Med tiotalets början fick den globala drogdebatten en ny ton och Latinamerika – kokainets blodiga moder – blev centrum för de så kallade legaliseringsvindarna. Magnus Linton möter människor som vänder upp och ned på drogkrigets kostnadskalkyl.

Molnskuggor glider som damm utmed Bogotás berg när solen svalnar och Melissa, 17, tar mor i hand och går mot Plaza Bolívar för att rebellera mot vad hon kallar ”den kristna diktaturens frammarsch”.

–Förbud är kränkande. Om de inte är motiverade.

Megastaden ligger uppdragen mot bergets fot som en trasig matta med underklassens kåkstäder i lösa fransar i söder, de rikas hem i snygga mönster i norr och centrums trassel av skyskrapor och motorleder mellan de två extremerna. Mor, dotter och några vänner girar av på sjunde avenyn, just där Gaitán sköts ihjäl 1948, skotten som startade helvetet, och viker av igen vid justitiepalatset, bombsäkert återuppbyggt efter militärens attack 1985. Klockan är sex. Demonstrationen ska snart börja och solen sjunker ner i Soacha, förstaden i väster där Luis Carlos Galán avrättades av Pablo Escobars män 1989 – mordet som inledde det moderna kokainkriget. Det som aldrig tog slut. Det som enligt vissa, med nuvarande politik, aldrig kommer ta slut. Det som enligt andra snart är slut.

— Missbruk tänker jag aldrig på. Krig tänker jag alltid på.

Ivonne Wilches, Melissas mamma, hittar knappt ordet för ”missbruk” när hon ska förklara vad hon ser som en avgrundsdjup perspektivklyfta mellan Nord och Syd i fråga om droger. Förbuden genererar krig och korruption, legala droger genererar – kanske, lägger hon till – mer konsumtion och missbruk men hon säger att hon inte fattar varför krig inte ses som det större onda om man nu inte kan eliminera båda.

— Fast ärligt talat tror jag inte heller missbruket skulle öka. Jag tror verkligen inte det.

Huvudstadens historiska torg ligger mitt framför kongressen med statyn av Simon Bolívar helt klädd i duvor och nu börjar plazan fyllas av folk som ihop med Melissa och Ivonne ska genomföra en manifestation till försvar för ”rätten att njuta”.

— Cannabis är min drog, säger Melissa. Det är tryggt, en planta. Omöjlig att vara rädd för. Kokain är annorlunda. Ett pulver. Kemikalier. I näsan. Huh. Inget för mig. Jag känner mig inte trygg med vad det kan göra med mig. Men jag respekterar dem som använder det.

Det låter lite som Ivonne och Melissa – mor och dotter från lägre medelklass – bara gick i ännu en av den globala legaliseringsrörelsens haschtomteparader, men det är precis tvärtom; de demonstrerar inte för nya liberalare lagar utan till försvar för sin konstitution, ett dokument skrivet 1991 och som enligt landets högsta domstol är ”sekulärt, frihetligt, demokratiskt och antiauktoritärt till hela sin andemening”. Denna andemening gav i en historisk dom 1994 colombianerna rätt att utan statens inblandning ”ge mening åt sin existens” och ”fritt utveckla sin personlighet”, vilket ansågs inkludera rätten att ta droger så länge det inte påverkar andra.

Den så kallade personliga dosen – innehav av 20 gram cannabis och ett gram kokain – hade legaliserats. Vänstern jublade, kyrkan morrade. Konstitutionen från 1991 är den colombianska socialismens och liberalismens största seger någonsin och har på intet sätt levererat social rättvisa eller ens jordreform, men dess juridiska kraft har förändrat livet för miljontals colombianer, främst kvinnor, ursprungsfolk och svarta: via dess progressiva skrivningar om pluralism och mänskliga rättigheter har rasismens ekonomiska grunder hotats, juridiska gränser mellan sexuella identiteter raderats och kvinnor fått partiell rätt till abort.

— Den är ickepaternalistisk, säger Ivonne. Jag tror det är det de inte står ut med.

