Högljudd diplomati

Hillary Clinton ser musiken som en del i ett strategiskt schackspel. När amerikanska utrikesdepartementet skickar hip hop-artister över världen diskuterar terroristexperter och diplomater flow, bling och coolhetens politik.

När de franska och brittiska kolonierna uppnådde självständighet efter andra världskriget blev de uppvaktade av två supermakter som ville utöka sina inflytandesfärer. 1960 hade fyrtio sådana länder blivit självständiga stater, men Washingtons charmoffensiv försvårades av Sovjetpropaganda som spelade på rasmotsättningar och diskriminering i den amerikanska södern.

Bilder på de våldsamma reaktionerna på Brown vs. Board of Education och mordet på Emmett Till spreds över världen, och USA:s president Dwight Eisenhower, som dittills varit ganska belåten vad gäller medborgarrättsfrågor, började inse att rasfrågan var USA:s akilles häl internationellt. Amerikanska UD började anordna stjärnspäckade jazzturnéer för att råda bot på detta. Idén kläcktes av den demokratiska kongressledamoten Adam Clayton Powell från Harlem. Powell insåg jazzens potential som vapen i kalla kriget när han närvarade vid den afroasiatiska Bandungakonferensen för alliansfria stater i Indonesien 1955.

Påståendet att Sovjet var mer rasmäs- sigt progressivt än USA förfärade Powell, liksom den vänsterorienterade retorik kring tredje världen han hörde på konferensen. Väl hemma föreslog han för utrikesdepartementet att orkestrar ledda av Dizzy Gillespie, Count Basie och Louis Armstrong skulle skickas utomlands för att bättra på bilden av USA. Powell förklarade senare för Eisenhower att ”ett färgat ansikte från USA är lika mycket värt som miljontals dollar i ekonomiskt bistånd.”

Många toppdiplomater välkomnade idén. Turnéernas huvudsakliga syfte var att stärka allianser och att övertyga alliansfria stater om att USA skilde sig från de europeiska kolonialmakterna och Sovjetunionen. ”Snart kommer jazzen att vara ett led i det här landets utrikespolitik på ställen som Fjärran östern, Mellanöstern och Afrika”, konstaterade New York Times i november 1955. ”Orkestrarna kommer att åka till länder där kommunismen fått fäste.”

I mars 1956 åkte Dizzy Gillespie och hans arrangör, en ung trumpetspelare vid namn Quincy Jones, på den första turnén. Deras första spelning var i Iran där shahen tre år tidigare hade återfått makten efter en CIA-stödd statskupp.

Orkestrar med svarta och vita musiker, under ledning av Gillespie, Louis Armstrong, Duke Ellington och Benny Goodman, besökte Sovjetunionen och delar av Afrika, Asien och Mellanöstern. Framträdandena var tänkta att generera goodwill och få folket att identifiera sig med den ”amerikanska livsåskådningen”. Orkestrarna skulle vara symboler för demokratins överlägsenhet, med jazzens improvisatoriska pluralism och universella, rasöverskridande egenskaper som ett förkroppsligande av USA:s frihetsideal. Turnéerna höll på fram till 1970-talet och ses i allmänhet som mycket lyckade.

År 2005 dammade man av initiativet med jazzdiplomati genom projektet Rhythm Road, ett samarbete mellan amerikanska UD, Jazz at Lincoln Center, Brooklyn Academy of Music och Kennedy Center. Karen Hughes, på den tiden ansvarig för offentlig diplomati vid amerikanska UD, lanserade projektet efter att ha blivit utsedd av George W. Bush i Abu Ghraib-skandalen och talibanupprorets efterdyningar. Ända sedan starten har Rhythm Road innefattat jazz och hiphop eftersom man menat att hiphopens popularitet gör den till ett ”globalt musikaliskt språk”. Numera bjuds även band från andra genrer in för att provspela – bluegrass, country, gospel, cajun, zydeco och folkmusik – men projektets tonvikt ligger fortfarande på svart musik.

