När den nya amerikanska presidenten Barack Obama installerat sig i Ovala rummet stod han inför ett problem. Hur skulle han hantera generalernas begäran om fler soldater till Afghanistan?

Sa han nej, skulle hans motståndare ha anklagat honom för bristande patriotism och åter börjat raljera kring hans andra förnamn, Hussein. Så han var tvungen att hitta en medelväg mellan den polariserade debattens båda ytterkanter – antingen massor av fler soldater eller att USA helt drog sig ur. Lösningen kom i det tal han höll på kadettskolan West Point den 1 december 2009. De två nyckelmeningarna var:

”Jag har bestämt att det ligger i vårt nationella intresse att sända ytterligare 30 000 amerikanska soldater till Afghanistan. Efter 18 månader ska våra trupper börja tas hem”.

Kadetterna ute i salen på West Point var inte entusiastiska, de applåderade bara pliktskydigt. På den andra sidan av det politiska spektret upplevde man utspelet som ett svek, började tala om ”Obama – krigspresidenten”.

Min egen första reaktion var mest negativ. Jag tänkte på en annan president, Lyndon B Johnson, vars sociala reformambitioner knäcktes av generalernas oavbrutna hunger efter ytterligare soldater till Vietnamkriget. Samtidigt är Obamas försök att hantera Afghanistanfrågan fram till nu ett lärostycke i politiskt hantverk. För hur många beslutsfattare har fått förmånen att börja med ett nytt helt blankt papper? Nästan inga. I de flesta fall måste man utgå från företrädarnas misstag och felsteg – USA och Afghanistan är bara ett exempel.

Återkommande i analyserna av Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet var att han är en pragmatiker, att han har en realistisk bild av vad han klarar av. Hans pragmatism ställdes mot republikanernas starka ideologisering – högerns kulturkamp och det heliga kriget mot terrorismen. ”Jag vill att saker och ting ska fungera”, sa Obama i en intervju före valet i teveprogrammet 60 Minutes.

Afghanistanfrågan är ett ovanligt tydligt exempel på Obamas politiska pragmatism. Borta är Bushårens absolutistiska krigsretorik. Synar man talet i West Point närmare i sömmarna är det värt att notera att ”seger” inte längre nämns som ett amerikanskt mål. Ambitionen är
bara att hålla tillbaka talibanerna,
att förhindra att regeringen i Kabul kastas över ända. Det är inte längre tal om att ”eliminera” al-Qaida. Nyckelordet counterinsurgery (upprorsbekämpning) är borta, men trycket ska hållas uppe. Obama avvisar uttryckligen en parallell med Vietnam. USA med sina allierade möter inte, som då, ”ett brett folkligt uppror”, menar presidenten.

Även om Obama inte anger ett datum när all USA-trupp ska ha lämnat, är han väldigt tydlig med att det finns en bortre gräns. Bushs idé om ”kosta vad det kosta vill” gäller inte längre. Om Obamas medelväg i denna fråga blir framgångsrik är omöjligt att säga i dag. Olyckskorparna kraxar.

Fast oberoende av vilket läger vi själva tillhör i frågan om USA och 
dess allierade ska vara kvar i Afghanistan eller lämna, borde vi beundra Obamas illusionslöshet. Så kan man säga. Men kompromisser och pragmatism är på något sätt dödsmärkta i det debattklimat som finns i Sverige i dag, med två block som står mot varandra på liv och död, de som inte är med oss är emot oss, och bloggare i svart och vitt som föraktar alla halvgråa mellanlägen.

Pragmatism brukar definieras som en fråga: kommer det att funka? En pragmatiker är en tvivlare i en värld av tvärsäkra människor med ohyggligt bestämda åsikter. Tvivlet rymmer ett sökande, medan de som redan vet hur allt måste göras har slutat söka.
En pragmatiker ser till konsekvenserna av sitt handlande, ställer frågan om fördelarna uppväger nackdelarna. Vad är marginalnyttan? Ungefär som Obama i Afghanistan.

Är de pragmatiska därmed principlösa, ständigt anpassningsbara,
 lealösa geléfigurer? Inte nödvändigtvis, bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ, menar den danske statsvetaren Alf Ross i sin
 bok Varför demokrati?.

Socialdemokratins historia rymmer då och då uppflammande debatter om vad som är möjligt i förhållande till det som är önskvärt. Hjalmar Branting (S) kom in i riksdagen på en liberal lista – han fick därmed en tribun att föra ut partiets budskap från. Var det ett ideologiskt svek eller ett ideologiskt steg framåt?