När den kristna högern kom till makten 2002 inleddes kriget mot 1991 års konstitution och dess sekulära paragrafer blev ett mål i allmänhet och den om dosis personal ett mål i synnerhet. En symbolstrid startade som skulle snurra i åtta år och vid decennieskiftet segrade till slut regeringens linje; grundlagens paragraf om lagligt bruk gick i graven. Det nya var att ta fasta på den nordiska idén om att skillnad på bruk och missbruk inte finns. Att nationell samling och politisk tydlighet är avgörande i kampen, och att eliminering är den enda etiskt rimliga ambitionen i drogkriget. Utrotning var inte bara önskvärd. Den var möjlig. Till och med en plikt. Ju mer knarkbekämpningens militära budgetar hade höjts, ju mer kriget mot terrorismen hade betonats och ju mer regeringen George Bush och regeringen Alvaro Uribe hade vuxit samman som parhästar i kampen mot ondskan, desto besvärligare var det – rent symboliskt – att Colombia, drogkrigets epicentrum, hade en hedonistisk grundlag som tillät konsumtion.

Inför kvällens demonstration har emellertid landets ledarsidor fyllts av försvar för konstitutionens liberala ideal och regeringens förslag om kriminalisering förklarades i El Tiempo, största tidningen, vara en ”tom populistisk gest” som ”går på tvärs mot världen”. De syftade på den nya vågen av kritik av USA:s war on drugs som under 2009 drog fram från Washington till Buenos Aires; vid nollnolltalets slut följde Mexiko, Argentina och flera amerikanska delstater Colombias nu femton år gamla exempel och avkriminaliserade personligt bruk av vissa eller alla droger – och liknande reformer är på väg i flera av kontinentens övriga länder. Decennieskiftet var tiden då den globala förbudspolitiken – prohibitionismen, fastslagen i FN-konventioner – gick in i sin djupaste legitimitetskris någonsin, med Latinamerika som debattens centrum. Kontinentens alla nationalförfattare, behandlade som intellektuella kejsare i det litterärt fåfänga Latinamerika, är i dag för legalisering av åtminstone cannabis och samma gäller för flera av de stora ländernas expresidenter. Liksom allt fler före detta åklagare, politiker, polischefer och militärer. Stora delar av Latinamerika gör alltså i dag vad Colombia gjorde 1994, och Colombia – det mest drogdrabbade landet – gör i dag vad grannarna gjorde då. Det är en rockad i tid och politik, avspeglad i ideologisk färg, relation till USA och nationella trauman. Är landet före eller efter sin tid? Drogkrigets kostnader är under ny debatt i världen – hur ska det sluta? Finns ett slut? Är en drogfri värld, om den är möjlig, önskvärd? Är kokainet en droghistorisk parentes? Snart glömt? Om inte – vem ska producera framtidens pulver? Kommer Colombia, idag leverantör av 70 procent av allt kokain världen konsumerar, överleva dagens efterfrågeboom i Europa, Asien och Australien? Eller tar Bolivia över nu? Peru? Flyttar kriget mot drogerna dit då? Vilken är, kort sagt, kokainets framtid?

***

Sjuttio kvarter norrut – i stadens elegantare delar – sitter Colombias främste legaliseringsförespråkare och stryker handen över ett välansat skägg. Kontorets tonade fönster vetter mot Bogotás ekonomiskt sjudande urbantopografi; här öppnas nya glänsande shoppingcenter varje månad, en skog av lyftkranar färdigställer var dag en ny skyskrapa och i myllret av arrangerade alléer väntar privatchaufförer i stadsjeepar medan allt stabilare överklass lunchar i det växande smörgåsbordet av stjärnrestauranger.

— Colombia har en mycket stark och sofistikerad ekonomi. Kokainindustrin är helt marginellt och utgör inte mer än två tre procent av BNP, men den skapar ett enormt elände. Det är det första man måste förstå.

