Bild: wikimedia commons
Text: Martin Gelin
Det är tidig morgon i Washington DC. I restaurangen till ett anrikt hotell vid Dupont Circle luktar det färskpressad grapefruktjuice, äggröra och bacon. Den progressiva organisationen Campaign for America’s Future arrangerar sin årliga konferens där de samlar intressegrupper, fackförbund, lobbyister och politiker från hela USA:s progressiva spektrum i hopp om att sätta en gemensam agenda.
Campaign for America’s Future representerar demokraternas vänsterkant och de senaste åren har konferensen kallats för ”Take Back America”. Men nu anser de att de återerövrat USA och konferensen har därmed fått det lite mildare namnet ”America’s Future Now”.
I frukostvimlet hamnar jag bredvid Katrina van den Heuvel, redaktör för USA:s största vänstertidskrift The Nation och en av organisationens grundare. Hon är på strålande humör och säger att man nästan kan känna den kollektiva lättnaden över att det sitter en demokrat i Vita huset igen.
– Washington har varit ockuperat i åtta år. Men nu har vi tagit tillbaka det, säger hon.
Men vilka är då dessa ”vi” som anser sig ha tagit tillbaka den amerikanska huvudstaden? Huruvida dagens demokrater, och deras president, är förankrade i USA:s progressiva tradition visar sig vara konferensens stora fråga. Robert Kuttner, grundare av vänsterliberala tankesmedjan Economic Policy Institute, uttrycker sig koncist:
– Vi har nu en demokratisk majoritet i Washington, men inte en progressiv majoritet.
Kritiken av Barack Obama bygger ofta på ett förbiseende av hans distinktion. Obamas valkampanj präglades ständigt av kontrasten mellan de passionerade anhängarna, som entusiastiskt och tårögt viftade med skyltarna ”Change we can believe in”, och den pragmatiska agenda som Obama faktiskt förespråkade. Republikanerna lyckades framgångsrikt porträttera Obama som radikal, även om hans idéer ofta representerade den mest moderata falangen av det demokratiska partiet. Den ”förändring” som Obama utlovade var ambitiös och vidsträckt, men den handlade aldrig om någon revolt mot USA:s grundläggande ideal. Han förespråkade snarare en återgång till dem.
Han ville inte ”förändra” USA, utan i stället påminna om vad USA egentligen stod för, innan Bush och Cheney vände landet upp och ner: USA ska inte vara ett land som torterar, ett land som godtyckligt invaderar främmande länder på falska premisser, ett land där den sociala rörligheten är sämre än i nästan hela Europa och där medelklassens löner varit stillastående i ett decennium, eller ett land där 47 miljoner invånare saknar sjukförsäkring. Det krävdes knappast några radikala idéer för att kritisera detta, snarare sunt förnuft. I Obamas USA ska alla ha rätt till bra skolor, anständig sjukvård och en rimlig chans att klättra uppåt. Mänskliga rättigheter ska åter respekteras, klimatkrisen tas på allvar och USA återigen börja samarbeta med resten av världen.
Det var idéer som inte direkt skilde sig från demokraternas mittfåra. Men den kollektiva lättnaden över att Obamas agenda, som trots allt tog tydligt avstånd från president Bush, faktiskt vann valet i november verkade fortfarande prägla Washington DC i början av sommaren. I viss mån kompenserade den också för de små och stora besvikelser som Obamas första tid i Vita huset gett upphov till.
– Hela den progressiva rörelsen har känt sig lite som en misshandlad hundvalp de senaste åren. Än så länge är vi väldigt nöjda att den tiden är över och att det nu finns någon i Vita Huset som faktiskt lyssnar på oss, säger Ann Friedman, redaktör på progressiva tidskriften American Prospect.
Strax efter att Obama tillträdde som president skrev Paul Krugman, som länge var en av de mest tveksamma anhängarna, att han markerar slutet på en trettioårig epok av konservativ politik i USA. Krugman menade att Obama, till skillnad från Bill Clinton, vågade tala öppet om ett alternativ till republikanernas marknadsliberala politik. Iowa-senatorn Tom Harkin, som är en av demokraternas mest radikala senatorer, uttryckte en liknande entusiasm under konferensen:
– Ord som jämlikhet, inkomstskillnader, fattigdom och arbetares rättigheter har varit tabubelagda i Washington i åtta år. Men nu kan man äntligen säga dem högt igen.
