Partiledningarna i samtliga partier sitter som bäst och funderar på hur de ska ”skapa” nya jobb i sina valmanifest. Samtliga kommer säkert till slutsatsen att stimulans är vad som krävs. Ökad tillväxt, mer produktion och mer konsumtion är arbetslinjens mantra. Men hjälper fortsatt tillbedjan av tillväxtguden? Blir det några jobb och i så fall till vilket pris? Regeringens skattesänkningar på 100 miljarder har varit historiskt ineffektiva på att skapa jobb per satsad krona. Tanken tycks vara svår att acceptera för många, men full sysselsättning för alla med bibehållen 40-timmarsvecka är inte möjlig längre.

Medan borgarna i Sverige hånar idén om kortare arbetstid är frågan accepterad på ett helt annat sätt i Europa. Här ser många kopplingen mellan arbetstidsfrågan, problemen med ständigt växande konsumtion och klimathotet. I EU-parlamentets miljöutskott antog vi nyligen följande uttalande, på förslag av den gröna gruppen:”Europaparlamentet är övertygat om att införandet av resurseffektiv grön teknik inte räcker för att uppnå en hållbar utveckling, så länge som produktivitetsökningar tas ut som inkomstökningar. Dessutom anser parlamentet att det skulle vara klokt ur ett miljöperspektiv att låta produktivitetsvinster leda till mer fritid och kortare arbetsdagar, i stället för högre löner och ökad konsumtion.”Det som förlöjligas i den borgerliga svenska pressen är en allmänt spridd diskussion i EU.

Under 30 år har trenden varit att ta ut alla effektiviseringar och allt reformutrymme i form av ökade inkomster. Sverige och USA är de enda två OECD-länder där årsarbetstiden ökat sedan 1980. Riksbanken räknar med att 2,8 procents tillväxt är nödvändigt för att bibehålla arbetslösheten på dagens nivå. Ska man halvera arbetslösheten nästa mandatperiod behövs en tillväxt på cirka 4,5 procent om året enligt samma logik.

Är det globalt rättvist att ständigt öka sitt resursutnyttjande? Är det hållbart? EU:s miljökommissionär Janez Potocnik uttryckte det bra på sin hearing när han tillträdde: ”Enbart om resurseffektiviseringen varje år är högre än tillväxten kan man tala om hållbar utveckling.” Vi behöver en resurseffektivisering på omkring fem procent om året om arbetslösheten ska halveras med bibehållen arbetstid. Möjligen kan man med Miljöpartiets linje under en -period av omställning av transporter, energi och byggnader nå detta mål, men aldrig varaktigt.

Kortare arbetstid är en mycket effektivare väg att nå full sysselsättning med uthållig ekonomi. I den i Tyskland uppmärksammade boken Arbeitswut (Arbets-dyrkan) skriver de båda ansedda ekonomijournalisterna Philipp Löpfe och Werner Vontobel att den tillgängliga mängden lönearbete fördelad på antalet tyskar i förvärvsaktiv ålder endast är 25 timmar i veckan och fortsätter att sjunka. De drar slutsatsen att det är bättre att dela på jobben än att vissa jobbar fullt, andra arbetar påtvingad deltid och resten hamnar i arbetslöshet.

Vill vi ha ett ”vinnaren tar alltsamhälle” eller vill vi ha ett inkluderande samhälle där alla deltar? Vill vi ha ett arbetsliv präglat av stenhård konkurrens mellan arbetstagarna om den krympande mängden lönearbete? Vilken sorts arbetsplatser skapar detta? En jämnare och mer solidarisk fördelning av lönearbetet skulle sannolikt dämpa konkurrenstrycket och i stället befrämja tillit och samarbete, med långsiktigt stora vinster för såväl företagen som samhället.

De traditionella skälen för kortare arbetstid har varit:
Fler jobb: När Frankrike gick från 39 till 35 timmars arbetsvecka minskade arbetslösheten med drygt tre procent. För första gången på flera årtionden ökade lönernas andel av förädlingsvärdet, medan den del som utgör företagens vinster sjönk något. Tar man ut ”vinsten” i tid snarare än procentuella lönepåslag och aktieutdelningar fördelas den mer rättvist.

