Liberala värden som frihet och sekularism ställs avsiktligt mot människors olika rättigheter. En retorik som resulterar i oförsonlig antiliberalism. Liberala partier samarbetar med främlingsfientliga. 

Våren 2010 var ovanligt kall i Amsterdam. Vintervindar drog över kanalerna, varje regnby slog ner som frost över Amstel och i de gentrifierade varvsområdena var soltimmarna ännu bleka. Jag frös.

Under några dagar träffade jag intellektuella och forskare på politikens vänstra sida i Nederländerna. Alla talade om den nya populismen: ett starkt och berättigat missnöje med en sluten samförståndskultur där politiska motsättningar doldes och löstes genom förhandlingar i slutna rum. En rad ”stora regeringskoalitioner” hade suddat ut striden mellan höger och vänster. Monika Sie, chef för en socialdemokratisk tankesmedja, beskrev landet som ”ett populistiskt laboratorium”. Hela det partipolitiska etablissemanget var ifrågasatt. Men för att förstå läget måste man addera att Nederländerna också utvecklat ett laboratorium för politisk rasism. Där prövas sedan tio år nya plattformar och vägar för den nationella högern. På vandring mellan olika samtal grubblade jag över varför mina nederländska kollegor raderat begreppet mångkultur från sin vokabulär, inte längre talade om strukturell rasism och undvek frågor om diskriminering. Var deras tystnad ett tecken på hur snabbt det offentliga samtalet kan begränsas?

I parlamentsvalen i juni fick Geert Wilders Frihetsparti 16 procent och blev landets tredje största parti. Senare på sommaren slöt de ett formellt samarbetsavtal som stödparti till en ny borgerlig regering. Bland kristdemokratiska parlamentariker och tidigare statsråd utlöste samarbetet uppror. Men i landets största parti, det högerliberala, verkade stämningen glad och obekymrad. Geert Wilders var nu tillbaka där han började: i liberala partikretsar.

De populistiska och rasistiska laboratorieverksamheterna gör nederländsk politik viktig. Geert Wilders kan verka vara holländsk byfåne med blond hårman och glansig solbränna. Som upphovsman till amatörfilmen ”Fitna”, där hatet mot islam fotokopierat 1930-talets antisemitism, faller han utanför offentlighetens normer. Men Wilders är en av Europas viktigaste politiska gestalter. Han talar med vinden i ryggen. Hans ord påverkar nu dagordningar i många länder, från USA till Sverige.

Geert Wilders framställer sig som försvarare av upplysningen, sekularismen och individens frigörelse – som en sann liberal. I ”Fitna” beskrivs islams närvaro i stadsrummen som ett omedelbart hot mot hbt-rättigheter och kvinnors mänskliga rättigheter. Statsapparaten, och delar av offentligheten, verkar ha accepterat Wilders åtskillnad mellan europeisk frihet och invandrad intolerans. De i Nederländerna som försvarar människors rätt till sin sexualitet förutsätts nu vara skeptiska till invandring och fientliga till islam. Man glider från en specifik kritik av religiöst kvinnohat till ett generellt fördömande av muslimer och islam.
Avsiktligt ställs människors olika rättigheter i skarpa motsatsförhållanden. För den nationella högern har det varit en framgångsväg i Nederländerna, Norge, Schweiz och Danmark.

I Sverige skrev Jimmie Åkesson i Aftonbladet (30/3 2010) att han förstod ”den starka oro som många homosexuella känner inför massinvandringen och det homohat som den tilltagande islamiseringen medför”. Före valet gjorde han kampanjbesök på bögklubb och efter valet klädde han ut sig i folkdräkt. Det är en rasism som söker sin väg, en europeisk laboratorieverksamhet. I en viktig artikel i Bang (2/2010) kallar Tiina Rosenberg politiken för en kidnappning, där emancipatoriska begrepp om frigörelse, sekularism och rättigheter införlivas med rasistiska och islamofobiska diskurser. Ett fenomen som även diskuterats av nederländskfödda Ian Buruma i hans senaste bok ”Taming the gods.”

I USA har Judith Butler uppmärksammat situationen i olika sammanhang, i antologin ”Is Critique Secular – Blasphemy, Injury and Free Speech” ställer hon frågorna: ”Vad innebär det när föreställningen om frihet har förvrängts så den kan stadfästa diskriminering, xenofobi, rasism och nationalism? […] Och vad händer när lesbiskas och homosexuellas friheter instrumentaliseras för att förfölja religiösa minoriteter eller garantera att nya invandrare kan stängas ute på religiös, etnisk eller rasmässig grund?”