Alfredo Rangel – kolumnist i Semana, Colombias Newsweek, och chef för landets ledande tankesmedja – är trots sin uppfattning i narkotikafrågan ingen kritiker av sittande regering, tvärtom; under lång tid var han president Uribes nära rådgivare och han hör till det stora antal högerintellektuella som menar att landet gjort stora institutionella framsteg under nollnolltalet i frågan om såväl minskat våld som tyglad korruption och försvagad gerilla. På skrivbordet ligger emellertid travar av böcker med titlar i det ärende han till regeringens förtret kommit att ägna sig åt som akademiker, och vars anhängare annars mest återfinns till vänster. I senaste boken, skriven med fyra av landets främsta brotts- och konfliktforskare, menar han att ett framtida globalt förhållningssätt på djupet måste ”förstå prohibitionismen”.

— Bruket av psykoaktiva preparat – allt från kaffe till heroin – är lika gammalt som mänskligheten. Försök att lura eller leka med hjärnan har funnits i alla kulturer, i alla tider, och kommer alltid att finnas. För att skapa ett narkotikafritt samhälle måste man ändra mänsklighetens genetiska sammansättning, och det tror jag få vill. Försöken att med allt större militära doser försvara förbuden har lett till en politik som totalt misslyckats, om målet var minskat missbruk. Prohibitionismen är en absurd förnekelse av allt detta, och därför dömd att förlora.

Det är just frågan om empirin – kostnaderna – kring Latinamerikas bittra kokainerfarenhet som nu får kontinentens regeringar att i strömhopp lämna prohibitionismen. Under de 40 år som gått sedan Richard Nixon myntade termen ”kriget mot narkotikan” har utbud och efterfrågan bara ökat trots att krigets insatser hela tiden höjts i fråga om dödade ungdomar, svällande fängelsepopulationer, eskalerande korruption och demokratier som fräts sönder av maffian.

— Kokainkrigets idé var att via reduktion av utbud få priset att gå upp på slutmarknaderna och som följd av det skulle konsumtionen gå ner och till slut försvinna, men efter decennier av denna strategi är resultaten de motsatta; det finns mer kokain i världen, priset har sjunkit och det konsumeras i dag mer än någonsin. Något är uppenbarligen fel i politiken. Därför måste den ses över och justeras. Till detta ska läggas alla de problem som direkt genereras av själva förbuden; organiserad brottslighet, våld, korruption, förlorad kontroll över substansernas kvalitet. Jag menar att en avkriminalisering av och på sikt en total legalisering förmodligen är, allt inräknat, den minst dåliga åtgärden. Narkotikahandeln är en hydra som hela tiden föder nya huvuden och möter varje attack med en mutation.

Idén om industrins oändliga mutering är bärande i de tankar om en alternativ politik som nu växer fram i Latinamerika. När Washington under tidigt nittiotal lyckades demontera Medellínkartellens rutter från Colombia till USA genom Karibien – den snabbaste vägen – innebar det bara att trafiken koncentrerades till Mexiko, den näst billigaste rutten. 1991 gick 50 procent av allt kokain från Colombia till USA via Mexiko, en siffra som femton år senare stigit till 90 procent, och i takt med den utvecklingen sög landet åt sig stora delar av Amerikas organiserade brottslighet. I dag är Mexikos hela demokrati hotad och bara de tre senaste åren har 15 000 människor dödats i drogrelaterade utrensningar.

Till skillnad från de stora colombianska kartellerna på 1980- och 190-talen har de mexikanska – nu i kontroll av hela amerikamarknaden – diversifierat verksamheten och jobbar i dag med såväl kokain och cannabis som heroin och metaamfetamin. En lätt tillbakagång i efterfrågan på kokain har kunnat skönjas på USA-marknaden de senaste åren, men det är en nedgång som med råge fyllts av stigande efterfrågan på metaamfetamin. Och när arealen för kokaodlingarna i Colombia gick ner efter intensiva flygbesprutningar växte plantagerna med motsvarande hektar i Peru och Bolivia. Snabbast i verksamheten muterar emellertid humankapitalet; bara de mexikanska kartellerna sysselsätter i dag 450 000 personer och omsätter 20 000 miljoner dollar om året. Ett kilo kokain kostar 1 200 dollar i Colombia, 2 300 i Panama, 8 300 i Mexiko och mellan 15 000 och 25 000 dollar i USA och Europa. Samma kilo – när det spätts ut – kan generera uppemot 80 000 dollar på gatorna i New York, Madrid eller Stockholm. Den som äger de senare leden i denna exponentiella värdekurva – mexikanska karteller kontrollerar USA-marknaden medan colombianska fortfarande styr den europeiska – tjänar astronomiska summor vilket gör att tillflödet på personer villiga att riskera liv i karusellen är oändligt. När Arturo Beltrán Leyva, boss för en av Mexikos största karteller, dödades 11 december 2009 hann hans blod knappt torka förrän antinarkotikapolisens blick lagts på vem som skulle kliva upp som hans efterträdare; ingen väntade sig att knarkkungens död skulle spela någon som helst roll för kokaintrafiken.

