Fredrik Reinfeldt ska under de närmaste fyra åren tala med ungdomarna. ”Jag ska lyssna in det unga Sverige för att ta reda på vad ungdomar verkligen intresserar sig för när det gäller politik.” Sammanhanget var Muf:s förbundsstämma där han höll ett bejublat tal. Men det senaste valresultatet ger vid handen att muffarna är ganska ensamma bland de unga om att gilla honom. Uppenbarligen förstår Fredrik inte ungdomarna. Och de förstår inte honom.
Jag tror svaret är enkelt. Det är de unga som har drabbats hårdast av osäkerhetssmällen. Anders Borgs största käpphäst när det gäller att minska arbetslösheten är att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Samt att den svenska arbetskraften vid internationella jämförelser är för välbetald. Det gäller att få utbuds- och efterfrågekurvan att mötas på rätt ställe. Vid vissa ekonomiska brytpunkter agerar människorna på ett visst sätt och går ut i arbetslivet, men med förändrade eller sänkta krav på vilket arbete man kan tänka sig att utföra. Kidsen är helt enkelt bortskämda och kan tvingas från dataskärmens bekväma sken ut i arbetslivet om incitamentsstrukturen är den rätta. Här tror jag det stora misstaget finns. Jag tror inte ungdomarna är bekväma eller lata utan med rätta fullkomligt livrädda inför den framtid som erbjuds dem på en alltmer otrygg arbetsmarknad. Nu har vi till stor del lämnat industrisamhället bakom oss. De senaste siffrorna från Industrins ekonomiska råd visar på att 70 000 industrijobb försvunnit i den senaste lågkonjunkturen. 60 000 av dem beräknas aldrig komma åter. Framtidens arbeten i vår del av världen kommer att vara lågbetalda servicejobb eller högkvalificerade tjänstejobb. Industriproduktion kommer att ske någon annanstans i världen medan forskning, innovationer och utveckling sker i det globala Nord. För att hamna på rätt sida krävs det att man gör rätt utbildningsval från mellanstadiet och framåt. I och med de förändrade Komvuxreglerna blir möjligheten till en andra chans mindre och mindre år för år. Valen kommer tidigare och blir mer livsavgörande. Och det vet ungdomarna.
Med Richard Sennetts ord har vi gått från arbetsplatser där skräck råder till ett samhälle präglat av oro. Oro är förknippat med vad som kan hända och uppstår när villkoren är oklara. Den är också en mer individuell upplevelse och är oftast någonting som bara finns i ditt eget huvud. Oron är grunden för de ökade psykiska ohälsotalen. Men vad är det som gör dagens ungdomar oroliga? Det är inga konstigheter utan de klassiska frågorna. Var ska jag bo? Vad ska jag bli? Hur kommer min framtid att se ut? Villkoren för studenter blir allt hårdare och möjligheten att få en hyresrätt i stort sett obefintlig. Om du är född i en studieovan miljö försämras möjligheterna än mer. Rädslan sprider sig och ryktet på skolgården säger att klassresorna är slutsålda.
Den fackliga rörelsen har än så länge haft svårt att navigera i det postindustriella samhället. Hur organiserar man autonoma individer som inte vill bli organiserade? Många av de nya tjänstejobben finns i branscher och på platser där den fackliga närvaron är låg. Den fackliga organisationsstrukturen har varit dålig på att nå ut med sitt budskap. Facket blir alltför ofta något abstrakt och man kan inte med den bästa viljan i världen förstå vilket förbund man ska bli medlem i. Fler och fler företag vill hellre att de som jobbar för dem är F-skattare. Med ett entreprenörsmantra klingande i bakhuvudet ses det som den mest rationella lösningen. De rödgröna och de samlade fackförbunden har ett jättejobb framför sig om de vill vända den nedåtgående medlemsutvecklingen. Man behöver gå tillbaka till ruta ett och återigen förklara varför man behövs. Eller snarare att man behövs mer än någonsin. Ett antal undersökningar den senaste tiden visar på att skolornas sätt att förbereda eleverna inför arbetslivet är under all kritik. Detta samtidigt som det görs ökade satsningar på entreprenörskap. Med färgglada foldrar och hurtfriska utrop ska ungdomarna inspireras. Mängden innehållslösa floskler är tretton på dussinet och direkt hämtade från självhjälpsindustrins Paulo Coelho-kloner. Hittills har ingen presenterat några som helst trovärdiga siffror på hur dessa satsningar kan minska ungdomsarbetslösheten. I stället för politik väljer man att sätta sitt hopp till en känsla.
I en internationell debatt talar man alltmer om prekära arbeten. Det nya är att osäkerheten har blivit permanent och institutionaliserad. De som arbetar inom zonen av osäkerhet blir fler och fler. Det kan handla om assistenter på korttidskontrakt, evighetslånga praktiker, tjänster som aldrig tillsätts, den ökade mängden anställda inom bemanningsföretag och så vidare. Fortbildning ligger helt och hållet på individens eget bord. Om du blir arbetslös är det för att du inte har följt ditt kompetensutvecklingsprogram tillräckligt hårt. Möjligheten att ta lån och planera för framtiden blir till ett privilegium för två tredjedelar av samhället medan resten får klara sig själva. Sinnebilden för denne person är den lätt stukade mannen Bernard i Johan Klings film Darling. I en möjlig uppföljare skulle Bernard få träffa en karriärcoach som skulle ge honom i en kurs i hur man formger sitt cv med hjälp av glada bilder från Clip art och i typsnittet Comic Sans.
Ökad osäkerhet, otrygg arbetsmarknad och minimala möjligheter att skapa sig en framtid på bostadsmarknaden utan gigantiska lån. Det är denna berättelse som kommer att möta Fredrik Reinfeldt när han reser landet runt och pratar med ungdomarna. Om nu resan går till andra platser än Lundsberg, Sigtuna och Gränna. Det är en berättelse om ett Sverige som faller isär för att kurvorna ska gå ihop. Borg och Reinfeldt tror på sin politik. Den kan möjligtvis vara sann i ett makroekonomiskt laboratorium utan kontakt med verkligheten. Möjligtvis kan den också vara bra för delar av befolkningen. Men den är ojämlikt fördelad. Det är en politik som missgynnar de svagaste på arbetsmarknaden. De som precis håller på att etablera sig.
Dessa problem började inte kvällen den 17 september 2006 när alliansregeringen kom till makten. Så enkelt är det inte. Skuldbördan bör fördelas över en hel räcka politiker över ett antal årtionden. Själva grejen med regeringsmakten är att man faktiskt kan göra något åt saken. Men här har vi sett alliansregeringens sämsta sida. När den förda politiken uppenbarligen blir fel väljer man att hävda motsatsen. Så har skett vad det gäller utförsäkringarna och den havererade tågtrafiken. Man låter en makroekonomisk princip gå före det uppenbart rationella. Fredrik Reinfeldt framstår alltmer som Hasse Alfredsons rollfigur fabrikör Höglund i Den enfaldige mördaren. Man kan nästan höra hur han väser: ”Månsson ska inte tro att jag bryr mig om den här skitsumman, det är inte det. Det är principen.”
Olav Fumarola Unsgaard