Som en trovärdig utmanare till Alliansen behöver den gröna mittenvänstern en idédebatt. En som framhåller ekosystemets bärkraft och lägger större tyngd på internationella perspektiv.

För att bryta alliansregeringens övertag krävs analysarbete och utformning av en ny strategi. Inte bara Socialdemokraterna utan även V och MP bör ta ansvar för att förklara den gemensamma valförlusten. I Miljöpartiet är vi glada över partiets framgång, men åtskilliga opinionsmätningar visar på partiets klara potential att nå längre. I Danmark har socialdemokratin länge pendlat mellan 20 och 25 procent av rösterna, men det kompenseras av att det rödgröna SF vuxit till en liknande andel av väljarkåren. De gröna i Tyskland har en motsvarande position. I Norge finns en rödgrön majoritet sedan två val tillbaka. Erfarenheter från dessa länder bör tas till vara vid utformningen av en strategi för Sverige. Hittills har det varit för stort fokus på att bli bäst på att företräda olika minoriteter och motarbeta den diskriminering dessa blir utsatta för. Det är klokare att koncentrera sig på att utforma en politik som en bred majoritet kan förväntas uppskatta.

Under valrörelsen hade vi rödgröna inte tillräckligt med fokus på de frågor där vi är starka och alliansen är svag. När klimatet började dala på mediernas dagordning följde vi med i stället för att genom nyheter, utspel och annat hålla liv i klimatdebatten. Hur många väljare visste att 100 miljarder mer till järnvägar under 10 år var den största skillnaden mellan rödgrön budget och alliansbudget? Vi var för få som innan valet varnade för det kaos i tågtrafiken som skulle bli en oundviklig konsekvens av högerregeringens neddragna järnvägsanslag. Jobbpolitiken, socialdemokratins paradgren, blev inte tillräckligt konkret för att attrahera dem som sätter den frågan främst. Det räcker inte med arbetsmarknadspolitik och att säga ”gröna jobb”.

Det saknades en samlad positiv vision för det rödgröna samhället. Allt för mycket kraft lades på att kritisera regeringen i stället för att ”berätta den rödgröna berättelsen”. Vi upplevdes som gnälliga och mer bundna av tidigare politik än ett nytänkande framtidskoncept. Den ideologiska kraft som präglade Mona Sahlins engagerade Almedalstal hade behövs under hela valrörelsen. Det rödgröna samarbetet var toppstyrt vilket gjorde valarbetet tungrott och minskade entusiasmen, framför allt lokalt och regionalt. Det rödgröna mediearbetet koncentrerades i hög grad på partiledare och språkrör samtidigt som alliansregeringen fördelade uppmärksamheten på de ministrar man uppfattade som positiva ur väljarsynpunkt.

Medlemmarna i såväl S, V som MP bör ställa sig följande frågor: Är vårt mål att bilda regering och genomföra vår politik? Det finns sannolikt ingen tvekan om svaret inom socialdemokratin. Men framför allt Vänsterpartiet och även Miljöpartiet behöver bestämma sig om partiet är ett redskap för faktisk förändring eller en klubb för inbördes beundran.

Har vi chans att få egen majoritet 2014? Frågan är överflödig i MP och V. Men socialdemokrater måste sluta att drömma sig tillbaka och inse att detta är en omöjlig uppgift under överskådlig framtid.

Vad har respektive parti för långsiktig vision? Att tillfälligt göra upp i enskilda frågor är inte detsamma som att kunna skapa en ekologiskt hållbar och solidarisk värld. Hur mycket Miljöpartiet än profilerar sig som ett mittenparti visar mängder av undersökningar att miljöfrågorna är det enda varumärke som är inarbetat bland väljarna. Människor förväntar sig med rätta att en röst på Miljöpartiet är en röst för att klimat och miljö ska flyttas upp på den politiska dagordningen.

Min slutsats av dessa frågeställningar är att en grön mittenvänstersamverkan i någon form behöver finnas för att Sverige ska kunna byta regering. Alla utvärderingar av den förda miljöpolitiken visar på regeringens klena intresse för att åtgärda problem på riktigt. Vargjakten, nedmonteringen av kollektivtrafiken och ointresset för att ge stabila villkor för biogas, vindkraft samt annat förnybart talar sitt tydliga språk.