Obamas förmåga att förvandla valsegern till politisk handling får blandat betyg av de progressiva ledare jag pratar med i Washington. Bland det positiva framhålls det 787 miljarder dollar stora stimulanspaket som Obama tog initiativet till i början av året. Det har resulterat i de största satsningarna på infrastruktur, miljövänliga jobb och offentliga skolor sedan 1960-talet, såväl som en kraftig förstärkning av det sociala skyddsnätet med ökade arbetslöshetsersättningar och skatteavdrag för låginkomsttagare, i en tid då miljontals amerikaner förlorat sina jobb.
Överenskommelsen om hårdare utsläppsregler för amerikanska bilar anses bristfällig internationellt, men ses som ett enormt framsteg bland Washingtons progressiva och miljöaktivister. Likaså den omfattande reformen av USA:s kreditkortsindustri och studentlån.
Det första Obama gjorde som president var att signera Lily Ledbetter Fair Pay Act, som underlättar för kvinnor och etniska minoriteters att stämma arbetsgivare för diskriminering och orättvisa löner. Han har även upphävt president Bushs förbud för stamcellsforskning, samt förbudet av bistånd till utländska hjälporganisationer som även utför aborter och invandringsförbudet för HIV-smittade personer.
I juni höll Obama ett tal till den muslimska världen i Kairo där han visade vad många länge saknat hos en amerikansk president: ödmjukhet och ärlighet om USA:s utrikespolitiska snedsteg. Han talade även innerligt om sina personliga erfarenheter av att växa upp i ett muslimskt land, Indonesien. Han har markerat ett visst avstånd från Bushs Israelpolitik genom att kritisera Benjamin Netanyahus bosättningspolitik och har tillsatt en FN-ambassadör, Susan Rice, som är populär bland USA:s progressiva och länge fört en högljudd kamp för större engagemang i Darfur. Rice lovade omedelbart att hon ska arbeta för att uppfylla FN:s så kallade millenniummål – i motsats till Bushs FN-ambassadör John Bolton som aktivt motarbetade dem.
Matthew Yglesias på tankesmedjan Center for American Progress har skrivit boken Heads in the sand, där han försöker rita upp riktlinjerna för en progressiv utrikespolitik:
– Högern har visat att deras utrikespolitiska agenda handlar om militarism. Men hur ser en progressiv utrikespolitik ut? Jag tycker att det vore fantastiskt om USA:s stora utrikespolitiska uppgift på 2000-talet i stället koncentrerades på att bekämpa global fattigdom. Att sprida det välstånd vi har skapat här och kämpa för sådant som att alla barn i Kina får bra skolböcker. Visst, det är kanske en idealistisk förhoppning som är svår att genomföra, men jag tycker att den progressiva rörelsens uppgift måste vara att försöka hitta ett alternativ till den utrikespolitik vi haft de senaste åren.
Ett område där Obama inte levt upp till förväntningarna är LGBT-frågor. Obama lovade under valkampanjen att bli en ”ivrig kämpe för homosexuellas rättigheter”, men hittills har hans politik mest inskränkt sig till symboliska gester. Som första president någonsin bjöd Obama in homosexuella par till Vita Husets anrika påskceremoni och han blev även den första president som hedrade årsdagen för Stonewallupproret 1969, som markerade startpunkten för den breda gay rights-rörelsen i USA. Han gav även en postum hedersmedalj till Harvey Milk, den första öppet homosexuella man som valdes till ett politiskt ämbete i Kalifornien. Mer konkret har han expanderat definitionen av den grova brottskategorin hatbrott så att den nu även inkluderar brott mot homosexuella.
Han har däremot inte visat några tecken på att hålla två andra vallöften: att upphäva Bill Clintons reaktionära Defense of Marriage Act, eller att upphäva den så kallade ”Don’t ask, don’t tell”-regeln i armén (som innebär att bi- och homosexuella som är öppna med sin sexualitet sparkas ur armén).
