”Håll käften ni som förnekar könsmaktsordningen”, skrev komikern Nour El-Refai på Newsmill i början av oktober efter att ha sett en debatt i SVT. I debatten, som handlade om flickors och pojkars villkor i skolan apropå filmen Tusen gånger starkare, sa före detta folkpartistiska riksdagsledamoten Camilla Lindberg att könsmaktsordningen är ett mossigt uttryck som dog på sjuttiotalet. För den som läser riksdagspartiernas texter om jämställdhet står det strax klart att de allra flesta håller med Nour El-Refai om att kön påverkar människors möjligheter och vardag. Många använder just begreppet könsmaktsordning. Så nyligen som i januari 2010 erkände Moderaterna denna ordning när de antog sitt nya jämställdhetspolitiska program. I och med det försvann i teorin den största politiska motsättningen om jämställdhet i Sverige. Nämligen frågan om ojämställdhet över huvud taget existerar.I teorin är riksdagspartierna alltså överens om att det krävs ansträngningar för att nå jämställdhet. Men att teori och praktik inte är samma sak är smärtsamt tydligt för dem som drömmer om ett samhälle där kön inte påverkar våra möjligheter eller vår vardag.

Fredrik Reinfeldt nöjde sig i regeringsförklaringen i oktober 2010 med att konstatera att: ”I Sverige har jämställdheten mellan kvinnor och män kommit längre än i många andra länder.” Därför att det tyvärr inte längre går att säga att Sverige är världens mest jämställda land. På rankningen Global Gender Gap hamnar Sverige på fjärde plats efter Island, Finland och Norge. Under förra mandatperioden hade Sverige för första gången en finans- minister som kallade sig feminist. Och en jämställdhetsminister som sa att hon inte var feminist. Vid en utvärdering av de fyra gångna åren med alliansens politik ser vi att det är män som har fått mer över i plånboken, för att tala det i valrörelsen populära plånboksspråket.

Eftersom myndigheter i Sverige noga har samlat in statistik uppdelat efter kön i många år går det snabbt att få överblick över sakernas tillstånd. Kvinnors och mäns liv skiljer sig åt. Till exempel jobbar män mer än kvinnor, har i genomsnitt högre lön, är oftare chefer och har kortare utbildning än kvinnor. Färre än en tiondel av männen som har ett jobb arbetar mindre än 35 timmar i veckan, bland kvinnor är det ungefär en tredjedel. För alliansregeringen har det viktigaste målet även i jämställdhetspolitiken varit att få fler människor i arbete. ”Om kvinnor ges bättre möjligheter att omfördela sin tid från hemarbete till marknadsarbete ökar deras möjligheter att få högre inkomster och att delta i arbetslivet på lika villkor”, skriver regeringen i sin strategi för att nå en jämställd arbetsmarknad. Två flugor i en smäll med andra ord, både jämställdhetspolitiskt och en metod för att öka arbetskraftsutbudet.

För de kvinnor som arbetar deltid frivilligt för att hinna med allt jobb hemma har regeringen lösningen Rut-avdrag. För de kvinnor som arbetar deltid ofrivilligt, alltså för att arbetsgivaren inte erbjuder heltidstjänster, har regeringen genomfört en annan lösning för att stimulera fler arbetade timmar: Avskaffad möjlighet att få a-kassa på deltid. Det kallas att stärka arbetslinjen. En feministisk finansminister som ger mer pengar till män och en jämställdhetsminister som faktiskt mest verkar ointresserad av jämställdhetsfrågorna, med undantag för våldet. Jämställdhetspolitiken har inte slutat vara paradoxal. Inte minst gäller det jämställdhet och arbetsliv. Jobbskatteavdraget är enligt regeringen en jämställdhetsåtgärd eftersom avdraget får en ”större relativ betydelse” för dem med lägre inkomster. Jobbskatteavdraget är även bra för jämställdheten då det skapar ”ökade ekonomiska drivkrafter att gå från deltidsarbete till heltidsarbete”. För att minska arbetslösheten har regeringen till exempel sänkt arbets- givaravgiften för att anställa unga.

Varför inga skattesubventioner till de arbetsgivare som anställer tidigare deltidsanställda på heltid? Jämställdhetsbonusen har som ambition att jämna ut hur föräldrar delar på föräldraförsäkringen och på så sätt minska skevheter mellan betalt och obetalt arbete. Men den har inte gett någon effekt. Nu är den i stället precis vad den heter, en bonus i form av några tusenlappar per år till en exklusiv skara. Det går inte att fortsätta att prata om lika möjligheter som mål i jämställdhetspolitiken när de lika möjligheterna bara gäller dem som har råd. Från årsskiftet flyttar Nyamko Sabuni och jämställdhetsfrågorna in på utbildningsdepartementet. Frågornas ständiga flyttande under de senaste årtiondena är en sorglig illustration av jämställdhetspolitikens status.

På utbildningsdepartementet får jämställdhetspolitiken en klassisk liberal inramning, jämställdhet som en kunskapsfråga, något som ska utbildas fram. Men det är inte kunskap som saknas. Vi behöver inte mera utbildning. I mer än 15 år har det genomförts tusentals ambitiösa projekt inom förskolan, ungdomsorganisationer, företag, idrott, högskolor och på privata företag. Utbildning på utbildning för olika målgrupper har genomförts och handbok på handbok formgivits i fina färger.Det är dags för ett projektstopp. Det behövs inte fler handböcker. De behöver användas. Kunskapen som finns i statistiken, i de statsfeministiska utredningarna och i erfarenheterna från projekt bör nu omsättas i praktiken. Med Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister riskerar frågan om att bekämpa mäns våld mot kvinnor att bli det enda området där regeringen visar engagemang för jämställdhetsfrågan. Med all kunskap som finns i Sverige om jämställdhet är det ett resursslöseri. Varför inte i stället använda det systematiska arbetet för att bekämpa våld och då visa hur erfarenheter från aktivister och forskning kan bli till ordinarie verksamhet? Som mottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm eller det rape kit som snart används på sjukhusen i hela landet.

Men även i arbetet mot våldet behövs förändringar och tempoökning. Nyamko Sabuni fortsätter att dela upp våldet beroende på var i världen gärningsmannen är född. Varför inte sluta upp med det? Och sluta dutta med projektstöd till allt förebyggande arbete som genomförs av tjej- och kvinnojourer och ideella organisationer runt om i landet. Kommer Nyamko Sabuni att börja kräva att kommunerna tar sitt ansvar för att ge stöd och skydd till våldsutsatta på deras villkor? För den som tänker på arbetslinjen finns här dessutom stor potential att göra om ideella arbeten till betalda.Gamla meriter håller inte länge till. Det är dags att börja behandla jämställdhetsfrågor professionellt. Det vill säga, använd de kunskaper som finns och agera. Är det ändå svårt? Tveka inte att be om hjälp. Den finns.

Johanna Palmström är chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.