I laboratoriet kombineras liberal retorik – sekularism och försvar av vissa noga utvalda rättigheter – med oförsonlig antiliberalism. Liberaler verkar lockade. I både Nederländerna och Danmark är det stora liberala partier som etablerat samarbete med de främlingsfientliga. I Sverige har bara två partier på allvar försökt kapitalisera på frågan om ansiktstäckande slöja: Sverigedemokraterna och Folkpartiet. När DO:s beslut 
om niqabärendet offentliggjordes 
(30/11 2010) var integrationsminister Erik Ullenhags (fp) första kommentar att det behövs ny förbjudande lagstiftning. Han ignorerade do:s slutsats att välmotiverade förbud i specifika skolsituationer redan är möjliga, men generella förbud olagliga, och valde i stället symbolpolitisk retorik – Wilders väg.

Den breda bro in i det politiska etablissemanget som nationella extremister drömt om byggs nu av borgerliga politiker, ibland i liberalismens namn med hjälp av liberala rättighetsargument. De verkar ha trampat rakt in i den listiga fälla som gillrats i Amsterdam och Köpenhamn. Samtidigt har andra liberaler, i första hand intellektuella, valt en helt annan hållning, i Sverige har både Expressens, Sydsvenskans och Dagens Nyheters ledarredaktioner uppmärksammat och tagit tydligt ställning mot de locktoner som kommer från islamofober och rasister. Liberaler i Europa verkar nu 
gå två olika vägar.

Geert Wilders, Pia Kjærsgaard och andra har under hela 00-talet envist attackerat det knippe av idéer och föreställningar som ryms i föreställningar om det mångkulturella. Det har varit själva begreppet de velat radera ur debatten. Genom att använda det sätts ju idéer i rörelse: nationalismen ifrågasätts, invandringen bejakas och rummet för det politiskt möjliga vidgas. Mångkultur har varit ett frigörande ord som skapat oro i alla läger, även inom stora delar av vänstern. Under 2010 
fick kritiken av det mångkulturella sitt 
stora genombrott.

När Angela Merkel i ett linjetal den 16 oktober 2010 förklarade att det mångkulturella varit ett misslyckat experiment, som nu bör avslutas, blev hon språkrör för en politiskt vindkantring som svept fram genom nästan hela Europa. Hennes uppfattning verkar nu fast förankrad i den politiska mitten. Finns det någon europeisk statsminister som längre använder det tidigare så populära ordet? Begreppet mångkultur har städats ut ur samhällsdebatten med samma eftertryck som feminismen.

Den här kritiken formuleras inte sällan med liberala argument och värderingar. I Sverige av bland andra Dilsa Demirbag-Sten, till exempel i boken ”Till frihetens försvar” som hon har skrivit tillsammans med filosofen Per Bauhn.

Uppgörelsen med begreppet är aningen oklar. Merkel, Demirbag-Sten och andra är för fortsatt invandring och möjligen även mångkulturella samhällen, men vänder sig mot något de kallar mångkulturalism, ibland ”normativ mångkulturalism”. Att sluta använda ordet mångkultur som positiv politisk norm tror jag är ett ödesdigert misstag, grundat i omedvetenhet om den stora betydelse enskilda ord kan ha i samhällsdebatten. Man kan ha många invändningar mot själva uttrycket mångkultur. Men det har kommit att signalera en acceptans och vilja att leva i öppna samhällen präglade av invandring. Det har varit en politisk landvinning.

I en upphetsad europeisk debatt låter det nu som att intellektuella liberaler – som Dilsa Demirbag-Sten – säger samma sak som Geert Wilders. Trots att de menar helt olika saker använder de samma vokabulär. Vem vinner på den förvirringen?

Hade det inte varit bättre med en diskussion om hur det mångkulturella bäst uppfattas, definieras och omsätts i praktisk politik? När Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten i inledningen till sin bok skissar grundläggande principer gör de en viktig kosmopolitisk tolkning av det mångkulturella och kritiserar träffsäkert identitetspolitiska inlåsningseffekter. Men när de så småningom preciserar sina politiska slutsatser framträder de däremot som inte särskilt liberala.

De argumenterar för förbud mot vanlig slöja på grundskola och nästan hela gymnasiet efter fransk modell, vill förbjuda omskärelse av omyndiga pojkar, varnar för att släppa fram representanter i offentligheten som talespersoner för praktiserande muslimer och avvisar kompromisser med religiösa kläder eller symboler på arbetsplatser – kvinnliga poliser med hijab är ett hot mot europeisk demokrati – vilket i praktiken innebär ett slags yrkesförbud i vissa offentliga jobb för djupt religiösa, motiverat med att deras lojalitet mot staten är osäker. De förespråkar fransk assimileringspolitik, av centralstyrd legalistisk modell, med islams nya närvaro i offentligheten som utlösande faktor.

