Har mångkulturen misslyckats? Har vi överhuvudtaget haft ett mångkulturellt samhälle? Om inte mångkulturalism, vad ska vi då eftersträva i stället? Arena intervjuade tre antirasister för att reda ut begreppen.
Intervju: Devrim Mavi & Daniel Strand
Stora delar av den europeiska högern har gjort kritiken av mångkulturen till sitt signum på senare år. När flera borgerliga regeringschefer gick i vintras ut för att meddela mångkulturalismens misslyckanden och pratade om att börja ställa krav på invandrarna bekräftade de en problembeskrivning som tidigare kunde tillskrivas högerextrema och nationalistiska grupper och personer.
Men egentligen är inte kritiken mot begreppet mångkultur och mångkulturalism ny.
Det går det att konstatera att talet om mångkultur har under en längre tid problematiserats från ett helt annat perspektiv, nämligen det antirasistiska och postkoloniala. Viljan efter att diskutera och klargöra människors ”kulturella” och ”etniska tillhörigheter”, vilket formellt påstods syfta till att öka toleransen för skillnader mellan människor, tenderade i själva verket att befästa rasistiska föreställningar. Genom att oavbrutet tala om etnicitet och kultur, även i positiva ordalag, reproducerades essentialistiska föreställningar om kultur som någonting stillastående och förutbestämt, menade den postkoloniala kritiken av mångkulturbegreppet.
I samband med terrordåden i Norge i somras, kom det fram att terroristen och massmördaren riktade sitt hat mot ”mångkulturen” när han begick de bestialiska dåden.
I både i Norge och i Sverige handlade debatten i efterdyningarna av terrorn också om den uppskruvade tonen och den hatiska retoriken.
I Arena ställer vi frågan hur det står till med mångkultur/mångkulturalism. Vi träffade tre antirastiska teoretiker och aktivister för fördjupa samtalet och reda ut begreppen.
Hur bör antirasister förhålla sig till mångkulturalism hösten 2011? Har begreppet spelat ut sin roll? Eller är det, med tanke på dagens trängda läge, dags för ett resolut ställningstagande för vad som skulle kunna betecknas ett mångkulturellt samhälle?
Vi intervjuade Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet, Lisa Bjurwald, författare och redaktör och Aleksander Motturi, filosof och författare.
Paulina de los Reyes
Hur ser du på mångkulturbegreppet? Har det spelat ut sin roll?
– Jag har alltid varit kritisk till hur begrepp som mångfald och mångkulturalism använts i politiken. De antyder att samhällets grundläggande konflikter är av en kulturell art och att människor agerar politiskt främst utifrån sin kulturella bakgrund och kulturella identitet. Det som är centralt i min kritik är att dessa begrepp utgår från en essentiell förståelse av kultur som gör det möjligt att undvika andra djupare problem. Det finns två problem som osynliggörs med dessa begrepp: Det ena är den ekonomiska och sociala ojämlikheten som i mångt och mycket är en etnifierad ojämlikhet. De som hamnar i de minst privilegierade positionerna och är långt ifrån makten definieras också utifrån könsmässiga- och etniska normer. Det andra problemet är att talet om mångkultur döljer de normer och hierarkier som gör att vissa människor uppfattas som annorlunda och därmed riskerar att bli utsatta för öppen eller dold diskriminering. Mångkultur är alltså ett begrepp som avpolitiserar sociala antagonismer och döljer ojämlikhet.
Tycker du då att begreppet har spelat ut sin roll? Borde vi ersätta det med ett annat?
– Jag ser lite av en fälla i att försvara mångkultur som ett svar på rasistiska angrepp. Det vi behöver är en diskussion om vilka principer som ska reglera samhällets åtaganden och organiseringen av det gemensamma. En sådan diskussion kräver ett aktivt deltagande och även ställningstaganden mot det som hindrar ett fullvärdigt medborgarskap. Rasism är ett sådant hinder. Så låt oss prata om ideologier och sociala praktiker som gör skillnad mellan olika sorters människor i stället.
Kritiken mot mångkulturalismen har tidigare kommit från postkolonialt och antirasistiskt håll. Men nu är det högern som dödförklarar den. Vad säger du om det?
