Illustration: Alexandra Falagara

Medelklassen har gått i allians med de rika. I utbyte mot kortsiktiga fördelar – skattelättnader, rut-avdrag, chansen till ett bostadsklipp – röstar man fram ett samhälle som de själva förlorar på.

När regeringen 2010 mätte det samlade utfallet av fyra års politik konstaterade man att de som tjänar över 52 000 kronor i månaden fått 3 900 kronor extra varje månad. Medelsvensson, med en inkomst på kring 25 000 fick 1 800 kronor.

Samtidigt presenterade Socialdemokraterna en egen rapport, som tog sikte på landets 50 000 personer med en inkomst över en miljon. De fick i genomsnitt nätta 6000 kronor mer i månaden. De riktigt rika har vunnit ännu mer. När förmögenhetsskatten avskaffades fick de tre procent av befolkningen som överhuvudtaget betalade denna skatt dela på över sex miljarder. Så slapp till exempel finansmannen Fredrik Lundberg betala 39 miljoner om året, Ericssons Carl-Henric Svanberg kammade hem närmare 6 miljoner medan Jacob Wallenberg fick en skattelättnad på en miljon. Och så fastighetskatten. För många husägare blev det ingen större skillnad. Men för de rika var det en jackpott. Den som i det gamla systemet exempelvis ägde en bostad taxerad till fyra och en halv miljon betalade 45 000 om året i skatt. Nu kommer man undan med en avgift på 6 000.

Ni får förlåta sifferexercisen, men poängen är att övertyga om att många medelinkomsttagare i praktiken har sålt sin röst för småpotatis – bara för att se höginkomsttagarna casha in det mångdubbla.

På köpet har de fått en a-kassa de inte kan leva på och en sjukförsäkring som inte fungerar, vilket gör att de av dem som har råd kommer att tvingas betala privata tilläggsförsäkringar i framtiden. De kommer också att få bära kostnaderna för de mer svårmätbara effekterna av ett mer ojämlikt samhälle, som mer kriminalitet och försämrad hälsa.

De måste vara galna. Tillsammans är de ju så många att de styr landet. Ingen kan vinna val utan att erövra en stor andel av dessa breda löntagarskikt. Så varför i hela friden röstar de fram en politik som gynnar eliten mycket mer än dem själva?

En som försökt besvara denna den europeiska socialdemokratins ödesfråga är den tyska journalisten Ulrike Herrmann. I sin bok Hurra, wir dürfen zahlen (betyder hurra, vi får betala) drar hon sig inte för att tala om ett slags självbedrägeri, som drivs fram av viljan att klättra och rädslan att falla. Jag tror att samma logik är i svang här hemma. Kanske är vi på väg att få en medelklass som å ena sidan inbillar sig att den har hängt på eliterna och som samtidigt är vettskrämd för att halka ner i utanförskapets helvete.

En parentes för er som studsar inför mina slarviga begrepp: Med medelklass menar jag ett brett skikt av arbetare och tjänstemän, ofta med fasta jobb och en inkomst från sådär en 23 000 och uppemot 45 000 i månaden eller så. Det är väldigt oprecist, men jag tror det stämmer ganska bra med hur vi använder ordet i vardagsspråket.

Socialdemokratins historiska bedrift var att förena de fattiga med medelklassen. Det skedde, i korthet, genom att man byggde ihop dem i gemensamma välfärdssystem. Det gav länge en stabil maktbas.

Denna klassallians håller nu på att bryta samman, för att ersättas av en allians av medelklass och rika mot de fattiga. Eller med borgerligt språkbruk: mellan de som är innanför och de som är utanför.

Ett ”vi” byts mot ett annat ”vi”.

För att en sådan förändring ska kunna ske krävs två saker: att skillnaderna mellan de rika och medelklassen döljs och att klyftan mellan medelklassen och de fattiga förstärks. Paradoxalt nog, kan man säga att det är välfärdsstatens framgång som bäddat för skiftet. I botten ligger idén Sverige som ett jämlikt land, där det inte är skillnad på folk och folk och vem som helst kan bli vad som helst. Ja, vi har till och med lagt oss av med den fjompiga kontinentala ovanan att nia varann i tid och otid.

Det är en oerhört stark föreställning. Dels därför att den sociala mobiliteten verkligen är stark, och inkomsterna jämförelsevis jämna. Dels eftersom den förs fram både från en kritisk höger likaväl som en stolt vänster.

