För fyra år sedan var många indragna i de diskussioner Mångkulturåret satte igång. Det ställde svåra frågor om inkludering, avgränsningar och kultursyn.
Att migration, invandring och mångkultur ställer särskilt svåra frågor till de som intresserar sig för folkdans, folkdräkter, hemslöjd och hembygdsfrågor är ganska naturligt. De organisationer som skapades kring dessa kulturtraditioner var ju grundläggande byggstenar i ett stort politiskt projekt: det nationella, skapandet av Sverige och frammejslandet av svenskhet. Även om de anser sig ha lämnat sitt politiska arv bakom sig, tror jag med alla säkerhet att de flesta i Sverige ändå mer eller mindre tydligt kopplar samman dem med just det nationella – som känsla, impuls och politik.
Genom att Sverigedemokraternas gjort entré i Riksdagen, och därmed fått helt ny kraft i samhällsdebatten, kommer samma frågor som under Mångkulturåret, men nu på annat sätt och från annat håll – som en boomerang. Allt det ni tänkt, diskuterat och jobbat med sedan Mångkulturåret – och säkert långt innan dess – kommer ifrågasättas hårt. Hela den kultursyn många av er säkert grubblat över och brottats med, eller bara valt att acceptera som snygga lite innehållslösa proklamationer, är Sverigedemokraternas måltavla. De vill nämligen ha er tillbaka till ert ursprung.
De vill använda kulturarvsfrågor inte för att framkalla en nationell gemenskap som man gjorde för hundra år sedan, men för att återskapa denna som de ser hotade nästan utplånade gemenskap och försvara den mot de hot de pekar ut: migration, rörlighet, mångkultur, globalisering och utländsk kulturindustri.
Det finns många olikheter mellan de nationella och rasistiska partier som växt sig starka i Europa de senaste decennierna. Men också gemensamma drag. Ett grundläggande sådant är att de driver ett kulturkrig, där de angriper grundläggande frågor: vad konstituerar kvalitet, vilken roll ska kulturen spela i samhället samt kulturens betydelse för medborgarskapet, gemenskapen och tillhörigheten – kulturen som gränsmarkör mellan ett ”vi” och ett ”dom”. Danmark är ett välbekant exempel på hur kulturkriget kan ta gestalt som en fruktlös jakt på äkta danskhet.
Ja, kulturen har mer än någonsin hamnat i det nationella projektets centrum. När nationstanken föddes var den ju som bekant kopplad till rasfilosofin, till den biologiska vetenskap som delade upp Europas folk i en mängd rastyper, med egna utmärkande drag som helst skulle separeras så att var och en kunde utvecklas i egna nationalstater. Då var det ytterst biologin som var nationens grund.
I dag är den rasfilosofiska vetenskapen och ”kunskapen” bortsopad. I stället vilar nationalismen uteslutande på kulturbegreppet – på att man delar kultur och de fasta värderingar som anses spira ur den. Varje kultur utgör ett eget värderingssystem, enligt den nya nationalismen. Begreppet ras har bytts ut mot etnicitet, ofta definierad som en historisk kulturgemenskap där kulturarv, religion och språk spelar avgörande roller för gränsdragningar mot ”de andra”. Sedan några år talar teoretiker och forskare om en rasism utan raser. De beskriver den nya rasismen som en kulturrasism. I den tankevärlden är kultur nödvändigtvis något fast och oföränderligt som är kopplat till ett bestämt folk.
Jag tror att i Sverige kommer kulturarvet i form av hemslöjd, folkdräkter och åtminstone viss form av folkmusik, spela en större roll i det här kulturkriget än i många andra europeiska länder. Att Jimmie Åkesson klädde sig i folkdräkt inför riksdagens öppnande var ingen tillfällighet. Jag finner det däremot helt otänkbart att Jean Marie Le Pen, Geert Wilders eller Umberto Bossi skulle göra motsvarande. I Sverige kommer det kulturarv ni arbetar med spela en nyckelroll. Vad ni gör och hur ni agerar är viktigt. Vare sig ni vill eller inte kommer ni nu vara indragna i politiken – i synnerhet i den allt viktigare symbolpolitiken. Jimmie Åkessons folkdräkt var en viktig kulturpolitisk signal. Hans budskap var enkelt och rakt: Jag hör hemma hos er, i era rörelser, det är ni som ska försvara det jag anser hotat.
