Rapport efter rapport har målat upp samma bild och dragit samma slutsatser: Israel gjorde sig skyldigt till krigsbrott under kriget i Gaza. Den senaste presenterades av Richard Goldstone, en uppskattad internationell åklagare och aktiv sionist i sin judiska gemenskap i Sydafrika, som lett en undersöknings­kommitté tillsatt av FN:s Råd för de mänskliga rättigheterna. Den var den hårdaste av alla.

Hela världen spottade på Israel efter Gaza, men de flesta israeler låtsades som det regnade. Israel hade spridit blod i Gaza men israelerna fick uppfattningen att det bara var vatten. I rapport efter rapport har omvärlden sagt det enda möjliga. Men de flesta israeler är fortfarande övertygade att deras armé är den mest moraliska i världen, varken mer eller mindre. Efter 42 år av brutal ockupation och 1 400 dödsoffer under vinterns krig i Gaza, varav de allra flesta var oskyldiga civila, känner israeler sig fortfarande förnöjda. Det är resultatet av en journalistkår som skriver på uppdrag, av ett extremt effektivt system för hjärntvätt, i det som kallas Mellanösterns enda demokrati.

Genom historien har det funnits länder och folk som gjort mycket värre saker än israelerna har mot palestinierna, men det verkar som inget annat folk känt sig så moraliskt högtstående och självrättfärdiga över det som gjorts i deras namn. Varken lankeser eller sudaneser, serber eller sydafrikaner har påstått att deras arméer varit de mest moraliska. Men det gör israeler. Det är mycket möjligt att Richard Goldstones modiga och innehållsrika rapport faktiskt kan förändra detta. Israels första automatiska reaktion, både den officiella och den folkliga, var som vanligt att fördöma budbäraren och förneka bud­skapet. Men i fallet Goldstone var det svårare än vanligt.

Att brännmärka en aktiv sionist som varit engagerad i många projekt i Israel, talar flytande hebreiska och har en dotter som varit bosatt tio år i Israel som antisemit blir nästan groteskt. Landets gamla hederliga propagandavapen gick därför inte att använda, men det hindrade inte att man spred antydningar att Goldstone är en så kallat självhatande jude. Nästan ingen israelisk kommentar nämnde rapportens innehåll, själva budskapet. Man ägnade sig helt åt budbäraren.

Men om Goldstones uppmaning i en debattartikel i New York Times att åta­la israeliska officerare förverkligas, om Internationella brottmålsdomstolen verkligen tar itu med de uppgifter som framkommit i Goldstonerapporten, kommer israeler tvingas ta tuffa konsekvenser. Det enda som kan få israeliska beslutsfattare och den allmänna opinionen att tänka sig för innan de ånyo släpper loss militär brutalitet över en hjälplös civilbefolkning är att fall som Gazakriget dras in på den internationella juridiska arenan. Utifrån det per­spektivet borde israelerna vara tacksamma mot Goldstone: det är möjligt att han lyckas med vad ingen annan gjort, nämligen att hålla upp en spegel framför det israeliska samhället, armén och regeringen med budskapet att det är så här ni faktiskt ser ut.

Men det är också möjligt att Goldstones rapport begravs på samma sätt som alla tidigare rapporter. Den amerikanska rösten, dramats mäktigaste rollinnehavare, ökar med sina kommentarer risken att det blir precis så. Nu är det läge för världssamfundet att inte automatiskt samma Barack Obama på budskapet som gjorde honom till president, påminna om omvärldens förväntningar och höja rösten till försvar för Goldstonerapporten så att den inte glöms och begravs. Det är viktigt för världssamfundet, för det palestinska folket och för Israel att anklagelserna prövas där de ska – det vill säga i Internationella brottmålsdomstolen. I Israel drogs bara en enda soldat till domstol efter Gazakriget, anklagad för det löjliga brottet att ha använt ett kreditkort han stal från en palestinier.

Att 1 400 personer dödades, tusentals hus demolerades och att illegala vapen användes har däremot inte undersökts på något som helst seriöst sätt i Israel. När den här typen av misstankar inte utreds ordentligt av den ansvariga staten har det internationella samfundet, enligt Genèvekonventionen, inte bara rätten att lägga sig i utan även skyldigheten att göra så. Konsekvensen av att strunta i Goldstonerapporten är att operationer som Israels i Gaza kommer upprepas. Genom att implementera hans slutsatser kan några kanske i stället förhindras. Ansvaret ligger nu hos världssamfundet. Israel hävdar att omvärlden har dubbla måttstockar. Så länge man struntar i krigsbrott som de Natos och USA:s trupper gör sig skyldiga till i Afghanistan finns det en logik i argumentet. Men det friar inte Israel från skuld. Föreställ dig hur en mördare som dödat sitt treåriga barn försvarar sig i domstolen med att säga: ”Vad förväntar ni er? Tusentals barn dödas över hela världen. Jag är oskyldig.”

Gideon Levy