Det ”fria fallet” i ekonomin är hejdat, kan vi nu läsa i pressen. Men enligt ganska samstämmiga bedömningar har vi att se fram emot en arbetslöshet på över tio procent även under det år som just börjat. En avtalsrörelse har inletts med enkla och hårda utspel från båda sidor. Problem av denna storleksordning löser man inte genom att höja rösten. Men det räcker inte heller att pressa de traditionella redskapen till deras yttersta gräns. Vi behöver hitta en ny logik för att rädda arbetslinjen.

Den ”moderna” arbetsmarknadspolitiken siktar till att de arbetande skall kunna ställa om sig från ett arbete till ett annat, och att omställningen vid varje tidpunkt gäller ett hanterligt antal arbetande. Att en begränsad andel av de arbetande befinner sig ”mellan arbeten” är begripligt och acceptabelt. Men om var tionde svensk i arbetsför ålder skulle ställas i ”utanförskap” har vi passerat långt bortom det rimliga.

Det politiska tänkandet har tack vare en relativt lång period av stabilitet vant sig till med tanken att goda konjunkturer och tillväxt skulle vara för evigt. Kort minne har gjort de ansvariga en smula styva i korken. Den nuvarande regeringen såg, när den tillträdde, det som självklart att vi skulle ha en fortsatt högkonjunktur. Problemet uppfattades vara att väldigt många höll sig undan arbete trots att sådant fanns att få. Man hade mycket svårt att tänka om, när den globala efterfrågan sviktade och den stora sysselsättningskrisen kom. Men om det inte finns arbeten att gå till är en sådan politik grym, meningslös och socialt uppslitande.

Det vi lärt oss är att vi också i vår tid kan drabbas av djupgående kriser. Då kan vi inte sitta handfallna, utan behöver en strategi och politik som håller även i sådana lägen. Att förklara ett nytt sätt att tänka och beskriva ett annorlunda system kräver omsorg med orden. ”Arbetsdelning” har betytt olika saker, och är för många ett fult ord. ”Arbetstidsförkortning” låter positivt men har en historisk innebörd som inte är aktuell i dag. ”Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön” är en häftig politisk paroll men totalt meningslös som utgångspunkt för lagstiftning eller förhandlingar.

Vi vill lansera en modell som tills vidare kan få heta ”det solidariska dragspelet”. Det bygger på två relativt enkla tankar:

  • När en arbetsplats, stor eller liten, drabbas av försämrad orderingång eller minskad budget skall den första försvarslinjen vara att dra ner på arbetstiden, i stort sett lika för alla anställda. Timlönen bibehålls i princip, och följer gällande avtal (som bör spegla produktivitetsutvecklingen i ekonomin).
  • Minskningen i arbetslön kompenseras till ett visst procenttal (70 till 90 procent) genom a-kassa och sådant stöd som i dag utgår till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. (Teknikaliteterna skall inte underskattas, men går att reda ut!) Största delen av den sålunda ”nästan betalda” tiden används för fortbildning eller annan aktivitet som är utvecklande för den anställde. Vi föreslår att denna tid kallas ”utvecklingstid”.

Dragspelet består alltså däri att proportionen mellan betald arbetstid (till avtalsenlig timlön) och utvecklingstid (med något reducerad ersättning) kan variera med hänsyn till företagets eller organisationens behov av arbetskraft. På kort och medellång sikt behöver ingen bli ställd ”utanför”. A-kassa och direkta statliga stöd fördelas solidariskt på alla anställda. Företagets kostnader per timme (och därmed per tillverkad enhet eller annan prestation) påverkas inte. Modellen innebär inte att produktionen subventioneras. Rent kameralt är förändringen från det konventionella systemet till det solidariska dragspelet kostnadsneutral. Precis som i dagens läge, när ersättning utgår till den enskilde, måste avtrappningsregler finnas. Samhällsekonomiskt är den nya modellen minst lika förnuftig som den gamla.

Ett antal fördelar är uppenbara.