Efter valet har många påpekat att Sverigedemokraterna och rasismen nu måste bekämpas med förnyad intensitet. Det är ju sant. Men samtidigt blir jag lite orolig över alla enkla utspel. Det misstag många gör är att man lägger all energi på att bemöta Sverigedemokraternas argument. Men då har man samtidigt gett dem privilegiet att ställa frågorna och bestämma debattens villkor.
Jag brukar alltid säga att det viktigaste, i stället är att fördjupa och stärka en annan verklighetsbeskrivning, är en annan idé om Sverige, Europa och världen. För att kunna tala med säker röst behöver man vara grundad i ett eget projekt. Precis som era föregångare var besjälade av ett samhällsprojekt, behöver ni också vara det.
I Dagens nyheter skrev nyligen Björn Magnusson Staaf, som är arkeolog och knuten till institutionen för kulturvetenskaper i Lund, ungefär samma sak (3/10 2010). Han avslutade sin artikel så här, och han riktade sig direkt till alla er som på olika sätt kan sägas arbeta med kulturarvsfrågor i en eller annan form: ”I debattläget efter valet talas det mycket om att ta avstånd från främlingsfientlighet, vilket är lätt att skriva under på. Detta är dock inte tillräckligt. Vi måste i framtiden fokusera mindre på frågor kring vilka ”de” är och i stället koncentrera oss mer på vad som ryms inom begreppet ”vi”. Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga.”
Det är verkligen ingen enkel väg. Men finns det någon annan? Sverigedemokraterna är inte bara ett politiskt hot. De är också en intellektuell utmaning. Alla som står för motsatt samhällssyn måste skärpa till sig. Vi måste också veta vad vi vill. Några viktiga begrepp alla som sysslar med kulturarv bör koncentrera sig på och fundera extra över är rötter, gränser, renhet och äkthet (autenticitet). Det är ingen tillfällighet att filosofer och kultursociologer vänt och vridit på just de orden de senaste två decennierna. Framför allt har man ifrågasatt dem. Det är ord som invandring och mångkultur sätter i gungning. Man måste vet hur man tänker kring de där orden – de är så grundläggande för vår kultursyn.
Redan begreppet mångkultur är ju på sätt och vis inlåst i de där fyra orden. Som om det fanns väl avgränsade nationella kulturer som nu blandades. Så är ju inte fallet. Kulturer har alltid varit öppna och sammanblandade. I brittisk debatt har man därför länge undersökt förhållandet mellan rötter och rutter – alltså platsbunden tradition respektive traditioner på resa. Roots och routes. Rötter har aldrig funnits utan rutter – och vice versa.
På senare tid har många velat skrota mångkulturbegreppet, senast Angela Merkel. Jag tror det är ett allvarligt misstag i det här pågående kulturkriget. Däremot är det avgörande att vi som bejakar det mångkulturella – rutterna, viljan att riva gränser och öppna landskapen – blir bättre på att definiera vad vi menar, mer exakt. Något annat sätt att behålla initiativet, att inte hamna i försvarsställning finns inte.
Jag har många gånger gjort en historisk parallell med amerikansk debatt i början av 1900-talet för att kasta ljus på inte bara vad vi menar med mångkultur utan kanske också på de där fyra svåra orden: rötter, gränser, renhet och äkthet.
1900-1924 var den stora invandringsepoken i USA. De som kallades ”the new immigrants” skapade stor rädsla i det anglosaxiska och protestantiska vita USA. De kom från Europas fattiga delar. De var ”svartskallar”. De ansågs hota det engelska språket, den protestantiska religionen, amerikanskheten och kulturen som sammanbindande kraft. Parallellerna med de hot som målas upp i europeisk samhällsdebatt hundra år senare är uppenbara.
I diskussionerna ställdes frågan: Vilket USA vill vi ha? Den uppkom i mötet med ”de andra” och hela diskussionen är påminner om den vi för i Europa nu. De svar som mejslades fram, de begreppsliga rum man skapade är de vi fortfarande brottas med. Där fanns en längtan efter kulturell homogenitet, att stänga gränserna för den nya invandrarna och på så vis undkomma de hot man föreställde sig. 1924 begränsades därför invandringen starkt.