– Jag är inte förvånad över att högerpolitiker angriper mångkulturalismen i stället för att prata om ojämlikhet och brist på demokratiskt deltagande. Det är ett sätt att förlägga orsaken till samhällets problem någon annanstans. Hos ”främmande” kulturer och ”främmande” människor. Jag tänker på den strukturella ojämlikheten som har fördjupats i och med nyliberalismens framfart och nedmonteringen av välfärden. Men i stället för att prata om denna ojämlikhet förs ett politiskt samtal om ”mångkulturens” problem. Från ett antirasistiskt perspektiv är kritiken mot mångkulturalism en annan. Den handlar i första hand om att ifrågasätta idén om att kultur är monolitiskt och oföränderligt som skapar oöverstigliga gränser mellan människor och som förs över mellan olika generationer. Begreppet kulturrasism belyser just hur denna uppfattning av kultur leder till en ”rasism utan raser” för att tala med postkoloniala forskare. Den antirasistiska kritiken problematiserar ett system av privilegier, högerns kritik syftar till att upprätthålla dessa privilegier.
Hur kommer det sig att vänstern har misslyckats med att försvara allas lika värde?
– Det är viktigt här att definiera vilken vänster vi pratar om. Det finns en vänster i Sydeuropa, en annan i Nordeuropa och en helt annan utanför Europa. Det finns väldigt stora skillnader i hur dessa vänsterrörelser lyckas ge svar på de problem som olika grupper i samhället upplever som angelägna. I Nordeuropa har industrialiseringen varit grundläggande inte bara för hur politiken formulerats utan också för hur samhället organiserats. Vänsterns politiska frågor har också varit det patriarkala industrisamhällets frågor och som i Sverige också präglats av en historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Ojämlikhet grundad på könstillhörighet eller invandrarbakgrund har förpassats till den svenska modellens marginaler. Vänstern är inte heller enhetlig, den nyliberala vändningen under 1980-talet genomfördes med stöd av socialdemokratin. Samma sak gäller välfärdens nedmontering och urholkningen av asylrätten. Ett annat problem är förnekandet av rasism. Många sektorer inom vänstern anser sig per definition vara befriade från rasism. Det har naturligtvis påverkat möjligheterna att se och agera mot den ojämlikhet som grundats i rasistiska föreställningar. För att komma tillbaka till frågan: det är svårt att peka på en enda förklaring, men att tala om ett misslyckande förutsätter att det har funnits en politisk vilja. Jag är inte säker att en sådan vilja har funnits där alla gånger.
En annan åsikt som har förts fram är att antirasistiska och postkoloniala analyser har varit splittrande. Hur ser du på den kritik som handlar om makt och underordning i relation till det antirasistiska projektet?
– Jag har med viss förvåning hört och sett framförallt män som säger sig företräda en vänsterhållning och som tycks ha bekymmer med postkolonial feminism. Det är lite komiskt skulle man kunna säga, om inte läget var så allvarligt. Vissa delar av vänstern är mycket konservativa: man uppfinner hellre en fiende än förändrar sin analys. Om vi pratar postkolonial feminism är inte detta ett politiskt parti, en politisk strategi, eller en samling illvilliga människor som vill förstöra för arbetarklassen. Postkolonial feminism kan närmast beskrivas som en teoribildning som ställer relevanta frågor om hur vi ska förstå och organisera samtiden så att vi kan gå mot ett rättvisare samhälle globalt och nationellt. Postkolonial feminism inspirerar dem som vill försvara asylrätten eller kämpa för att alla ska ha rättvisa arbetsvillkor eller för att erkänna papperslösas rätt till vård. Hur arbete utförs, hur värde skapas i samhället fångas inte längre av de traditionella klassbegrepp vi har laborerat med tidigare och som baseras på en heltidsarbetande, tillsvidareanställd manlig person inom industrin. Det ser inte ut så i dag och det har vi vetat länge. Frågan är också vad som uppfattas som ett klassperspektiv. Jag ser i den här ”oron” för att klassfrågan ska försvinna ett försvar av vissa klassprivilegier och en aningslöshet om hur arbetsvillkoren ser ut för en allt större del av dem som arbetar i Sverige och i världen.
Vad är ditt svar på påståendet ”mångkulturalismen har misslyckats”?