År 2005 började amerikanska UD skicka ”hiphopsändebud” – rappare, dansare och djs – för att uppträda och tala i olika delar av Afrika, Asien och Mellanöstern. Poeten Toni Blackman var den första ”hiphopambassadören” av det här slaget. Andra som skickats är Chen Lo and the Liberation Family, Legacy, Vice Versa Alliance, Reminders, Native Deen och Kokayi. Turnéerna har täckt större delen av den muslimska världen med framträdanden i Senegal, Elfenbenskusten, runt om i Nordafrika, Främre Orienten och Arabiska halvön och gjort avstickare till Mongoliet, Pakistan och Indonesien. Artisterna uppträder och håller i workshops. De hiphopambassadörer som är muslimer pratar i lokala medier om hur det är att vara muslim i USA.

Att valet föll på jazzen under det kalla kriget handlade inte bara om genrens internationella gångbarhet. Penny Von Eschen, professor i historia och amerikansk kultur vid University of Michigan, som skrivit boken Satchmo Blows Up the World – Jazz Ambassadors Play the Cold War pekar på att man från utrikesdepartementets sida kände att den afroamerikanska kulturen kunde förmedla ”en gemensam känsla av lidande och en övertygelse att jämlikhet kunde uppnås inom det amerikanska politiska systemet” till folk som lidit under den europeiska kolonialismen. Liknande tankegångar ligger till grund för ”hiphopdiplomatin”.

Att låta hiphopen, som ofta hånats som ett uttryck för libertarianism, representera USA i en tämligen konservativ del av världen kan tyckas märkligt. De samordnare på utrikesdepartementet som vill ”lyfta fram hiphopen” i den amerikanska utrikespolitiken betonar ”islams betydelse för hiphopens rötter i USA”. I en rapport från den liberala tankesmedjan Brookings konstaterar projektets utformare att hiphopen började som en ”outsiderprotest” mot det amerikanska systemet, och att den nu vinner mark bland världens marginaliserade unga muslimer. Från parisiska banlieues till Palestina och Kirgizistan ”speglar hiphopen en kamp mot auktoritet” och uttrycker en ”smärta” som överbryggar språkbarriärerna. Rapporten konstaterar också att pionjärerna inom hiphopen var muslimer i fattiga innerstadsområden som ”förde vidare en muslimsk, afroamerikansk protesttradition mot auktoritet, med Malcom X som dess starkaste företrädare”. Rapporten förordar avslutningsvis att man ”i högre utsträckning utnyttjar denna naturliga länk till den muslimska världen”.

Islams centrala roll inom hiphopen är väldokumenterad. Muslimska motiv och arabiska termer har genomsyrat genren ända sedan dess uppkomst 1973, då Afrika Bambaataa startade gruppen Zulu Nation och gav uttryck åt ett vitt spektrum av muslimska och kvasimuslimska ideologier och kulturer som har levt sida vid sida i amerikanska innerstäder under flera årtionden. I mars 1991 ägnade tidningen the Source ett helt nummer åt hiphopens förhållande till islam under rubriken ”Muslimsk samling”. Under guldåren för ”politiskt medveten hiphop” kryddade Rakim och Public Enemy sina texter med arabiska uttryck som åberopade islam – ”al-hamdu lillah”, ”al-salam alaykum” – och samplade tal av Malcom X och Elijah Muhammad. På 2000-talet blev sunnimuslimska artister som Mos Def, Lupe Fiasco, Busta Rhymes, Q-Tip och Rhymefest populära och exponerade en bred publik för muslimska företeelser som salat (bön), zakat (allmosa) och shahada (muslimsk trosbekännelse).

Den amerikanska hiphopens förhållande till islam är således knutet till islams sekellånga existens i amerikanska innerstäder. Referenser till islam och arabiska termer är så vanliga att hiphopvideor och raptexter ger unga amerikaner, som vuxit upp med hiphop, regelbunden exponering för islam. Och muslimska ungdomar utomlands är väl medvetna om att, som det heter i folkmun, ”islam är hiphopens officiella religion” och att muslimer som Busta Rhymes och Mos Def tillhör hiphopens tyngsta namn.

