1. Är det diskriminering att förbjuda niqab och burka på svenska skolor eller på offentlig plats som en grupp centerpartistiska riksdagsledamöter vill?

2. Vilket är viktigast att försvara när det gäller niqab och burka; kvinnors fri- och rättigheter eller religionsfrihet?

3. Om man förbjuder niqab och burka måste man då också förbjuda hijab?

Stefan Jonsson
Kritiker i DN, författare, lärare på Södertörns högskola.

1. Diskriminering. De flesta problem går att lösa utan förbud; och i den mån det blir problem med att lärare täcker ansiktet i skolan eller på dagis, vilket jag kan förstå att det blir, så är detta ett sådant problem som går att lösa, förutsatt att människor går varandra till mötes. Förbud skulle däremot ladda frågan så att det blev svårare för dem att gå varandra till mötes. På offentlig plats går man klädd som man önskar.

2. Båda ska försvaras. Och i den mån det uppstår konflikt mellan dem är det de berörda kvinnorna som ska kvinnorna avgöra.

3. Inget ska förbjudas.

Rakel Chukri
Kulturchef, Sydsvenskan.

1. Det är svårt att försvara att elever ska få bära burka i klassrummet. Skolan ska genomsyras av demokratiska värderingar och både niqab och burka fråntar kvinnor rätten att vara självständiga individer. Att täcka flickor med tyg är ett brutalt sätt att begränsa dem, de placeras i ett fysiskt och psykiskt fängelse. Däremot är det upp till varje arbetsplats att bestämma vilken klädsel som är passande.
Staten kan däremot inte bestämma hur folk klär sig på sin fritid, oavsett om det handlar om gothkläder eller burka. Centerpolitikernas förslag tolkar jag som ett populistiskt utspel där man förenklar en svår fråga.

2. De två aspekterna går inte att separera från varandra men man måste givetvis sätta kvinnornas bästa först. Att enbart hänvisa till religionsfrihet skymmer kvinnoperspektivet.

3. Det går inte att jämföra niqaben med hijaben eftersom den första suddar ut kvinnan helt. I Malmö ser man ofta kvinnor som bär hijab och som är hårt sminkade och bär höga klackar. På det sättet manifesterar de ändå, förvisso begränsat, sin sexualitet och sin självständighet.
Förslagen att förbjuda niqab och burka är också försåtliga. Den typen av klädsel är trots allt väldigt sällsynt i Sverige. Syftet verkar vara att måla upp en bild av muslimer som ett hot mot det fria samhället. Man kan jämföra med Danmark där burka-diskussionen har bidragit till att reproducera en väldigt extrem bild av muslimer. Det vore förödande om vi gjorde samma misstag i Sverige.