När jag läste ”Till frihetens försvar”, under vinterns första kalla kvällar, återkom rösterna från Amsterdam. Boken kastade ljus över Wilders framgångsrika laboratorieverksamhet. Hur gick Bauhns och Demirbag-Stens förvandlingsnummer till: från utgångspunkter jag delar, till slutsatser jag ogillar? Kunde det kasta ljus över gåtan varför liberala partier lockas till samarbete med Wilders och Kjærsgaard?
Jag jämställer absolut inte Demirbag-Sten och Bauhn med främlingsfientliga och icke-demokratiska demagoger. Det är omöjligt att göra. De är självklara motståndare till alla sådana rörelser. Men jag ser politiska förändringar i Europa som skrämmer mig och vill begripa vad som händer. Jag tror deras bok kan fungera som verktyg för att bättre kunna förstå.

I ”Till frihetens försvar” framkallas ett civilisationsdrama för 2010-talet. Författarnas berättelse påminner om Samuel P Huntingtons ”civilisationernas krig”, populär på 00-talet, men är mer sofistikerad. De ställer nämligen inte olika världskulturer mot varandra i eviga konflikter, utan drar konfliktlinjen mellan individer och de som ännu befinner sig frusna i kollektiva kulturbestämda gemenskaper. Och det är bara den förstnämnda gestalten som är fri – som lever i harmoni med den idé om frihet författarna anser finns före både politik och samhällsdebatt. Man kan också säga: den liberala människan mot alla andra.

Den fiende som träder fram i berättelsen är ”de religiösa”: dramats individfientliga kulturgemenskaper, de som behöver lösas upp eller åtminstone osynliggöras i offentligheten om friheten ska räddas. Staten bör ”begränsa religionsutövning när den blir stötande för sekulära medborgares känslighet”, skriver Bauhn och Demirbag-Sten. Den självklara principen att staten ska vara sekulär vidgas till hela samhällslivet: en sekularism som på franska kallas laïcité och som med Ian Burumas ord ”är en ideologi som behöver en stark stat för att upprätthållas”. Deras rädsla för religiösa gemenskaper påminner om andra liberalers rädsla för arbetarkollektiv organiserade i fackföreningar. Båda betraktas som hot mot individens frihet.

Efterhand stiger bokens alarmism. Paniken verkar nära i Europas storstäder. Kontinenten lever under tilltagande hot sedan Rushdieaffären. Yttrandefriheten är belägrad och rädda publicister tystnar. Integrationen av muslimer är ett politiskt haveri. 
I Storbritannien har eftergiftspolitik mot frihetens fiender utmynnat i en repris från München 1938 – nu som en ”multikulturell appeasement”. I Sverige ligger religiös särlagstiftning ”på lut”.

Det rör sig i gräset. Författarna spanar intensivt. Men fienden verkar svår att upptäcka. Finns den? Ryktet om särlagstiftning beläggs med spridda citat från marginella röster och en uppsaliensisk doktorsavhandling.

Kan man inte tänka en helt annan berättelse om Europa? När brittiska muslimer 1989 brände ”Satansverserna” var vreden stark och utbredd. Konflikten mellan konservativa muslimer och lagar för tryckfrihet var tillspetsad och utspelades mitt i Europa. Men när Jyllands-Posten publicerade sina Muhammedkarikatyrer 16 år senare var de militanta protesterna i kontinentens städer få och isolerade. I Paris publicerades de bara några månader efter förortsupproret 2005, alla höll andan, men ingen kastade några brandbomber. De våldsamma reaktionerna kom i stället på andra kontinenter. Det överväldigande intrycket var att majoriteten av eu:s muslimska invånare anslöt sig till allmän konsensus: publiceringen var kränkande, men sådant får man leva med i en demokrati. Kontrasten mot Rushdieaffären var påfallande.

Julhelgen 2010 avslöjades en grupp islamistiska terrorister på väg att iscensätta ett blodbad på Jyllands-Postens redaktion. De danska karikatyrtecknarna lever fortfarande under dödligt hot, i likhet med Lars Vilks. Men Europas muslimer visar obefintlig entusiasm för sådant politiskt våld. Revolutionärerna saknar förankring bland dem de vill befria. Den politiska integrationen kanske fungerar bättre än vi tror?