— Krig, säger Rangel, bör inte deklareras mot sådant man inte kan vinna över. Drogernas historia har inget slut.

Noam Chomsky, berömd kritiker av USA:s utrikespolitik, menar att det egentligen inte pågår något krig mot narkotikan, utan att verksamheten allt mer blivit en retorisk figur för andra syften; territoriell kontroll, globalisering av kristna värden, krig mot terrorism, underminering av socialism. Hade det handlat om droger, menar han, så finns det gott om forskning som visar vad som verkligen ger resultat och det handlar nästan uteslutande om prevention, rehabilitering och fattigdomsbekämpning. Eller med Chomskys ord: ”Det pågår inget krig mot narkotikan. Om ett sådant hade bedrivits skulle den amerikanska regeringen vidta de åtgärder den vet kan kontrollera droganvändningen.”

Chomskys slutsatser bygger på en mängd forskning men framför allt RAND Corporations stora undersökning Controlling Cocaine från 1994, i vilken fyra metoder för att bromsa drogutvecklingen i USA, världens i särklass största kokainmarknad, analyseras. Effektivast var med stor marginal prevention och behandling, därefter kom de mycket mer kostsamma polisinsatserna och på tredje plats de ännu dyrare tillslagen vid gränserna. Mest resurskrävande men allra minst effektivt var operationer i andra länder, som kemisk flygbesprutning i Colombia. Ändå satsar USA resurser enligt rakt motsatt logik; mest pengar går till det senare och minst till det förra.

Att allting – även under Obama – fortsätter trots ovanstående kan enligt Noam Chomsky bara bero på att drogkrigets egentliga mål är andra än det uttalade. Och i det perspektivet spelar det faktum att det hela tiden misslyckas på den punkt det sägs syfta till – minska droganvändning och tillgång på droger – ingen roll eftersom det har stora framgångar i sina egentliga avsikter, vilka varierar i olika delar av världen men i det colombianska fallet är antigerillakrig och territoriell närvaro. Så varför, om Chomsky har rätt, är motståndet mot drogkriget så som det förs inte tydligare bland regeringar som inte direkt delar Washingtons intressen?

Ett svar handlar om ekonomisk makt. Redan 1986 fattade USA:s kongress beslut om så kallad decertifiering, vilket innebär att Washington kan straffa länder som avviker från Vita husets linje i drogfrågan; höja tullar på jordbruksprodukter, dra in flygtrafik till landet eller i IMF och Världsbanken rösta emot lån och stöd till det land som misskött sig. När Colombia decertifierades 1996 gick landet in i en recession det tog tio år att hämta sig från, och 2009 straffades Bolivia genom att få tullar på sina varor kraftigt höjda – en åtgärd som beräknades leda 25 000 förlorade arbetstillfällen. När regeringen i Jamaica 2001 tillsatte en kommission för att utreda en eventuell avkriminalisering av cannabis kom den fram till att ”kriminaliseringen av tusentals medborgare för personligt bruk orsakar större skador än marijuanan själv”, men USA:s ambassad i Kingston gjorde klart att Vita huset inte skulle tolerera en avkriminalisering – och efter hot om decertifiering begravdes utredningens rekommendationer. Den paradoxala konsekvensen av denna nord/syd-dynamik är att USA:s regering har mer makt över fattiga länder i tredje världen än över landets egna delstater, av vilka många i praktiken redan legaliserat cannabis.