Andra bejakade invandringen men föreslog en hård assimileringspolitik. De introducerade begreppet the melting pot – smältdegeln. Från ceremonier där invandrade fick medborgarskap finns bilder bevarade. De visar hur människor kommer upp på en teaterscen med sina gamla nationella symboler, försvinner bakom en stor gryta och sedan träder fram som likformade amerikaner – the new Americans. De nya medborgarna hade kastat av sig hela sin gamla historia, kultur och identitet. Man framkallade en ny fast gemenskap präglad av likhet och homogenitet. I Europa 2010 är det främst Frankrike som vidhåller en ganska kompromisslös assimileringspolitik; drömmen om den stora smältdegeln.
Både invandringsstopp och smältdegeln var motsatsen till det vi i dag lite vagt kallar mångkultur. Men det skapades även två andra svar på frågan om USA och invandringen som däremot kan kallas mångkulturella. De markerar en viktig skiljeväg.
Det första formulerade sociologen Horace Kallen i en serie artiklar på 1910-talet. Han beskrev USA som en kulturell pluralism, en nation av många nationer. Den metafor som följde var mosaiken där olika migrantkulturer utgjorde små mosaikbitar sammanfogade till en större helhet. Kallen menade att det var statens uppgift att bevara varje enskild kultur. Han fasade för smältdegelns likriktning och kulturella våld. Han började använda ordet bindestrecksmänniskan för att beskriva de nya amerikanerna: italian-american, jewish-american och så vidare.
Den här pluralistiska traditionen hade stort inflytande när svensk invandrarpolitik först formulerades på 1970-talet. Hemspråksundervisning var ett fantastiskt verktyg hämtat direkt ur pluralismens verktygslåda. Staten initierade också en mängd invandrarföreningar. Varje invandrargrupp skulle ha en egen separat förening – sin egna mosaikskärva. Så småningom har pluralismen helt lämnat svensk politik, men i Storbritannien har den fortfarande en stark position och i Kanada är den officiell politik.
Kallens gamla svar framstår mer och mer som en obekväm kostym. Även om pluralismen bejakar invandring, så påminner själva logiken om Sverigedemokraternas. Tryggheten ska återfinnas på varje mosaikbit där man lever nära sina kulturella rötter omgiven av kulturella gränsdragningar som staten erkänner och legitimerar. Kulturarvet, språket och religionen har naturligtvis oerhört viktiga roller för att upprätthålla gränserna runt den egna mosaikbiten. Identitet måste ju byggas på fast och äkta grund. Den framkallar en längtan efter äkthet och renhet.
Man glömmer lätt att denna längtan efter det äkta ofta förstärks av att migrera. Den speglar inte bara en naturlig saknad och kanske längtan tillbaka, utan kan också utvecklas som ett nationellt skydd mot kulturell utplåning. Bland invandrade grupper kan man finna samma rädsla för uppblandning och förlust av rötter som den Sverigedemokraterna torgför. Men hos små och inte sällan hårt trängda migrantgemenskaper är den naturligtvis enklare att förstå.
Samtidigt som Horace Kallen skrev strövade en annan sociolog omkring på Manhattan: Randolph Bourne. Han mötte bindestrecksmänniskorna; de som levde med en fot i Amerika och en i Europa. Han kunde gått i Botkyrka, Malmö eller Karlstad i dag. Då läste man dagstidningar på hemspråket, nu tittar man på teve via satellitdisken på balkongräcket.
Men Bourne såg också hur mosaiken stängde in människorna och låste fast dem i deras historia – vid deras rötter. Han såg människor som ville byta mosaikbit och leva på en annan, han såg de som föredrog att vandra i kulturgemenskapernas skarvar, i själva fogmassan. Han kände en annan längtan än den efter renhet nämligen att få vandra fritt över hela mosaiken utan något bestämt hemma och i ett begär att slippa alla krav på tillhörighet, autenticitet och liknande kulturella begränsningar. Han noterade också att människor kunde ha fler identiteter än bara en, och att den kanske inte alls är kopplad till till etnicitet, ras eller nationell kultur – som egentligen bara är andra ord för historia.