– Så här tänker jag: Vems agenda diskuterar vi när mångkulturalism är i fokus? Eller rättare sagt, vems fantasier? Att Sverige skulle vara ett mångkulturellt samhälle är en myt. Människors identifiering med olika kulturer är i mångt och mycket en privat sak. Det vi har är en politisk vision som alla politiska riksdagspartier enades om när integrationspolitiken röstades fram 1997. Enligt den är Sverige ett samhälle som ska präglas av mångfald men vad det konkret innebär och hur det kan uppnås råder det olika uppfattningar om. Så frågan är om man kan misslyckas med något som är så diffust. Rasism har däremot inte betraktas som en politisk fråga. Och det kan man naturligtvis se som ett misslyckande.
Vad tycker du är rimligt att använda i stället för mångkulturbegreppet?
– Frågan är om jämlikhet och människors lika rättigheter ska låsas fast till kulturell tillhörighet. Oavsett kultur, religion, sexuell läggning, könstillhörighet, ålder, kroppsfunktionalitet, utbildning, klass har vi rättigheter som människor och samhällets ansvar är att värna om att de inte kränks. Vi vet också att det inte räcker med att ha politiska rättigheter om de inte följs av sociala och ekonomiska rättigheter.
Det finns här en grundläggande rättviseproblematik och en jämlikhetsproblematik.
En sak som slår mig är att vi som har analyserat och diskuterat rasism och diskriminering har fokuserat väldigt mycket på vardagsrasismen. De organiserade rasistiska rörelserna la vi inte lika stor vikt vid, vi underskattade faran i de rörelserna trots att vi pekade på kopplingarna mellan stigmatiserande diskurser, ett brutaliserat språk och våldsamma handlingar. Om det finns de som vill dödförklara multikulturalismen kan de fortsätta att göra det. Men det finns viktigare saker att diskutera: hur kan vi uppnå jämlikhet och en fördjupad demokrati? Hur kan mänskliga rättigheter respekteras? Hur undviker vi rasismens faror för människor och samhället? ‹‹
Lisa Bjurwald
Hur ser du på mångkulturalism-begreppet?
– Att kritisera mångkulturalism har blivit ett sätt att kritisera mångkultur och komma undan med det. Allt fler står visserligen för vad de tycker, som den centerpartistiske politikern som sagt rakt ut att han håller med om SD:s problembeskrivningar. Men de flesta vill eller vågar inte säga vad de egentligen tänker i de här känsliga frågorna och då finns det magiska begreppet mångkulturalism. Det har blivit lite som vad ”islamisering” är för Sverigedemokraterna. De säger inte rent ut: ”Vi vill inte ha några muslimer” utan ”vi vill inte att Sverige ska islamiseras”. När europeiska politiker talar om att ”multiculturalism has failed” hör vanliga människor som tittar på teve en sak: ”Ett etniskt eller kulturellt blandat samhälle fungerar inte”.
Så har begreppet spelat ut sin roll?
– Begreppet mångkulturalism har laddats med många olika underbetydelser. Därför tillför det inte längre den breda debatten någonting. Det är ett ord som har korrumperats från många olika håll. Visst finns det en legitim ståndpunkt i mer intellektuella kretsar som går ut på att det har förts en politik med särbehandling som varit tänkt att vara positiv, men som i praktiken har lett till överdriven tolerans. Och detta skulle då ha blivit en slags statlig doktrin. Det finns till exempel en intressant kritik som säger att vi i mångkulturalismens namn tolererat hedersförtryck. Men jag menar också att det som har hänt är att om mottagandet av flyktingar och invandrare tidigare präglats av en välvilja, även om den välviljan kanske gick överstyr i vissa fall, är skillnaden att den attityden ändå var positiv. Målet var samexistens.
I dag är det en annan europeisk politik, en cynisk kravpolitik. Vi vill inte ha några analfabeta flyktingar. Vi vill designa den perfekta invandraren: någon som så snabbt som möjligt kan bli entreprenör, som redan är högutbildad och kan bidra till samhället på stört.
Folk från högerkanten, inte yttersta högern utan från högerkanten, kan säga: ”Jag är absolut inte emot mångkultur, jag är mot mångkulturalism”. Men om vi skalar bort några lager och tittar på kärnan i resonemanget, så framgår ofta att muslimerna är det egentliga problemet. Sedan lindar man in det i att det handlar om kritik mot mångkulturalismen. Så, mångkulturalismbegreppet har blivit kontraproduktivt.
Människor tänker också väldigt kategoriskt i debatten om mångkulturalism. Ta diskussionen nyligen på Twitter om olika tider för män och kvinnor i badhus, ”mångkulturalismens offer” ungefär. Jag gick just förbi ett badhus för vit medelklass i Stockholms innerstad, de har också olika badtider för män och kvinnor. Att skylla allt på ”mångkulturalismen” blir ett bekvämt sätt att skylla det dåliga i samhället på några andra.