Alfredo Rangels övertygelse om att kriget ”inte har något slut” och att avkriminalisering av i alla fall delar av fältet är nödvändig är numera en bred uppfattning bland framför allt politiker och militärer som deltagit i antidrogkriget men nu befinner sig på oberoende poster som fått dem att tala fritt. De tyngsta namnen i denna kategori – Ernesto Zedillo, Fernando Henrique Cardoso och César Gaviria, expresidenter i Mexiko, Brasilien och Colombia – kom under 2009 med en rapport som på pragmatiska grunder föreslog en legalisering av åtminstone cannabis. Cardoso och Gaviria har sedan dess gått vidare och föreslår nu detsamma för kokain.

Tanken är att för första gången inte slå till sporadiskt militärt utan strukturellt ekonomiskt genom att rycka bort mattan maffian står på. Kokain är förvisso drogen som byggde Mexikos efterträdare till Medellín- och Calikartellen, men sedan dess har de systematiskt erövrat nya marknader och i dag är inte kokain utan cannabis – störst av illegala droger – den organiserade brottslighetens viktigaste inkomstkälla. I Mexiko kommer över 50 procent av de resurser som används till att döda åklagare, korrumpera politiker och underhålla maffians extravaganser från cannabis, ett pris expresidenterna menar är orimligt mot bakgrund av marijuanabrukets begränsade skadeverkningar. En panamerikansk eller global legalisering av cannabis, lyder argumentet med Mexiko som exempel, skulle flytta nästan hela produktionen till USA, världens största konsument av såväl cannabis som kokain, där den skulle framställas effektivare och närmare marknaden. Men åtgärden skulle – framför allt – rycka halva plånboken från den organiserade brottsligheten.

Rangels perspektiv är emellertid mer radikalt. Som colombian ligger hans fokus på kokain och han menar att de 7 000 miljoner dollar USA hittills investerat i att stoppa landets kokaproduktion hade kunnat användas bättre, eller ännu värre; de har gjort mycket mer skada än nytta. I hans senaste bok skissas en trestegslösning många skulle kalla naiv men som han menar är den enda vägen. Så hur ska allt gå till?

— Det här är inget som ett land kan göra själv. Frågan om narkotika är reglerad på internationell nivå och allt som framöver görs måste göras på den nivån. Colombia har skrivit på globala avtal man givetvis inte kan bryta mot, men det finns saker man kan göra. Flygbesprutningarna har haft uteslutande perversa konsekvenser; socialt, ekonomiskt, ekologiskt. Dessutom har de varit kontraproduktiva. Odlingarna har spritts över hela landet och produktionen har fördubblats. Jag tror därför insatserna måste rikta sig mot ett helt annat led i kokainkedjan, nämligen där det lämnar landet. Det skulle slå hårt direkt mot den kriminella organisationen i stället för mot småbönder, vilket är viktigt eftersom statens attack mot fattigbönderna har haft katastrofala konsekvenser i fråga om ökat stöd till gerillan. Att koncentrera sig på exportvägarna skulle leda till att mängder av kokain inte kom iväg som planerat, vilket skulle störa leden bakåt; labben skulle producera mindre, bönderna skulle inte kunna leverera samma mängder, mellanhänder skulle förlora jobbet, etc. När så utbudsöverskottet blivit stort faller priserna på kokablad och då skulle alternativa grödor kunna konkurrera med kokan för bönderna. Men det där är förstås ingen lösning, bara ett steg.

— Det andra är att göra kokainet till ett centralt tema i fredsförhandlingar. Drogerna togs aldrig med i förhandlingarna men paramilitärerna och det var ett allvarligt misstag. Det skulle betyda att man när man sätter sig vid bordet har med frågan och skriver avtal kring den; gerillan förbinder sig att göra vissa saker i frågan och staten andra. Till exempel att Farc – i samråd med sina trupper och sociala baser – tar på sig att eliminera kokaodlingar mot att staten förbinder sig att satsa stort på att stödja en alternativ produktion med ny infrastruktur, startbidrag, mikrokrediter, jordreform, etc. Många bönder odlar i dag koka bara för att småjordbruket här har kollapsat, deras marknader försvann med globaliseringen. De måste garanteras en möjlighet att komma tillbaka. Detta är givetvis en jättefråga som kräver samarbete från hela samhället, men med den metoden tror jag man kan få ner produktionen mycket mer drastiskt än man hittills lyckats med.

