Ett av de ställningstaganden som RFSL  oftast får försvara och förklara är det om förändringen av smittskyddslagen: att vi vill att informationsplikten för hiv-positiva ska försvinna. Vi anser att detta absoluta krav på den som vet om att den är hiv-positiv att upplysa sina sexpartners om detta är kontraproduktivt för hiv-preventionen. Dessutom bidrar det till stigmatiseringen av hiv-positiva. Lagen tar bort fokus från det som är hiv-preventionens mest centrala budskap: alla människor måste ta ansvar för att praktisera säkrare sex. Du ansvarar själv för din egen sexuella hälsa, ingen annan kan göra det åt dig.

Vi är inte ensamma om att driva den här linjen. Bland andra RFSU och Hiv-Sverige, men också till exempel FN:s organ för frågor som rör hiv/aids, Unaids, har samma uppfattning. Sedan maj i år har vi också tre partier, Mp, V och S, som vill göra en översyn av lagen. Men trots detta uppfattas vår linje som svårbegriplig, oansvarig, suspekt. Vi tror att det bland annat beror på den mediala logiken, den totala ovilligheten att nyanserat försöka skildra orsakerna till den ökande spridningen av hiv. I stället utmålas enstaka hiv-positiva som i det närmaste ensamma ansvariga för detta. Jakten på ”hiv-männen” är konstant och medierna lyckas effektivt tysta debatten.

Ett av de allra tydligaste exemplen på detta inträffade den 22 oktober 2008 då Expressen.se publicerade en artikel med rubriken ”Gör det lagligt att sprida hiv”. I artikeln citerades vad Jan Albert, professor i smittskydd vid Smittskyddsinstitutet, SMI, hade sagt till Dagens Medicin: ”Vi anser numera att spridning av hiv inte bör vara kriminaliserat”. Ragnar Norrby, SMI:s generaldirektör, motiverade det nya ställningstagandet med att lagen gör SMI:s arbete svårare – eftersom”det kan bli svårt att hitta den som ligger bakom en smitta eftersom många hiv-sjuka väljer att förbli anonyma”. Reaktionen på detta blev förstås den väntade. Senare samma dag publicerades en ny artikel: ”Läsarstorm på Expressen.se mot förslaget”. Expressen hade ordnat en nätomröstning med över 25 000 deltagande som svarat på frågan ”Ska det vara kriminellt att medvetet sprida hiv?” 96 procent av läsarna svarade inte helt överraskande ”ja”. Mer överraskande är väl kanske att så pass många som 4 procent svarade ”nej”. Några timmar dessförinnan hade Expressen.se också fått tag i dåvarande folkhälsoministern Maria Larsson (Kd), som ”tar /generaldirektören/ i örat” – och ”betonar vikten av att preventivt arbeta mot hiv”. Ministern lät också hälsa att det inte var aktuellt att ändra lagen så att ”det blir lagligt att medvetet smitta med hiv”.

Men vad var det egentligen SMI hade sagt och gjort från början? Jo, som svar på en begäran från polisen att göra efterforskningar på en virusstam i ett rättsfall mot en hiv-positiv man hade SMI nekat att utföra denna, eftersom ”SMI anser att kriminaliseringen av hiv-smittspridning försvårar ett effektivt preventionsarbete och därmed står i konflikt med Regeringens instruktion för Smittskyddsinstitutet”. Detta var också en ståndpunkt som myndigheten höll fast vid, även efter mediedrevet. Det ”fel” som myndigheten erkände sig skyldig till var att den hade nekat att hjälpa polisen – något ministern nu talat om för myndigheten att den inte hade rätt att göra, trots att de alltså anser att lagstiftningen och konsekvenserna av den står i strid mot grunduppdraget på området, att bedriva hiv-prevention. Den här mediecirkusen visar tydligt att diskussionen om hiv, smittskyddslagen och tillämpningen av brottsbalken i fall där hiv-smitta överförts är på en infantil nivå i Sverige. Generaldirektörens och professorns försök att lyfta upp problematiken med lagstiftningen viftas bort av den ansvariga ministern och lyfts inte heller upp för en seriös diskussion i medierna. Argument som professor Albert lägger fram i Dagens Medicin, som ”att spärra in någon ’hiv-man’ per år ger en falsk bild av att staten har koll på vilka som sprider hiv” fångas inte upp. Det gör inte heller hans konstaterande att hiv-överföringen ökar i Sverige och att vi borde försöka oss på nya vägar för att komma till rätta med detta.

I RFSL  har vi diskuterat informationsplikten ett stort antal gånger. Den huvudsakliga invändningen är så gott som alltid densamma: självklart borde jag ha rätt att veta om den jag vill ha en sexuell kontakt med är hiv-positiv. Den är begriplig, de flesta människor kan relatera till önskemålet att detta är information som det skulle vara önskvärt att ha. Problemet är att det är en önskan som inte är möjlig att uppfylla. Tron på informationsplikten handlar bland annat om att människor tror att alla hiv-positiva har kännedom om sin positiva status. Så är inte fallet. Det finns flera olika anledningar till det. Ibland, som till exempel var fallet med generaldirektören ovan, framförs uppfattningen att lagen i sig själv kanske bidrar till att människor inte går och testar sig fast de har anledning att misstänka att de kan vara hiv-positiva just för att de inte vill riskera att utsättas för tvingande åtgärder. Något oftare konstateras att många hiv-positiva inte har kännedom om sin positiva status inte minst för att de kanske alldeles nyligen fått viruset överfört. Det är också just då som man är som mest smittsam och det kan alltså hända att man för viruset vidare till flera personer innan man ens själv har märkt av att man är positiv.

Kort sagt: motståndet mot informationsplikten handlar inte om att uppmana hiv-positiva att inte ta sitt ansvar. Det handlar om att uppmana oss alla att ta vårt ansvar. Motståndet handlar inte heller om ett ointresse för hiv-prevention, tvärtom. Det enda som hjälper mot risken att få hiv-viruset överfört är att använda kondom, alltså borde det hiv-preventiva budskapet fokusera helt och hållet på det.Några gånger har vi hört människor göra jämförelser mellan informationsplikten och den så kallade zebralagen, det vill säga lagen om att bilister har stopplikt vid obevakade övergångsställen. När lagen infördes ökade olyckorna vid dessa övergångsställen. Förklaringen var att gångtrafikanterna hade börjat gå rakt ut i gatan utan att se sig för, eftersom lagen ju ensidigt la ansvaret på bilisterna. Parallellen är inte så dum. Enligt svensk lagstiftning har hiv-positiva stopplikt och alla andra bara går. År 2010 måste det vara möjligt att på ett seriöst sätt diskutera hiv-preventionen i Sverige. Varför fungerar den så pass dåligt som den gör, med en långsam men stadig ökning? Varför tycker just vi i Sverige att vi har behov av en av världens hårdaste lagar mot hiv-överföring, med störst antal dömda av alla länder per capita? Varför anser vi att vår situation här är så speciell att vi inte bryr oss om vad vare sig våra egna experter eller Unaids rekommenderar? Varför håller vi stenhårt fast vid tron att vår lag har en preventiv effekt? Och hur är det möjligt att själva debatten görs så kontroversiell?

Ulrika Westerlund & Christian Möllerop