Ända sedan Almedalsveckan har det stått klart att Kristdemokraternas metod inför valrörelsen nästa år är att mejsla fram en kärnsvensk. En medel-Svensson. Projektet är problematiskt, eller obehagligt om man så vill. Samtidigt föredrar nog många att KD klänger sig fast i riksdagen genom att stjäla väljare från SD än att det verkliga SD faktiskt kommer över tröskeln.

Göran Hägglunds Svensson målas upp med hjälp av Fredrik Haage, ny talskrivare hos partiet och med en bakgrund i kretsarna kring den högerextrema och främlingsfientliga tidskriften Salt. Utpekandet av en kulturelit som ställs mot vanligt folk och deras behov är en klassisk extremistisk retorik som känns igen från de mörkaste bitarna av Europas historia. Men Göran Hägglund har dragit slutsatsen att det är värt att bli jämförd med Goebbels för att få stanna i riksdagen. Så hur ser då vänsterns motstånd ut?

Hur ifrågasätter man Göran Hägglunds nationalistiska världsbild i grunden? Inte särskilt mycket alls. Faktum är att högljudda delar av vänstern tycks dela den. Det Hägglund säger, att problemet i Sverige i dag är att det finns en kulturelit som förstör för majoriteten genom att ägna sig åt sådant som alternativ familjebildning eller avancerad feministisk och antirasistisk forskning, skiljer sig ju inte i princip från hur budskapet de senaste åren har låtit hos en rad hårdprofilerade vänsterdebattörer som länge förklarat att antirasism och hbtq-frågor inte är något som vänstern borde tänka på.

Frågan är varför det kallas populism när det sägs från höger men inte från vänster. Det säger sig självt att det för vänstern är viktigt att definiera vad människor i Sverige i dag vill och behöver. Men det borde också vara självklart att inte hemfalla till att fastna i fasta kategorier och generaliseringar, eller för den delen kompromissa med motstånd mot främlingsfientlighet och homofobi. Vänsterintellektuella inom akademin, politiken eller medievärlden har alltid försökt att göra sig till uttolkare för människor med andra ekonomiska eller sociala förutsättningar, som inte befinner sig mitt i debatten. Men det har inte bara gjorts utifrån, utan också inifrån. Sverige är ett brokigt och rörligt samhälle där vägen från till exempel industrin till politiken inte alltid har varit så lång och där rum och dörrar faktiskt har varit öppna för många.

I sitt angrepp på tidningen Arena i Dagens nyheter i somras skrev kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman att anledningen till att Arenas medarbetare ofta vill ”utvidga positionen som marginaliserad” är att de inte tillhör arbetarklassen. Som om det som drev vår tids vänsterdiskussion var varje engagerad individs önskan att kalla sig själv diskriminerad. Synen går igen hos Daniel Suhonen som på sidan 55 anklagar Devrim Mavi för att tala i syfte att ”mörka den egna elitpositionen”. Och Arena är förvisso en tidning vars skribenter och artiklar alltid har väckt starka känslor, men går inte journalisten Dan Josefsson lite långt när han på sid 58 säger att Ekmans angrepp var 00-talets viktigaste debatt? Som att protesterna mot USA:s krig mot terrorismen, övervakningssamhället och klimatförändringarna bleknar bredvid problemet Arena.

Kritiken handlar bland annat om att Arena genom att uppmärksamma randfenomen som ”pervorörelsen” gör vänstern en otjänst, att perspektiven i den här tidningen är så långt från den verklighet som dubbelarbetande unga kvinnor med barn lever i att de i stället för väljer att läsa Mama och skaffa städhjälp enligt högerns recept. (Dubbelarbetande unga kvinnor med barn är aldrig några pervon, och pervon är aldrig dubbelarbetande unga kvinnor med barn.)

Den går igen i Daniel Suhonens artikel på debattsidan i förra numret, där han i något som skulle vara en kritik av höstens radikalitetstema fokuserar på att Arena ägnar sig för mycket åt queer – trots att temat om radikalitet alltså inte alls handlade om queerteori – och skriver att vänstern måste komma i bättre kontakt med ”de breda lagren, verklighetens folks perspektiv” om man ska undvika att dessa breda lager förvandlas till Sverigedemokrater.

Det är tydligt att det finns ett sexpolitiskt glastak som det går snabbt att slå i. Gemensamt för högern och vänstern är också att man menar att verklighetens folk är ett folk som inte är betjänt av att sexism eller rasism avslöjas utan som ska få leva sitt okomplicerade liv någonstans där borta som de vill och slippa anklagelser om att de är rasister bara för att de vill rösta på SD. För att ”vi” inte kan förvänta oss mer än så av ”dem”, eller?

Enligt idén om folk och folk, verklighet och elit, är alla kategorier fasta. Arbetare är aldrig lesbiska och drabbas aldrig av rasism, invandrare är aldrig arbetare, akademiker kommer aldrig från underklassen och hbtq-personer är aldrig människor som behöver en bättre fördelningspolitik. Tillyxade grupper ställs mot varandra och graderas efter vem som är mest värd att slåss för. Man tycks klamra sig fast vid de fasta och särskilda kategorierna med samma kraft som både Göran Hägglund och Jimmie Åkesson. Uppdraget är att definiera verkligheten – men också utdefiniera vad som är nedprioriterat, ogiltigt, overkligt, onaturligt. Och här kantrar behovet av problemformulering över i ett sökande efter enhetlighet som springer ur en identitetspolitisk dröm om en enda gemensam banderoll under vilken en bred vänstervåg kan rulla fram precis som förr i tiden.

Man hör ofta en anklagelse om att vänstern inte borde hålla på och bråka med varandra ”medan Reinfeldt skövlar välfärden”. Tanken är att vi i stället borde underordna oss ett enda gemensamt perspektiv och bygga på en enda stor rörelse i stället för nätet av många små allianser i enskilda frågor. Det är samma sak som feminister brukar få höra, att de måste sluta tjafsa med varandra, för att i stället ta ett rejält kliv framåt tillsammans. Det låter bra förstås, och när det gäller oppositionen inför valet är det helt sant att skillnader och spänningar på ytan måste överbryggas om man vill vinna 2010. Men i det där andra som vi kallar vänster – det pågående pladdret bland väljare, opinionsbildare, aktivister, politiker, intellektuella, socialister, feminister, antirasister, akademiker, fackföreningar med flera – är enhetlighet en omöjlighet.

Enhetlighet är ett minne från en tid då man kanske faktiskt kunde yxa fram en stor grupp där alla var likadana och hade samma behov. En tid vars stora starka vänstertåg vissa drömmer om i dag. Men i verkligheten vet vi att så fort det där tåget sätts igång så kommer det att börja bråkas i leden. Spänningarna finns där av en anledning. Och som Nancy Fraser säger i intervjun på sid 23 så kan de inte övervinnas, ”bara manövreras”.

Enhetlighetens tid kommer aldrig att komma tillbaka. Vi kommer aldrig att tåga under den där banderollen och vi kommer aldrig att vara lojala med partier. Och när delar av vänstern påminns om detta får den ont i magen och ropar åt alla att vi måste sluta prata om det ovidkommande och hitta tillbaka till den rätta vägen, så att allt blir som förr igen. De upplever att den politiska identiteten, ”själen”, rinner dem ur händerna. Och det gör den också.

Karolina Ramqvist