Den borgerliga alliansens skolpolitik innehåller några kloka inslag, som tydligare målstrukturer och en satsning på lärarnas kompetensutveckling. Men i huvudsak leder Jan Björklunds skoloffensiv tillbaka till gårdagens lösningar i stället för att få skolsystemet att möta framtidens utmaningar. De två allvarligaste felen är att den innebär en tidigare och tydligare sortering av elever och att den bygger på gammaldags kunskapssyn med lågt ställda kunskapskrav. Alliansen lägger hela ansvaret för skolresultaten på eleverna och reducerar kunskapsbegreppet till det lätt mätbara. Tyvärr har den rödgröna oppositionen inte presenterat någon alternativ skolpolitik byggd på djupare idéer om utbildningens betydelse för samhällsutvecklingen.

Kunskap är makt. Denna sanning blir allt viktigare i den samhällsomvandling som följer i spåren av informationsteknologins framväxt och globaliseringen. De medborgare som behärskar språket, de kulturella koderna och inte minst kunskapen att lära kommer att klara sig bra och få ännu mera makt i samhället. Samtidigt som de övrigas maktlöshet fortsätter växa. I detta läge måste självklart en socialdemokratisk skolpolitik stå för kunskap. Den måste också ställa oerhört höga krav på kvaliteten i skolsystemet från förskolan till forskarutbildningen. En skola som inte har höga kunskapsmål för alla elever och som inte levererar en högkvalitativ pedagogisk verksamhet kommer nämligen fortsätta upprepa vad de flesta skolsystem i världen gör; nämligen att ständigt reproducera ett klassamhälle.

I valfrihetens Sverige är livets viktigaste val fortfarande det av föräldrar. Barnens resultat i skolan har ett mycket starkt samband med föräldrarnas utbildningsnivå. Tillgången till ett rikt språk hemma, böcker, tidningar, kulturupplevelser, resor, höga förväntningar och sociala kontakter in i högre utbildning är faktorer som är extremt viktiga för barns lärande och utveckling. Förskolans och skolans insatser förmår oftast inte kompensera för dessa skillnader  i förutsättningar. Men det finns undantag. Jag ser i mitt arbete vissa förskolor, skolor, arbetslag och enskilda pedagoger som håller en så hög kvalitet i det pedagogiska arbetet att de får alla elever att lyckas. Varje gång jag besöker en sådan verksamhet känner jag rysningar i hela kroppen. Det sociala och kulturella arvet kan brytas. Ett annat samhälle är möjligt.

För att förvandla hög kvalitet från undantag till regel krävs en bättre skolpolitik:

Att det ställs mycket hårdare krav på den pedagogiska kvaliteten i förskolan och skolan. Vi måste göra kontinuerliga uppföljningar av elevernas språk- och kunskapsutveckling, men också av deras självförtroende och förmåga att lära. Men uppföljningarnas syfte ska inte vara att tala om för barnen att de misslyckats utan att kontrollera att pedagogerna har lyckats. Det hjälper inte med fler nationella prov om inte skolan använder resultaten till att anpassa och utveckla undervisningen så att alla elever når målen. Eleverna är de som bäst kan utvärdera vilken undervisning som är bra respektive dålig. Malmös initiativ med att eleverna utvärderar pedagogerna är utmärkt och borde spridas.

Att de bästa pedagogerna arbetar med de barn som behöver skolan mest. Självklart ska mer resurser styras till de elever som har störst behov. En lika stor elevpeng för alla leder oundvikligen till att klyftan mellan resursstarka och resurssvaga vidgas ännu mer. Men min erfarenhet säger att kompetensfördelning är viktigare än resursfördelning. I dagens skola är det vanligt att outbildade fritidsledare eller elevassistenter får ägna sig åt eleverna med störst behov medan den högskoleutbildade läraren tar hand om resten av klassen. På samma sätt ligger utbildningsnivån lägst bland medarbetarna i de mest utsatta bostadsområdenas förskolor. Den låga kompetensnivå som finns i en del verksamheter där skulle aldrig accepteras av föräldrarna i rika områden. Vi borde grupprekrytera de bästa skolledarna, arbetslagen och pedagogerna till de mest utsatta områdena och använda extraresurserna att betala dem högre lön i stället för att lägga pengarna på outbildade elevassistenter.

