Bild: Love Antell
I israelisk politik är högern mittfåran, vänstern är inte till vänster och mitten är inte alltid i mitten. Det är ett gammalt mönster som stärkts i och med det senaste parlamentsvalet där extremhögern blev de största vinnarna. Arena bad Gideon Levy analysera valförlusten.
Den israeliska vänsterns dödskamp började år 2000, men begravningen dröjde till 2009. I nio långa år kröp den israeliska vänsterns sargade kropp runt på gator och torg, förödmjukad och döende. Det var i juli 2000 som premiärminister Ehud Barak, det israeliska arbetarpartiets och den israeliska vänsterns högste ledare, återvände från Camp David och började sprida lögnen att trepartskonferensen hade visat att det inte fanns något palestinskt ledarskap att förhandla med. En lögn som omedelbart accepterades av hela det israeliska samhället. De palestinska självmordsbombare som i efterspelet till det havererade mötet sprängde bussar och människor i bitar runtom i Israel skadade en redan svag vänster så att den aldrig skulle komma att resa sig.
Frågan om hur en så djupt rotad politisk rörelse som den israeliska vänstern kunnat utplånas så snabbt och lätt förblir obesvarad, men att det har hänt är obestritt. Nio år av allt brutalare och våldsammare israelisk ockupation och två lika obegripliga som onödiga krig har passerat och den israeliska vänstern förblir osynlig, passiv, likgiltig, apatisk. Rabintorget i Tel Aviv – den traditionella platsen för massmöten, protester och demonstrationer – förblev tomt när hela det israeliska samhället, inklusive vänstern, slöt sina ögon och föredrog mörkret.
Rabintorget, som 1982 räknade in 400 000 demonstranter efter massakern i Sabra och Shatila – som genomfördes utan direkt medverkan av den israeliska armén – gapade i det närmaste öde efter Operation Försvarssköld 2002, kriget mot Libanon 2006 och mot Gazaremsan vid årsskiftet 2008/2009. Under all denna blodspillan, trots Israels militära övervåld och till och med krigsförbrytelser, var det blott ett fåtal lika marginaliserade som modiga aktivister som höjde sina röster mot vanvettet som pågick. Vänstern förblev i koma. Med undantag för de israeliska palestinierna, som under dessa år ökade sin politiska aktivitet, hukade den israeliska vänstern i sina hem. Konsekvenserna fick man dra i parlamentsvalen 2009.
Israel tog ytterligare några steg högerut i valet till Knesset i februari. En obegriplig valrörelse i ett onödigt val, två år i förtid, gav ett valresultat som inte går att tolka på annat sätt än att det israeliska samhället gräver sig allt djupare ner i en nationalistisk, militaristisk och till och med rasistisk konsensus. Valresultatet kom knappast som en överraskning för någon och det är utan minsta tvekan representativt för dagens israeliska samhälle.
Vänster och höger är förvisso dåliga positionsmarkörer i den israeliska politiken. Ehud Barak, ledaren för Arbetarpartiet – som man kunde tro var ett vänsterparti fast förankrat i fredslägret – var högste befälhavare i det brutalaste militära angrepp Israel någonsin har genomfört: Kriget på Gazaremsan härommånaden. Tzipi Livni och hennes parti Kadima, som anses vara ett mittenparti, kastade Israel ut i två krig på två år. Två lika obegripliga som grymma krig mot Gazaremsan och mot Hizbollah i Libanon 2006. Högerpartiet Likud, under Benjamin Nethanyahu, hade däremot inte regeringsmakt under något av dessa krig. Och när han hade regeringsmakt, som premiärminister, gick Nethanyahu aldrig ut i krig. Tvärtom är han den senaste israeliska premiärminister som förhandlat och kommit överens med palestinierna, i och med Hebronavtalet 1997. Med andra ord är vänstern inte vänster, mitten inte alltid mitten och högern i själva verket huvudfåran i israelisk politik. Så har det alltid varit, men tydligare än någonsin efter det senaste parlamentsvalet.