Men att integrationen misslyckats har utvecklats till ett politiskt mantra som inte kan ifrågasättas. Problem med arbetslöshet, fattigdom och utestängande gränsdragningar mellan stadsdelar förvandlas från att handla om diskriminering, bostadspolitik och maktstrukturer till enbart integrationsfrågor. När Malmö plågades av en man som sköt mot människor han uppfattade som invandrade sorterade regeringen det under integration i stället för kriminalitet. Existensen av små nätverk av revolutionära islamister förklaras med integrationspolitiska misslyckanden.

Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten beskriver i en fotnot diskriminering som ett ”mindre problem”, men gör det utan egentlig empiri. Det är ju en förklaring som inte passar in i deras stora civilisationsdrama, präglat av en liberalism där samhället utgörs av självskapade autonoma individer och strukturella förklaringsmodeller av orättvisor misstänkliggörs som ”totalitära diktaturers juridik”. ”Att drunkna är inte detsamma som att bli dränkt”, konstaterar de kyligt. En hastig blick på till exempel de diskrimineringstester som gjorts vid Stockholms universitet av bland andra nationalekonomen Lena Nekby kunde kanske ha behövts.

Vad har man kvar om man gör sig av med först mångkulturbegreppet som samhällelig kommunikativ ramberättelse och sedan diskriminering som viktig förklaring till orättvisor?

”Till frihetens försvar” frammanar ett slags beredskapsstämning. Toleransen mot dem som anses intoleranta är låg. De som inte följer vissa utpekade samhällsnormer, som till exempel hur man förväntas hälsa och visa varandra respekt, riskerar förlora tillgång till välfärdens skyddsnät: ett slags modern bannlysning.

Jag saknar tilltron till förnuftiga kompromisser och offentlig diskussion för att lösa rättighetskonflikter, och den helt annorlunda liberala hållning, grundad i brittisk och amerikansk pragmatism, som till exempel Ian Buruma pläderat för: ”Utmaningen som muslimerna i Europa utgör är varken kulturell, civilisatorisk eller ens religiös. Den är social och politisk. Utmaningen är hur man tillmötesgår gemenskaper, det må vara muslimer, judar, kristna, sikher eller andra grupper av troende, som vill hävda sina egna normer och övertygelser i offentligheten.”

Författarna buntar samman ett komplex av islamister, konservativa muslimer och multikulturalismens eftergiftspolitiker (som nästan alltid stavas vänster) vilka anses hota friheten. Finns det inte återigen en annan berättelse, en om andra och sannolikt större hot mot frihet, undrar jag. Den som utgår från valresultat i Nederländerna, Danmark, Ungern, Frankrike, Italien och andra länder? Roland Zuiderveld, journalist med liberala värderingar, drar i sin bok Fallet Wilders slutsatsen att även rasismen, och Geert Wilders framgångar, orsakas av multikulturalismens politik. Cirkeln är sluten.

Med ett diskret knäpp i språkets klockmekanik kan deras berättelse om världen skifta från liberala frihetsvärden till antiliberal lagstiftning. Hård kritik mot demokratins fiender kan förvandlas till inskränkningar av rättigheter. Karl Poppers klassiska ord om ”intolerans mot de intoleranta” kan med en lätt glidning övergå till franska revolutionens ”ingen frihet för frihetens fiender”. Vart har då den tolerans som skulle försvaras tagit vägen? Vissa rättigheter leder till att andra inskränks. Så slår fällan igen. Kvar står Judith Butlers frågor om hur föreställningar om frihet kan förvrängas till stöd för diskriminering och utestängning. Demirbag-Sten och Bauhn tar aldrig det avgörande steget, det måste återigen understrykas, men deras bok ger en intellektuell och filosofisk förklaring till hur man kan göra det och fortfarande betrakta sig som liberal.

Hösten 1929 tillbringade Herbert och Gerd Tingsten i Rom där de hyrde en stor lägenhet. Herbert försökte förstå fascismens förtrollningskraft och skrev boken Från parlamentarism till diktatur. Han var fortfarande fattig statsvetare med ambitioner, ännu socialdemokrat men så småningom liberal demonregissör och chefredaktör på Dagens Nyheter.

I hyran ingick den sextioåriga betjänten Luigi, ”en människa som helt identifierade sig med härskaren”, skrev Tingsten senare i sina memoarer. Han fann ”denna gammaldags sociala sammansmältning till de härskandes och rikas förmån motbjudande”. Lägenheten var spektakulär. I brev bad han vännen Vilhelm Scharpf komma på besök: ”Du får äta, sova och supa gratis, ditt sovrum kommer prydas av påveporträtt, hjälmar och av ålder svartnade speglar.” Miljön var perfekt för att studera fascismen. På dagarna läste han tidningslägg och parlamentsprotokoll. På kvällarna drack de rödvin och strega.

