Bild: Sweden

I tider av ekonomiska kriser är det alltid högern som regerar i Sverige. Men ingen kris är den andra lik. Är borgerligheten i ofas med sin tid?

Tredje gången gillt eller otur för tredje gången? Det är frågan. Borgerligheten har erövrat regeringsmakten tre gånger i modern tid. 1976. 1991. Och 2006. Alla dessa tre regeringsperioder har sammanfallit med djupa ekonomiska kriser.

Jag undrar hur Anders Borg har det. Alla optimistiska kalkyler har makulerats. Prognoserna blir sämre. Kampen mot ”utanförskapet” blir en bumerang – arbetslösheten beräknas bli minst 12 procent om ett par år.Planen att erbjuda valgodis under 2010 har redan lagrats i hårddiskens mapp för önsketänkande. Kanske tänker Borg att det är väl bara fan; varför får vi alla dessa kriser på halsen hela tiden?

Vilar det en förbannelse över svensk borgerlighet? Är det otur, oerfarenhet eller är det något med själva politiken? En oförmåga att revidera när verkligheten inte längre stämmer överens med planen?

För ingen kris är den andra lik. Krisen på 1970-talet inträffade i ett samhälle som ännu präglades av en keynesiansk hegemoni. Efterbörden har också satt sina spår i den ideologiska självförståelsen. Den allmänna borgerliga slutsatsen blev att Fälldin gjorde ett fundamentalt misstag: han tog socialdemokratiska trossatser för givna. Centerns industriminister Nils G Åsling öppnade den så kallade industriakuten för att rädda en rad krisande företag. Men det var ingen vanlig konjunkturnedgång. Utan en omfattande strukturomvandling som slog ut svensk tekoindustri och hela varvsnäringen. Bland annat. I efterhand har detta misslyckande format ett borgerligt dåligt samvete och en generell kritik mot all slags statlig interventionism. Borgerligheten skulle inte följa socialdemokraterna i spåren nästa gång. Detta var den borgerliga läxan efter misslyckandet på 1970-talet. Och industriakut har blivit ett kodord som reflexmässigt dömt ut alla former av aktiv näringspolitik.

1976 hade ingen borgerlig politiker regeringserfarenhet. Socialdemokraterna abonnerade ju på regeringsmakten i ett halvt sekel. Carl Bildt brukade senare skoja om att folkpartiledaren Per Ahlmark inte ens hittade till sitt nya arbete på arbetsmarknadsdepartement. Och Hans Bergström skrev standardverket Rivstart, om behovet av att ha en plan för de första 100 dagarna.

Maktövertagandet 1991 präglades verkligen av professionalism och målmedvetenhet. Carl Bildt hade ett färdigt regeringsprogram att sätta i sjön. Det var också radikalt och ambitiöst. Ett program för systemskifte. Bildt och Westerberg hade redan kamperat ihop och skrivit politiska program i Timbrohögerns salonger. Det var dags för ”Ny start för Sverige”. Snart var det emellertid stopp i hela systemet. Redan efter ett år kom den exceptionella kronkrisen och räntan gick upp till 500 procent. Först försvarade Bildt den fasta kronkursen. Men till ingen nytta. Den svenska kronkursen släpptes – och kronan sjönk som en sten (ekonomi är inte alltid så lätt att begripa; kronan både flöt och sjönk). Den svenska ekonomin kollapsade.

Valutakrisen var en utlösande faktor. Sådana gick som en löpeld över världen dessa år, chockdrabbade Asien, Ryssland, Mexiko med flera länder och regioner. De underläggande inhemska svenska obalanserna hängde emellertid samman med överhettning och en finansiell fastighetsbubbla, kredit- och finansmarknaderna hade precis avreglerats. Den här gången var det dags för en bankakut. Bo Lundgren tog sig an uppgiften med gott humör. Men budgetunderskottet rusade iväg. Och snart hade Carl Bildt och Anne Wibble tappat kontrollen över både ränteutvecklingen och statens ekonomi. Valåret 1994 hade de i realiteten abdikerat. Socialdemokraterna kom tillbaka. Borgerligheten förblev efter detta inget verkligt regeringsalternativ under ett dussintal år.

2006 visade den nya generationen moderater att de hade lärt läxan från förra gången. Den skulle vara trogen budgetdisciplinen och excellera i ansvarstagande. Arbetslinjen och den svenska modellen skrevs nu in i den borgerliga retoriken. Samtidigt som förändringarna på arbetsmarknaden var djupgående och på sikt systemförändrande. Men revolutionen sker i små steg.

Två år senare är Sverige åter i kris. Anders Borg ser bekymrad och en smula trött ut. Men han håller fast vid sitt grundläggande budskap. Det gäller att hålla i pengarna. Försiktighetens evangelium är huvudlinjen i alla propositioner och budgetar, vår som höst. Men sedan kommer ändå ett litet paket för att stilla kritiken. Borg ska inte skuldsätta landet som Bildt och Wibble utan vara en lika god rikshushållare som Göran Persson. Den som är skatt i skuld blir inte återvald.

Frågan är bara om inte borgerligheten gör samma grundläggande misstag en gång till, det vill säga bekämpar dagens kris med gårdagens politiska och ekonomiska recept. Om krisen på 1970-talet var strukturell och 1990-talets sammanbrott utlöstes av valutaobalanser så är dagens kris något helt annat. Där 1970-talets kris i efterhand uppfattades som ett haveri för statliga ingripanden ser dagens kris ut att innebära en renässans för den aktiva staten och en keynesiansk efterfrågepolitik. En intellektuell domän som i decennier legat för fäfot tas åter i anspråk.

Det senast G20-mötet kommer i sig inte att revolutionera den globala maktordningen. Men i fokus stod trots allt krav som tidigare utsorterats som orealistiska, som reglering av banker och finansiella marknader och krafttag mot skatteparadis.

Regeringen Reinfeldt agerar emellertid internationellt och särskilt i EU mot såväl regleringar av de finansiella marknaderna som efterfrågestimulanser. Är borgerligheten i Sverige än en gång i ofas med sin tid? Den manövrerar uppenbarligen utifrån en karta som blivit allt mer obrukbar. I politiken är en vecka en kort tid och en mandatperiod en evighet.

Historiens dom lär dock komma senare. Den första domen faller i nästa val. Den som väljer får se. Om den ekonomiska återhämtningen kommer ganska snabbt kan Borg och Reinfeldt framstå som förnuftiga statsmän som höll i statens finanser. Då kan de trona på förnuftets taburetter i kontrast till alla kortsiktiga populister som ställer krav och håller på.

Men om nedgången blir långvarig (vilket förefaller troligt) lär den ekonomiska krisen övergå i en politisk kris för Borg och Reinfeldt. Försiktigheten innebär då att krisen förlängs och fördjupas. Vilket resulterar i ännu högre kostnader för arbetslöshet och än större budgetunderskott. Kanske är detta precis vad man skulle kunna förvänta sig av en borgerlig regering.

Håkan A Bengtsson