I Arena nr 6 2009 skriver Sara Edenheim en intressant artikel om maskulinitetsforskningen i Sverige, dess syfte, mål och status på genusinstitutioner. Men artikeln är inte bara intressant utan innehåller också en hel del problematiska antaganden som visar på en förbryllande okunnighet om maskulinitetsforskningens utgångspunkter och potential.

Först något om det som Edenheim lyfter fram som viktigt och som vi anser är både tankeväckande och helt riktigt. Edenheim påpekar att maskulinitetsforskningen är teoretiskt underutvecklad och här håller vi delvis med. För att maskulinitetsforskning i framtiden skall både hålla hög kvalitet och framstå som viktig och betydelsefull krävs en teoriutveckling. På senare år har det dock inom fältet dykt upp studier med exempelvis intersektionella och queerteoretiska perspektiv, men det räcker givetvis inte. Vi ser det också som betydelsefullt att ”maskulinitet” alltid ställs i relation till ”femininitet”, men menar att detta i dag ofta görs i maskulinitetsstudier.

Så till det som är mer problematiskt. I början av artikeln skriver Edenheim att: ”De maskulinitetsforskare som är feministiskt inspirerade räknar med att om vi bara når ut till massorna med denna kunskap rörande maskuliniteternas föränderlighet så kommer okunskap  och fördomar ersättas av jämställda, progressiva män som inte längre oroar sig för att bli sedda som otillräckligt maskulina.” Vi vet inte vilka maskulinitetsforskare Edenheim avser och kanske har hon faktiskt träffat några som har denna syn på sin eller andras forskning, vi har dock inte träffat någon maskulinitetsforskare som tror att problemet med mäns maktordning går att lösa så enkelt som att medvetenhet om sakernas tillstånd är allt som behövs. I stället anser vi att det finns en stor medvetenhet om att just den rådande maktordningen gör att förändringar sker oändligt sakta, eller inte alls utan gör att män ogärna vill släppa ifrån sig sina privilegier. Detta visar på en felaktig syn på vad som är målet med maskulinitetsforskningen. Edenheim tycks anse, med referenser till Sara Ahmeds skrivande om whiteness, att målet för maskulinitetsforskare är att få män att må bättre genom en positiv självidentitet. Vi ställer oss därför undrande till hur Edenheim har definierat en mansforskare? Tydligt är att hon inte velat se det växande antalet kvinnor som i dag sysslar med denna forskningsinriktning.

Ytterligare ett problem med artikeln är att maskulinitetsforskningen inte betraktas som en del av genusforskningen. En genomgående kritik är att maskulinitetsforskningen har fått så stort inflytande på genusinstitutionerna runt om i landet. Edenheim menar att institutioner ”slår knut på sig själva” eller försöker vara ”krampaktigt politiskt korrekta” för att ge dessa kurser och menar att maskulinitetsforskningens stora och snabba framväxt har gjort att den i dag är större än femininitetsforskningen. Men av alla de studier som inte räknas in bland kvinnostudier eller femininitetsstudier, och som enligt Edenheim inte sysslar med vare sig manlighet eller kvinnlighet finns många studier som de facto sysslar med kvinnlighet, även om genus, eller könsteori är begreppen som användas så är det dock lika ofta kvinnors villkor, kvinnors ställning på arbetsmarknaden, kvinnlighetens reproduktion et cetera som studeras. En form av femininitetsstudier således även om detta begrepp är underteoretiserat. Därför känns uppdelningen i ”könsbaserad” och icke-könsbaserad” genusforskning inte helt glasklar. Uppdelningen mellan ”feministisk forskning” och ”maskulinitetsforskning” görs dels genom användningen av begrepp som ”profeminister” och ”feministiskt inspirerade forskare” om maskulinitetsforskare (alltså inga ”riktiga” feminister) dels genom att hävda att maskulinitetsforskning endast platsar i en ”traditionell genusvetenskap – med sin strävan efter jämställdhet och heterosexuell komplimering”. Det sista uttalandet är faktiskt rätt häpnadsväckande. Om man anser att vi har en struktur, ett system eller ett mönster i samhället där män generellt är privilegierade och överordnade och där kvinnor generellt är underordnade och med mindre makt och där det existerar en mängd föreställningar kring vad som är kvinnligt och manligt så menar vi att studiet av föreställningar, konstruktioner och representationer av maskulinitet, såväl som mäns sociala praktiker är en självklarhet.