Haideh Daragahi och Arne Ruth
Publicister

Man kan inte tala om niqab och hijab enbart utifrån ett juridiskt perspektiv, som era frågor antyder. Vi måste också diskutera den sociala och politiska innebörden i vad som förbjuds eller tillåts. Synen på hijab kan inte frigöras från ett perspektiv på sexuella maktrelationer.
Tre kärnfrågor:
1. Hur motiveras idén att kvinnor ska täckas?
2. Hur har hijab använts genom historien?
3. Vad innebär det att hijab de senaste trettio åren fått en ny betydelse som politisk uniform?
Här följer vår uppfattning.
Slöjan, frivillig eller obligatorisk, är i alla dess former ett medel för att sudda ut kvinnors identitet och kontrollera deras kroppar och sexualitet. Lockelsen som utgår från kvinnokroppen som måste hållas i schack. Den är en potentiell bärare av otillåtet beteende. Extremfallet i tillämpningen av detta synsätt är kvinnlig omskärelse som ska förhindra att kvinnor upplever sexuell njutning och därför frestas att ta erotiska initiativ. Mannen har rätt att kontrollera kvinnokroppen, i vissa fall att stympa den.
Det är ingen slump att de män som tillåts se kvinnan utan slöja – hennes far, bror, man eller son – också är de som är hennes förmyndare och försörjare. I den moderna kontexten där kvinnor i ökande grad kan försörja sig själva gör manskulturen stora ansträngningar för att behålla kontrollen. Detta manliga maktspel pågår i Mellanöstern, Nordafrika, Indonesien och Malaysia, liksom i invandrarghetton i förorter i Väst. Ekonomiskt självständiga kvinnor som vägrar finna sig i manskontrollen hotas och straffas, som i det nyss inträffade fallet med den sudanesiska journalisten Lubna Hussein som hellre utsatte sig för domen att piskas än att erkänna att hon syndat genom att bära byxor. Det tydligaste exemplet på kontinuerligt motstånd är förstås mängden iranska kvinnor som slagits mot slöjtvånget och all annan diskriminering sedan slöjbärandet påbjöds av Ayatollah Khomeini på kvällen den 8 mars 1979.
Från detta feministiska perspektiv är slöjan en symbol för förvandlingen av kvinnokroppen till ett ting. Synsättet bär med sig ett socialt budskap som målar upp kvinnan som annorlunda, kontrollerbar och underlägsen. Mannen reduceras till en varelse som inte kan kontrollera sina sexuella lustar. Det är i praktiken sådana föreställningar som ligger bakom idén att kvinnokroppens former, inklusive håret, måste döljas för andra män än de som innehar familjemakten.
Under de senaste trettio åren har slöjan fått en ny roll som uniform för politisk islam i så väl den muslimska världen som i länder islam är en minoritetsreligion. Det som ursprungligen varit ett verktyg för sexuellt förtryck har förvandlats till en propagandafaktor för politiska strävanden både lokalt och globalt. Kvinnor tvingas bära slöjan som ett synligt tecken på en politiskt definierad islams numerära styrka. När den bärs frivilligt överger kvinnan sin individuella identitet till förmån för kollektivets politiska mål. Det gäller i synnerhet heltäckande niqab där enbart ögonen syns. Detta symboliserar en ny kollektiv identitet som är motsatsen till den personliga. Både den traditionella och den nya, politiskt definierade användningen av slöjan manifesterar maskulin maktutövning och kvinnlig underkastelse.
Mot bakgrund av detta borde all form av slöja förbjudas för barn under 18 år. En sådan lag går på tvärs mot religiösa föreställningar hos muslimska makthavare som anser flickor vara sexuellt mogna vid nio års ålder, och därför skyldiga att följa påbudet om slöja. Men förekomsten av sådana åsikter bör inte ses som ett principiellt problem för den sekulära statens lagstiftning. I stället borde de religiösa talesmän som står för en sådan kvinnopolitik tvingas göra upp med sin syn på barn och sexualitet. För vuxna ska slöjan vara ett frivilligt val, men där borde kvinnorörelsen ta på sig en uppgift som den hittills i hög grad har försummat: att, för kvinnor som ser slöjan som nödvändig eller acceptabel, förklara vad tvånget att bära hijab innebär ur rättighetssynpunkt. Ett sådant upplysningsarbete bör också riktas generellt mot ett samhälle som bara vagt känner till slöjtvångets kvinnofientliga maktlogik. Att skapa opinion mot all form av sexuell diskriminering är ett demokratiskt upplysningsarbete. Statsmakten bör ge stöd åt dessa ansträngningar, men i övrigt begränsa sig till en rättighetsbaserad skolundervisning och att upprätthålla lagar och förordningar som motverkar all gruppbaserad diskriminering.

