När staden gentrifieras jagas den alternativa kulturen i väg. Men just därför är stadskärnan alltid relevant för aktivisterna.
År 1970 ockuperar en grupp som kallar sig ”slumstormare” ett hus i den centralt belägna gamla arbetarstadsdelen Haga. Inspirationen kommer från Danmark, där ”slumstormarrörelsen” ockuperat hus i centrala Köpenhamn sedan mitten av 1960-talet. Aktionen är den första av en lång serie ockupationer i Haga, som sträcker sig ända in i tidigt 1990-tal. I november 1972 ockuperas Hagahuset, ett kommunalt allaktivitetshus, efter att det stängts av myndigheterna. Ockupanterna kräver att få driva ett eget hus i centrum och efter både polisingripanden och förhandlingar erbjuder ett kommunalt bostadsbolag lokaler på Sprängkullsgatan i Haga.
Föreningen Ett hus i centrum, mer känd som Sprängkullen, blir under 1970- och 80-talen en lokal och nationell mötesplats för sociala rörelser och ett centrum för ”alternativkultur” – först präglad av proggrörelsen (tidningen Musikens Makt och skivbolaget Nacksving), sedan av punkrörelsen (Garageligan).
Under samma period fortgår ockupationer av hus i Haga, samtidigt som en mångförgrenad alternativkultur spirar mellan kullerstenarna och de många fallfärdiga husen: i Haga fanns lokaler för grupper som jobbar för solidaritet med befrielserörelser i Asien, Latinamerika och Afrika, här hölls Grupp 8:s första möte i Göteborg, här var bokhandeln Bröd och rosor en mötespunkt för feminister och här öppnades Folkets bio. År 1977 initierade Hagaaktivister Förbundet fristäder tillsammans med en grupp från Christiania, som sedan 1971 varit en centralt belägen alternativ offentlighet och en knutpunkt för sociala rörelser i norra Europa.
”Affärsidkarna har gett ut en broschyr som heter ”Haga – cosy shopping since 1648”. Det är förstås ett hån mot generationer av Hagainvånare.”
I Haga bildas också en aktionsgrupp, Hagagruppen, för att protestera mot rivningen av hela området. Protesterna bidrog till att Haga bevarades, men med den ”varsamma renoveringen” av stadsdelen blev slutet för Haga som ett centrum för alternativkultur. Haga är i dag att betrakta som en gentrifierad innerstadsdel.
Under 1970- och 1980-talet var Haga och Christiania Skandinaviens kanske två viktigaste centra för sociala rörelser, alternativkultur och musikrörelser. Men varför överlevde inte Haga som rörelseplats? Vart tog de sociala rörelserna vägen när alternativkulturen jagades ut och Haga gentrifierades? Dessa frågor handlar om sociala rörelsers platsförankring i ett urbant sammanhang. De handlar också om omvandlingen av Europas innerstäder under de senaste decennierna. För vad som definierat alternativkulturerna inte bara i Göteborg och Köpenhamn, utan också i en rad andra europeiska städer, är att de under längre perioder utgjort relativt permanenta fysiska mötesplatser för sociala rörelser i städernas centrala delar. Sådana rörelseplatser har dock tenderat att bli allt färre, allteftersom gentrifieringen av Europas städer framskridit. En återblick på Hagas och Christianias historia kan bidra till att ge perspektiv inte bara på alternativkulturens förändringar under de senaste decennierna, utan också säga oss något om förhållandet mellan plats, stad och politik i de globala rörelsernas epok.
En grundläggande förutsättning för att hela stadsdelar i europeiska storstäder på 1960- och 70-talen kunde tas i anspråk av unga aktivister, var den nya stadsplanering som etablerats under efterkrigstiden. Det ”mellanrum” som uppstod när de gamla arbetarstadsdelarna i innerstäderna projekterades för rivning eller slutade att underhållas av sina ägare i väntan på renovering, blev en möjlighet att leva både billigt och kollektivt och skapa politiska och kulturella mötesplatser – platsbundna alternativa offentligheter.
Den skandinaviska välfärdsmodellen presenterade den mest långtgående, och socialt radikala, versionen av vad jag skulle vilja kalla efterkrigstidens ”urbana ingenjörskonst”, som vilade på två fundament: stadsplanering och bostadspolitik. Sverige var det land som genomförde detta projekt mest konsekvent. Och i utformningen och legitimeringen av denna politik spelade just Haga en roll – som det mest omtalade av exemplet på ”arbetarklassmisär” i Göteborgs innerstad. År 1932 genomförde Gunnar Myrdal och arkitekten Uno Åhrén en utredning av bostadssituationen i Göteborgs centrala arbetarstadsdelar, som sedan lade en grund både för makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan och för 1945 års bostadssociala utredning, en viktig utgångspunkt för de kommande decenniernas ”totalsaneringar”, det vill säga rivningar, av arbetarstadsdelar i svenska innerstäder.