Vi behöver inte fler lärare – men bättre lärare. Rekryteringen till lärarutbildningarna är alldeles för svag. Det är bättre att minska antalet platser på utbildningarna och att komplettera betygsintagningen med prov och intervjuer så att vi får lärare som verkligen vill vara lärare och som är lämpliga. För att långsiktigt säkra rekryteringen till läraryrket krävs rejält högre löner för de lärare som har kompetens, förmåga och engagemang. De lärare som räknar undervisningsminuter och inte vill fortbilda sig ska ha lägre lön eller helst byta arbete.

Vi måste bygga upp ett systematiskt forsknings- och utvecklingsarbete i skolans värld. Botkyrka och ett antal kommuner har nu börjat avsätta en promille av sin budget till forsknings- och utvecklingsarbete. Det innebär  ganska stora resurstillskott för den utbildningsvetenskapliga forskningen. Men om andra kunskapsintensiva branscher som IT- eller läkemedelsindustrin skulle avsätta så lite som en promille av sin budget till FoU skulle de omedelbart få packa ihop och lägga ner.

Motverka ytterligare kunskapsmässig sortering i svensk skola. Valfrihetsreformerna har kommit för att stanna – på gott och ont. Det är absurt att föra en diskussion om vi ska ha friskolor eller inte. Frågan borde i stället vara: hur skapar vi strukturer och system som kan garantera en god kvalitet på skolan oavsett huvudman och hur bygger vi system som inte ytterligare sorterar resursstarka elever till vissa skolor och resurssvaga till andra. Det handlar om att ändra på intagnings- och urvalsregler, att försöka skapa profileringar som ger förutsättningar för elever med olika bakgrund att träffas och att undvika tidiga val i skolsystemet som innebär att elever tappar möjligheten att gå vidare till högre utbildning. Det betyder att politiken måste skaffa sig ett grepp om skolmarknadens utveckling, till exempel genom att besluta om maximalt elevantal för såväl fristående som kommunala skolor och att endast ge tillstånd till skolor som erbjuder profiler och inriktningar som kan rekrytera elever med olika bakgrund. Om politiken ska kunna återvinna makten över skattepengarnas användning på skolområdet måste ansvarsfördelningen mellan stat, region och kommun ses över.

Kunskap är självklart skolans huvuduppgift. Men vad är kunskap och vilken kunskap vill vi ha i skolan? Vilken sorts kunskap behöver Sveriges näringsliv och offentliga sektor för att stå sig i en internationell konkurrens? Kunskapen att repetera det andra redan sagt och utföra andras order kommer vi aldrig kunna konkurrera med. Kina och Indien kommer ha miljontals ingenjörer som räknar snabbare och programmerar bättre än vi någonsin kan göra. Vi måste bli bäst i världen på att tänka själva, att kritiskt ifrågasätta auktoriteter och att tillsammans med andra ta fram nya lösningar som ingen har formulerat tidigare.

En politik för en sådan kunskapssyn bör innehålla följande:

Kursplaner med stort fokus på självständigt tänkande och kritisk analys. Stor vikt ska läggas vid att förutom faktakunskaper också ge eleverna en djupare förståelse så att de kan tillämpa sina kunskaper i ständigt nya sammanhang.

Nya examinationsformer där man prövar elevernas förmåga att sätta samman kunskaper från olika ämnesområden för att kunna lösa problem och uppgifter i den komplexa värld som samhället och arbetslivet utanför skolan utgör.

Ett extern projektarbete, i stället för dagens prao, som grundskolans elever ska utföra utanför skolan men där kunskaper från flera skolämnen måste användas och där resultaten kan presenteras och examineras.

En systematisk uppföljning av hur det gick för eleverna efter genomgången skola. Vad gör eleverna tre år senare och hur ser de i efterhand på sin skolutbildning?

Erik Nilsson