Lawen Mohtadi
Frilansskribent och chefredaktör för tidningen Bang

1. Om man tycker att det är viktigt att kunna möta människor på ett öppet och förtroendeingivande sätt, som att hälsa genom att ta i hand och se någon i ögonen och ansiktet när man kommunicerar, är det svårt att argumentera för burka och niqab. En lärare, socialsekreterare eller polis kan inte sköta sitt jobb genom att vara så stängd och avskärmad som burka och niqab syftar till att göra kvinnor. Kvinnor som utifrån egna val väljer att bära niqab eller burka är aktiva subjekt. Som sådana avsäger de sig också möjligheten till vissa yrkesval. Ett samhälle byggt på en demokratisk människosyn, till skillnad från ett byggt på åtskillnad, kan inte anpassa sig efter människor som tror på åtskillnad.
Vi måste också prata om de värderingar som ligger inbäddade i själva plaggen. Jag anser att burka och niqab tjänar ett syfte: att hålla kvinnor i fysiskt, politiskt, socialt och symboliskt slaveri. Däremot tycker jag inte att man ska förbjuda plaggen på offentliga platser som gator och torg.

2. Det är viktigt att kunna prata om vad niqab och burka är uttryck för, oavsett vad man tycker om det. Människor som förespråkar plaggen, och även anhängare av hijab, borde ta debatten. Jag är inte bara orolig över framgångarna för islamister i väst utan även över att unga kvinnor i Mellanöstern vill eller känner sig nödgade att täcka sina kroppar. Det är ett förstärkande av patriarkatet och homofobin.
Till frågan om religionsfrihet: religionsfrihet inom ramen för en sekulär stat anser jag vara förenligt med demokratiska och feministiska värden. Men när religionen tar sig politiska uttryck och gör politiska anspråk, som att vissa barn och ungdomar ska undantas sex- och samlevnadsutbildningen i skolan eller att sekulära samhällen ska anpassa sig efter en könssegregerande människosyn, tycker jag att det uppstår problem.
De som är de största förlorarna i det här är demokratiskt sinnade muslimer, eller vanlighetens folk, om man så vill. De är offer för både islamister och rasister. Tyvärr finns det i dag få progressiva muslimska röster (som talar utifrån positionen muslim) i samhällsdebatten.

3. Nej.

Lars Ohly
Partiledare, Vänsterpartiet

1. Det kan vara indirekt diskriminering. Men framför allt är förbud fel väg att gå. Vänsterpartiet menar att ingen ska tvingas att bära religiösa kläder eller symboler mot sin vilja och ingen ska heller förvägras det, när det sker av fri vilja. Vi ser att det finns svåra problem med att kvinnor kan pressas att bära niqab eller burka och vi ser också att det finns svåra praktiska problem med att i vissa situationer bära plagg som skyler ansiktet. Men vi menar att ansvaret, även om det kan röra sig om svåra och otympliga avvägningar, ligger på den enskilde arbetsgivaren eller skolan att lösa situationen med respekt såväl för den personliga integriteten som för t.ex. kraven på likvärdig undervisning. Ett generellt förbud är inte lösningen.

2. Frågeställningen är i sig mycket tveksam. Det är självklart att underordning av kvinnor aldrig kan försvaras utifrån religiösa förklaringar. Men en lagstiftning som förbjuder slöja i olika former är inte någon bra metod för att bekämpa förtryck eller underordning av kvinnor. Ett förbud riskerar snarare att försvåra för dem som lever med en press att bära slöja och riskerar att snarare förstärka utanförskap och stigmatisering av muslimska kvinnor. Även om man kan konstatera att slöjan är en del av ett patriarkalt system, är kvinnor som bär slöja inte nödvändigtvis förtryckta eller offer på ett individuellt plan. Det är viktigt att också komma ihåg att många bär slöja frivilligt som en symbol som är intimt förknippad med deras religion, kultur och identitet. Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder. Ett viktigare försvar av kvinnors fri- och rättigheter än att driva på för förbud handlar exempelvis om att stärka förutsättningarna för kvinnor med utländsk bakgrund i arbetslivet, i skolan och när det gäller deltagandet samhället i övrigt.

3. Vi vill inte ha något förbud av slöja i någon form.

Farnaz Sajadi
Tidigare bl a frilansjournalist och producent för ungdomsprogrammet Maffia på ZTV. Numera student och bosatt i San Francisco.

