Den verkliga krisen för EU är att ingen vet vad demos är i det europeiska folkstyret. Nu måste vänstern utveckla demokratin.
Mötena i Angela Merkels Kanzleramt avlöser varandra. Europa är i kris.
Euron är i kris. Den europeiska ekonomin är i kris. Och hela det europeiska projektet är satt i fråga. Samtidigt samlas spillrorna av den tilltufsade europeiska vänstern bara ett stenkast därifrån i Siemens Haus på Schöneberger Strasse. Bombmattorna förvandlade Siemens gamla huvudkontor till en ruin som Mövenpick nu byggt om till konferenshotell.
Berlin är en lämplig plats för en syneförrättning om Europas framtid. Detta är platsen för 1945. Europas Stunde Noll. Ett slut och en början som avlade det europeiska projektet. Stämningen är ödesmättad och diskussionerna krassa på ett typiskt tyskt sätt.
”Det finns inget kosmopolitiskt europeiskt socialdemokratiskt projekt”, inleder professor Julian Nida-Rümelin. Och på den vägen är det.
Visionen om ett förenat Europa har ett starkt stöd bland socialister och socialdemokrater – på senare tid även bland de gröna partierna – i länder som Tyskland och Frankrike. Men en allvarstyngd pessimism dominerar på Schöneberger Strasse denna oktoberdag 2011. Frågan är om det finns något manöverutrymme. EU har alltför mycket blivit en fråga om marknadens frihet. Hur kunde det bli så? Kan unionen återuppfinna sig själv och stänga det finansiella kasino som orsakade dagens kris?
För den finansiella krisen har på ett smärtsamt sätt blottlagt den europeiska konstruktionens svagheter. Efter den ekonomiska kraschen 2008 räddade staten banker och finansinstitut i parti och minut. Detta ledde i sin tur till stora underskott i statens egna budgetar. De ekonomiska stimulanserna ersattes sedan av gigantiska besparingsprogram. Länder som från början hade stora strukturella problem drabbades allra värst. Framför allt Grekland, men även många andra. Eftersom Grekland är medlem av eurozonen måste EU rädda landet från statsbankrutt. Motkravet för nya lån var ännu mer drastiska nedskärningar som bara påskyndat färden mot sammanbrottet. Om Barbara Tuchman hade varit i livet hade hon kunnat lägga till ett kapitel i sin bok Dårskapens vägar, där hon skrev om politiska misstag mot bättre vetande. EMU-projektet och den gemensamma valutan konstruerades för tider med stabil ekonomisk utveckling och bra väder. Definitivt inte för ekonomiska orkaner.
”Att stärka demokratin globalt står inte motsättning till politiken på nationell och lokal nivå. Demokrati är inget nollsummespel.”
David Marquand påminner i The End of the West. The Once and Future Europe att EU:s problem i grunden är politiska. Kan dagens kris leda till en förändring av den orimliga balansen mellan hård och mjuk makt i EU, mellan den fria rörlighetens primat och den outvecklade sociala dimensionen? EU-projektet rymmer vidare en spänning mellan de federala visionerna och det obestridliga faktum att EU i grunden bygger på nationalstater. Genom att steg för steg fördjupa samarbetet har de federala visionärerna kunnat arbeta för ett Europas Förenta stater. Romfördraget och Europeiska kol- och stålunionen var ett modest första steg. Den inre marknaden innebar ett stort kvalitativt språng. Följd av Maastrichtfördraget och därefter flera nya fördrag. De överstatliga inslagen har ökat. Euron knöt länderna ännu tätare samman. Unionens medlemsantal har ökat till 27. Allt detta är onekligen en fantastisk framgångssaga.
Dagens eurokris visar att EU är ett ofullgånget projekt. Samt att det ekonomiska samarbetet och euron vilar på ett sterilt liberalt ekonomiskt tänkande. EMU:s regelverk formades under 1980- och 90-talen, då en övertro på marknadens frihet och finanskapitalets välsignelsebringande krafter dominerade. Hela konstruktionen med en oberoende centralbank fri från politisk inblandning med inflationsbekämpning som främsta mål ligger i linje med de nyliberala och monetaristiska dogmerna. Nationalstaterna har släppt i väg makten över penningpolitiken till den Europeiska centralbanken. Men finanspolitiken ligger kvar på nationell nivå. Det fanns inget stöd för finansiella muskler på EU-nivå, åtminstone inte nu. Men i stället för att vänta på den optimala lösningen sattes EMU-projektet ändå i sjön.
EU har i dag en strukturell obalans och utgår från en föråldrad ekonomisk-politisk doktrin. Dessa två obalanser förklarar i hög grad varför EU nu befinner sig i en permanent kris.
Samtidigt kommer en rekyl från Europas mörka historia. Det europeiska samarbetet kom till för att omöjliggöra krig. Det var ingen tillfällighet att tre av de stora politiska politiska ledarna som satte EU-projektet i sjön – Robert Schuman, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer – hade växt upp i Europas gränstrakter. De nationella och etniska konflikterna skulle tona bort när gränserna monterades ner. Men i stället har de etniska tillhörigheterna hämtats upp igen från historiens arkiv. Nationalstaten monteras ner, men ersätts av nya (eller gamla) identiteter. Till bilden hör också att den högerpopulistiska och högerextrema fronten nu är en etablerad kraft i europeisk offentlighet som på senare tid finner näring av starka islamofobiska underströmmar. Allt detta svär mot hela andemeningen i EU-projektet.
Vilket i sin tur kokar ner till kärnfrågan, var är demos i det europeiska folkstyret? Folkets misstro mot EU har snarare ökat i takt med att EU-samarbetet fördjupats. Valdeltagandet till Europaparlamentet, den enda direktkanalen till EU, faller, trots att dess maktbefogenheter är större än någonsin. Folkligt deltagande och medborgerlig förankring stod inte på dagordningen när EU:s arkitektur etablerades. Lite tillspetsat kan man säga att projektets fäder försökte distansera sig från det normala sättet att göra politik. EU fick en närmast teknokratisk infärgning, som en representant för en (europeisk) överideologi eller ett slags kontinentens sociala ingenjörstjänst. Man ville snarare distansera sig från mellankrigstidens emotioner och demonstrationer. Nationell politik strukturerades efter ideologiska konfliktlinjer och hanterades genom val och omröstningar. Om det europeiska projektet ska överleva måste det politiseras och komma ner från sin upphöjda parnass. Men hur? Den federala modellen är ett politiskt långskott. Samtidigt är det politiska manöverutrymmet beskuret och tilltron till demokratin såväl på nationell som europeisk nivå allvarligt urholkat.
Tillbaka på Schöneberger Strasse har vänstern att hantera ett Moment 22. På europeisk nivå är möjlighetsutrymmet begränsat. Decennier av nyliberal inlärd maktlöshet har kringskurit den på nationell nivå. Men det finns en gömd möjlighet som dagens kris blottlägger. Den nationella politiken måste återerövras och det politiska handlingsutrymmet på denna nivå vidgas. Men det europeiska projektet får inte överges. Om det misslyckas måste vi försöka igen och igen. Att stärka demokratin globalt står inte motsättning till politiken på nationell och lokal nivå. Demokrati är inget nollsummespel. Men då måste demokrati och ekonomi bindas samman och demos återuppväckas både på nationell och europeisk nivå.
Håkan A Bengtsson, är VD för Arenagruppen.