Vidare hänvisas i artikeln till Raewyn Connell och hennes stora inflytande på maskulinitetsforskningen med begreppet hegemonisk maskulinitet och Edenheim lyfter fram en del problem som begreppet är omgärdat av. Exemplvis att uppdelningen mellan olika maskuliniteter är förenklad och svår att använda i praktiken, samt att den inte kopplas till femininitet. Här kan man väl invända att knappast någon som sysslat med maskulinitetsstudier i Sverige idag inte är förtrogen med kritiken mot Connells teori och inte heller förhåller sig kritisk till Connell. Däremot menar vi att det är direkt felaktigt att hävda att Connell aldrig förhåller sig till femininitet.

Edenheim menar vidare att maskulinitetsforskare, och speciellt Michael Kimmel, reproducerar hierarkier genom att mena att maskulinitet har varit osynligt och att män inte har studerats som ”män”, eftersom han då utgår från sin egen grupp förståelse av omvärlden. Återigen med hänvisning till Ahmeds resonemang menar Edenheim att det endast är de som representerar normen som också betraktar sig som norm. För en kvinna i ett rum fullt med män är detta förhållande uppenbart och för en svart kvinna i ett rum fullt med vita kvinnor blir vitheten också uppenbar. Men Kimmel menar att när han ser sig i spegeln på morgonen ser han en människa, inte en man, eftersom han tillhör en normerande majoritet. Det betyder inte att han inte är medveten om att andra ser honom som en vit (heterosexuell) man. Kimmel säger själv att den som tillhör makten eller den dominerande gruppen har svårt att se sin egen maktposition. Maskulinitetsforskare har därför en viktigt poäng när de framhäver att män inte har studerats som män även om deras maskulinitet varit uppenbar för alla andra.

Edenheim avslutar sin artikel med att ställa den retoriska frågan ”Nog kan feminister våga vara kritiska mot maskulinitetsforskningen utan att få dåligt samvete för att de ”stör” vägen mot ökad jämställdhet?” Ja, definitivt, kritiska förhållningssätt bör eftersträvas inom alla fält men vi anser det synd om det är generaliseringar kring vad som är syftet och målet för maskulinitetsstudier som utgör grunden för kritiken. Det leder också till att gränser mellan ”maskulinitetsforskning” och ”feministisk forskning” upprätthålls. Att maskulinitetsstudier är en del av feministisk och genusvetenskaplig forskning är för oss en självklarhet men också att vi måste föra en ständig diskussion om hur maskulinitet och femininitet kan studeras utan att dessa reduceras till identitetspolitik eller antisexism. Att studera mäns makt och görande av, samt föreställningar kring, maskuliniteter blir då i sammanhanget en given sak.

Helena Hill genusvetare och Fil. dr i idéhistoria vid Södertörns högskola.

Robert Hamrén Fil. dr i genusvetenskap.

Sara Edenheim svarar:

 

 

Helena Hill och Robert Hamrén kritiserar mig för att generalisera maskulinitetsforskningens mål och syften.Självfallet generaliserar jag, men inte in absurdum. Jag framför tre olika sorters kritik mot tre olika områden. Hill och Hamrén blandar dock samman mina argument och deras respektive områden. För det första kritiserade jag maskulinitetsforskning så som jag och andra har mött den utanför genusvetenskapliga institutioner (i mitt fall således inom historieämnet). Kritiken i det fallet handlar om att doktorander, forskare och handledare utanför genusvetenskapen inte anser att maskulinitetsperspektivet behöver relatera till feministisk teori. Det andra området berör genusvetenskapens institutionalisering och de strategier som ett relativt nytt och skört utbildningsämne måste välja mellan och där ett exempel är att ett par föreläsningar om maskulinitetsforskning anses kunna passera som ett eget teoretisk fält trots att området är underteoretiserat (så menar även Hill och Hamrén).