Här finns så klart en peppande dimension: det är möjligt för medelklassens söner och döttrar att upptas i samhällseliten. Tröskeln är så låg att det räcker med flit, begåvning och smarta utbildningsval. Vi är ju redan nästan jämlika med dem, sparar till och med i fonder och bor i villa. Denna illusion av rikedom och möjligheter har de senaste åren smekts medhårs av rut och rot-avdrag. Äntligen har medelklassen råd att anställa tjänstefolk. Klyftan till eliternas liv tycks med ens liten. Det som döljs i jämlikhetsmyten är just det ohyggliga avståndet mellan medelklassen och eliterna. I själva verket har ju de rikaste fem procenten av befolkningen lagt beslag på hälften av den samlade nettoförmögenheten. Det innebär om man får tro Luxemburg Wealth Study att de ekonomiska resurserna i Sverige är mer ojämlikt fördelade än i länder som Storbritannien, Tyskland, Kanada och till och med USA. Dessutom är flera av samhällseliterna mycket socialt slutna. Forskarstudien Maktens Kön från 2 006 visar exempelvis att inte alls vem som helst kan upptas i den akademiska eliten, bli makthavare i statsförvaltningen och än mindre i näringslivet – den mest slutna gruppen av alla. Man ska ha rätt föräldrar, rätt födelseort (storstad), rätt kontakter, rätt utbildning, rätt kön (man) och rätt härkomst (svensk).

En pikant detalj är att samma studie visar att eliterna själva inte tror att deras bakgrund spelar roll.

Att medelklassen nu är på väg att alliera sig med de rika i stället för med de fattiga beror både på aktiv politik och på ett antal mer grundläggande förändringar av samhällsinstitutioner.

Det helt centrala är hur man lyckades få begreppet utanförskap att bli vägledande inte bara för borgerligheten, utan även för socialdemokratin. Mycket snabbt ersattes vänsterns förståelse av Sverige som ett vertikalt skiktat samhälle med idén om en horisontell uppdelning. Antagligen gick det så enkelt dels just på grund av jämlikhetsmyten, dels därför att begreppet knöt an till teorier om tvåtredjedelssamhället, som varit i svang länge även inom vänstern.

Det är grunden för det nya vi som aktivt skapats: ”alla som arbetar” är en del av Vinnarsverige, vare sig man tjänar 22 000 i snabbköpskassan eller två miljoner på aktieägande. Det lilla fåtal ”som befinner sig i utanförskap”
är Förlorarsverige.

Det gjorde det möjligt för borgerligheten att tala till folkflertalet, och dessutom tilltala dem positivt: vi ska vara kraften för dem som jobbar, vårt jobbskatteavdrag är riktat till er, landets starka ryggrad.

Eller som Ulrike Herrmann uttrycker det: ”Den som vill genomdriva en minoritets intressen, måste beröra majoritetens känslor.”

Samtidigt intensifierade man hetsen mot den utpekade fienden, de tärande utanförskaparna som dränerar Jobbarsverige på pengar, som nu skulle tvingas, kontrolleras och skambeläggas. För i det jämlika Sverige, där alla har samma chans, måste det vara något moraliskt galet med dem som hamnar ”utanför”. Detta försök att med politiska medel iscensätta en ny tudelning underbyggts av mer grundläggande förändringar, som förstärkt alliansen mellan eliten och medelklassen och försvagat de gamla banden till de fattiga.

Urholkningen av socialförsäkringarna är en sådan. Bara en minoritet av löntagarna får ersättning från a-kassa, sjukförsäkring med mera i proportion till sin inkomst. Enligt en färsk rapport från Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation är det i dag fyra procent av de öppet arbetslösa som tidigare heltidsarbetat som får ut 80 procent av sin tidigare lön.

Det ger bilden att sociala skyddsnät är något dessa hårt arbetande människor ständigt pröjsar för, men som bara de fattiga har verklig nytta av.

Men det finns ett annat område där det klassdrama som nu spelas upp blir särskilt tydligt: skolan.

Här föds och dör drömmarna om barnens framtid. Och med det fria skolvalet – skolpeng plus friskolor – ökar pressen att välja rätt. För med rätt utbildningsval öppnas dörrarna, inbillar man sig, till makt och pengar, med fel öppnar sig en fallucka mot utanförskapet. På så vis är det en valfrihet som påminner om när flygvärdinnorna demonstrerar flytvästar och andningsmasker. Det är tänkt att lugna, men är också en skrämmande påminnelse om att olyckor sker.

Medelklassen får nu för första gången en chans att placera barnen i vad man tänker sig är elitens skolor. Som Samskolan i Göteborg, vilken, berättar journalisten Björn af Kleen i Expressen (25/3 2011), skolat barnen till flera av Göteborgs Postens kulturredaktörer, redarfamiljen som äger Stena, tidningsfamiljen Hjörne och ett par Volvodirektörer. Och visst, en handfull medelklassbarn får förstås plats där. Men de flesta får det inte. I själva verket underskattas också på skolområdet avståndet till eliten. Ska man in på de verkliga höjdarskolorna, som Sigtuna och Lundsberg, får man hosta upp 100 000 per termin. Vilken mellanchef gör det? Men framförallt försöker medelklassen, rejält uppskrämd av skolminister Jan Björklunds skräckbilder av en skolans ordningsproblem, hitta en flyktväg som gör det möjligt att avskärma sig från de fattigas bråkiga och störande barn. Enligt siffror från Skolverket 2 003 var mellan 60 och 70 procent av dem som valt en annan skola än den närmaste åt sina barn högskoleutbildade.

