Vårens dokusåpa har vänt skoldebatten rätt. Skolan måste visa eleverna respekt. Lärarna behöver breda kunskapslyft.
Klass 9A har varit vårens tevehändelse. En klass med dåliga betyg i en Malmöskola fick under en termin nya lärare, närmare bestämt de bästa som fanns att få. Eleverna levde upp och resultaten steg långsamt.
Redan efter de första avsnitten förstod alla tittare att här kom en rapport från skolfronten, från just de klassrum där problemen verkar lamslagit systemen, som formade sig till en annan berättelse än den Jan Björklund rullat in i politikens mitt. Hans agenda framstod här – mitt i de stukade drömmarnas hus – som ganska ihålig.
Teveseriens stora bedrift var att vända perspektivet. Björklund har fått skoldebatten att koncentreras på elevernas bristande respekt. Men problemet i Klass 9a var den motsatta. När de nya lärarna från dag ett visade respekt för eleverna började stämningen i klassrummen förändras.
Det var lärarna som tog eleverna i hand och hälsade. Det var lärarna som envist sade: ni kan, vi ser det och litar på er.
Svensk utbildning har problem. Det var länge populärt att förneka det. Men jämfört med en del andra länder sjunker resultaten, kunskapsnivåer bland högskolestuderande verkar försvagas, för många hoppar av gymnasiet och skillnaderna mellan skolor i privilegierade och fattiga områden är omtumlande. Det stora dramat i Klass 9a är egentligen inte de superambitiösa lärarna som rycker in, utan de som aldrig visas i bild. De som ansåg att eleverna klarade sig riktigt bra, trots att kunskapsnivåerna var under isen.
Hur många gånger har mina egna barn inte haft lärare som är olämpliga? Och hur många gånger har inte skolledningarna i sådana situationer valt lärarens och inte elevernas sida? När det blir problem är det ofta bristen på respekt för eleverna som lyser starkast. Sedan några år sitter jag i styrelsen för den grundskola i Huddinge där min yngsta dotter går. Det är en försöksverksamhet med elever och föräldrar i styrelsemajoritet i en skola där det mesta faktiskt fungerar bra. Rätt snabbt insåg jag att bra skolor redan har de instrument som krävs för att mäta och gradera elevernas kunskapsutveckling – och därmed även skolans. Bra skolor har redan de regler lärare behöver för ordning. Bra skolor har redan rutiner för viktiga utvecklingssamtal.
De stora problemen ligger nån annanstans än där Björklund säger. Jag tror faktiskt alla barnfamiljer vet: Sverige saknar tillräckligt många bra lärare och rektorer. Den förödande kritik som kommit från Högskoleverket, först för tre år sedan och ännu en gång i vår, mot landets lärarutbildningar bekräftar erfarenheterna – och det Klass 9a visat. Om det är någon yrkesgrupp som behöver ett kunskapslyft så är det lärarna. Regeringen har satt igång ett sådant, men räcker det? Och hur är det med skolledningarna? När mina barn gick i amerikansk skola stod rektorn varje morgon vid entrén och hälsade på eleverna, kunde många namn och var alltid öppen att prata och lyssna. När visar en svensk rektor samma respekt? När visar sig en rektor över huvud taget?
2004 gjorde Lennart Grosin, pedagog vid Stockholms universitet, en undersökning om varför vissa skolor lyckas medan andra, med lika förutsättningar, misslyckas. I senaste Socialistisk debatt (3-4/07) sammanfattar han slutsatserna som tolv punkter, i en i övrigt svårt konservativ artikel. De fem första handlar helt om rektorns roll, betydelsen av ett kraftfullt pedagogiskt och demokratiskt ledarskap med ständiga utvärderingar av resultat. De följande sju pekar på respekt för och förväntningar på elever samt krav på lärare.
Men Klass 9a vände inte bara problemperspektivet. Den ifrågasatte också regeringens historieskrivning. Jan Björklund har vagt hänvisat till flumskolan som orsak till fallet, det vill säga 1970-talet, men i Klass 9a har nedgången daterats till 1990-talets början. Och vad hände då? Jo, plågsamma budgetsaneringar, marknadsliberalismens stora genombrott och friskolereformen.
Friskolorna tar fortfarande plats i skoldebatten. Det är inte konstigt. Antalet kommunala gymnasieskolor är visserligen knappt dubbelt så många som de privata. Men gapet krymper snabbt och i vissa storstadsregioner håller gymnasieskolan helt enkelt på att totalprivatiseras.
Det fanns många olika argument bakom friskolereformen. Ett var att sätta press på de kommunala skolorna och genom konkurrens tvinga dem att bli bättre. I privata skolor skulle alternativ pedagogik kunna blomma och starka rektorer i större frihet skapa spännande miljöer. En rapport från Skolverket, Skolor som alla andra? (2005), konstaterar att de ofta ”har bättre organisatoriska villkor för peda-gogiskt ledarskap”. Och i storstadsområden verkar konkurrensen faktiskt ”bidragit till pedagogisk utveckling”.
Men något håller på att förändras. Min äldsta dotter gick gymnasiet på en friskola i Stockholm som drevs av en pedagogisk eldsjäl. Lärarna var handplockade och miljön speciell – i själva verket en riktig flumskola. Men så gick rektorn i pension och sålde till Kunskapsskolan ab, landets största skolföretag (näst störst är Baggium ab). Plötsligt blev den som alla andra skolor, en länk i ett större företag som en liten skola i en stor kommun och lärarkåren spreds för vinden, profilen bleknade.
I sin rapport uppmärksammar Skolverket utvecklingen. Andelen friskolor med särskild pedagogisk idé sjunker. Allt fler är så kallade allmänskolor och betygsförsprånget är på väg att utplånas. ”Därmed tenderar de fristående skolornas betydelse som pedagogiska alternativ som erbjuder något annat än de kommunala skolorna, att bli alltmer diffus,” enligt Skolverket.
När Kunskapsskolan ab och Baggium ab växt sig tillräckligt stora blir de förmodligen uppköpta av något internationellt utbildningsföretag med huvudkontor i Holland, Tyskland eller Storbritannien. Var det meningen med friskolereformen?
Just nu diskuteras några få konfessionella friskolor, betyg från lågstadiet, betyg i uppförande, mobiltelefoner och flum. Alla verkar ha fastnat i Björklunds smart gillrade fälla. Kan vi inte göra som Klass 9a? Vända saker till synes upp och ner – och därmed rätt. Hur nyreglerar man friskolorna så de blir resurser och inte storbolag för barn-utbildning? Vad innebär ett kunskapslyft för skolans personal? Hur får man lärare som är lika trygga, engagerade, kunniga och professionella som de i Klass 9a? Hur förvandlar man rektorer från administratörer till ledare? Hur får man en skola som ger eleverna respekt?
Kanske behövs det verkligen skarpa åtgärder, men andra än de Björklund skriver propositioner om. Så här skriver Lennart Grosin: ”Man får inte dra sig för att byta ut rektorer vars skolor visar dåliga resultat i jämförelse med skolor som har elever med likartade förkunskaper. Lärare som inte klarar sitt arbete kan ges fortbildning eller i värsta fall andra arbetsuppgifter inom kommunen.”
Per Wirtén