”Från parlamentarism till diktatur” är en nästan bortglömd bok. Men läsvärd. Till och med lysande. Tingsten beskrev fascismens framväxt och maktövertagande 1922, i spåren av en vänsterrevolutionär rörelse som brutit samman och lämnat scenen. Han karakteriserade fascismen som en rörelse präglad av ett antisocialistiskt och skärpt borgerligt klassmedvetande i naturligt samarbete med konservativa.

Men det som fångar mig är Tingstens granskning av hur italienska liberaler lockades till samarbete med Mussolini. 1922 var alla socialister och även de flesta kristdemokrater i opposition till fascismen, men ledande liberala politiker fungerade som fascismens ”flankbetäckning” och ingick i Mussolinis regeringskoalition. Jag läste Tingstens lilla bok veckorna efter Geert Wilders valframgångar i Nederländerna. När den borgerliga regeringen presenterade sitt samarbetsavtal med honom påmindes jag om den. Det var omskakande. Tingsten beskrev en manual för smidigt antidemokratiskt maktövertagande.

Italienska liberaler valde samarbete – eller medlöperi, som Tingsten skrev – eftersom de trodde de kunde tämja extremisterna genom att slussa in dem i parlamentariskt samarbete. Men också för att de betraktade fascismen som möjligt försvar för liberala frihetsvärden – som de ansåg hotades av socialismen. Skräcken för de röda blev argument att inleda vandringen bort från rättigheter de egentligen ville skydda.

Herbert Tingstens dom var hård. Det var liberaler som bidrog ”mer än några andra, att underlätta fascismens slutliga fullständiga seger”. Först efter diktaturens införande 1925 lämnade de sista liberala ledarna samarbetet. ”Deras försiktiga beräknande politik hade i själva verket banat väg för omvälvningen; sedan de gjort sin tjänst fingo de gå.” De hade lurats in i 1920-talets listigt gillrade fälla. Långt senare, i boken Gud och fosterland från 1969, konstaterade han att italienarna inte var ensamma. I flera länder överdrev borgerliga politiker under 1920- och 30-talen det egentligen obefintliga hotet från kommunistiska revolutionärer och öppnade på så vis dörren för nationalistiska antidemokrater.

Arbetet med ”Från parlamentarism till diktatur” blev en vändpunkt för Tingsten. Hans politiska allvar växte för varje vecka i Rom. I januari åkte de hem. I bagaget låg en fet räkning för mat, vin och sprit. Betjänter är inte gratis. I Stockholm tvingades de ta nytt banklån för att reda ut sina italienska skulder. Efter andra världskriget var många europeiska socialister lika naiva inför olika kommunistiska maktövertaganden i östra Europa. Några samarbetade ända tills de dumpades, fängslades eller sköts. Men sedan genomsyrades socialdemokrater av kompromisslös antikommunism.

Redan 2001 enades kontinentens socialdemokratiska partier att aldrig 
ingå i regeringskoalitioner eller valsamarbeten med främlingsfientliga partier. Ett beslut som inskärptes oktober 2010. När det slovenska socialdemokratiska partiet gick till ett regeringssamarbete med extremnationalistiska SNS uteslöts det, hösten 2006, tillfälligt från Europeiska Socialdemokratiska Partiet. Men bland borgerliga partier – liberaler och kristdemokrater – är läget värre. Där står fortfarande dörren öppen för samarbeten. Islam, invandring och mångkulturalism ses som större hot mot människors frihet än den nationella högern. Det är Europas stora borgerliga partier som nu har avgörandet i sina händer.

Ett ”maktövertagande” på 2010-talet kommer säkert inte innebära slutet för den parlamentariska demokratin. Men förmodligen innebära nya slags inskränkningar av friheten och en omförhandlad samhällsordning där medborgarskap och olika slags uppehållstillstånd graderar rättigheter. Likheten med mellankrigsåren är att de allvarliga hoten inte kommer från utanförskapets extremister, utan från de som kan tala till etablissemangens välvilliga öron. Förändringarna har redan påbörjats. En form har fått beteckningen putinism. Men de kommer säkert att få fler och annorlunda, kanske med nederländsk klang.

I lägenheten i Rom skrev Herbert Tingsten om hur Mussolini nästan omärkligt erövrade makten i både stat och samhälle:

”En våldsam omvälvning blev icke behövlig. Den gamla liberala parlamentarisk-demokratiska staten hade successivt försvagats; i det avgörande ögonblicket bröts den sönder som ett bräckligt skal, och i dess ställe framträdde den fascistiska diktaturstaten. Revolutionen hade fullbordats under traditionens skydd.”

Per Wirtén