Den slutgiltiga kritiken riktar sig mot den genusvetenskapliga, feministiska maskulinitetsforskningens mål och syften. Av någon anledning verkar Hill och Hamrén tro att vad jag saknar här är en sorts feminin motvikt och därför påpekar de att det faktiskt finns ”många studier som de facto sysslar med kvinnlighet”. Jag hade dock varit lika kritisk mot sådan forskning, men eftersom det inte direkt kryllar av avhandlingar om ”hur kvinnor gör kvinnlighet i homosociala klubben X, filmen Y eller föräldraskapet Z”, så känns det mer relevant att kritisera den maskulinitetsforskning som till stor del och med få undantag ägnar sig åt motsvarande forskning. Hill och Hamrén vill dock även kvalificera forskning om ”kvinnors villkor, kvinnors ställning på arbetsmarknaden, kvinnlighetens reproduktion”, etc. som del i denna antagna feminitetsforskning. En hel del av den sortens forskning går under namnet jämställdhetsforskning, vilket är ett fält som dras med sina egna problem, men vad man där generellt strävar mot är inte att visa ”kvinnor som kvinnor” utan i stället ”kvinnor som människor” samt den sexistiska diskriminering som kvinnor utsätts för; ”kvinnlighet” däremot utgör sällan (numera) ett fokus i sig själv.

Att studiet av ”män som män” lider av sin egen normativa position, det är vi alla eniga om, men jag menar att detta tillstånd fortgår oavsett om Kimmel numera även ser en man i spegeln och inte enbart en människa. Att normen har svårt att se sig själv som norm är knappast maskulinitetsforskningens upptäckt och tyvärr löser man nog inte heller det problemet genom att utifrån denna ”upptäckt” etablera ett forskningsfält som anser att denna vitala information rörande män bäst når fram till männen om forskningen handlar om män. Skillnaden mot ”allmän” forskning är nämligen oftast alltför hårfin för att kunna åstadkomma något i emancipatorisk riktning. Det har om inte annat mansrörelsernas egen historia, den som Hill kartlägger, påvisat ett antal gånger.

Den kritiska frågan är snarare om det verkligen är konstruktionen av redan etablerade identiteter vi som kritiska forskare bör kartlägga, in perpetuum? Vi vet ju trots allt redan att de är konstruerade. Som tur är finns det en hel del feministisk forskning som sedan länge har övergett idén om att ”studier av föreställningar, konstruktioner och representationer av maskulinitet [och femininitet], så väl som mäns [och kvinnors] sociala praktiker är en självklarhet.” (Hill/Hamrén, mina kom.) För att citera en av dem mer välkända: ”It seems to me that we’ve actually subscribed to a heuristic that only lets us make the same description time and again, which ends up taking on the perspective of sovereignty and reiterating its terms and, frankly, I think nothing could be worse.” (Judith Butler, 2007)

Vad Butler talar om i citatet är faran med att lägga sig till med ett forskningsspråk som anser att beskrivningar av orättvisa tillstånd och konstruktioner är tillräckliga för förändring. På ett likartat sätt riktar jag min kritik mot forskning som antar att om man bara lägger till att det som beskrivs är orättvist så har man undkommit normfällan. Utifrån detta menar jag således att feministiska maskulinitetsforskare, och då i synnerhet (men inte uteslutande) manliga dito, riskerar att hamna i en position där de helt enkelt får gott samvete av att de är just maskulinitetsforskare. Detta betyder inte att kvinnliga maskulinitetsforskare, andra forskare eller feminister överlag klarar sig undan med samvetet i behåll: våra samveten tvättar vi förmodligen på likartade sätt, men temat för dagen var maskulinitetsforskning och därför påpekade jag detta i sådana termer.

Sara Edenheim är genusvetare.