1. Det är skillnad mellan offentlig plats och skola. Vad beträffar offentliga platser är det är var och ens ensak om man vill visa ansiktet eller ej. I skolan är det annorlunda. Läraren har ansvar att ha koll på elevens välmående. Som lärare (för framför allt yngre elever) är det problematiskt att inte kunna se ett barns ansikte. Det är viktigt att kunna urskilja mimikväxlingar som ger en underlättad uppfattning om hur barnet mår. Jag menar, är ungen glad eller ledsen? Ett förbud vore dock fel. Även om jag kan se en svårare identitetsprocess för de eleverna med tanke på att de befinner sig i Sverige. Samhället. Normen. Det kommer bli tufft. Däremot får man se till att de elever som väljer att bära burka eller niqab får de resurser som krävs för att de ska integreras smidigare i resten av klassen. Som exempelvis kvinnliga lärare, tjejgrupper osv.

2. Religionsfrihet. Eller jag skulle nog säga rätten att få värna om de traditioner man växt upp med.

3. Nej, det tycker jag inte. Hijab är en mer ”naturlig” del av islam. Det är inte burka och niqab.

Pernilla Ouis
Lektor och forskare på Hälsa och samhälle, Malmö högskola, och debattör i frågor om islam och mångkulturalism med bakgrund som konvertit till islam.

1. Jag tycker det finns sammanhang där man kan diskutera lämpligheten med ansiktsslöja, till exempel i vissa arbeten eller i en undervisningssituation. En sådan diskussion är jämförbar med att man kan diskutera nakenhet, andra kläd- och uppförandekoder i dessa sammanhang. Jag tycker att majoritetens moraluppfattning får gälla enligt någon slags demokratisk princip, utifrån vad som generellt kan tänkas vara rimligt i olika situationer. Till exempel när det gäller bad på offentliga badhus får man kanske finnas sig i som kvinna att man varken kan bada topless eller i heltäckande burkini och ansiktsslöja. När det gäller det aktuella fallet till DO kan man säga att ska man jobba med människor bör man ha en klädkod som inte stöter bort människor. Är man exempelvis socialarbetare är det heller inte lämpligt att göra hembesök alltför lättklädd hos en muslimsk familj.
På offentliga platser bör det däremot inte finnas regler kring hur man bör klä sig; det går liksom emot själva grundprincipen i det liberala och demokratiska samhället.

2. Jag tycker det finns en missuppfattning att religionsfriheten är en överordnad princip gentemot alla andra demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Religionsfriheten är relativt begränsad i vårt samhälle enligt religionsfrihetslagen (1951:680) 1 § som lyder: ”Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.” Det är en ganska otydlig formulering som ger öppningar för majoriteten att bestämma vad som är störande och förargelseväckande. Kanske går gränsen vid ansiktsslöja helt enkelt? Det är klart man kan diskutera det.
Vad är religion egentligen? Är det den enskildes absoluta rätt att definiera vad som är religion? Ansiktsslöja är inte en obligatorisk del eller plikt i islam, det är de flesta bedömare överens om. Ger detta en utgångspunkt i fortsatt diskussion eller går då samhället in och bestämmer vad religionen är? Jag menar att samhället redan gör det när man exempelvis har bestämt att manlig omskärelse är religion, men kvinnlig könstympning inte är det, trots att det finns religionsutövare som skulle hävda det.
Jag kan inte direkt se någon motsättning i frågan om religionsfrihet och kvinnors rättigheter. Den som sätter på sig ansiktsslöja använder sig av sin rättighet som kvinna även om många kan tycka att det är en kontraproduktiv användning av sin rätt. Att muslimska kvinnor kan tyckas ”missbruka” sina rättigheter som kvinnor är jämförbart med demokratins dilemma: att odemokratiska grupper kan använda sig av demokratin för att göra sig hörda och få legitimitet åt sin verksamhet.
Vi kan inte som utomstående gå in och ”tycka synd om” muslimska kvinnor och förbjuda ansiktsslöja för att värna om deras rättigheter som kvinnor – det blir ett kolonialt förmyndarskap, inte en befrielse åt dem! Snarare skulle jag säga att bruket av ansiktsslöja är diskriminerande gentemot omgivningen, och framför allt gentemot män, som ses ”som djur”.

