Såväl högern som vänstern i Europa idylliserar det förflutna, men av olika skäl. I stället för göra politik av nostalgin gäller det att odla en kritisk utvecklingsoptimism.

De gröna skrev nyligen europeisk politisk historia i Baden-Württemberg. Miljöpartiet härstammar från Tysklands radikala freds- och miljörörelse. Men den nyvalde ministerpresidenten Winfried Kretschmann är inte bara grön. Han är också en gudfruktig katolik och trogen sin heimat – och tillhör partiets värdekonservativa kader. Den gröna civilisationskritiken och partiets framgångar passar härvidlag in i ett större politiskt mönster.

De stora borgerliga partierna i Tyskland och Storbritannien har erövrat regeringsmakten via mittfältet, blivit mer konservativa och landsfaderliga. Kort sagt: mindre nyliberala. Nyliberalismen är placerad i malpåse. Åtminstone retoriskt. Till och med Timbro, annars en stabil marknadsliberal oas, har öppnat en konservativ låda.

Idéer kommer och går – och kommer tillbaka. Small Is Beautiful: Economics As If People Mattered är en liten klassiker från 1973, författad av den brittiske ekonomen EF Schumacher. Detta var under oljekrisens år och kapitalismen krisade. Boken har nu åter kommit i svang. Nu är det klimatkris och finanskris. Schumachers kritik mot girighet och globalisering passar tidsandan. Boken bar på ett löfte om en annan värld och en framtid med småskalig teknologi. På 1970-talet var efterkrigstidens statskapitalism under upplösning. Nu är den liberala eller nyliberala ordningen ifrågasatt. Samtidigt som globaliseringen ritar om världskartan minst lika fundamentalt som en gång den industriella revolutionen i ”Merry Old England” för drygt 200 år sedan.

Vänstern söker nu desperat någon form av koncept som bär. I brittiska Labour omfamnade Ed Miliband nyligen ”Blue Labour”. Blå Labour låter kanske något malplacerat i ett parti där ”The Red Flag” sedan urminnes tider varit rörelsens halvofficiella sång. Men ”blue” för också tankarna till ”blue collar”, det vill säga industriarbetare. Samtidigt är ”Blue Labour” i hög grad ett svar på Tory-partiets ”Big Society”. Högerns fixstjärna Philip Blond kritiserade i boken Red Tory. How Left and Right Have Broken Britain and How We Can Fix it (recenserad i Arena 5/2010) både Margaret Thatchers ekonomism och Labours ”statskramare”. Han laddade sin bok med klassisk konservatism men hyllade också den solidaritet som tidigare fanns i arbetarrörelsens organisationer – en konservativ blir lätt nostalgisk över saker som fanns förr i världen. Frågan ställer sig själv: håller vänstern på att bli blå och högern röd?

Ed Miliband vill skaka av sig ”New Labour” och ”Tredje vägen”. Ut med Anthony Giddens. In med Maurice Glasman, en nyligen adlad politisk teoretiker som på ytan låter väldigt mycket som Philip Blond. Även Glasman kritiserar marknaden och Labour för att ha kanaliserat så mycket av sin politiska energi i staten. Jonathan Rutherford ger ”Blue Labour” en delvis annan inramning. I en artikel i Soundings förklarar han att ”The future is conservative”. Även den radikala kritiken av kapitalismen, marknaden och globaliseringen är för Rutherford i grunden konservativ. Den representerar ett försvar av livsvärlden (vanliga människors självorganiserade liv) mot systemvärlden (den utifrån kommande marknaden och staten). Att organisera ”the good in society” är att försvara dem som hotas av marknaden och staten. Arbetarrörelsen är en motrörelse. Den engelska socialismen delar vissa utgångspunkter med Burkes konservatism, som att det finns ett ”partnerskap” mellan de döda, de levande och de ännu ofödda.

Nostalgin har historiskt sett under perioder betraktats som en dödlig sjukdom. Men låt oss nöja oss med att konstatera att längtan efter ett idylliserat förflutet återkommer i olika politiska gestalter. Alastair Bonnett ger i sin bok Left in the past. Radicalism and the Politics of Nostalgia nostalgin en radikal innebörd och ser den som en källa till politisk fantasi. Bonnet hoppas att ”känslan av förlust” hos dagens postsocialistiska vänster ska elektrifiera en avväpnad radikalism.

Högern och vänstern är emellertid nostalgisk av olika skäl. Den konservativa högern drömmer sig tillbaka till en tid då hierarkierna var intakta och individerna visste sin plats i den gyllene ordningen. Vänstern hoppas på en renässans för folkrörelserna. Det är ingen tillfällighet att den brittiska vänstern nu läser om Paul Hirsts, salig i åminnelse, bok Associative democracy. Programförklaringen The good society framhåller det civila samhället som en viktig del av vänsterns vitalisering. Medan vänstern vill se kooperativ och fackföreningar i det civila samhället, drömmer högern om välgörenhet och betraktar familjen som samhällets mest väsentliga grundpelare.

Vänsterns idétradition rymmer såväl ”konservativa” som ”liberala” drag. Konservativa och socialister reagerade på 1800-talet mot industrialismen och dess brutala sociala konsekvenser. En tidig brittisk socialist som William Morris verkade för en återgång till traditionellt hantverk. Han drömde snarare om medeltiden än om ett framtida industriellt utopia. Samtidigt är vänstern i grunden ett barn av upplysningen och modernismen, det vill säga utvecklingsoptimistisk. Dessa två stråk ligger inkapslade i den radikala traditionen. De är inga absoluta motsatser, utan i bästa fall två temperament som kan befrukta varandra. I samband med Tomas Tranströmers 80-årsdag uppmärksammades några strofer ur Om historien från diktsamlingen Klanger och spår från 1966:

Radikal och Reaktionär lever tillsammans som i ett

olyckligt äktenskap.

formade av varann, beroende av varann.

Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.

Varje problem ropar på sitt eget språk.

Gå som en spårhund där sanningen trampade.

Vänstern har i praktiken inget val. Den måste ”gå som en spårhund” och erövra framtiden och aldrig nöja sig med att bara förvalta historien. Att göra politik av nostalgin är som att skriva program i vatten. Men det ”konservativa” är ett nödvändigt korrektiv till en okritisk utvecklingsoptimism. Under lång tid har ”anything goes” varit normen i europeisk vänster. Globaliseringen har ofta betraktats som en naturkraft där politiken i bästa fall kan erbjuda broar mellan gamla och nya jobb.

”Blue Labour” kan förhoppningsvis bidra till en mer värderingsorienterad syn på den framtida politiken. Grunden måste emellertid vara en modernism som stärker demokratin, minskar ojämlikheten och lägger grunden för alla individers fria utveckling.

Uppgiften kan inte reduceras till att ta framtiden för given och bara ”gilla läget”. Bara om vänstern åter lyckas bli trovärdig i uppgiften att förändra och förbättra världen, blir framtiden mer red än blue.

Håkan A Bengtsson, VD Arenagruppen