Bournes texter är inte särskilt glasklara. Han mer anade än såg. Men ur hans iakttagelser har det ändå växt ett annat svar på vad mångkultur kan vara. Han kallade svaret det kosmopolitiska. Statens uppgift blev inte i första hand att bevara kulturella gemenskaper, men att hålla passagerna mellan dem öppna. Ingen ska vara inlåst. Rutter är viktigare än rötter. Samtidigt som man måste respektera att för en del människor blir tryggheten på den egna mosaikbiten livsavgörande.
Deras diskussioner handlade om politik, om hur ett samhälle präglat av invandring bör ordnas. Men jag tror att de också kan ha betydelse när man diskuterar kulturarv och traditionell folklig kultur i ett invandrarsamhälle.
De invandringsfientliga ville hålla bort allt främmande. De assimileringspolitiska som talade smältdegel ville skapa en helt ny kulturgemenskap som var präglad av likhet. Skillnader skulle helt enkelt utplånas.
Den kulturella pluralismen ville bevara de nyanlända kulturerna, genom att bland annat vårda och bevara deras folkliga kulturarv. De ville inkludera men ändå separera för att behålla ursprunglighet och äkthet. Det bästa är alltid det rena.
Kosmopolitiken är svårare att beskriva. Där betraktas rötter, gränser och krav på kulturell äkthet eller autenticitet med misstänksamhet. Rörelsen är alltid viktigast. En brittisk kultursociolog, Les Back, har föreslagit jazzmusik, improvisationen, som metafor. Kunskap om rötter, traditioner, arv och historia är nödvändigt, men det blir ingen ny kultur om de inte jazzas till. Det är ingen tillfällighet att de som bejakat det här kosmopolitiska tolkningen alltid intresserat sig för vad som händer i skarvarna mellan de föreställda mosaikbitarna. Just de platser och tillfällen där kravet på äkthet förkastas eller omförhandlas. Där spänningen mellan rötter och rutter inte blir en konflikt men upphov till kreativa processer.
Det som utmärker ett kosmopolitiskt kulturprojekt är nog frånvaron av enkla svar. Det som finns är bara en resa kantad av frågor och konflikter som alltid är ömsesidiga, och ofta bara kan få instabila lösningar genom framförhandlade kompromisser. Här talar vi om den svenska majoriteten, den normerande svenskheten, som nu genom att invandring förvandlat Sverige till ett land där en mängd olika världsbilder och erfarenheter måste samsas, tvingas till omprövningar av många tidigare naturliggjorda begrepp. Men samma konflikter och processer finns ju också i de språkliga, kulturella, nationella, religiösa gemenskaper som tagit plats i Sverige som så kallade invandrargrupper. De utsätts för samma frågor, samma självgranskning, samma kompromisser och samma konflikter. I slutändan är alla individer sammantvinnade, trots gamla och nya gränser, av ett gemensamt globalt öde; alla med rötter och på väg längs egna eller kollektiva rutter.
Jag har läst det lilla häftet ”Svensk hemslöjd eller hemslöjd i Sverige?” som gavs ut 2004 av Nämnden för hemslöjdsfrågor. Häftets titel, som också är textens sista mening, är den första frågan. Men efter att man valt svaret ”Hemslöjd i Sverige”, som bör vara det givna svaret för alla som vill bejaka invandring och någon form av mångkultur, följer bara nya frågor. Ett viktigt vägval är just det som formulerades i USA för hundra år sedan: Den trygga mosaiken eller den besvärliga jazzen?
Ni föddes inbäddade i ett stort politiskt projekt. Och då tänker jag inte på enskilda slöjdare. Utan på de institutionella ramar, organisationer, estetiska preferenser, smakordningar och ideologier som omgav slöjdarna – eller spelmännen och folkdansare.
Min fråga till er är hur ni formulerar det samhällsprojekt ni vill tillhöra 2010. Jag tror nämligen inte ni kan komma undan ett sådant val. Ni kommer pressas till det av den nya nationalismen. Ni kan inte stå utanför det här kulturkriget, eftersom ni befinner er på ett av de viktigaste slagfälten.
Per Wirtén