I sin avhandling Arbetarfamiljen och det nya hemmet: Om bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg (1993) visar Sten O Karlsson att Myrdals och Åhréns utredning var allt annat än en noggrann empirisk undersökning. Den var ett hastverk och dess slutsatser om ett ohygieniskt och omoraliskt leverne framstår som byggda på medelklassfördomar, som fått en kvasivetenskaplig form i ”bostadshygienismen”. Karlsson menar att den urbana ingenjörskonsten representerade en disciplineringsprocess inom arbetarrörelsen, där det socialdemokratiska partiets medelklassdominerade ledarskikt, med makarna Myrdal och arkitekter som Åhrén i spetsen, lanserade en politik som ”byggde bort” den livsform som var förhärskande inom arbetarklassen – till förmån för en bostadsform utformad för kärnfamilj och individualism. Det som försvann var ett kollektivt vardagsliv som pågick på de öppna gårdarna, och som också hade politiska innebörder. Arbetarstadsdelarna utgjorde en platsbaserad proletär offentlighet, som var grundläggande för arbetarrörelsens kollektiva mobilisering under tidigt 1900-tal.
Det som talar emot att denna urbana politiska offentlighet faktiskt skulle ha fortlevt in i efterkrigstiden, är att de äldre arbetarinvånarna inte spelade någon framträdande roll i de protester som började växa när den ena arbetarstadsdelen efter den andra jämnades med marken: Masthugget, Annedal, Landala, Vegastan. Ett undantag var den samverkan som skedde mellan äldre arbetare i Haga kommunalförening och Hagagruppen. Det var dock den senare, som bestod av unga aktivister, de flesta studenter, som var drivande.
Den urbana rörelse som växte fram i Göteborg under sent 1960- och tidigt 70-tal vände sig både mot rivningarna och mot de bostäder som byggts för att ersätta de som försvann – i Sverige materialiserat i miljonprogrammet, den urbana ingenjörskonstens främsta uppvisning. Det är knappast någon tillfällighet att de ledande rörelseintellektuella i Haga var unga arkitekter som gick till storms mot funktionalismen i Corbusiers tappning.
År 1974 stod några unga Göteborgsarktitekter/aktivister bakom tidskriften Ord & Bilds temanummer om ”Staden”, med fokus på Göteborgs omvandling. Numret pekade på en rad problematiska konsekvenser av ”totalförnyelsen” av innerstaden: att människor med lägre inkomster inte skulle ha råd att bosätta sig i Göteborgs innerstad – det vi i dag kallar gentrifiering, kommersialiseringen – ”som ett överdimensionerat och uppsvällt hjärta reser sig konsumtionstemplet mitt i staden” – samt miljöaspekterna av en innerstad underställd tillväxtens och bilismens diktat. Den franske urbanteoretikern Henri Lefebvre introducerades i en intervju och kritiken mot miljonprogrammet formulerades på följande sätt av Bo Bergman: ”Det är frågan om en uppdelning och fragmentisering av livsfunktioner ända in i bostaden, en uppsplittring, ödeläggelse och ’effektivisering’ av vardagslivet i Corbusiers ’bostadsmaskiner’ [….] Dagens hyreskaserner i förorterna rymmer en stor potential: att inhysa hundratals familjer i samma hus skapar egentligen enorma möjligheter vad gäller gemenskap och kollektiv handling. Paradoxalt nog kan vi konstatera att ju större huset i dag är, desto mer isolerade tycks familjerna och personerna uppleva sig vara.”
Det är alltså fråga om en vänsterkritik av funktionalismen: temat för numret var ”kapitalismens segregerade städer” och grundargumentet var att funktionalismen, i Sverige manifesterad i miljonprogrammen, materialiserade och förstärkte den kapitalistiska ekonomins välkända effekter: klassegregation, individualisering och alienation. Därmed undergrävde den också det kollektivt präglade vardagsliv som tidigare i den moderna historien utgjort en grundläggande förutsättning för sociala rörelser, som i arbetarrörelsens Haga under mellankrigstiden. Nu ingick de unga urbana aktivisterna i en rörelsekultur som just i Haga försökte återuppfinna ett urbant vardagsliv präglat av kollektivitet och där de öppna gårdarna var offentliga rum och självklara mötesplatser.
