Det statliga spelmonopolet sägs vara nödvändigt för att motverka spelmissbruk. En del av vinsten går till ungdomsorganisationer och idrottsföreningar, vilket ytterligare bygger bilden av att Svenska Spel vill allas bästa. Verkligheten är en annan.

Utan spelmonopolet blir fler spelberoende, sägs det. Samtidigt satsar statligt ägda Svenska Spel på de spelformer som visat sig vara mest beroendeframkallande, som nätpoker och Jack Vegas-maskiner. Det är just de lönsamma och beroendeframkallande spelformerna som staten har monopol på. På den svenska reglerade spelmarknaden är Svenska Spel den mest aggressiva aktören. Bolaget spenderade år 2009 hela 290 miljoner kronor på marknadsföring och reklam för att öka spelandet. De 45 miljoner kronor som lades på marknadsföring för ansvarsfullt spelande bleknar i jämförelse.

Vilka är spelarna som staten säger sig vilja skydda? I Sverige beräknas två procent av befolkningen ha spelproblem, och en halv procent vara spelberoende. Av Folkhälsoinstitutets rapport om spelberoende från 2003 framgår att de spelare som löper störst risk att få problem med sitt spelande är de med invandrarbakgrund, men framför allt unga spelare mellan 15 och 24 år. Likaså samverkar försörjningsstöd med en högre risk att fastna i spelmissbruk. Om man i stället ser på uppväxtförhållanden finns tydliga, statistiskt säkerställda, skillnader mellan dem med spelproblem och dem som inte spelar alls. De förra har i mycket högre grad haft socialt instabila uppväxtvillkor och en barndom präglad av ensamhet, otrygghet och utanförskap. Var fjärde har inte känt sig förstådd eller bekräftad under uppväxten, att jämföra med var tionde i kontrollgruppen. En undersökning utförd av riksdagens utredningstjänst några år senare visade i sin tur att Svenska Spel gärna satsar stort i låginkomstområden. I Botkyrka hade 58 Jack Vegas-maskiner placerats, att jämföra med Danderyd där det inte fanns en enda.

Det statliga spelmonopolet har med tiden transformerats till en semimarknad där vissa aktörer tillåts verka på speciella premisser. En snedvriden marknad där alla utom staten är förlorare, enligt kritikerna. Regleringarnas försvarare menar att spelmonopolet hindrar spelberoende och att vinsterna från spelmarknaden förvaltas bättre av staten. Ungdomsrörelsen och idrottsrörelsen skulle i dagsläget inte klara sig utan det ekonomiska stöd som Svenska Spels vinst ligger till grund för.

I avhandlingen Ungdomarna och idrotten: tonåringars idrottande i fyra skilda miljöer, undersökte Bengt Larsson bland annat hur socioekonomiska faktorer hänger samman med ungdomars idrottande. Ju lägre föräldrarnas utbildningskapital och ekonomiska kapital är, desto färre ungdomar är med i en idrottsförening. Däremot är två tredjedelar av ungdomarna i gruppen med högt utbildningskapital och ekonomiskt kapital medlemmar i en idrottsförening.

Det är ofrånkomligt att spelberoende, genom monopolets utformning, bidrar till att finansiera ungdoms- och idrottsrörelsen. Inom ramen för spelmonopolet förflyttas pengar i hög grad från människor som är socialt utsatta och ekonomiskt svaga, till organisationer och människor som kommer från en mer resursstark miljö. Ironiskt nog för att användas i projekt som ofta syftar till att bryta utanförskap. Mohammed Amin Kharakki, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, en av de organisationer som är beroende av Svenska Spels vinstpengar, uttalade sig 2008 klarsynt om statens janusansikte:

– Vi vill ge ungdomarna ett bra liv genom organisationsarbete, bygga upp möjligheter och motverka missbruk och spelberoende. När vi samtidigt tjänar på Svenska Spels vinst, då blir vi på ett eller annat sätt medskyldiga till spelverksamheten.