Att använda afroamerikanska muslimer som exempel på lyckad ekonomisk och politisk integration i USA är ironiskt på flera plan: afroamerikaner är den minst välbärgade gruppen inom det muslimska samfundet och den geografiskt sett mest segregerade, med ansenliga delar av befolkningen koncentrerad till fattiga innerstadsområden och fängelser. Den här gruppen har – åtminstone sedan Mike Wallaces dokumentär från 1959 med namnet The Hate That Hate Produced (ungefär: Hatet som hatet födde) – också porträtterats som extremistisk, separatistisk, intolerant och ”inte muslimsk på riktigt”. Under de senaste tio åren har diplomater likväl börjat vurma för de ”infödda” afroamerikanska muslimerna. I likhet med jazzturnéerna har man kanske insett att det som föraktas på hemmaplan kan vinna poäng utomlands.

***

De vitt skilda inställningarna till islam bland liberaler på utrikesdepartementet och nativister i södern bubblade upp till ytan under den hätska moskédebatten sommaren 2010. I maj det året exploderade en rörbomb vid en moské i norra Florida. Det blev startskottet för Tea Party-rörelsens kampanj mot moskébyggen, en kampanj som spred sig från Florida till Tennessee, Kentucky, Kansas och Texas.

När moskéstriden var som värst i USA skickades imam Faisal Abdul Raouf, som då var ledare för Park51, det muslimska center som planerades nära Ground Zero, till Persiska viken för att ge en ”balanserad bild av hur det är att vara praktiserande muslim i USA”. (När det kom till kritan blev han trots sin diplomatiska tjänstgöring ombedd av Hughes att flytta moskén som en ”artighetsgest” och ett ”tecken på enighet”.) Imamens offentliga diplomati– och hans mosképrojekt – splittrade det amerikanskmuslimska samfundet, ofta i norr och syd. Många ogillade hans försvar av amerikansk liberalism i utlandet vid en tidpunkt då de politiska spänningarna (delvis underblåsta av hans projekt) var så allvarliga.

Medan imam Raouf reste runt i Persiska viken besökte hiphopsändebud andra delar av arabvärlden. I juli 2010 uppträdde breakdansare sponsrade av utrikesdepartementet i Marocko och Algeriet, och i september gjorde rapparna Tyson och Kumasi spelningar i Indonesien. Jämte turnéerna visades filmer om hiphop och islam i USA på amerikanska ambassader i Asien och Afrika. Filmen New Muslim Cool, där en puertoricansk rappare bekänner sig till islam, dök upp på amerikanska ambassaden i Jordanien, Irak, Angola och Bahrain. En annan film, som visades i Senegal, Gambia och Bangladesh, var Prince Among Slaves. Filmen skildrar den extraordinära berättelsen om Ibrahima Abdal Rahman, född 1762 och son till konungen av Timbo, fulanifolkets härskare i dagens Guinea.

Förutom filmerna visar man också vittnesberättelser från förslavade muslimer i USA. Amerikanska ambassader i Nigeria och Qatar har ställt ut en 13-sidig text skriven 1829 av Bilali Muhammad, en läderinbunden samling med ark i nordafrikansk arabisk skrift, medan den amerikanska FN-beskickningen har haft en monter med Omar ibn Saids text från 1836.

Senast de här texterna fångade de amerikanska myndigheternas intresse var ironiskt nog i mitten av 1800-talet då den unga republiken ville öka sitt inflytande i de muslimska delarna av Afrika, särskilt de så kallade Barbareskstaterna och området som skulle bli Liberia.

När USA nu försöker stärka sin position i Saharaområdet får den afroamerikanska muslimen åter agera medlare. Det är uppseendeväckande att Washington anammar denna policy i ett läge då många amerikaner misstänker att landets första svarta president är smygmuslim, samtidigt som de stöder kampanjer som vill förbjuda sharia i amerikanska städer och kraftigt reglera byggen av moskéer och muslimska skolor. Precis som med jazzturnéerna på femtiotalet kan man gissa att dagens konservativa som varnar för ”smygande sharia” inte skulle bli överförtjusta om de fick veta att utrikesdepartementet ställer ut muslimska slaveriskildringar för att visa att muslimer funnits i Amerika sedan 1700-talet, eller att Wu Tang Clan pryder departementets broschyrer.