— Det tredje är att på global nivå driva på för att skrota prohibitionismen i de globala regelverket. Att legalisera i ett land utan samråd med andra vore att ta en gigantisk risk, inte minst för att det landet skulle bli isolerat och fördömt. Men ett första steg är en avkriminalisering av konsumtionen, eller vissa mindre doser, precis som nu sker i Latinamerika, flera amerikanska delstater och vissa länder i EU. Därefter får man ta successiva steg beroende på resultat. Pröva sig fram. Experimentera. Ta steg tillbaka. Pröva nytt. Problemet med dagens globala politik är att man gör samma sak om och om och om igen men förväntar sig nya resultat. Varje vetenskapsman vet att om alla premisser är identiska kan man inte vänta sig nya resultat. Den som gör det är dum. En global nyordning kräver inget konsensus i FN men det är viktigt att de centrala produktionsländerna, transitländerna och konsumtionsländerna är överens. Colombia är det land med mest samlad erfarenhet och kan man nå en överenskommelse mellan säg Colombia, Brasilien, Mexiko, Peru, USA och EU så tror jag hela den globala kursen kan läggas om.

Risker?

— Finns självklart många. Till exempel en risk för en marginell ökning av konsumtionen. Men med informationskampanjer och bättre kontroll tror jag att antalet missbrukare inte behöver bli fler för att brukarna blir det. Om i dag sex av tio brukare måste söka hjälp för missbruk kan det mycket väl bli så att bara fyra behöver hjälp även om antalet brukare blir tolv. Man får helt enkelt spekulera kring vilka riskerna kan vara och ställa dem mot de enorma kostnader vi har idag och sedan komma fram till en ståndpunkt. För min del har jag svårt att se att kostnaderna kan vara högre än de vi har i dag, i alla fall för oss. Det är ett helt pragmatisk vägande av för och nackdelar.

Och om konsumtionsökningen inte blir marginell utan enorm?

— Sånt kan man aldrig veta. Men det finns försök att lära av. I Portugal avkriminaliserades konsumtionen av alla droger och missbruket gick inte upp utan ner. I Holland gjorde man samma sak och konsumtionen ökade, men inte alls så mycket som man hade väntat sig. Och stora delar av ökningen berodde på alla turister som reser dit för att köpa laglig cannabis. Ser man på antalet missbrukare finns ingen ökning som kan härledas till denna ökning av konsumtionen. Men allt detta beror på många saker; tradition, kultur, fattigdom, utbildningsnivå, social utslagning, nivån av organiserad brottslighet, hur effektiva informationskampanjer som görs, etc. Narkotikamissbruk är en mycket komplicerad social fråga och man kan inte vänta sig samma resultat i alla samhällen. Alla reagerar olika på en avkriminalisering och måste svara med olika sociala och pedagogiska åtgärder.

Menar du att en global eller semiglobal legalisering oundviklig?

— Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag den utvägen kommer vinna mer gehör med tiden. Det är viktigt att inse att generella sanningar inte mekaniskt får samma utslag i alla miljöer. Det är förvisso sant att narkotikahandel genererar våld och korruption, men av det följer inte att mer knarkhandel alltid leder till mer våld. Ibland blir det så, ibland inte. I Colombia sköt våldet och korruptionen i höjden parallellt med knarkhandeln, men på senare år har både våldet och korruptionen gått ner men inte knarkhandeln. Idag producerar Colombia mer kokain och mindre mord medan vi tidigare hade mindre kokain och många fler mord. Det finns ingen direkt relation. Här är staten i dag starkare, maffian svagare – ändå produceras mer kokain. Det är intressant. Vad som hänt är att maffian utvecklats, mognat. Den har lärt sig att det är en dålig idé att gå i krig med staten för ingen vinner sådana krig. Den har lärt sig att inte använda våld mer än det absolut nödvändiga, inget demonstrativt övervåld. Det är nya fenomen. Framtidsfenomen.