Lika uppenbart är det att vänsterkanten gapar tom på den israeliska politiska kartan. Tre arabiska partier, varav ett arabiskt-judiskt, vann tillsammans elva av 120 platser i Knesset. De argumenterar förvisso för fred och för att avsluta ockupationen av Palestina, men de anses helt sakna legitimitet i det israeliska samhället och står i praktiken utanför det politiska samtalet. Meretz, ett socialdemokratiskt och fredssträvande parti inom den sionistiska ideologiska huvudfåran, tillintetgjordes fullkomligt i partiets sämsta val någonsin och vann endast tre säten i parlamentet. Arbetarpartiet, med sin förklädnad som socialdemokratiskt och fredsälskande parti, det parti som bar regeringsmakten under den israeliska statens tjugonio första levnadsår, gjorde med sina tretton mandat likaså sitt sämsta val någonsin, två färre än extremhögerpartiet Yisrael Beiteinu under ledning av den ryske immigranten Avigdor Lieberman.
I Yisrael Beiteinu sammanfattas årets valresultat och den israeliska allmänna opinionen. Partiets politik och popularitet vilar på föga annat än sin partiledares aggressiva personlighet, arabhat, rasism, rädsla och nationalism. Det var till sådana känslor partiet vädjade i sin valkampanj och de lyckades därmed fånga in djupt förankrade och vida spridda stämningar i den israeliska allmänna opinionen. Större och starkare än någonsin är det nu Avigdor Lieberman, Israels Jörg Haider, som kan avgöra vem som ska bli Israels nästa premiärminister. Att han själv är föremål för en brottsutredning och att hans dotter och flera nära medarbetare arresterades av polisen några veckor före valet bara ökade hans popularitet och stärkte hans ställning.
När detta skrivs är det fortfarande en öppen fråga hur Israels nästa regering kommer vara sammansatt. Blir det en ren högerkoalition mellan Nethanyahu, Lieberman och de ultraortodoxa eller en regering ledd av Nethanyahu med Kadima som huvudsaklig koalitionspartner, med eller utan Lieberman, med eller utan de ultraortodoxa? När rösterna räknats klart valnatten den 10 februari i år hamnade Israel i en situation där två olika kandidater på varsitt håll utropade sig till segrare och förklarade sig redo att tillträda posten som Israels nästa premiärminister. I Likuds och Kadimas högkvarter sjöng och dansade partiarbetare i ystert segerrus. Först med morgonens baksmälla kom insikten att i själva verket hade ingen av dem vunnit. Valets verkliga segrare är Lieberman och de känslor och politiska strömningar han representerar.
Men spelar det någon roll huruvida Israels nästa premiärminister heter Nethanyahu eller Livni? Spelar det roll huruvida regeringen kommer vara en ”högerregering” eller en ”höger-centerregering”? Skulle det göra skillnad? Oavsett hur den nya regeringen är sammansatt kommer dess första åtgärd vara att återuppta ”fredsprocessen”, ivrigt söka fototillfällen med Mahmoud Abbas, Hosni Mubarak och Jordaniens kung Abdullah, försöka ställa sig in hos den nya administrationen i Washington med hovsamma uttalanden om nödvändigheten av en snar fredsuppgörelse med palestinierna och i ingetdera fallen kommer detta vara något annat än en fortsättning på den tragiska maskerad som redan pågått i sexton svarta år i denna blodiga del av världen. Sexton år av fredsutspel, fredsförhandlingar, fredskonferenser, fredsfördrag och gruppfoton som inte lett till annat än en fördjupning och successiv brutalisering av den israeliska ockupationen, nya krig och ett allt ymnigare blodflöde. I loppet av sexton års ”fredsprocess” under israeliska premiärministrar från vänster, höger och mitten har krigen kommit med allt tätare mellanrum. Om det förr gick sju eller åtta år mellan varje krig Israel deltog igår det nu två år mellan dem. Om vi förr hade ett krig för varje regering har vi nu för första gången i Mellanösterns historia haft en regering som gått ut i krig två gånger, och det utan att ens sitta hela valperioden ut. Livni och Nethanyahu kommer fortsätta på den inslagna vägen. Vi kommer möjligen se vissa modifieringar av retoriken, men knappast i handling. Israel kommer säkra och stärka de bosättningar på palestinskt territorium som redan i dag omfattar hundratusentals bosättare. Israel kommer fortsätta prata fred men bygga bosättningar. Under Livni eller Nethanyahu kommer ingen bosättare evakueras från ockuperat område.