Även europeiska länder skickar sina muslimska medborgare på diplomatuppdrag. Det brittiska inrikesdepartementet låter unga brittisk-muslimska yrkespersoner och forna extremister (som ”avradikaliserats”) åka på resor till Pakistan och Egypten för att tala inför ung publik om hur framgångsrika och fria muslimer är i Storbritannien. Europeiska stater har också börjat skicka sina muslimska hiphopartister till muslimskt dominerade länder för att uppträda. De franska och tyska ambassaderna i Jemen har sponsrat festivaler och workshops (som kallas ”Common Beats”) där fransk-muslimska och tysk-muslimska rappare och deras jemenitiska likar får träffa varandra.

Det brittiska kulturrådet har vid två tillfällen skickat hiphopduon Mecca2Medina för att uppträda i norra Nigeria, ett område med stora sekteristiska spänningar. Efter ett uppträdande 2007 i Kano, en av 12 nigerianska delstater där sharialagar råder, fick duon offentligt beröm från chefen för moralpolisen som patrullerar gatorna i jakt på ”icke-islamiskt” beteende för att de var västerländska men ändå rättrogna. Det brittiska kulturrådet har också organiserat hiphopworkshops i Tripoli och sponsrat Electric Steps, ”Libyens enda hiphopgrupp”, som ett sätt att främja politiska reformer i landet.

Europeiska myndigheter använder dock hiphopen mer för att integrera muslimska minoriteter på hemmaplan än som diplomatiskt verktyg, och skiljer sig på så sätt från det amerikanska hiphopinitiativet.

***

De uppgifter från Wikileaks som väckte störst ilska i europeiska huvudstäder var dokument där amerikanska diplomater anklagade allierade – Frankrike, Storbritannien, Holland – för att behandla inhemska muslimer illa. Efter gripandena av ”den tjugonde kaparen” Zacarias Moussaoui och ”skobombaren” Richard Reid har amerikanska tjänstemän uttryckt oro över alienationen bland europeiska muslimer, som de fruktar ska sippra över Atlanten. Dokumenten visar att diplomaterna var missnöjda med de europeiska försöken att bekämpa detta ”nya hot”, och avslöjar att amerikanska ambassader stödde muslimska grupper i olika europeiska städer ekonomiskt.

Det var inte helt oväntat i Frankrike som amerikanska UD:s aktiviteteter väckte störst indignation. De amerikanska rapporterna från Paris skräder inte orden: ”I Frankrike har man välkända problem med diskriminering mot minoriteter.” Vissa dokument skulle lika gärna kunna ha beskrivit USA före medborgarrättsrörelsen: ”Franska medier är alltjämt övervägande vita …

Bland de främsta utbildningsinstitutionerna är Sciences Po oss veterligen den enda som vidtagit åtgärder för integrering.” Huvudtesen i korrespondensen är att den franska integrationspolitiken har misslyckats på grund av en ”blindhet för rasmässiga och etniska motsättningar.” Landets institutioner är ”otillräckligt flexibla” och speglar inte landets förändrade hudfärg.

Beskrivningarna av Frankrike som ett fördomsfullt land i behov av amerikansk vägledning föll inte i god jord. I Frankrike har man länge sett sig som immun mot den amerikanska typen av raspolitik och slagit sig för bröstet över att man ända sedan slutet av 1800-talet tagit emot afroamerikaner som flytt diskriminering. Dokumentet som framkallade de häftigaste franska reaktionerna var skrivet av USA:s dåvarande ambassadör Craig Stephenson då oroligheterna i Paris 2005 var som värst: ”Det grundläggande problemet är att man i det vita, kristna Frankrike inte ser sina mörkhyade och muslimska landsmän som medborgare med rättigheter.” I ett teveprogram sa Frankrikes före detta premiärminister Dominique de Villepin hånfullt: ”Det här [dokumentet] visar den amerikanska diplomatins begränsningar.” Han tillade att de amerikanska diplomaternas syn på banlieues-krisen förvrängdes av den egna historien och att de såg Frankrikes urbana kris genom ett religiöst raster.

När den amerikanska ambassadören Charles Rivkin, en före detta höjdare i Hollywood, tog med sig skådespelaren Samuel L. Jackson till den parisiska förorten Bondy för att prata inför en ung publik vid ett kulturcentrum, drog Jackson paralleller mellan deras kamp och hans egen uppväxt i det segregerade Tennessee, en jämförelse som ogillades av franska medier. Ett annat uppseendeväckande ögonblick var när en väggmålning av Martin Luther King skulle avtäckas på Collège Martin Luther King i Villiers-le-Bel, en annan orolig förort till Paris, och en grupp afrikanska och arabiska barn stod runt Rivkin och sjöng ”We Shall Overcome”.