3. Nej, jag menar att dessa frågor inte kan förhandlas på principiella grunder, utan varje sakfråga måste behandlas för sig. Vi har redan olika hållning när det gäller omskärelse av pojkar respektive flickor, och kan analogt med dessa resonemang ha olika inställning till huvudduk respektive ansiktsslöja. För mig, och många andra, är det centralt att vi visar ansiktet för varandra för att kunna ha en öppen kommunikation, även om jag inte är en anhängare av förbud.
Jag tycker att bruket av ansiktsslöja är en självisk handling, som visar ringa omtanke mot omgivningen. Det handlar om en slags religiös snobbism och en önskan att skaffa sig pluspoäng hos Gud. Jag tycker också det är en trist debatt som jag egentligen tycker inte vi ska ägna så mycket intresse. Det är tyvärr så att dessa få muslimska kvinnors önskan att täcka ansiktet spär på islamofobin i samhället.

Luciano Astudillo
Riksdagsledamot och Socialdemokraternas talesperson i integrationspolitiska frågor

1. Förskolelärare, lärare och andra som arbetar inom områden där ansiktskontakt är viktig kan inte räkna med att ständigt kunna dölja sitt ansikte på arbetsplatsen. Men hur kritisk man än är mot det könsförtryck som burkan och niqab är uttryck för kan man inte lagstifta om hur människor får klä sig på allmän plats.

2. Det är svårt att ställa dessa principer emot varandra. Sverige är ett sekulärt land, men staten ska samtidigt inte inskränka religionsfriheten. Samtidigt kan vi inte acceptera att man göra vad som helst i religionens namn. För oss har kvinnors fri- och rättigheter alltid högsta prioritet. Ingen har rätt att förtrycka någon annan i religionens namn! Jag tror att vi kommer till rätta med traditionella föreställningar och uttryck bäst genom dialog, diskussion och att sakta men säkert förskjuta värderingar i mer modern riktning. Ett reflexmässigt Alexanderhugg leder oftast till nya konflikter.

3. För mig personligen är dessa klädesplagg inte lika extrema uttryck. Men som sagt; man kan inte lagstifta bort traditionella och halvreligiösa fördomar och föreställningar om att kvinnor ska underordnas. Däremot behövs ett starkare stöd för alla de krafter som dagligen kämpar mot könsförtryck och fundamentalism. Vi vill bidra till en seriös, bred och öppen diskussion i samhället om hur vi kan bryta ned olika former av könsförtryck och könsroller. Föreställningar med sexuella undertoner om att just flickor och kvinnor ska se ut och vara på ett visst sätt måste alltid motverkas. Vi vill se ett samhälle där alla – utan press från föräldrar, kompisar eller omgivande samhället – kan vara sig själva: klä sig som man vill, vara så tjock eller smal som man trivs med och se ut på ett sätt som gör att man är i harmoni med sig själv.

Andreas Malm
Författare till boken ”Islamofobi” som i september belönades med Johan Nilsson-priset

1. Ja, självklart. Det skulle betyda att muslimer är den enda grupp i Sverige vars klädsel på offentliga utrymmen är reglerad i lag. Detta är förvisso en tendens som sveper över hela Europa och som vissa försöker introducera även här: den muslimska minoriteten sätts dit med speciallagar, avskaffade medborgerliga rättigheter och andra former av ”hårdare tag” från en selektivt repressiv statsapparat. Det är inte bara diskriminering – det är en institutionaliserad islamofobi som griper omkring sig på den här kontinenten.