Kritiken mot Obama kretsar även kring två andra frågor. Dels det alltför generösa krispaketet för de banker och finansinstitutioner som bar huvudansvaret för finanskraschen förra hösten. Dels Obamas oförmåga att göra upp med Bushs och Cheneys brott mot mänskliga rättigheter i behandlingen av krigsfångar.
Under sin första vecka som president skrev Obama under en verkställande order som innebar att Guantánamo Bay ska stängas och att Röda Korset hädanefter ska meddelas om fångar och även ha rätt att besöka dem. Det var ett tydligt ställningstagande och American Civil Liberties Union – som varit drivande i protesterna mot Guantánamo Bay – kallade det ”en mycket stor dag för mänskliga rättigheter”. Justitieminister Eric Holder har även tillsatt en åklagare som ska utreda om det under Bushåren begicks brott i samband med förhör och fängslanden.
Men Obamas beslut att stänga Guantánamo stötte omedelbart på hinder i kongressen, där 90 senatorer röstade nej. Obama har inte heller lyckats lägga ner det Guantánamo Bay-liknande Bagramfängelset i Afghanistan, han har bestämt sig för att inte offentliggöra fotografier på torterade och misshandlade krigsfångar och har även fortsatt Bushs program med ”förebyggande fängslande” (preventive detention) av terrormisstänkta.
När USA:s progressiva kritiserar Obama verkar det inte främst handla om konkreta besvikelser, utan snarare ett mer generellt missnöje; en misstanke att när han får en chans att välja mellan det progressiva och det moderata alternativet tenderar att pendla åt det senare.
Rick Perlstein, vänsterliberal historiker som främst skriver om den konservativa rörelsen i USA med kritikerhyllade Nixonland som senaste bok, känner Obama sedan decennier tillbaka från Chicagos demokratiska kretsar. Han tillhör de demokrater som fortfarande förvånat gnuggar sig i ögonen över att Obama faktiskt blev president, men han börjar samtidigt bli orolig över hans försiktiga agenda:
– Hans klokhet, eftertänksamhet och förmåga att hela tiden tänka tre steg före sina motståndare gör honom till den mest imponerande ledare USA haft sedan Franklin D Roosevelt. Men jag är rädd att han kommer vara alltför försiktig. Man måste minnas att FDR gjorde saker som ansågs extremt kontroversiella. Han bestämde sig till exempel för att ingripa i andra världskriget trots att 80 procent av det amerikanska folket var emot det. Jag väntar på att Obama ska göra något lika vågat.
Robert Borosage, som grundade Campaign for America’s Future, säger att titeln på Obamas kampanjbok The audacity of hope – Att våga hoppas – i stället borde varit The audacity of caution, det vill säga Att våga vara försiktig.
Han håller med om att Obamas förändring går lite för långsamt.
– Obama lyckas vara banbrytande samtidigt som han gör mig besviken. Det verkar vara försiktighet, snarare än mod, som präglar hans första tid som president. Och jag är inte säker på att USA behöver försiktighet just nu, säger han.
Borosage kallar Obama ”en oerhört skicklig politiker, vars politik lämnar en del kvar att önska”. Han oroar sig för att Obama visserligen kommer lyckas genomföra de reformer som progressiva i USA drömt om under många år, men i kompromissade och urvattnade former: en klimatpolitik med allt för höga tak för utsläpp, en sjukvårdsreform som saknar en allmän sjukförsäkring och den efterlängtade Employee Free Choice Act – som ska underlätta för arbetare att organisera sig fackligt – men där rättigheten för anställda att ordna val om fackanslutning utan arbetsgivarens kännedom kompromissats bort.
Michael Tomasky skriver i New York Review of Books (2/7 09) att Obama och hans stabschef Rahm Emanuel verkar jobba med inställningen ”genomför det som går att genomföra och fixa sedan till resten i efterhand”.
Risken är då att man minskar chanserna att genomföra de ordentliga reformer som omedelbart behövs för sjukvård, klimat, invandring och fackliga rättigheter.