Olof Palme talade hela tiden passionerat om ekonomisk demokrati, men till slut blev det bara vad som var praktiskt genomförbart, ett uttunnat löntagarfondsförslag. När Göran Persson regerade med stöd av Centern några år och senare sjösatte en rad budgetar med V och Mp var detta knappast ett ideologiskt vägval. För att hitta nödvändiga majoriteter måste man kunna respektera även konkurrenterna. Det har inte alltid varit socialdemokratins bästa gren. Samtidigt har pragmatismen för Socialdemokraterna stundtals varit dogmatisk, hur konstigt det än låter.

I min biografi över borgarrådet Hjalmar Mehr, Stockholmskärlek, skildras hur Stockholmsdistriktet på ssu-kongressen 1934 drev frågan om socialistiska studier.
I korridorerna delades Socialism, en av Mehr författad studiehandledning, ut men kongressen gick ut hårt för att platta till honom och de andra vänstervridna stockholmarna. En talare menade att svensk socialdemokrati ”inte hänger i trapets utan står med fötterna på jorden”. Ideologi stred rent av mot ”det svenska kynnet”, menade en annan. Det största jublet bröt ut när en talare förklarade: ”Marxismen, det är att vi ska ha mat och kläder!”

Det var ingen tillfällighet att SSU-förbundet på 1930-talet skröt med att man var ”verklighetssynens ungdom”.

Hjalmar Mehr repade sig från sitt kongressnederlag, blev långt senare borgarråd i Stockholm. I kommunpolitiken visade det sig att han – den store ideologen – var mycket praktiskt fingerfärdig att få ihop majoriteter för att bygga om det fattiga Stockholm. Samtidigt som han hade kvar det mesta av sin ungdoms radikalism. Han drev en radikal syn på ungdomsbrottslingar, var emot svensk atombomb och ibland gick han längre än Palme i Vietnamfrågan.

När Hjalmar Mehr på en partikongress varnade för att en ohämmad kapitalism skulle kunna dra in oss i en ny 1930-talskris, samtidigt som Stockholm lånade miljoner av privata Handelsbanken, fanns i detta inget dubbelspel. Han var en god företrädare för den socialdemokratiska tumregeln: Man ska vara trolös om medlen, men trofast mot målen. Men då måste det finnas mål. Hjalmar Mehr visste vad han ville. Därför kunde han kompromissa.

Om de långsiktiga målen är synliga för envar, är det också lättare för den enskilda att tolerera avvikelser, att man ibland måste ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt. Men syns inga mål alls, tappar både aktivister och väljare snabbt intresset.
Å andra sidan, tror man att det bara handlar om att vilja, utan att det är kopplat till vad som är praktiskt genomförbart, blir politik som ett slags religion.

När Socialdemokraterna under 1980-, 90-, och 2000-talen successivt anpassat sig efter marknadssamhället har det skett i pragmatismens namn: ”Det kan väl inte vara fel att man i vart fall prövar marknadslösningar lite grann, sen får vi se.” Men vi fick aldrig se något annat, för marknadsanhängarna var inga sökande reformister. De vägar man beträdde var många gånger irreversibla. Det fanns bara ”den enda vägen”, driven av tvärsäkra nyliberala ekonomer.

Och utan en möjlighet att ompröva det som gått snett, har pragmatism och reformism successivt tappat i trovärdighet, för somliga blivit synonymt med svek och kapitulation.
En utveckling som spätts på av att politik de senaste tio åren i så hög grad handlat om hur man ska skära ned, inte hur man ska bygga upp. Sammantaget har det skapat en frustration, som här, som på så många andra områden, vänds mot de egna. Den nyliberala dogmatismen har på den andra kanten skapat fraktionsbeteenden, som att somliga tror sig ha monopol på att veta vad en riktig socialdemokrat är.

Inte har frustrationen vänsterut blivit mindre av att ”de nya Moderaternas” inledande opinionsframgångar i rollen som ideologilösa pragmatiker. Anders Borg talar ju länge och drömmande om den avpolitiserade verktygslådan där man greppar verk-tygen att förändra med, i enlighet med konsensus bland forskarna. Och visst rymmer högeralliansen en hel del realpolitik, som FRA-lagen. Men i dag ser vi att mycket också var falsk pragmatism. Det råder till exempel ingen enighet bland forskarna om att sämre och dyrare a-kassa ger särskilt många nya jobb, det var i verkligheten ett ideologisk och klassmässigt val. Sedan kom krisen och vi fick över tio procent arbetslösa. Ändå höll regeringen fast vid det mesta av a-kasseförsämringarna. Det tyder inte på någon starkare pragmatism – snarare dogmatism, att den hårda ideologin bara var dold bakom mjukt munväder.