Men det är den amerikanska ambassadens stöd till ”moderata” muslimska röster som har gjort fransmännen rasande, för det som ses som ”moderat” i ett land kan vara ”extremistiskt” i ett annat. En av de muslimska organisationer som fick stöd från ambassaden var internettidskriften Oumma.com, som beskrevs av ambassadören som en ”anmärkningsvärd hemsida”. Franska konservativa, som ser sidan som extremistisk på grund av påstådda sympatier för Muslimska brödraskapet, rasade och menade att den amerikanska högern och franska muslimer gått ihop för att underminera den franska konfessionslöshetsprincipen. Också ambassadens program för hiphopdiplomati, där franska rappare flygs till USA för att träffa artister och medborgarrättsaktivister i Harlem, väckte irritation. En av artisterna som bjudits in av amerikanska UD var Ekoué Labitey från La Rumeur, en av de grupper som Nicolas Sarkozy i egenskap av inrikesminister stämde för ärekränkning på grund av deras texter om den franska polisens straffrihet och brutalitet.

***

En av de senaste decenniets märkligare företeelser är att höra säkerhetspolitiska topptjänstemän, terroristexperter och yrkesdiplomater diskutera ”flow”, ”bling” och ”coolhetens politik”.

Både amerikanska och europeiska terroristexperter har uttryckt ökad oro över ”USA-fientlig hiphop” och betonat genrens radikaliserande inflytande. Mot bakgrund av att den somaliska islamistgruppen al-Shabab använder ”jihadrap” i sina rekryteringsvideor skriver Jessica Stern i Foreign Affairs: ”De muslimska barn ur första och andra generationen som jag intervjuade i samband med en studie av radikaliseringens orsaker i Nederländerna verkade tycka att det var coolt att prata om jihad, på samma sätt som det är coolt att lyssna på gangsterhiphop i vissa ungdomskretsar.” Andra har förespråkat en mobilisering av vissa subgenrer inom hiphopen för att bekämpa ”coolheten i jihad”. En terroristexpert varnar för att Usama bin Ladens medarbetare Abu Yahya al-Libi har gett al-Qaida en ”cool” image, och rekommenderar att USA kontrar med ”en av landets coolaste expertvaror: hiphop”, och då särskilt med en viss underkategori. ”Muslimsk hiphop är muslimsk poesi till hiphopbeats”, förklarar han.

I Europa har man värvat hiphopen i en stor ideologisk offensiv mot extremism på hemmaplan. Precis som i USA är några av de största hiphopstjärnorna muslimer, barn till invandrare och konvertiter, och många av dem har varit inblandade i senare års konflikter kring yttrandefrihet, nationell identitet och extremism. Storbritannien blev det första landet att försöka ta itu med ”muslimsk hat-hiphop” när låten ”Dirty Kuffar” släpptes online 2004 av gruppen Sheikh Terra and the Soul Salah Crew. Videon visar bilder från Irak, Palestina och Tjetjenien, hyllar Usama bin Laden och kallar Bush, Tony Blair, Sharon, Mubarak and Saudiarabiens kung Abdallah för ”smutsiga otrogna”. Inrikesdepartementet och parlamen- tariker från Labourpartiet menade att texterna och bildspråket uppmanade till våld. År 2006 släppte Aki Nawaz och den populära hiphoptechnogruppen Fun-Da-Mental albumet All Is War. Omslaget visar frihetsgudinnan iklädd huva och fjättrad som fångarna i Abu Ghraib, och en av låtarna (”Che Bin Pt 2”) jämför bin Laden med Che Guevara. Två parlamentariker krävde att Nawaz skulle gripas.

När inrikesdepartementet år 2007 lanserade prevent, ett projekt för att förhindra brittisk-muslimska ungdomar från att dras till våldsbejakande extremism, var hiphopen ett tongivande inslag. Muslimska organisationer får projektpengar för att anordna hiphop- konserter, kallade ”Spittin’ Light”, där amerikanska och brittiska rappare med ”en konventionell tolkning av islam” får visa sina färdigheter. Projektet riktar sig till yngre muslimer som kanske inte nödvändigtvis är knutna till moskéer eller andra religiösa institutioner. Förespråkare för prevent menar att ”konst och kultur kan ge muslimer en ventil för starka känslor”.