Det största hotet mot Israels säkerhet är ockupationen. Det är såväl högern som vänstern mycket väl medvetna om, men ingen av dem kommer att avsluta den. Utan en uppriktig avsikt att ge upp ockupationen av Västbanken och Gazaremsan är talet om fred blott tomma ord, och om de ekar lite olika när de kommer ur Netanyahus mun än när de uttalas av Livni gör ingen praktisk skillnad.
Valet i Israel följdes av en intresserad och förväntansfull omvärld. En europeisk tevetittare och tidningsläsare vet sannolikt mer om Kadima och Yisrael Beiteinu än han vet om partierna i sina grannländer. Men den mediala uppmärksamheten blir inget annat än mycket väsen för ingenting. Så länge världssamfundet väljer att inte aktivt intervenera i denna den farligaste och mest instabila delen av världen kommer den rådande ordningen bestå. Israel är inte moget att på egen hand växla färdriktning, hur nödvändigt detta än är framför allt för Israels egen, men även för regionens och hela världens säkerhet. Inget av dagens partier eller politiska ledare i Israel har det mod, den beslutsamhet, målmedvetenhet, skicklighet och politiska kraft som krävs för en verklig politisk förändring. Någon Israels Barack Obama har vi ännu inte sett till och inte ens USA:s Barack Obama har för den delen visat att han motsvarar förväntningarna, allra minst i Mellanöstern. Men fram till dess att Israel får sin egen Obama, Nelson Mandela eller åtminstone F W de Klerk är vi dömda att vandra vidare längs den redan inslagna vägen, en väg som vi vet bara leder till mer av samma elände vi redan fått mer än nog av: Det blir nya bosättningar, nya fredsförhandlingar, nya brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter, nya terrordåd, nya krig, ännu mera blod.
Ingen kan hävda att den internationella vänstern, den internationella socialistiska rörelsen eller de europeiska vänsterpartierna bär ansvaret för den israeliska vänsterns död. De enda ansvariga för vänsterns misslyckande är israelerna och det israeliska samhället. Den internationella vänstern eller socialdemokratin hade aldrig kunnat väcka det israeliska Arbetarpartiet ur dess djupa slummer. Skulden och ansvaret vilar helt och hållet på israelernas axlar.
Som varje misslyckande och chock kan den israeliska vänsterns misslyckande och chocken det innebar att inse att den inte längre har något fäste i allmänna opinionen i Israel samtidigt vara en möjlighet till nyorientering och till att börja bygga en ny framtid. Om det som återstår av vänstern lyckas formulera och driva en reell opposition har de chansen att bli ett verkligt alternativ till en högerregering. Då skulle något nytt kunna stiga upp ur askan, en rörelse med modet att om-definiera etablerade begrepp, inklusive sionismen, ett begrepp som sannerligen behöver anpassas till den politiska verkligheten 2009. Om det fram ur ruinerna träder en ny rörelse eller ett nytt ledarskap som vågar ifrågasätta det rättfärdiga i Israels ockupationspolitik och utvecklingen mot en apartheidstat och som utan att stamma och utan reservationer lyckas leverera svar som är relevanta, tydliga och övertygande skulle 2009 kunna bli startpunkten för något nytt.
Under tiden växer en ny generation unga upp mellan Medelhavets och Jordans stränder. En generation palestinier som aldrig har mött en israel som inte är beväpnad eller en israel som behandlar dem som medmänniskor, aldrig har träffat en israel som inte skjuter, skriker, ger order, slår sönder, förnedrar, arresterar och dödar. Å andra sidan en generation unga israeler som över huvud taget aldrig har träffat en palestinier ansikte mot ansikte, en generation som litar till israeliska massmediers stereotypa framställning av palestiniern som terrorist, självmordsbombare, demon och slaktare, som del av ett folk som inget hellre vill än att slänga varenda israel i havet. Vilket är en ny situation, fram till för tjugo år sedan levde de två folken i hög utsträckning sida vid sida. Det är ur den här generationens israeler och palestinier som respektive folks politiska ledare ska hämtas och väljas. De kan mycket väl visa sig ännu farligare än de vi nu har att leva med.
Översättning: Tommy Bengtsson
Gideon Levy är journalist på tidningen Haaretz och var 1978–82 talesman för Shimon Peres. Han har kallats ”en nagel i ögat på Israel” och tilldelats Emil Grunzweig Human Rights Award av Association for Civil Rights in Israel.