Det finns också något motsägelsefullt här. Man säger först: ”De som kommer hit ska inte bli särbehandlade”, varken positivt eller negativt. Men faktum är att om du exempelvis kommer från ett land där kvinnor inte har samma status som män, behöver du kanske extra stöd och kunskap för att förstå att i Sverige kan en kvinna använda sin potential på ett helt annat sätt. Och då krävs det riktade åtgärder. I den kontexten handlar det inte om naiv välvilja utan om att faktiskt hjälpa människor – och integrationen.
Är kritiken av mångkulturalismen också kopplat till den nationella identiteten?
– Snarare till den nationella självbilden. Vi ”glömmer” praktiskt nog ofta bort hur många svenska män som slår sina svenska fruar. Det är bekvämt för den falska självbilden om att vi är ett oerhört jämställt folk. Intolerans och rasism handlar ofta om att lägga ansvaret för båda verkliga och inbillade misstag på någon annan.
Varför tror du att den mest högljudda kritiken mot och avståndstagandet från mångkulturen kommit främst från högerhåll?
– Det är inte konstigt att högerpartier driver den här frågan. De har mest gemensamt med rasistiska och främlingsfientliga partier vars kärnfrågor är åt höger och vars grundsyn är konservativ. Även om sd kan låta vänster i en viss fråga eller Sannfinländarna kan uppfattas som vänster för att de är starka EU-motståndare så de har en väldigt konservativ syn på familj, nation, tradition och kultur. Om man då accepterar att det finns något som heter mångkulturalism, att man har tenderat att vara för välvillig, gett bidrag och inte ställt tillräckliga krav, har den välviljan ofta kommit från vänster. Bygget av miljonprogrammet är ett socialdemokratiskt verk och något som bidragit till att skapa utanförskap.
Du som är liberal, hur ser du på att högern och i vissa fall yttersta högern använder sig av liberala värden som frihet, sekularism och till och med feministiska argument när de säger att mångkulturalism har misslyckats?
– Det är väldigt obehagligt. Nu säger SD att de inte ska ha en nationalistisk prägel på sitt principprogram utan gå åt det socialkonservativa hållet. Vem vet, om några år kanske de kallar sig liberaler. Runt om i Europa finns det främlingsfientliga som kallar sig liberaler. En av de mest tongivande, Geert Wilders, framställer sig själv som liberal. Det är konstigt att se sig själv som en del i en utdöende falang.
Är det så du känner det?
– Så är det ju absolut. Allt färre liberaler kritiserar till exempel rasism med samma passion som radikal islamism, eller har ett aktivt antirasistiskt engagemang. En balanserad hållning i frågor om extremism är sällsynt. Många av dem som kallar sig liberaler i dag är de facto konservativa. Det jag märker bland vänner i liberala kretsar är att allt fler pratar om att börja rösta på Miljöpartiet. En del har redan gjort det. Just därför att mp har en human och klassiskt liberal syn på flyktingpolitiken. Det är oerhört positivt att regeringen väljer att göra upp med Miljöpartiet i de här frågorna och håller Sverigedemokraterna utanför. Sedan är det absurt att högerextrema ledare som Marine Le Pen och diverse rasistiska kvinnoförbund kan använda feministiska argument – och att kvinnor går på det.
Hur extrem anser du terroristen i Norge som begick massakern på Utøya och sprängdåden i Oslo var?
– Hans medel var förstås oerhört extrema. Hans idéer var det inte. Se på en militant grupp som Svenska motståndsrörelsen, de säger att Förintelsen är en myt, att Sverige styrs av judar och att de vill ha väpnad kamp på gatorna. Det är extremt. Om du tittar på Breiviks manifest är det sådant som läses av etablerade politiker i Europa. Islamofoba bloggar och liknande. Hans idéer hittar vi allt närmare mainstream. Det skrämmande är att folkvalda personer i den svenska riksdagen delar idévärld med Breivik. Det betyder inte att de skulle gå ut på gatorna med vapen. Men det kan uppenbarligen slå slint för vissa personer när radikaliseringsprocessen nått en viss gräns. Inte heller det är någonting nytt i den europeiska terrorismhistorien.
Anser du att vi bör använda ett annat begrepp i stället för mångkulturalism?