Regeringen sätter amorteringar på statsskulden och skattesänkningar före åtgärder för att värna ekosystemens bärkraft. Även om Moderaterna i retoriken försöker beskriva sig som arbetarparti så skorrar det falskt när herrarna Reinfeldt och Borg tar ord som solidaritet, jämställdhet och trygghetssystem i sin mun. I takt med att fler blir utförsäkrade och de ekonomiska klyftorna ökar växer också tomrummet i mitten. De som räknar sig som socialliberala känner sig obekväma med att allt fler barn växer upp i fattigdom eller när gemensam infrastruktur ersätts med giriga marknadsalternativ. När elräkningen kommer, tåget är försenat och barngrupperna blir överfyllda hjälper inte ens Schlingmanns ordböcker. Många i Sverige slogs av utrikesminister Bildts brist på empati med de egyptier som modigt insisterade på demokratisering. När vi andra ville stödja människorna på Tahrirtorget vägrade Bildt att ansluta sig till kraven på Mubaraks avgång.

Ett regeringsskifte i samband med valet 2014 förutsätter att det finns en trovärdig och attraktiv utmanare. Partier som vill spela den rollen måste givetvis lösa sina egna problem och bestämma sig för vad partiet är till för och vad partiet har att tillföra. Parallellt med detta behövs en offentlig idédebatt där internationella och långsiktiga perspektiv får större tyngd i den politiska debatten jämfört med den begränsade agenda regeringen Reinfeldt håller sig till. I dag är det alldeles för lite diskussion om att Sveriges klimatpolitik leder åt helt fel håll både vad det gäller Sverige och de globala klimatöverenskommelserna. Regeringen kommer också alldeles för lätt undan med att den inte har någon näringspolitik över huvud taget.

Även om stämningen bland oss som jobbade för en rödgrön valseger 2010 inte är den bästa just nu, finns det bland oss en grund för att skapa en berättelse om framtiden. Vi ska stå för en politik som såväl anställda, som näringsliv och offentlig sektor mår bra av, och bli ett grönt mitten-vänsteralternativ till den återvändsgränd av skattesänkningar och avregleringar som Reinfeldt och Borg har kokat ihop. Följderna i form av ännu värre tågkaos, ökad arbetslöshet och växande klyftor kommer att öppna ett fönster för en ny politik baserad på solidaritet i kombination med åtgärder baserade på naturvetenskapliga fakta om den värld vi alla är beroende av för vår överlevnad. Den framtida politiken bör präglas av ansvar för medmänniskor i stället för den hjärtlöshet och brist på empati högerministrarna demonstrerar.
Ålderssammansättningen hos väljarna bådar gott för framtiden. Nu behövs fler mötesplatser, virtuellt och fysiskt, där diskussionen om framtiden kan föras. I samband med möten på caféer, i Facebookgrupper, via debattsidor i tidningar och tidskrifter kan det nya växa underifrån. Vi måste öppna upp våra partier och bekämpa den misstänksamhet gentemot främlingar som fläckvis finns i dem.

Vad händer i Malmö och Göteborg, i Fagersta, på Gotland och i andra rödgröna kommuner? Där finns förutsättningar för att försöka tillgodose medborgarna med bättre kollektivtrafik, mera grönt som växer, positivt företagsklimat, renare luft, god omsorg, nya cykelleder, fler biogaspumpar och annat som invånarna vill ha. Inom ramen för en grön mittenvänster kan man ta hand om de stora utmaningarna i stället för att sopa dem under mattan. Vi kan bli bärare av framtiden.

Medlemmarna i såväl S, V som MP bör ställa sig följande fråga: Är vårt mål att bilda regering och genomföra vår politik? Det finns sannolikt ingen tvekan om svaret inom socialdemokratin. Men framför allt Vänsterpartiet och även Miljöpartiet behöver bestämma sig om partiet är ett redskap för faktisk förändring eller en klubb för inbördes beundran.

Karin Svensson Smith är f.d. riksdagsledamot för Miljöpartiet.