Syftet med den svenska spelregleringen är att eliminera fri prissättning och konkurrens eftersom det anses olämpligt på en sund spelmarknad. En annan konsekvens är att statens intäkter ökar när antalet aktörer på spelmarknaden är begränsade och priserna på spel är så höga som möjligt utan att konsumenterna slutar spela. Spel om pengar är kontroversiellt vilket gör det nödvändigt att visa att en statligt sanktionerad spelverksamhet stöder aktiviteter som allmänheten uppskattar. Staten behöver spelpolitisk legitimitet. Detta blir särskilt tydligt i ett historiskt perspektiv.

I artikeln Idrottens spelberoende och statens idrottsberoende visar Johan R. Norberg, forskare i idrottsvetenskap vid Malmö högskola, hur relationen mellan det statliga spelmonopolet och idrottsrörelsen växer fram. Dagens system har sina rötter i mellankrigstiden. Lokala idrottsföreningar drev tipsverksamhet för att dra in pengar. Med tiden växte tipsrörelsen, och bristen på kontroll och säkerhet ledde till att den till slut förstatligades. Tipsspel var tillåtet men bara genom statliga AB Tipstjänst. För att kompensera idrottsföreningarna som förlorat en viktig inkomstkälla beslutades att överskottet från Tipstjänst skulle gå till idrottsrörelsen.

Det var en vinstlott för idrottsrörelsen som nu fick in många gånger större summor än vad man tidigare fått i bidrag. Men i samband med krigsutbrottet beslutade riksdagen att förändra systemet och i stället dela ut ett stöd fördelat över statsbudgeten. De medel som sedan dess delats ut till idrottsrörelsen kan inte mäta sig med de summor de statliga spelbolagen dragit in.

I debatten om spelmonopolets framtid har folkrörelsernas väl och ve återkommande använts som argument för fortsatta regleringar. Både Anders Borg och Bosse Ringholm har flera gånger framhävt att överskottet från Svenska Spel används för att stödja ungdoms- och idrottsverksamhet. Riksidrottsförbundet självt har gått ut i en annonskampanj och tackat alla de som ”spelar Bingolotto, köper en Triss eller lämnar in några rader
på Stryktipset”.

Nästa alla spelformer som i dag är tillåtna i Sverige har legaliserats med argumentet att de skulle främja välgörande ändamål. Merparten av spelöverskottet har dock till slut ändå hamnat i statskassan. När Jack Vegas introducerades på den svenska marknaden sades det att överskottet oavkortat skulle gå till idrottsrörelsen (80 procent) och ungdomsrörelsen (20 procent). Men innan de första spelautomaterna ens hade nått landets restauranger kom finansdepartementet med en ny idé. Folkrörelsernas bidrag skulle i stället baseras på Svenska Spels totala överskott, efter ett rejält grundavdrag som tillföll staten. Ungdoms- och idrottsrörelsens överlevnad användes som argument för att introducera en kontroversiell spelform i Sverige. En spelform som genast inlemmades i Svenska Spels ordinarie sortiment och nu är Sveriges största och mest lukrativa spel.

Våren 2011 ändrades återigen reglerna för statens stöd till ungdoms- och idrottsrörelsen. Summan ska inte längre baseras på Svenska Spels vinst det senaste året, utan på ett genomsnitt av de senaste åren. Detta medförde att stödet till Sveriges ungdomsorganisationer sänktes med 16 miljoner jämfört med förra året. Men spelmonopolets försvarare kan fortfarande använda ungdomsrörelsens och idrottsrörelsens legitimitet som argument.

Statliga Svenska Spel ger ungefär fyra miljarder i avkastning till statskassan varje år. Viljan att dra in pengar till staten väger uppenbarligen tyngre än att förebygga spelberoende och hjälpa dem som trillat dit. Sveriges regering försvarar monopolet med hänvisning till socialpolitik. Det är dags att lyfta fram det statliga monopolets inbyggda moraliska dilemman. Att vissa grupper får det bättre ställt med hjälp av spelmonopolet måste ses mot bakgrund av vilka som bekostar kalaset, hur behjärtansvärda motiven än är.


Agnes Arpi är frilansskribent. Hennes senaste artikel i Arena var De moderna daglönarna (nr 3/2011). Anna Svensson är frilansskribent och har tidigare skrivit Varför kallas det spelmonopol? för timbro.