Det är lätt att driva med Björklund, men denna okunniga skolminister har satt sin prägel på skoldebatten som ingen annan. Vänstern bör ta sina skolpolitiska strider rätt – försvara betyg och läxor och i stället kritisera friskolereformen och det fria skolvalet.
Med det fria skolvalet och friskoleexplosionen har vi i storstadsområden fått en helt ny situation. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Det enda som är gemensamt för alla dessa skolor, kommunala eller privata, är finansieringen. För den står vi skattebetalare.
Forskningen, och nu senast Pisa 2009, visar med bedövande tydlighet att kombinationen av fritt skolval och friskolereform har lett till växande segregation på skolområdet. I friskolor och populära innerstadsskolor koncentreras elever med högutbildade och ekonomiskt starka föräldrar. Skillnaden mellan låg- och högpresterande elever och skolor växer. Betydelsen av socioekonomisk bakgrund blir allt viktigare för skolframgång. Den skola för alla, som liberaler och arbetarrörelsen sedan slutet på 1800-talet kämpade för att inrätta, håller nu på att raseras. I ny form håller det parallellskolesystem, med folkskola för fattiga barn och läroverk för de bildade klasserna, som avskaffats 1962 på att återinföras.
I spetsen för denna återgång till ett förlegat och otidsenligt skolsystem står den folkpartistiske utbildningsministern Jan Björklund. Ständigt kritiserad och sågad av den pedagogiska forskningen och den politiska vänstern är han den överlägsne vinnaren av den skolpolitiska debatten. Nu senast i valrörelsen kunde vi småle åt att han trodde att en blåvinge är en fågel och inte visste vad aritmetik är för något. Men det är till hans agenda som övriga partier anpassat sig. Väljarundersökningar visar också att skolfrågan varit en vinnare för borgerligheten, även om Folkpartiet gick tillbaka i senaste valet. Alliansens skolpolitik är närmast identisk med Folkpartiets. Efter valet 2006 gjorde också Socialdemokraterna stora ansträngningar för att förnya sin skolpolitik, att bryta upp från flumstämpeln, och la sig mycket nära Folkpartiet i synen på kunskap, prov och betyg. I synen på friskolor har man i huvudsak varit överens. Någon framgång på grund av denna förflyttning kunde dock inte konstateras i det senaste valet. Varför ska man rösta på kopian när originalet finns?
Hur ska vi då förklara att Björklund så helt kunnat sätta sin prägel på debatten om skola och utbildning och nu är den som kommer att utforma politiken för både den obligatoriska skolan och den högre utbildningen? Ja, hur har detta kunnat ske när vi vet att den syn på pedagogik och kunskap som är Björklunds så uppenbart står i strid med vad forskningen många gånger säger, till exempel när det gäller betydelsen av prov och betyg som stimulans i en inlärningsprocess? Nu senast är det Sven-Eric Liedman som i Hets! En bok om skolan gör upp med den kunskapssyn och det pedagogiska tänkande som Björklund representerar. En skola där allt ”underkastas siffrornas välde”, där lärarna måste övervakas bättre och där eleverna framför allt ska bli entreprenörer. Det är lätt att i långa stycken hålla med Liedman i hans kritik. Ändå menar jag att den bara till hälften träffar rätt. Vad Liedman och andra kritiker inte förklarar är hur denna, som de anser, okunniga utbildningsminister så totalt kunnat sätta sin prägel på den skolpolitiska debatten. En viktig förklaring har, som jag ser, det varit arbetarrörelsens oförmåga att presentera ett trovärdigt alternativ. Alldeles för mycket energi har lagts ned på att diskutera och utreda betygsfrågor och i diskussionen om ordningsfrågor har vänstern ofta hamnat helt fel.
Som lärare och vänsterpolitiker har jag varit på åtskilliga föräldramöten med deltagande av inbjudna politiker. Ordningsfrågor har ofta kommit upp. Det är frågor som alla föräldrar tycker att de förstår och följaktligen har synpunkter på. Det ska vara ordning och reda i skolan, säger Björklund. Vad händer? I stället för att instämma i denna självklara ståndpunkt går den samlade vänsteroppositionen till häftigt angrepp och kritiserar detta försök att införa en, som de anser, förlegad, gammaldags, för att inte säga militär, ordning i skolan. Efter denna inledning av debatten har vänsterpartierna förlorat eventuella sympatier hos flertalet av föräldrarna. Vad de säger för förnuftigt i fortsättningen är det få som lyssnar till. Det är klart att det ska vara ordning och reda i skolan, vilket självklart inte innebär att vi ska säga ja till Björklunds mer eller mindre befängda förslag till disciplinära åtgärder. Men så länge vänsterpartierna inte kan ge klara besked på denna punkt kommer få att lyssna på vad de har att säga i de viktiga frågorna om vad vi ska ha skolan till.