Bostadsmarknaden är ett tredje område med samma dubbelverkande logik som skolan.

Hyreslägenheter omvandlas till bostadsrätter i raketfart. De allt färre hyreskontrakten svarthandlas. Vanliga dödliga löntagare får med en ombildning sitt livs enda möjlighet att tjäna en miljon. Det är en nästan oemotståndlig chans för den som strävar efter att närma sig de besuttnas skara, ja frågan är om inte många av dem som gjort ett bostadsklipp rent av inbillar sig att de mer eller mindre tillhör eliten redan. I praktiken är det förstås bara en försvinnande liten del av medelklassen som får chansen till ett klipp. Alla vi andra får bara problemen. Pengarna stänger ju inte städerna bara för de fattiga, utan också för stora delar av medelklassen. Ett välbetalt par i karriären kan då knipa den fyrarummare som en bara något mindre välbeställd barnfamilj hade behövt. En 23-årig ingenjörsdotter har inte en chans att få en lägenhet på Stockholms Söder eller ens i Göteborgs Majorna. Men drömmen om klippet är stark, och den dröms av många fler än av dem som faktiskt kan förverkliga den.

Förstå mig rätt, jag menar inte att en massa föräldrar och bostadsspekulanter sitter vid köksborden och kalkylerar kring framtida klasspositioner när de fattar sina beslut. De resonerar säkert i termer av en trygg skola för barnen, eller ett respektabelt boende i ett trevligt område med goda grannar. Men effekten av deras beslut blir ändå på strukturell nivå en flykt från fattigare människor och ett sikte inställt på en mer besutten värld, från vilken ens barn löper så liten risk som möjligt att falla.

Ett problem är att en del av de institutionella förändringarna får ett eget liv när de väl satts i rullning. Många kan till exempel stötta idén om att det ska finnas gott om hyresrätter, också i de attraktiva delarna av staden eller att alla ungar borde gå i samma skola. Men få är beredda att sätta sina egna barns utbildning på spel och kan de säkra sig plats i solen själva genom att ombilda, så kommer de att göra det. Vi får en situation där också folk som önskar jämlikhet förbereder sig för ojämlikheten och därför i handling driver på den. Särskilt eftersom det verkar saknas alternativ, eftersom Socialdemokratin i vissa fall – som friskolorna och många av skattesänkningarna – bejakat utvecklingen.  Därför tror jag inte vänsters första uppgift är att övertyga folk om att välfärdsstaten vore toppen, utan om att den är genomförbar.  En del kan göras retoriskt, genom att man helt skippar pratet om utanförskap, bidragsfusk och bortre parenteser, som bara förstärker gränsdragningen mot de fattiga. Men man ska nog inte inbilla sig att det skulle gå att mobilisera ett solidariskt ”vi”, utan en motståndare, någon grupp utanför vi:et. Subjektet, de breda löntagarskikten, är detsamma, men om högerns fiende är de fattiga och Sverigedemokraternas är invandrarna så kan vänsterns uppdelning bygga på ett vi som blir friare av att försäkringar och offentlig service fungerar, mot ett de som kan köpa sig fria.

Och då måste vi börja tala om de rika, synliggöra dem som osynliggjorts. Vi behöver bourdieuska kartläggningar av hur näringsliv, stat, universitet och medier styrs och av hur till exempel medieelitens och den politiska elitens barn nu är på väg att ta efter sina föräldrars karriärer, så att folk inser att de allra flesta av oss – lärarnas, pappersarbetarnas eller psykologernas barn – aldrig kommer att bli jämlika med dem. Men framförallt måste vänstern visa att framtiden kan vara solidarisk.

Tidigare gav ju till exempel socialförsäkringssystemen de flesta ett bra skydd. För att göra dem breda igen måste taken höjas rejält och trösklarna sänkas. Eller, för att ta ett exempel som redan finns: i Malmö är det kommunala bostadsbolaget MKB inte bara förhindrat att sälja sina lägenheter, utan ska också köpa på sig nya. För många av oss som bor i hyresrätt i Malmö är det en garanti för att innerstaden kommer att hållas öppen. Så stärks tron att solidaritet och jämlikhet är det som kommer att gälla. Lyckas vänstern inte med att mobilisera en sådan tillit så går vi mot det tvåtredjedelssamhälle som alla säger att de inte vill ha – till ljudet av en hurrande medelklass.

Petter Larsson är skribent och författare. Han är aktuell med boken Till frihetens försvar (För full hals 2010).