Han stoppar handen mellan två skjortknappar och låter blicken vila i utsikten. Bogotás blandning av skyskrapor, byggkranar, motorleder och låg bebyggelse skimrar i motljus och i fjärran ligger de södra bergen som en svart gräns till vad alla vet är gerillaområden. Fortfarande. Rangel är medveten om att han i mycket har medhåll från det politiskt etablerade Colombia, men också att han på en punkt är starkt kritiserad. Inte minst av akademikerkollegor. Böckerna han publicerat får det att se ut som om Colombia, ett av världens våldsammaste länder, bara hade ett problem; narkotikan. Som om en legalisering inte bara skulle eliminera stora delar av världens organiserade brottslighet, utan också leda till fred i Colombia.

— Fred är kanske mycket sagt, men våldet och eländet här hade aldrig nått sådana nivåer om det inte vore för narkotikahandeln. I början av 1980-talet hade Farc 900 män i vapen, med knarkindustrin växte de till 18 000 krigare. Jag tror den siffran hade stannat vid 4 000 om det inte vore för kokainet. Vi hade alltså haft en femtedel av gerillaproblemet, ett gissel som i dag är gigantiskt. I fråga om de paramilitära grupperna är det än mer dramatiskt: de är helt byggda av narkotikapengar. Lägg därtill kriget mellan de två, det som skapat det makalösa våldet och alla internflyktingar. Och då är det ändå bara den väpnade konflikten. Till det ska läggas all annan kriminalitet som genereras av knarket. Svaret är att ett Colombia utan knarkindustri hade varit ett helt annat land. Totalt annorlunda.

***

Melissa och hennes mor står vid Simon Bolívars fötter när Daniel Pacheco, en av protestens initiativtagare, tar till orda. Massan drar sig närmare. Duvor fladdrar. Poliser glor. Exakt 150 år har gått sedan Albert Niemann avslöjade den kemiska koden till vad som blev vitt guld och i tur och ordning skulle möblera om medicin, psykologi, litteratur, missbruk, filmindustri, Vita huset och Latinamerika.

— Hola, säger Pacheco.

Han har stora svarta lockar och sveper med tjocka glasögon blicken över det urbana hjärtat i världens mest ökända land, platsen där Melissa Álvarez 1991 föddes i brinnande kokainkrig mittemellan morden på Luis Carlos Galán 1989 och Pablo Escobar 1993. Hon är jämngammal med konstitutionen, det ”sekulära och frihetliga” rättvisedokument som kokainet och kriget mot kokainet hjälpt den kristna högern att döda. Men vad som utspelats under de två drogstinna decennier som gått är mer praktik än teori; gerillan fick sina resurser tiodubblade, och med staten som redskap slog eliten tillbaka via paramilitära dödsskvadroner som nu dödat över 80 000 människor – mer än dubbelt så många som de chilenska och argentinska diktaturerna tillsammans.

Allt pågick medan det globala suget efter kokain bara ökade, och så lär det fortsätta. Ingen – inte ens DEA, FN, EU eller Washington – tycks längre föreställa sig att efterfrågeutvecklingen går att kontrollera, så hur ska det sluta? Är det sant som Alfredo Rangel säger att en legalisering är det minst dåliga? Eller är det tvärtom som hans kritiker hävdar tur att så mycket resurser satsats på att upprätthålla förbuden och att om det bara satsas lite mer så blir det snart ordning på både Colombia, Mexiko, Latinamerika och världen?