***

I Frankrike har hiphopen länge varit en symbol för både hotet från islam och den amerikanska kulturdominansen. På 1990-talet gjorde rädslan för amerikanisering och för att engelska ord och fraser skulle etablera sig genom musik till införandet av nationella kvoter för att skydda franskan. Enligt medialagen från 1994 måste minst 40 procent av musikrotationen i radio utgöras av franska musiker och 20 procent av moderna franska artister. Faktum är att kvoteringen bidrog till den franska hiphopens segertåg eftersom de stora radiokanalerna bytte från engelskdominerad pop och rock till hiphop, där man menade att det var lättare att fylla de franska språkkvoterna. Franska skivbolag började åka ut till förorterna på talangjakt. På så sätt ledde den lag som skulle skydda den ”franska identiteten” från amerikanisering ironiskt nog till att en fransk version av en amerikansk genre skapades, en genre som nu ger röst åt religiösa och etniska minoriteter som ses som ett inhemskt hot mot den nationella identiteten.

Amerikanska ambassader har försiktigt glidit in i den delikata dansen mellan europeiska regeringar och representanter för hiphopens motkulturer. Den amerikanska ambassadören i Frankrike har sponsrat hiphopkonferenser där han bjudit in rappare till sitt residens, bland andra den kontroversiella K.ommando Toxik (som på den amerikanska ambassaden framförde en hyllning till de två pojkar som dödades av den franska polisen 2007, en händelse som ledde till en våg av upplopp).

Amerikanska ambassader är inte ensamma om uppsökande strategier gentemot muslimer. Saudiarabien, Iran, Turkiet, Pakistan och en rad arabländer övervakar sina diasporor i Europa, predikar påstridigt sina tolkningar av islam och försöker vinna Europas muslimers stöd. Tjugohundratalets storpolitiska maktspel – de ideologiska och geopolitiska duster som är centrerade kring det postkoloniala Afrika och Mellanöstern – utspelas i allt större utsträckning i Europas invandrartäta förorter.

***

Efter att en hiphopgrupp hade uppträtt i Damaskus 2010 fick utrikesminister Hillary Clinton en fråga om hiphopdiplomatin. ”Hiphop är USA”, sa hon och tillade att hiphop och andra musikgenrer kan hjälpa till att ”reparera bilden” av USA. ”Det kanske är lite önsketänkande. Jag kan inte peka på någon förändring i den syrianska politiken på grund av att Chen Lo and the Liberation Family har varit där, men vi måste använda alla tillgängliga medel.” De projekt för hiphopdiplomati som USA och europiska regeringar har startat är tänkta att putsa upp ländernas varumärken och hålla ungdomar borta från extremism, men initiativet från USA är mer ambitiöst och försöker främja demokrati och utveckling och rentav påverka andra staters beteende. Till skillnad från europeiska stater som främjar vissa typer av hiphop framför andra har de amerikanska myndigheterna mestadels en låt gå-attityd gentemot hiphopen på hemmaplan. Men på det internationella planet är den amerikanska hiphopdiplomatin mer interventionsbetonad. ”Man måste anta att folk i slutändan väljer frihet framför tyranni om de får välja”, konstaterade Clinton, och menade att kulturell diplomati är ett ”flerdimensionellt schackparti”. ”Kan hiphopen vara en schackpjäs?” frågade intervjuaren. ”Absolut!” sa Clinton.

Liberala analytiker ser 50- och 60-talets jazzturnéer som en succé. Genom att visa upp rasmässiga framsteg menar man att jazzdiplomatin blev en motvikt till Sovjetpropagandan och förmedlade en positiv bild av USA.

Men hiphop är inte jazz, dagens hiphopstjärnor är inte 50- och 60-talets jazzlegender och trots alla paralleller som görs är ”kriget mot terrorn” inte kalla kriget. Jazzturnéer gav gensvar bland människor i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien eftersom efterkrigstidens USA sågs som en antikolonial makt, en motvikt till fransk, brittisk och italiensk dominans. Och USA parerade faktiskt europeiska koloniala ansatser i Libyen 1956 och vid Suezkanalen 1956.