Ökad jämställdhet: Många heltidsarbetande kvinnor har i realiteten en arbetstid på uppemot 80 timmar i veckan om man räknar in allt. Försök med kortad arbetsdag i Stockholm visade att männens andel av hushållsarbetet ökade och kvinnors tid att satsa på egen utveckling ökade.

Mindre stress och bättre hälsa: 70 procent av medborgarna i Frankrike har upplevt ökad livskvalité efter reformen. Arbetsplatsolyckor är vanligare vid långa arbetsdagar och vissa (men inte alla) arbetsplatser med kortare arbetstid minskar sjukfrånvaron.

En absurditet i Sverige i dag är att samtidigt som hundratusentals människor är arbetslösa jobbar andra mer övertid än någonsin. Övertidsarbetet under 2009 skulle enligt en utredning från TCO räckt till 74000 heltidstjänster och TCO varnar för att vi kan vara på väg mot samma höga ohälsotal som under 1990-talskrisen. Det nya är att sambandet mellan klimat och kortare arbetstid blir allt viktigare och tydligare. En forskargrupp vid fysisk resursteori på Chalmers skriver: ”En minskning av arbetstiden med 10 procent reducerar i genomsnitt energianvändning och utsläpp av växthusgaser med 8 procent.” Den amerikanska sociologen och konsumtionsforskaren Juliet Schor har i en studie av 18 i-länder påvisat ett tydligt samband mellan antalet arbetade timmar per person i förvärvsaktiv ålder och invånarnas ekologiska fotavtryck. Ju mer utfört arbete desto större miljöbelastning. Även fn:s Miljöprogram (unep) skriver i sin rapport Green Jobs följande: ”Miljöhänsyn har sällan spelat en avgörande roll, men att växla in produktivitetsökningar i mer fritid i stället för högre lön och ökad konsumtion blir allt viktigare även ur ett ekologiskt perspektiv.” Om vi tagit ut hälften av den produktivitetsökning som ägt rum sedan 1980 i form av arbetstidsförkortning så hade vi i dag varit nere i 32 timmars arbetsvecka. Men i stället för att de partier som har kortare arbetstid i sina partiprogram tar strid för detta ligger de lågt och vågar inte längre driva frågan. Det är dags att detta dödläge bryts denna valrörelse. De som är emot kortare arbetstid hävdar att det inte går att finansiera välfärden då, men samtidigt föreslår de aldrig 45-timmarsvecka. Det är som om själva siffran 40 är helig.

En arbetstidsförkortning måste kombineras med en förändring av skattesystemet. De människor som i dag lever på marginalen måste kompenseras, medan vi som har det bra och inte behöver öka vår materiella konsumtion kan betala lite mer skatt. En nödvändig skattereform av många olika skäl är att beskatta finansiella transaktioner.De rödgrönas ambitiösa mål om minst 40 procents minskning av koldioxidutsläppen, med full sysselsättning, blir närmast omöjliga att nå till 2020 utan förkortad arbetstid. Hoppet om den resurssnåla tjänsteekonomin som lösning stämmer inte med uppmätta data. Utsläppen minskar inte alls, eller inte tillräckligt fort. Vi har alltmer en tjänsteekonomi och importerar från länder där man producerar billigare. Då flyttar produktionen av klimatbelastande varor utomlands och tar man hänsyn till klimatbalansen i handeln, till exempel till vilka utsläpp de varor vi importerar åstadkommer i Kina och andra länder, ökar snarast utsläppen. Kortare arbetstid ger oss mer fritid och mindre utsläpp, fler jobb och mindre stress, mer tid för varandra och för demokratin. 40-timmarsveckan är inte det elfte budordet hugget i sten utan en siffra i en alldeles vanlig lag, som vi alldeles vanliga människor kan ändra på.

Carl Schlyter