Det bör dock understrykas att organisationer med anknytning till arbetarrörelsen vid denna tidpunkt prestigefyllt höll fast vid en paroll som hade formulerats av en hyresgästförening redan på 1930-talet: ”Riv hela Haga”. För arbetarrörelsen var Haga en skammens plats, som vittnade om ett förflutet präglat av fattigdom och trångboddhet. Inte desto mindre lyckades Hagaaktivisterna runda kommunledningen genom att i intensiva kontakter med Historiska museet och länsstyrelsen kräva att hus i Haga skulle kulturminnesmärkas. Detta ledde slutligen till att Riksantikvarieämbetet gav sitt största lån någonsin för att Haga skulle ”renoveras varsamt”.
Kulturvårdsargumentet var alltså ett viktigt redskap i försvaret av stadsdelen, men bidrog samtidigt till dess gentrifiering. ”Operationen lyckades men patienten dog”, som en av aktivisterna uttrycker det i dag: medan kvarterens struktur, kullerstenarna och många gamla hus bevarades, byttes befolkningen och verksamheterna successivt ut när hyrorna höjdes. Nu marknadsförs ”den gamla fina arbetarstadsdelen Haga” hårt i turistbroschyrer men de besökande hindras av portlås om de vill kika in på gårdarna. Affärsidkarna har gett ut en broschyr som heter ”Haga – cosy shopping since 1648”. Det är förstås ett hån mot generationer av Hagainvånare, för vilka, fram tills helt nyligen, vardagen varit en kamp mot knappheten.
Denna utveckling uppmärksammades redan på 1980-talet av Husnallarna, som intog Haga ungefär samtidigt som den ”varsamma renoveringen” inleddes. Nallarna representerade en ny ung generation av husockupanter i Europa, vilka agerade utifrån nya sociala villkor, präglade av arbets- och bostadslöshet. Husnallarna försökte inte i första hand rädda Haga, utan krävde billiga bostäder åt alla med utgångspunkt i en kritik av både bostadspolitiken och kommersialiseringen av innerstaden.
I Haga såg vi alltså en urban kamp som i en mening var framgångsrik, men som också fick paradoxala effekter. När försvaret av stadsdelen kläddes i kulturvårdens dräkt lades – oavsiktligt – en grund för gentrifiering, en process som undergräver staden som ”allmänning” präglad av både offentliga rum och politiska offentligheter.
Historien om Hagas sociala rörelser väcker flera frågor: Är det viktigt med plats för sociala rörelser? Och spelar det någon roll vilken platsen är? Hur ser villkoren ut för urbana rörelser nu, jämfört med 1970- och 80-talen? I dag talas det mycket om hur aktivismen fått nya möjligheter genom internet och sociala medier – kommunikationsformer där plats är av underordnad betydelse. Hagas historia innehåller dock en mängd exempel på betydelsefulla möten och manifestationer som kanske inte skulle ha ägt rum utan existensen av en fysisk mötesplats. Kanske ännu viktigare är att de utgör exempel på att ockupationen – eller anspråkstagandet – av en plats, en byggnad eller en hel stadsdel, ofta ger större möjligheter till påverkan än många andra former av kollektiv handling. Kungstorgsockupationen år 1976 i Göteborg, som till väsentliga delar organiserades av Sprängkullen i Haga, stoppade bygget av ett P-hus i centrala Göteborg. Som en följd av Husnallarnas ockupationer erbjöd kommunen dels ett hus (som de tackade nej till), dels inrättades Ungbo, en slags bostadsförmedling för unga.
Men husockupationernas historia i Europa under de senaste decennierna ger inte bara en rad exempel på hur myndigheter under de senaste decennierna i vissa fall mött husockupanter med en anmärkningsvärd förhandlingsvilja, utan också i andra fall med en osedvanligt kraftfull repression. Denna synbara motsägelse kan förklaras av att de rörelser som slagit bo i innerstäder ofta utmanar betydande ekonomiska, politiska och/eller kulturella värden. Det är en sådan insikt som den aktuella Occupy Wall Street-rörelsen bygger på. De har satt sig ner i en del av New York som, liksom i en rad innerstäder världen över, präglats av dramatiskt stigande ekonomiska, politiska och symboliska värden under de senaste decennierna.
Denna värdestegring är också den kanske viktigaste förklaringen till att de sociala rörelserna i dag jagats ut ur många europeiska innerstäder. I Göteborg innebar detta slutpunkten för en sekellång närvaro av centralt belägna politiska offentligheter, som knappast någon kunde undgå att lägga märke till, och som det var svårt för politiska makthavare att ignorera.