Det avgörande som skiljer den falska pragmatismen från den äkta, är när man som ”de nya Moderaterna” dolt sitt slutmål bakom inlånad socialdemokratisk retorik. Därmed har man solkat ner tilltron till pragmatism över huvud taget i en tid, då den behöver både försvaras och hedras. Trolöshet om medlen förutsätter en trofasthet om målen, men de målen måste vara ärligt redovisade.

Miljöpartiet är just nu bäst på att samtidigt ha två bollar i luften, att kunna balansera mål och medel. Så har det inte alltid varit. 1990, sedan den socialdemokratiska regeringen fallit på det så kallade stoppaketet, kom Ingvar Carlsson med en invit till Miljöpartiet om samarbete. Det unga partiets telefonväxel blockerades av samtal från ängsliga partiaktivister med beröringsskräck där de flesta sa: Akta er, gör inte upp, de lurar er, svik inte våra ideal.

20 år senare har Miljöpartiet blivit vuxet, insett att man måste ta risker för att kunna påverka. Som när man satte sig i förhandlingar med Folkpartiet om en regering efter 2002 års val, sedan Göran Perssons förhandlare uppträtt arrogant. När miljöpartistiska riksdagsledamoten Mikaela Valtersson nyligen kom överens med integrationsminister Tobias Billström om arbetskraftsinvandring gav det en liknande signal till kaxiga socialdemokrater: Vi är inget stödparti, vi vill genomföra våra mål, om det så är i pakt med djävulen själv. Det vill säga pragmatism. Samtidigt som Miljöpartiet har långsiktiga mål, kan också dessa mål modifieras efter hur verkligheten ser ut, som när partiet avskrivit tanken på att lämna EU.

För Vänsterpartiet är en eventuell regeringsmedverkan ett högriskprojekt. Å ena sidan har undersökningar efter de senaste två valen visat att väljarna inte har en aning om vad Vänsterpartiet har för uppfattning i någon fråga. Eftersom revolutionen avskrivits och det finns åtskilliga feminister och marknadskritiker också inom andra partier är Lars Ohly & Co i praktiken en slags vänsterfalang med ett eget organisationsnummer. Mot den uppenbara risken att sakta glida bort och försvinna, är alternativet att ingå i ett rödgrönt block, och därmed få bättre möjligheter att bli synlig med de radikala förslag man faktiskt har. Ohly har i princip förstått att Vänsterpartiet måste flagga rejält för sina egna mål om man ska klara en besvärlig regeringsseglats: ”Man har lättast att kompromissa om man är tydlig med vad man vill”, sa han i en intervju i Flamman förra året.
Men hur tydliga är målen?

Trots finanskapitalismens praktvurpa har Vänsterpartiet – liksom Socialdemokraterna – inte synts med någon särskilt kraftfull systemkritik. Ohly får det förmodligen hett om öronen på kongressen i Gävle i maj. Hans position liknar Hjalmar Brantings i början av förra seklet, när denne gick in i den liberala regeringen Edén och smädades av vänstern för sin ”ministersocialism”. Hur kan man inbilla sig att det går att åstadkomma socialism via ministerposter? Ohlys svar borde vara självklart: Varför fortsätta sitta och gnälla från läktaren, när vi kan kliva ner och delta i spelet?

Nu är det inte bara Vänsterpartiet som kunnat vara tydligare om de långsiktiga målen. Den inrikespolitiska debatten består ju av vad Katrine Kielos en gång med en lysande formulering kallat ”de vanliga politiska inköpslistorna”. Medierna bullrar om hur mycket extra kaffepengar pensionärerna ska få, men saknar kraft att borra i hur finanskapitalismen ska bäddas in i samhället. Mediernas utgångspunkt är inköpslistorna, att politikerna ska lova det ena och det andra, och sedan leverera. Utan färdriktning prickas sedan vallöftena mekaniskt av ett efter ett. Men vad blir slutresultatet? Vart går vi?

Själva duckar partierna ofta om färdriktningen och målen, och deras kommunikationskonsulter skyr även de mest provisoriska utopier som vore de pestsmittade. Därmed omöjliggörs all vettig pedagogik om att valet alltid stått och kommer att stå mellan det önskvärda och det möjliga. Pragmatismen som metod behöver fler försvarare, men utan en tydligare idékamp mellan partierna och blocken funkar det inte. Utan det ena, haltar det andra.

Björn Elmbrant är författare och redaktionsmedlem i Dagens Arena. 
Hans senaste bok Stockholmskärlek (Atlas) är en biografi över Hjalmar Mehr och gavs ut mars 2010.

Björn Elmbrant