– Det är nog inte begreppet i sig vi bör haka upp oss på utan den allt snävare synen på andra kulturer. Innan vi orerar om hur vi inte bör acceptera intoleranta synsätt som inte ”passar in” i Europa, så måste vi först bli mer toleranta själva. Nu menar jag inte att vi ska acceptera fundamentalism. Men sann tolerans handlar om att visa förståelse för människor som kanske finner glädje och samhörighet i sin tro och som har konservativa eller rent av gammaldags – men inte nödvändigtvis förtryckande – åsikter. Det blir i det närmaste kolonialt att försöka rädda dem, till exempel en kvinna som frivilligt bär slöja, från sig själva; som om de vore barn eller vildar som inte förstår bättre. Liberalism innebär inte att tvinga alla andra att vara fria på just det sätt vi dikterat som det enda rätta. ‹‹
Alexander Motturi
Det mångkulturella projektet dödförklaras av ledande politiker och intellektuella. Hur ska vi förstå den tvära vändningen?
– Jag tror att det beror mer på den kritik som kommer från den populistiska högern än den som kommer från vänsterliberala antirasister. Den intellektuella vänsterns kritik av mångkulturalism handlar, som jag ser det, om ideologikritik där analysobjektet är det postrasistiska mantrat om den kulturella skillnaden. Från ett högerpopulistiskt och ibland konservativt håll handlar det däremot om att kritisera mångkulturalismen som ett led i att försvara den europeiska värdegemenskapen. Den är en reaktionär kritik som ger bränsle åt det ressentiment som finns bland grupper som upplever sig ha blivit bestulna på nationalistiska begärsobjekt. Enligt detta synsätt förutsätts Europa vara en homogen plats där hotet kommer utifrån; från muslimer och invandrargrupper som inte förstår sig på vår kultur. Och i den här kritiken av mångkulturalismen försöker man hela tiden hitta exempel som pekar på inneboende motsättningar mellan civilisationer eller liknande. Det har blivit mer legitimt att försvara samhället i termer av den nordiska kulturen, den europeiska värdegemenskapen, svenskheten, och så vidare.
Varför har det blivit det? Varför betraktas det som ett viktigt politiskt projekt, från Breivik till David Cameron?
– Det är såklart en komplicerad fråga som inte låter sig besvaras i en enkel hänvisning till ett ressentiment som stöpts i nationalistiska begärsstrukturer. Men när vi har problem i den egna gemenskapen, oavsett om dessa är ekonomiska, identifikatoriska eller något annat, så är det säkraste sättet att trygga sammanhållningen att fokusera på ett yttre hot. Ytterst tror jag att man måste förstå utvecklingen som ett behov av att skapa en yttre fiende för att trygga den egna sammanhållningen i tider som kommer utsätta oss för stora prövningar. Nu är det intressant, för fienden har ju i och med Breivik visat sig vara en inre fiende, men sammanhållningen är ändå densamma i Norge. Nu är det nationalism i Norge, i syfte att försvara det öppna samhället. Inte ens Brevik fick Fremskrittspartiet på fall i de senaste norska lokalvalen där de fick 11 procent trots hans rötter i organisationen.
Och på Facebook satte folk upp norska flaggor för att sympatisera med nationalismens offer.
– Ja det är intressant, för den aktualiserar frågan: vilken är den gemenskap vi ska skydda, hur beskrivs den? Den beskrivs intressant nog inte som en mångkulturell gemenskap. Hade det funnits en symbol för mångkulturen, som det exempelvis gör för hbt-rörelsen, den feministiska frigörelsekampen, arbetarrörelsen etcetera så hade man kunnat aktualisera idén om mångkulturalism genom en flagga. Men nu gör det inte det, och då sätter man i stället upp en nationalistisk symbol vilket sammanhänger med att demokrati sedd som ett folkstyre är bunden till en nationalstat inom ramen för vilken man kan vara tolerant mot de andra, försvara mångkulturalism.
Kan vi använda ordet mångkulturalism i dag? Har vi så att säga gjort fel när vi kritiserat mångkulturalismen från ett vänster- och antirasistiskt håll?