Kanske spelar det ingen roll. I alla fall inte i fråga om kokain. Narkotikahistorisk forskning visar att lagar spelar relativt liten roll för drogers problemutbredning och att det oftast är annat som avgör; ekonomi, migration, kunskap, trender. Och födelsen av nya preparat. I andra historiska epoker har olika droger varit mycket mer fritt tillgängliga samtidigt som de problem de är förenade med varit mycket mindre än dagens, och omvänt. Kokain är på många sätt en omodern drog – kräver odlingar, speciellt klimat, dyra transporter – vars rus är attraktivt men på intet sätt unikt. I Misha Glennys bok McMaffia sias om den organiserade brottslighetens framtid och kokainet spelar givetvis en huvudroll – som förlorare. Förr eller senare. Det är biologen Sandro Calvani, före detta chef för FN:s antinarkotikaorgan i både Bolivia och Colombia, som slår fast att ”cocaine has no future” eftersom framtidens knarkare via kemisk utveckling och fria marknader kommer befria sig själva från dagens ok av knarksmugglare: ”Överallt dit syntetiska droger tagit sig har de boomat och med tiden alltid ersatt andra droger; kokain, heroin – allt. Du tar ett piller som ser ut som medicin och det behövs ingen utrustning för att snorta eller injicera. Det är bättre droger. Farligare, men bättre. Så framtiden ligger i de nya drogerna. Marknaden tar hand om utvecklingen. Inga knarksmugglare kommer behövas. Framtiden blir helt annorlunda.”

Problemet för Colombia är att det inte var det vita pulvret som skapade landets orättvisor och krig – bara mångdubblade dem – vilket betyder att kokainets bortgång inte heller kommer lösa dem, men minska dem. Kanske. Colombia är inte beroende av kokain, men kokain är beroende av Colombia. Knarkindustrin behöver konflikt, fattigdom, en trasig stat och kriminell kompetens, vilket satt Colombia på en ondskans karusell; här finns narkotikaindustri för att det finns väpnade grupper och här finns väpnade grupper för att det finns narkotikaindustri. Så snurrar det. Francisco Thoumi, landets ledande drogforskare, menar att det bara finns ett sätt att dra i bromsen: ”Det som måste legaliseras är inte kokainet, utan Colombia.” Och det är lättare sagt än gjort.

Kaos och krig har emellertid inte fått colombianerna att förlora humorn. Det omöjliga landets stolta kulturtradition är närvarande när mörkret lägger sig över torget och trots att det här är en förlorarnas skara sker allt muntert. Folk skrattar. Tittar på kongressen, på polisen, på kongressen – skrattar. Den nyklassiska fasaden står som ett upplyst jättegaller i torgets södra sida när Daniel Pachoco uppmanar alla att ta fram sin medhavda ”dos av personlighet” – vilket som helst ting som var och en ser som ett bidrag till just sitt livs njutning och personliga utveckling. Böcker, cd-skivor, jointar, bergsklättrarredskap, sexleksaker, biblar, partners, kokainpaket, gitarrer och annat reses under samfällt jubel mot skyn.

Ivonne står öga mot öga med Simon Bolívar, befrielsehjälten, och ser för en sekund fundersam ut när jubelsalvan börjar avta. En vind rör i det krusiga håret. Melissa står intill. Det märkliga med all diskussion om narkotika i världens mest narkotikaproducerande land är att fenomenet missbruk sällan nämns. Nästan aldrig. Och det beror inte på att det inte existerar; bara ett stenkast härifrån ligger högar av människor helt förlorade på basuco, crack, i ett av stans miserablaste ghetton. Och för att gatubarnen ska orka med de kalla nätterna bedövar de varje natt hjärnan med klister. Ivonne, mamma till två ungdomar, har själv en historia bakom sig då hon var nära att fastna på kokain. Förvisso en kort studentperiod, men ändå. Beror det faktum att det i dagens Colombia knappt finns någon utanför kristen höger som inte är för legalisering på att det bara är medel- och överklass som diskuterar, som är politiskt aktiva? Att de som pratar är synonyma med de som är socialt skyddade?

— Det tror jag inte, säger hon. När vi tänker på legalisering tänker vi på att bli av med maffian. Inget annat. Det är kriget som spelar roll här. Jag tänker inte på misär eller missbruk, utan på helt andra saker; en möjlighet. En möjlig befrielse för det här landet.

Magnus Linton
Detta är ett utdrag ur Magnus Lintons Augustprisnominerade bok Cocaina – en bok om dom som gör det (Bokförlaget Atlas).