Paul Krugman hävdar att Obamas två viktigaste framgångar hittills – stimulanspaketet och klimatpolitiken – är halvmesyrer. ”Om man ska bygga en bro över en avgrund är det bäst att bron räcker hela vägen fram”, skriver han (Rolling Stone, 20/8 09). Krugman menar att båda initiativen var steg i rätt riktning, men att de är för små och att stimulanspaketet borde varit dubbelt så stort.
Obamas hantering av sjukförsäkringsreformen illustrerar de eventuella bristerna i hans ledarskap. Det var aldrig något tvivel om att det skulle bli den viktigaste frågan under Obamas första år i Vita Huset. Den amerikanska sjukvårdskrisen var ett avgörande skäl till att Obama vann valet. Förra årets opinionsmätningar gav demokraterna i allmänhet och Obama i synnerhet nästan dubbelt så hög popularitet som republikanerna i just sjukvårdsfrågor.
Hans strategi för sjukförsäkringsreform var att undvika de misstag som Bill och Hillary Clinton gjorde 1993, där en lång och komplicerad plan skrevs bakom stängda dörrar, för att sedan fastna i kongressen som ansåg sig förbisedda i processen.
Obama ville göra tvärtom: kongressens kommittéer skulle få formulera reformplanen och sedan skulle presidenten ta vid med en nationell kampanj. I praktiken innebar det här att han överlät ansvaret för sin allra viktigaste politiska åtgärd från landets mest populära demokrat (han själv) till några av landets minst populära demokrater (de i kongressen).
Eftersom det amerikanska sjukvårds- och sjukförsäkringssystemet är oerhört komplicerat resulterade detta i en plan som många inte förstod sig på. Sjukförsäkringsreformen saknade den välsmorda kampanj och de omedelbara slagord som hade präglat såväl Obamas valkampanj som det skickligt genomförda stimulanspaketet. Därmed öppnade man möjligheterna för allehanda feltolkningar och missförstånd, såväl som rena lögner och påhitt från reformens motståndare – i synnerhet från republikanerna och sjukvårdsindustrins lobbyister, som under 2009 spenderat mer än en miljon dollar om dagen i sin kampanj mot planen.
Sommarens sjukvårdsdebatt tog definitivt död på Obamas något romantiska förhoppningar om samarbete över partigränserna. Under året har det verkat som om Obama gradvis accepterat att republikanerna inte tänker samarbeta med honom oavsett vad han föreslår. I takt med att sjukvårdsdebattens retorik blev allt mer aggressiv var det många republikaner som sade detta rakt ut. Den republikanske senatorn Charles Grassley, som inledningsvis försökte samarbeta med demokraterna för en gemensam plan, sade i augusti att han vägrar stödja Obamas plan även om varje enskild förändring som republikanerna bett om finns med. Det republikanska målet var att till varje pris stoppa sjukvårdsreformen, i hopp om att därmed även krossa Obama.
Under sommaren verkade republikanernas protester ha varit relativt framgångsrika – sjukvårdsreformen satt fast i kongressförhandlingar, långt efter Obamas ursprungliga deadline i början av augusti, och det var inte bara republikaner som kritiserade Obama från höger, även ett dussintal demokratiska senatorer och ett tjugotal kongressledamöter i den socialkonservativa Blue Dog-koalitionen. Ted Kennedys bortgång innebär dessutom att demokraterna förlorat sin supermajoritet på 60 senatorer. För Obama personligen har sjukvårdsdebatten hittills varit giftig – hans popularitetssiffror har rasat från strax över 60 procent i juni till 50 procent i augusti.
Howard Dean, som i många år varit en av de starkaste förespråkarna för en sjukvårdsreform i USA, påpekar att det här nästan alltid händer när demokrater försöker infria sina vallöften.
– Det amerikanska folket är konservativa med litet k. De är aldrig riktigt lika sugna på förändring som de tror att de är när de går till vallokalerna, säger Dean.
Obamas mindre nogräknade kritiker – i både i USA och Sverige – har påstått att den enda skillnaden mellan George W Bush och Obama är retoriken. Resonemanget lyder ungefär att Obama håller fina tal, men att han sakpolitiskt vägrar ta avstånd från Bush.