– Vi har hamnat i ett läge där det inte finns någon trygghet i att försvara mångkulturalismen, eftersom den i dag är ansatt från olika håll. Jag tror dock att vi nu måste vara ännu mer kritiska mot mångkulturalism – i alla fall betraktad som ett ramverk för en etnotistisk skillnadsideologi. Mångkulturalismen tycks ha en inneboende tendens att bli besatt av den kulturella skillnaden, att de andra befinner sig i någon periferi som vi måste inkludera. Själva grunden i tanken är att ”vi” lever i en europeisk värdegemenskap där vi kan ha ”mångkulturalism” som ett litet tema inne i denna gemenskap. Och detta kommer innebära att man reproducerar skillnader.
Vad vill du använda för begrepp i stället för mångkulturalism?
– Jag är inte helt säker på att begreppet mångkulturalism är utagerat, det beror på hur man realiserar det i praktiken. Men om vi återgår till att prata om det ”öppna samhället” måste vi hela tiden fråga oss: för vilka människor är detta samhälle öppet? Vilka intressen tjänar demokratin i Sverige? Och där har vi väldigt mycket att göra inte bara vad gäller internationella relationer, miljöpolitik och arbetsmarknadsåtgärder, utan även inom utbildningsväsendet och kulturpolitiken. Vi har oerhört mycket att göra vad gäller själva den mångkulturalistiska ideologi som jag beskrev i min essäbok Etnotism. Vi skulle kunna tala om det i termer av den postkoloniala litteraturen; den har inte ens blivit översatt till svenska i särskilt hög utsträckning – samtidigt framställs den som något slags hegemoni hos konservativa medier som Axess. Svante Nordin sa någonstans att vi håller på att anpassa oss så mycket att vi snart faller baklänges. Det låter som ren demagogi. Och han är professor i idéhistoria vid ett Sveriges mest anrika universitet. Jag blir faktiskt rädd. Det är en form av ressentiment som är mycket obehaglig och i fördjupad skepnad öppnar den dörrarna för det slags tänkande som genomsyrar Sverigedemokraternas ideologi.
Den hållningen menar du fick SD in i riksdagen?
– På sätt och vis. Det som möjliggjorde SD:s inträde i riksdagen var att de kunde spela på en föreställning om att det mångkulturella samhället var väldigt kostsamt – ”vi” måste betala väldigt mycket för ”de andra”. Och detta leder dessutom till att ”de” kommer hit och begår brott, tar våra jobb och våldför sig på (våra) kvinnor. Och på universitet tycker man i analogi med detta att man pratar för mycket om kolonialismens historia som om den typen av fokus utgjorde ett hot mot västerländska värden. Men min erfarenhet är den diametralt motsatta. När vi ordnade kurser om europeiska kolonialismer respektive en kurs som hette Rasism, vetenskap och kultur på Göteborgs universitet dröjde det inte länge innan ledningen för institutionen, Museion, beslutade sig för att avbryta den kursen med hänvisning till att man inte visste om man ville ha en postkolonial profil. Detta var för sju–åtta år sedan. Sedan dess har det så vitt jag vet inte funnits några liknande kurser på universitet, vilket också ledde till att vi skapade experimentet Clandestino Institut utan några ekonomiska resurser. Ändå framhåller Lundberg & Co som om att den postkoloniala litteraturen besitter någon sorts hegemonisk ställning på universiteten. Här skulle Breivik instämma för han talar ju också om universitetens ”brainwashing techniques to condition the people from resisting their own annihilation through the implemantation cultural Marxism/multiculturalist doctrines”. Men om man har studerat filosofi i Sverige så vet man mycket väl att det inte finns någon kompetens på det postkoloniala området. Det är inte bara den postkoloniala standardlitteraturen som inte är översatt, samma sak gäller ett så viktigt verk som Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism. Vi har många gånger sökt stöd för att göra detta från Statens kulturråd men blivit nekade.
Är det din generella uppfattning när det kommer till kulturproduktion?
– I princip samma sak gäller för kulturproduktion i allmänhet. Det finns en skenbar satsning på det mångkulturella samhället, samtidigt som man skapar en föreställning hos folk om att detta är oerhört dyrt och förbundet med massa problem. Alltså är det väldigt lätt för dem som säger sig representera den europeiska värdegemenskapen att säga: ”Stopp, vi ska försvara den svenska kulturen, vi ska satsa mer på vårt kulturarv.” Och då har ju de skenbara satsningarna på mångkultur bidragit till en förståelse av vår samtid som möjliggör högerextremismens framväxt.
Devrim Mavi är chefredaktör på Arena.
Daniel Strand är doktorand i idé-historia vid Stockholms universitet.