Den fråga som betytt mest för Björklunds framgång som skolpolitiker är antagligen betygsfrågan. Framgångsreceptet har bestått i kopplingen mellan betyg och kunskap. Utan betyg ingen kunskap. Alla undersökningar visar att Björklund och andra betygsförespråkare har ett massivt stöd hos den svenska befolkningen. Vänsterpartiets betygsfria skola har ett närmast obefintligt stöd bland väljarna och socialdemokratins vacklan i betygsfrågan har inte varit en framgångslinje. Ingenting i de internationella undersökningarna på skolområdet tyder heller på att skolresultaten skulle vara sämre i skolor med tidiga betyg. Tvärtom är tidiga betyg vanligt förekommande i de nationella skolsystem som placerar sig högt i dessa undersökningar. Kritiken mot betygen har från vänsterhåll bland annat motiverats med att de sorterar eleverna och därmed förstärker klyftorna i samhället. Men det är inte betygen som skapat eller vidmakthåller klassamhället. En betygsfri skola är minst av allt en garanti för ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Tvärtom talar det mesta för att en betygsfri skola i det nuvarande samhället skulle missgynna ungdomar som kommer från hem som saknar ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital, medan de som kommer från hem med breda kontaktytor inom näringsliv och offentliga institutioner skulle gynnas.
Att vi tonar ned betygsfrågans vikt innebär förstås inte att vi anser att betyg fungerar som en stimulans i lärandet. Betygen finns där som ett slutomdöme på det lärande som redan ägt rum. Som urvalsinstrument tillsammans med, eller kompletterat av tester, inträdesprov, intervjuer och arbetslivserfarenhet kan de ge viss vägledning inför framtida studier. Vad som krävs för en positiv läroprocess är ständig återkoppling och dialog mellan lärare och elev. Denna återkoppling bör också kunna ske i form av muntlig eller skriftlig information till föräldrar. På denna punkt verkar de flesta överens i dag, men det har tagit tid att komma hit och det är inte arbetarrörelsens partier som varit pådrivande. Tvärtom har vänstermänniskor ofta hävdat den befängda uppfattningen att varje omdöme som säger något om elevers kunskaper i sig är en orättvisa. Denna uppfattning har också manifesterats i ett motstånd mot alla former av nationella prov och kunskapsmätning. Men självklart är det viktigt att försöka ta reda på om skolor lyckas genomföra sitt uppdrag, vilket förstås inte kan reduceras till kontroll och mätning av den enskilde elevens prestationer. Att en sådan utvärdering är ett komplicerat företag som måste ta in många olika faktorer och inte kan redovisas i form av en siffra eller bokstav gör den inte mindre viktig.
Den flumstämpel som Björklund så effektivt lyckats klistra på oppositionens skolpolitik har således visst fog för sig. Ett lysande exempel på flumstämpeln bidrog Vänsterpartiet med när man gick ut och krävde förbud mot hemläxor. Dessa var orättvisa eftersom elever med högutbildade föräldrar gynnades. I konsekvens med detta bakvända tänkande borde vi som är akademiker och vänstermänniskor avstå från att påverka och stimulera våra barn intellektuellt och kunskapsmässigt. Självklart ska vi inte förbjuda läxor och självklart ska alla elever erbjudas kvalificerad läxhjälp i skolan. Det ena utesluter inte det andra. Till flumstämpeln har också rädslan att försvara en självklar och viktig lärarauktoritet bidragit. Att vi tar avstånd från den gamla skolans auktoritära förmedlingspedagogik får inte leda till att vi förnekar att lärare och elever har olika roller och uppgifter i skolan. Även i den bästa och mest demokratiska skola kommer en viktig läraruppgift att vara att förmedla kunskaper till eleverna. Självklart minskar det ensidigt förmedlande inslaget med ökad ålder hos eleverna. Men den lärare som inte av sina elever upplevs som en auktoritet inom sitt ämnesområde kommer nog inte att bli särskilt långlivad inom yrket.
