Antidiskriminering måste inbegripa jämlikhet, annars förlorar vänstern. Politik för jämlikhet är mer än lika möjligheter.
Inför ett samtal i Axess Television menade Expressens kulturchef Per Svensson att medelklassen var förbisedd. Det var som om gamla hederliga Medelsvensson låg i medieskugga i mellanmjölkens förlovade land. Man kan undra varifrån denna känsla av att vara osynliggjord kommer. Kulturvärlden domineras ju av medelklass och koder som bekräftar ett bildat skikt. Inget ont ord om den, jag tillhör numera själv som klassresenär i någon mån dessa räjonger.
Kanske är det bjälken i det egna medelklassögat som gör att klass i litteraturen nästan alltid är något som förknippas med ett underifrånperspektiv. (Möjligen gäller detta också överklasskildringar). Det är som om den kulturbärande medelklassen blir klasslös, dess litteratur allmän-mänsklig. Böcker om arbetare etiketteras litteratur om klass. Ungefär på samma sätt som Doris Lessing av Svenska akademien blev en kvinnlig författare och Jonas Hassen Khemiri etiketterades som en invandrar-författare. Den politiska förståelseramen har radikalt breddats de senaste decenni-erna; makt struktureras även utifrån kön och etnicitet. Länge var dessa insikter osynliggjorda i den svenska offentligheten. Numera ingår de i den politiska självförståelsen. Vilket gör det möjligt att verka för jämlikhet och bekämpa fördomar även i fråga om dessa dimensioner. De har politiserats och det möjliga har vidgats.
På vänsterkanten har företagits ambitiösa försök att integrera kön och etnicitet med klassperspektivet. De teoretiska bidragen kring intersektionalitet, är intressanta om än en smula svårgripbara. Liksom striden om vilket förtryck som kommer före det andra.
Samtidigt har delar av vänstern varnat för att klassperspektivet hamnat i skymundan och ersatts av livsstil, identitetspolitik eller bli något form postpolitik, kanske tolkad som avpolitisering. Som om genus eller etnisk bakgrund skulle kunna reduceras till en fråga om livsstil. Samtidigt är det nödvändigt att åtminstone delvis ge kritikerna rätt. Klass och social bakgrund tenderar att bortdefinieras. Det beror inte nödvändigtvis på att de som vill bredda perspektivet eftersträvar detta, utan har snarare att göra med den nu rådande liberala och meritokratiska hegemonin.
Något som kan illustreras med två talande exempel. Den manliga övervikten i företagens bolagsstyrelser är stötande. En annan könsbalans är eftersträvansvärd. Men kvoteringstänkandet är samtidigt begränsande. Fler kvinnor i styrelserna kommer inte att rubba maktfördelningen i näringslivet. Värt att notera är att fördelningen av ägandet mellan män och kvinnor och mellan medborgarna i allmänhet inte diskuteras, eller för den delen förädlingsvärdets uppdelning mellan dem som jobbar ihop intäkterna och dem som satsar kapital. Det är i själva verket en icke-fråga. (Löntagarnas andel har minskat under flera decennier, kapitalinkomsterna ökat explosivt.) Dessutom lider ansatsen av en stor brist. Klass eller social bakgrund utgör inte grund för kvotering.
Ett annat exempel som ofta nämns i diskrimineringsdebatten är att invandrare inte kan tillgodogöra sig sina universitetsstudier i Sverige. Som att utbildade läkare tvingas arbeta som taxichaufförer. Detta är ett stort problem och en diskriminering som hindrar många från att komma in på arbetsmarknaden utifrån sin utbildning. Dock finns här en undertext. Att köra taxi är inte ett bra jobb, nästan ett dåligt kneg. Vad det handlar om är i själva verket en omdefiniering av jämlikheten som politiskt mål. Den utgår mer och mer från att alla ska starta från samma punkt i livet. Lika förutsättningar. Sedan får vi tävla. Bara det sker på lika villkor. Eller med tidigare känd vokabulär: klasscirkulation. Antidiskrimineringstänkandet kan sägas passa in i en sådan kontext.
Detta är en förutsättning för ökad jämlikhet. Men vänstern har tidigare också eftersträvat klassutjämning i social, kulturell och ekonomisk bemärkelse. Inte minst för att föreställning om konkurrens på lika villkor är en illusorisk föreställningsram.
Det finns också tecken på en växande social arrogans. Metaforen om utanförskapet är ett uppifrånskap som antyder någon form av lättja där nere! De fackliga organisationer som tillgriper blockader för att etablera kollektivavtal i branscher med låga löner och dåliga sociala villkor liknas numera vid en maffia. För i tiden var fackpamp det mest nedsättande borgerliga debattörer kunde eller vågade undslippa sig.
Vänstern står här inför ett strategiskt dilemma. I länder där den tappat sin folkliga förankring bland dom där nere har den också blivit marginaliserad politiskt även om den varit inihelvete radikal i diverse andra frågor. usa är det tydligaste exemplet. Stockholms innerstads politiska horisont får inte sätta standarden för vänsterns göranden och låtanden.
Men vi behöver också en ny syneförrättning om klassamhället i vår tid. En gång i tiden gestaltades systemet i termer av två poler eller klasser, där lackskorna och träskorna under folkhemsepoken möttes i klassamhällets trappa. I dag är skiktningen mer komplicerad. Där finns papperslösa som står helt utanför trygghetssystemen och allt vad anständiga arbetsvillkor heter. Många tjänstemannagrupper är lågavlönade och har otrygga arbetsvillkor. lo-kollektivet är mindre och mer uppsplittrat än tidigare. Vilket ökar behovet av att synliggöra de nya och de gamla skillnaderna mellan hög och låg. Och att se pyramiderna nerifrån och utifrån och från flera perspektiv!
Håkan A Bengtsson