I själva verket är det ofta tvärtom. Efter Obamas installationstal som president i januari uppmärksammade satirprogrammet Daily Show with Jon Stewart (20/1 09) att många av Obamas fraser var identiska med de i Bushs första installationstal. Men när Obama slår sig ned vid skrivbordet verkar han däremot åter förvandlas till en försiktigt progressiv demokrat. Med de basketanalogier som är kutym bland Washington DC:s politiska analytiker säger man att Obama ”fintar till höger men går till vänster”.
Ett exempel på detta var Obamas hyllade tal på den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP:s hundraårsjubileum i juli. Han inledde talet med uppfodrande konservativ retorik med uppmaningar om personligt ansvar: ”Det finns inget starkare vapen mot ojämlikhet och ingen bättre väg till rättvisa möjligheter än utbildning. Ingen har förutbestämt ert öde. Det ligger i era händer – glöm aldrig det. Vi borde lära alla våra barn att det inte finns några ursäkter. Inte några ursäkter.”
Citaten rullade i loopar på kabelnyheterna under de följande dagarna, vilket knappast skadade Obama – USA:s vita majoritet har generellt inget emot politiker som uppmanar svarta amerikaner att ta tag i sin egen situation. Mindre uppmärksammat var att Obama ägnade resten av talet med att prata om just ursäkter. Orsakerna till den nästan kroniska fattigdomen i så många svarta amerikanska bostadsområden är i själva verket de dåliga skolorna, den allt mer subtila men fortfarande utbredda etniska diskrimineringen, de hejdlösa inkomstklyftorna mellan vita och icke-vita amerikaner, förklarade han. En svart kvinna tjänar i dag 65 procent av en vit mans lön, en latinamerikansk kvinna tjänar 52 procent. Obamas budskap var alltså att hans regering skulle se till att förbättra omständigheterna och möjligheterna för landets svarta barn. Ansvaret för att åstadkomma detta var inte bara individernas eget, det var även statens. Det sammanfattar ganska väl Obamas socialliberala inrikespolitik: personligt ansvar men med en rejäl skattesubventionerad knuff i ryggen.
I vilken utsträckning Obama kommer att röra sig mot en mer progressiv agenda under de kommande åren avgörs till stor del av de gräsrotsaktivister som mobiliserades under valkampanjen. Efter valsegern förvandlades den enorma volontärorganisationen Obama for America till Organizing for America, vars mål är att hjälpa president Obama genomföra sin agenda. Organizing for America har kritiserats för att de misslyckats med att bibehålla entusiasmen och aktivismen från fjolåret, men i själva verket är det den största volontärorganisationen någonsin för en sittande president i USA. Obamas allra första initiativ som president var att signera Lily Ledbetter Fair Pay Act, vilket var ett direkt resultat av gräsrotsaktivisternas kraft – de hade kampanjat outtröttligt för just detta sedan Obama vann valet i november.
Långsiktigt är det möjligt att Obamaepokens mest bestående politiska betydelse blir just den här nya vågen av politisk aktivism, som framför allt skapas med hjälp av nätet. Bland amerikanska ungdomar är det politiska engagemanget och deltagandet i politiska rörelser det högsta sedan 1960-talet. Valet 2008 var det första i modern historia där det var fler personer under 25 år än över 65 som röstade.
Cory Booker, en ung och lovande demokratisk borgmästare i Newark, tror att Obamas popularitet bland yngre amerikaner är tecken på en generell pånyttfödelse för det politiska engagemanget i USA:
– Det kanske viktigaste Obama åstadkommit är att han höjt statusen för politiskt arbete. Många av de mest begåvade unga amerikaner som för några år sedan skulle ha valt välavlönade jobb på Wall Street, väljer nu att jobba politiskt. Att arbeta i allmänhetens tjänst har fått ett nytt värde tack vare Obama.
Martin Gelin är frilansjournalist bosatt i USA. I våras kom hans uppmärksammade och kritrikerrosade reportagebok Det amerikanska löftet (Atlas) om Obamas valkampanj och det politiska USA.