  • Om företaget eller organisationen kan återgå till ”normala förhållanden” efter någon tid finns de anställda kvar och dragspelet kan dras ut igen – till ljudet av några förhoppningsvis muntra melodier.
  • Om det visar sig att företaget varaktigt måste arbeta på lägre nivå eller rentav lägga ner, är de anställda i varje fall inte i ett sämre läge i detta system än med konventionell friställning och avsked.
  • En enskild anställd behöver inte bryta de sociala banden med arbetskamraterna.
  • Det administrativa arbetet förenklas, särskilt för den enskilde som inte själv behöver bevaka a-kassa, åtgärder och ersättningar i samma grad som i dag.

Resonemanget ovan anknyter till arbetslöshetspolitiken, men en dragspelslogik kan också tillämpas på kollektivavtalen. Arbetstagarsidan kräver löneökningar i takt (ungefär) med produktivitetsutvecklingen. Det är korrekt att denna kan motivera ökande timlöner (som annars skulle gå till övervinster). Arbetsgivarsidan hänvisar till negativ tillväxt och krympande marknader, vilket också är korrekt. För att lösa upp denna knut skulle en dragspelsmodell – innefattande en flexibel samverkan med a-kassa och generella stöd – vara ett viktigt inslag.

Att spela dragspel med arbetsuttaget är ett mycket mindre dramatiskt ingrepp än att passivt se på hur hundra tusentals människor kastas ut i arbetslöshet. Dragspelsmodellen eller någon variant av den är, som vi ser det, en förutsättning för att arbetslinjen i någon rimlig mening skall överleva. Det finns givetvis invändningar: vi tar upp två av de viktigaste.

”De arbetandes förhandlingsposition undergrävs om arbetsgivaren kan spela med arbetstiden.” Detta klassiska fackföreningsargument låter bestickande, men vid närmare granskning visar det sig vara snarare tvärt om. Om arbetsgivaren kan lägga varsel och hota med avsked är det den enskilde eller mindre grupper av anställda som i verkligheten är motpart. I dragspelsmodellen är alla anställdas intressen i princip de samma. Långtgående förslag om nedskärningar i arbetstid (häftiga hoptryckningar av dragspelet) kommer att granskas mycket noga inte bara av motparten fackföreningarna utan också av andra med- och motparter: A-kassor, kommuner och staten. Löntagarkollektivets intressen tas till vara på ett bättre vis, medan företagets eller organisationens ledning på ett humant sätt kan anpassa verksamheten till sämre konjunkturer eller vikande marknader.

”Ett system som behandlar alla anställda lika missgynnar de duktigaste och utnyttjar inte dessas förmåga till verksamhetens bästa”. Detta är en giltig invändning, men den kan riktas mot alla solidariska ordningar i samhället. Visst kan det finnas lägen när verksamhetens bästa uppenbart tjänar på att vissa anställda behålls på heltid: så är det också i dag. Lokala förhandlingar kan lösa sådana problem. Det är sannolikt lättare att få acceptans för särlösningar och individuella hänsyn i ett dragspelssystem än inom en ordning där vissa får stanna på heltid, medan andra tvingas gå.

Det är en gammal sanning, ända från Keynes och Wigforss, att det är klokt att motverka stora konjunkturvågor genom riktade åtgärder: sysselsättningspolitik. Att nu lägga in stora doser av utbildning och fortbildning – som en del av en ny modell – är överlägset passiva stöd och att människor går sysslolösa. Kunnigare och mer produktiva människor i arbetslivet innebär fördelar för oss alla.

Avtalet mellan IF Metall och Teknikarbetsgivarna i början av mars 2009 har diskuterats mycket, men delvis i missvisande termer (”lönesänkning”). Detta avtal ligger i själva verket ganska nära dragspelet och kan delvis tjäna som förebild. Men vi tror att det skulle vara både lättare och bättre att ta steget fullt ut. Ett Metall-avtal inom ramen för en föråldrad ordning är givetvis sämre och kan lättare missbrukas och missförstås än ett som träffas inom överenskomna och för framtiden hållbara regelverk.

Lars Ingelstam är professor emeritus i teknik och social förändring vid Linköpings universitet. Bengt K Å Johansson är medlare i arbetsmarknadskonflikter samt f d löneminister (1985-88) och civilminister (1988-91).