Det mesta av ovanstående borde vara självklarheter kan man tycka, men har inte varit det. Därför har Björklunds skol- och utbildningspolitik kunnat segra. Detta är bekymmersamt eftersom han i synen på pedagogik och kunskap är så konservativ. Inför de stora förändringar och utmaningar som hela vårt utbildningsväsende står inför har han ingenting att komma med annat än ett återtåg till den gamla realskolan. Vad ska då vänstern fokusera på – om det inte är ordningsfrågor och betyg – för att kunna återta initiativet på utbildningsområdet? Som jag ser det är det avgörande att försöka återupprätta och utveckla den skola för alla som nu i snabb takt håller på att gå förlorad med den ökande segregationen på utbildningsområdet. Viktigast är att sätta stopp för friskoleexplosionen och att utveckla en bred humanistisk kunskapssyn i kontrast till den ganska ensidiga inriktning på fakta, mätbarhet och anställningsbarhet.
Att stoppa det fria skolvalet är knappast politiskt möjligt och kanske inte heller önskvärt, men närhetsprincipen måste på olika sätt stärkas. Den utformning som friskolereformen fått i Sverige bör vi däremot blankt avvisa. Internationellt är vinstdrivna skolor ovanliga. Den ekonomiska konstruktion som drivit på den svenska friskoleexplosionen är mig veterligt unik i världen. Här har skolledare när som helst kunnat säga att den här kommunala skolan som jag fått anställning på som rektor vill jag nu driva som min privata, vill ni vara snälla och skicka pengarna. Och kommunen har skickat pengarna i form av den skolpeng som medföljer varje elev. Detta är raka motsatsen till den kapitalism som bygger på att den som startar ett företag riskerar eget kapital. Här har inget eget kapital riskerats och vinsten, som består av våra skattepengar, har omedelbart kunnat tas ut av den nya ägaren. En ägare som i allt fler fall utgörs av de riskkapitalister som äger de stora privata skolkoncernerna.
Att denna friskolereform drivits igenom av socialdemokratin i samarbete med borgerligheten är ett sorgligt faktum. Att den fortfarande kan hyllas som en frihetsreform av ledande socialdemokrater, nu när även borgerligheten fått kalla fötter, är bekymmersamt. Upprörande vinster och allvarliga brister har nu lett till att Björklund efter diskussioner med socialdemokrater och miljöpartister beslutat att tillsätta en utredning om friskolornas villkor. Vad man ska utreda är dock inte möjligheten att ta ut vinst utan möjligheten att försvåra uttaget av oskäliga vinster. Endast den skola som uppfyller ställda kvalitetskrav ska kunna ta ut vinst. Detta upplägg, som ledande socialdemokrater anslutit sig till, är dömt att misslyckas. Genomförs det kommer de klagomål och brister som uppmärksammats, att efter några år leda till granskningar som efter ytterligare några år resulterar i att den berörda skolan säger sig ha vidtagit påtalade förbättringsåtgärder. Den enda möjligheten att bromsa friskoleexplosion är att säga nej till vinster som inte återinvesteras i verksamheten. Värt att notera är onekligen att Finland, som placerar sig högt i de internationella kunskapsmätningarna, har en allmän sammanhållen grundskola och en mycket liten privat sektor. Inte heller har man några nationella prov före studentexamen i Finland. Friskolor ska helt enkelt drivas av ägare som i första hand är intresserade av att utveckla den pedagogiska verksamheten, det vill säga av föreningar, elever, föräldrar och engagerad personal.
Den kunskapssyn som är Björklunds har också befrämjat en återgång till den uppdelning mellan praktiskt och teoretiskt inriktade utbildningar som utmärkte den gamla skolan. Gymnasiet har nu uppdelats på linjer som berättigar till och som inte berättigar till högskolestudier. Utgångspunkten för denna kunskapssyn är ett tänkande där vi människor finns i mer eller mindre givna positioner med helt olika behov av kunskap. Vad alla behöver är baskunskaper som att räkna, skriva och läsa, men därutöver är ytterligare kunskaper, bortsett då från vissa faktakunskaper, onödiga för dem som ska gå den praktiska vägen i livet. För dem däremot med de rätta förutsättningarna ska elitklasser inrättas. Denna snäva kunskapssyn strider i själva verket mot den skola för bildning som Folkpartiet ibland säger sig tala för. I en skola som tar bildningsbegreppet på allvar kan inte kunskap reduceras till fakta, utan dessa är utgångspunkten för den analys, den reflektion och det kreativa och kritiska tänkande som bör vara det bärande inslaget i all utbildning. I en sådan kunskapssyn är förståelse, färdigheter, förmåga att se sammanhang och estetiska läroprocesser lika viktiga som faktakunskaper. Problemet med en sådan kunskapssyn är förstås att dessa kunskaper aldrig kan mätas och vägas på samma enkla sätt som faktakunskaper. Men båda behövs.
Per Sundgren är lektor och lärarutbildare vid Södertörns Högskola.