer. Men behovet av statlig opinionsbildning för att stärka demokratin är inte lika brinnande där, eftersom ingen i Sverige i dag vad jag vet vill reprisera Sovjets förtryckarsystem och starta nya Gulag, inte ens av dem som vill muskla upp sig genom att kalla sig kommunister.
Så å ena sidan vill regeringen att staten ska vara ren från direkt ansvar för opinionsbildning och forskning, samtidigt som detta är helt i sin ordning när det gäller kommunismen.
Det hänger inte ihop. Så man får lätt misstanken att regeringen är ivrig att demonisera vänstern, koppla ihop dess tankar och idéer med förtryck och diktatur, på samma sätt som de borgerliga partierna i Danmark velat driva debatten.
Det finns ett irrationellt drag i de utgjutelser högerifrån som kommit på senare år över kulturvänstern. För var finns denna kulturvänster egentligen?
På 1970-talet fanns en flora av fria teatergrupper, som i ord och handling bekämpade etablissemanget. I dag är de nästan helt borta. På 1970-talet lyssnade även unga folkpartister och centerpartister på Staten och kapitalet. I dag hörs proggmusiken nästan bara vid veteranträffar.
Det retar förstås högern att Dagens Nyheters kultursidor inte bara recenserar litteratur och teater, utan har ambitionen att spegla sin samtid. Men om nästan inga andra tidningars kultursidor numera gör så, varför detta vita raseri över denna och några andra kvarvarande motståndsfickor?
En förklaring kan vara att glåporden fungerar som revansch för till exempel Mats Johansson för att han för 40 år sedan som ung och rund muf-are blev mobbad av fnl-arna. Men så småsint kan man väl ändå inte vara?
En annan förklaring kan vara att en rejäl slakt på de offentliga bidragssystemen kräver någon slags djupare motivering än att pengarna inte finns, eftersom finansminister Anders Borgs budgetöverskott just nu är gigantiska.
En tredje förklaring är att Allianspartierna måste slå sig ut ur den ständiga återvändsgränden; att de borgerliga visserligen kan vinna val, men inte kan föra en borgerlig politik, för gör de det, blir det genast minus i Sifo. Att man bedömt att möjligheterna att föra en borgerlig politik beror på om svenska folket i framtiden kan bli mer genuint borgerlig. Och kulturen får då fungera som spottkopp och syndabock.
En uppkäftig, utmanande och rolig kultur behövs av en rad skäl, men främst därför att den samhälleliga debatten stelnat. Politiken verkar ibland ha reducerat sig själv till teknik och siffror. Om ingen tar det här med mångfald på allvar, måste kulturen vara Tjalle Tvärvigg.
De som är verksamma inom kulturområdet borde snarast möjligt samla sig till en motstrategi och organisera nätverk, om det skulle bli en svensk kulturkamp. Viktigt är då att lära av misstagen i Danmark.
Det gäller att undvika att hamna i den elitistiska fällan, genom att kalla de som nu styr kulturpolitiken för bilhandlare (även om några faktiskt skulle vara det) och att alla ambitioner att populärisera kulturen är fel.
Det gäller att inte hamna i vänsterfällan. Alla de som står till vänster om högern bör skaffa sig allierade bland socialliberaler och värdekonservativa.
Det är också viktigt att inte hamna i konkurrensfällan, att bildkonstens ekonomiska villkor ställs mot författarna eller vice versa. Ta litteraturen. Den skulle inte ha det så lätt, om inte kulturradion i p1 fanns. Det ena stöttar i praktiken det andra. Men vem ser helheten?
Och framför allt gäller det att passa sig väldigt noga för att för att tjata om hur nyttig man är. För demokrati har vi av andra skäl än att den är lönsam.
Den dag kulturen skaffar sig självbilden att den i första hand behöver vara samhällsekonomiskt nyttig, kommer den att bli en tam prydnad. Då blir den en enarmad bandit som står i ett hörn och snurrar fram symboler som äpplen och apelsiner och ibland rasslar det ut några enkronor.
Björn Elmbrant