Men svenska storstäder saknar inte urbana rörelser. Forskare som Ove Sernhede och Lisa Kings har i sina studier av Hammarkullen, Rinkeby och Tensta visat att de återfinns i det som vi kallar ”förorten”. De möjligheter för vardags- och politisk organisering, som 1970-talets urbana vänsteraktivister trots sin massiva kritik av miljonprogrammen faktiskt pekade på, har börjat realiseras.
Mot denna bakgrund skulle man kunna argumentera för att innerstaden blivit irre levant. Den är bara en av många stadsdelar som befolkas av samhällets priviligierade skikt i ett urbant rum utan givet centrum. En sådan tankegång formulerar Per Wirtén i Där jag kommer från: Kriget mot förorten, en lysande och personlig bok om den svenska stadsplaneringens och förortens moderna historia. Han menar att vi i dag bör förstå ”stad” som ”urban sprawl” ett urbant landskap som växer i alla riktningar – och som saknar ett egentligt centrum, en ”innerstad”. En politisk konsekvens av ett sådant perspektiv är att vi bör arbeta för att dekonstruera föreställningen om ”innerstaden” – på samma sätt som föreställningen om Väst som världens centrum bör undermineras. Det finns en onekligen urbanpolitisk sprängkraft i denna tanke.
Men samtidigt går det inte att bortse från att det i många storstäder världen över finns ett område som tillskrivs statusen av ”centrum”, och vars betydelse inte har minskat. I den process där städer utmanar stater som politiska, ekonomiska och kulturella maktcentra är innerstaden maktens ansikte och dess spel- och boplats. Innerstaden är en nyckel i det globala race där städer konkurrerar om att locka till sig företag, turister och inte minst den kreativa klassen, som anses spela en viktig roll för stadens fortsatta uppgradering och ekonomiska tillväxt. Det är mot den bakgrunden vi ska se de stadspolitiska strategierna för att aktiva rensa ut det som inte passar in i den bild av staden som eliterna vill måla upp, oavsett om det gäller graffiti eller hemlösa.
I två så skilda städer som Durban och Göteborg uppvisar sådana processer slående likheter. Här ska de centralt belägna hamnområdena uppgraderas och städerna marknadsföras som turist- och konferensmetropoler. I Durban berövas de fattigaste både bostäder och inkomstmöjligheter när kåkstäder rivs och gatuförsäljare visas på porten för att de inte ”passar in” i den nya stadsbilden. I den pågående stadsomvandlingen av Göteborgs hamnområde utvisas resurssvaga grupper när staden rullar i gång sitt största urbana omvandlingsprojekt sedan 1960-talet. Här rivs centralt belägna byggnader som varit lokaler och mötesplatser för en rad invandrarföreningar. Och här har parksofforna en ny design som gör dem omöjliga att ligga på.
Ur ett demokrati- och rättviseperspektiv torde det därför också fortsättningsvis vara betydelsefullt att föra en kamp om makten över vilka som får bo, vistas och bedriva verksamheter i innerstaden – en kamp som på ett symboliskt plan ytterst handlar om vad och vilka som ska representeras i globaliseringens urbaniserade samhälle. Flera av samtidens inflytelserika samhällsforskare, som Saskia Sassen och Michael Hardt och Antonio Negri, har med inspiration från Henri Lefebvre gett detta en teoretisk formulering. De menar att centrala samhällskonflikter i dag utspelas just i kampen om produktionen av det urbana rummet. En av samtidens mest intressanta sociala rörelser, Right to the City, har just denna utgångspunkt, vilket avspeglas i ett av dess slagord: ”The City is Our Factory”. I juni i år möttes tillresta aktivister – från bland annat Egypten, Turkiet, Sydafrika, Colombia, Kina och USA – i den ockuperade stadsdelen Gängeviertel i Hamburg. Just Gängeviertel är, tillsammans med Christiania, närliggande exempel på att urbana ”frirum” och offentligheter fortfarande är möjliga också i innerstäder där trycket på markvärden och rumslig exploatering är som störst.
Hagas historia visar inte bara att plats har betydelse för sociala rörelser, utan också att det spelar roll vilken platsen är. I förhållande till den aktuella debatten om de urbana konflikternas ökade strategiska betydelse, påminner Hagas rörelsehistoria också både om att kampen om det urbana rummet har pågått alltsedan industrialismens genombrott – och att den i dag står inför helt nya utmaningar.
Håkan Thörn är professor i sociologi på Göteborgs universitet. Hans senaste bok är Space for urban alternatives? Christiania 1971-2011 (tillsammans med Cathrin Wasshede och Tomas Nilson) är tillgänglig för fri nedladdning här.