FN röstade i juni igenom en resolution för att motarbeta diskriminering och våld på grund av sexuell läggning och genusidentitet. Frågan är om FN är beredd att erkänna sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter.

Den nya resolutionen betonar alla människors lika värde och att mänskliga rättigheter är universella, ömsesidigt beroende av varandra, odelbara och sammanhängande. Man uttrycker allvarlig oro för den situation av diskriminering och våld som drabbar många människor på grund av deras sexuella läggning och genusidentitet. FN ska också undersöka hur internationella människorättslagar kan användas för att motverka våld och andra människorättskränkningar baserat på dessa faktorer. Resolutionen beskrivs redan som historisk, som ett av få erkännande gällande rättigheter kring sexuell läggning i FN-sammanhang. Bara förra året togs sexuell läggning bort som giltig diskrimineringsgrund ur ett resolutionsutkast som skulle fördöma godtyckliga avrättningar, en händelse som tydligt exemplifierar hur infekterad frågan om sexuell läggning är för många av FN:s medlemsstater, även om medvetenhet kring sexualitet som människorättsfråga finns inom FN.

Det är inte bara sexuell läggning som är problematiskt inom FN, även frågan om sexualitet i allmänhet var länge alltför kontroversiell för att tas upp konkret. Före 1993 förekom inte orden ”sexualitet” eller ”sexuell” på internationell nivå i människorättskontext inom FN, förutom i Barnkonventionen där man adresserar sexuell exploatering och sexuella övergrepp. I stället har frågor om sexualitet berörts indirekt genom andra rättigheter, såsom rätten till äktenskap och rätten att bilda familj. Men genom att förklä frågan om sexualitet i ordalag om äktenskap och familjebildning hänvisar man frågan till en starkt heteronormativ mall, vilket också görs när man talar om reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter – begrepp som fick genomslag under 1990-talet. Reproduktiv hälsa och rättigheter sägs inkludera sexuell hälsa och människors rätt till ett tillfredsställande sexliv, men fokus ligger på mödrahälsovård och preventivmedel, och det är alltså reproduktionen och inte sexualiteten som är det mest väsentliga. Med sin fokus på reproduktion handlar de per automatik om heterosexuella relationer i fortplantningssyfte.

När man 1994, på FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling, etablerade en formulering om olika familjeformer sågs detta som ett framsteg för hbt-rörelsen och som ett erkännande att familjer i människorättssammanhang inte nödvändigtvis bestod av heterosexuella par med biologiska barn. Formuleringen väckte protester, bland andra Vatikanen motsatte sig denna syn på familjebildande. Vatikanen motsatte sig också användningen av begreppet genus när man insåg att begreppet kunde användas för att ifrågasätta doktrinen om två cementerade, biologiska kön med tillhörande sociala konstruktioner. Vaksamheten mot allt som kan utmana den heteronormativa, reproduktiva sexualiteten är alltså stor bland konservativa krafter. Att just FN så ofta blir ett slagfält i frågan om sexualitet i människorättssammanhang förklaras med att FN är den organisation som först definierade begreppet mänskliga rättigheter. FN:s ord väger tungt när det gäller vilka rättigheter som ska räknas som mänskliga, och att få något internationellt erkänt som en mänsklig rättighet utan FN:s officiella medgivande kan vara svårt.

Frågan om sexualitet har kommit att bli synonymt med det som uppfattas som avvikande sexualitet – alltså sexualitet som av-viker från heteronormen. Ungefär som genusfrågor ofta antas ha mer med kvinnor än med män att göra, uppfattas sexualitet handla om sexuella preferenser som faller utanför normen; homo-, bi-, trans- och intersexuella och utövare av sexuella subkulturer såsom bdsm (bondage/disciplin, dominans/submission) eller fetischer anses ha sexualitet till skillnad från gemene (heterosexuelle) man. Det glöms ofta bort att heterosexualitet också är en sexuell läggning. Sexualitet och sexuella rättigheter inom en människorättskontext tolkas därför ofta handla om rättigheter för sexuella minoriteter – inte något som berör alla människor.

Men tittar man på Världshälsoorganisationens (som ju är FN:s hälsoorgan) arbetsdefinition av sexualitet tydliggörs att sexualitet är en fundamental del av att vara människa. Sexualitet är också mer än sexuella handlingar, och utgörs även av icke-fysiska uttryck som åtrå, fantasier, attityder och värderingar och är därmed inte begränsat till en viss grupp människor eller ens relationer mellan människor. Vår sexualitet finns alltid inom oss, vare sig vi väljer att vara sexuellt aktiva eller inte. Frågan om sexualitet inom mänskliga rättigheter är därför inte en fråga för de grupper av människor som inte kan eller vill leva i enlighet med den heteronormativa förståelsen av sexualitet, utan en fråga för alla människor.

När FN valde att ta sig an frågan om sexualitet 1993 gjorde man det genom att erkänna sexuella övergrepp som människorättskränkningar. Margot Wallströms arbete som FN:s särskilda representant i kampen mot sexuellt våld i konflikter har uppmärksammats internationellt som banbrytande för sitt sätt att vägra se problemet som en ”kvinnofråga”, utan i stället som en fråga för internationell fred och säkerhet. Liksom det arbete som påbörjades 1993 handlar det om att förhindra att människors rättigheter kränks genom sexuella övergrepp, och i denna senaste resolution handlar det om att förhindra att människor kränks på grund av sin sexualitet. Det preventiva arbetet mot sexuella övergrepp ska givetvis inte underskattas, och sexualbrotts allvar inte förminskas – varken i dess handling eller i dess konsekvenser. Att FN nu tar sig an uppgiften att förhindra diskriminering och kränkningar baserat på sexuell läggning och genusidentitet är ett stort steg framåt i erkännandet av sexualitetens betydelse i att vara människa. Det är också ett – alltför senkommet – erkännande av de svårigheter som ofta möter människor som inte passar in i den heteronormativa mallen. Frågan är om FN:s agenda kommer att stanna vid att försöka förhindra att brott begås, att se sexualitet endast i ljuset av potentiell kränkning, eller om detta är ett steg mot att erkänna alla människors rätt att själva definiera sin sexualitet och rätten att bestämma över sin kropp.

Att ha rätten att inte bli diskriminerad på grund av sin sexuella läggning eller genusidentitet är nämligen inte detsamma som att erkännas rätten att själv få definiera sin sexualitet. Inte heller är rätten att slippa bli våldtagen detsamma som att ha rätten att säga ja till de sexuella kontakter man själv önskar. Avsaknad av sexuella kränkningar är inte detsamma som sexuellt välmående. Att själv få definiera sin sexualitet handlar om att själv få avgöra sina gränser, sin sexuella identitet och att få bejaka den på egna villkor och respektera andras. Frågan är om FN, som den främsta företrädaren för mänskliga rättigheter, har tagit ett steg närmare att erkänna sexualitetens positiva potential, eller om man ska fortsätta stå och stampa vid att bekämpa sexualitetens negativa sidor. Frågan är om man är beredd att erkänna sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter.

 

Malin Beckman har magisterexamen från Lunds Universitet i stats- och människorättsvetenskap. Hon är engagerad i RFSU Malmö och i Amnesty.