Därtill väckte medborgarrättsrörelsen sympatier över världen; i den avkoloniserade världen såg man den svarta frihetskampen som en allierad. Rörelsens klanger – i synnerhet jazzens – var moraliskt tilltalande då jazzmusiker, inspirerade av den afro-asiatiska diskursen från Bandung och Nation of Islam skrev stycken som ”Uhuru Afrika” och ”Freedom Suite” och länkade samman medborgarrättsrörelsen till den antikoloniala kampen i Afrika och Asien.

Men smekmånaden med USA tog så småningom slut då policyn under kalla kriget ledde till oräkneliga interventioner och ställföreträdande krig, USA blev successivt, tillsammans med Frankrike och Storbritannien, en understödjare av ett förtryckande statsskick som sträckte sig från de så kallade Barbareskstaterna till Pakistan. Då USA:s förhållande till regionen förändrades och Vietnamkriget fortsatte blev jazzambassadörerna allt oftare konfronterade av den lokala publiken kring sin roll i det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget. Von Eschen beskriver en händelse i Alger i april 1967 då unga algerier frågade jazzambassadörerna hur de som afroamerikaner kunde representera ett land som ”begick grymheter” i Vietnam.

Då hiphopen växte fram med sina beats och texter vann den snabbt gehör bland muslimska ungdomar, vilket experter på offentlig diplomati helt korrekt konstaterat. Men den mest älskade musiken var den politiskt ”medvetna”, afrocentrerade hiphopen under 1980- och 1990-talet som hyllade Afrika, Asien och islam. Vid något tillfälle i mitten av 1990-talet – kritiker är oense om när det hände exakt – fick dock ”medveten” hiphop stryka på foten för kommersiell hiphop där man bryr sig mer om att bli rik än att visa solidaritet med den postkoloniala världen.

Även om referenser till islam fortfarande är vanliga är det inte säkert att de är politiska eller ens smickrande. I december 2002 dök Lil Kim upp på omslaget till tidskriften OneWorld i burka och bikini och sa ”Fuck Afghanistan”. 50 Cents låt Ghetto Quran handlar om att langa droger och ”tjallande”. Foxy Brown tjusade vissa och retade gallfeber på andra med sin låt Hot Spot där hon säger att ”Rappare vill smaka på mig, men det är ramadan”. Än mer chockerande var videon Hard som Rihanna släppte i slutet av 2009, där hon tungt beväpnad och iklädd militärkläder grenslar kanonen på en stridsvagn i en krigsmiljö som för tankarna till Mellanöstern. En arabisk tatuering strax under hennes bronsfärgade behå lyder ”Frihet genom Kristus”, och på en vägg står en koranvers skriven: ”Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända”. Versen brukar användas för att hedra de döda och är ingen ovanlig vägginskription i krigshärjade muslimska samhällen. Poängen är att inte all hiphop som anspelar på islam går hem hos muslimska ungdomar.

De hiphopstjärnor – Lupe Fiasco, Mos Def, Rakim – som är älskade bland muslimska ungdomar har vunnit deras uppskattning eftersom de väver in sin muslimska identitet i sina verk och öppet kritiserar USA:s utrikespolitik. På sitt senaste album rappar Lupe: ”Gaza stod i lågor; Obama sa inte ett skit.” Men ingen av dessa herrar lär bli inbjudna till någon turné av amerikanska UD.

Jazzturnéerna under kalla kriget var aldrig populära bland progressiva svarta intellektuella. Både Frantz Fanon och den guyanska historikern Walter Rodney föraktade hur Louis Armstrong och andra användes som ”Voice of Americas sändebud”, hur ”förtryckta svarta människors” musik förvandlades till ”propaganda”. Liknande anklagelser riktas mot den nutida hiphopdiplomatin – men kritiken inbegriper i vissa fall även personangrepp på artisterna själva. Man ska inte glömma att artisterna tar en personlig risk. I juli 2007 kördes Toni Blackman, som en del i Rhythm Road-projektet, i ett bepansrat fordon, flankerat av en lastbilskonvoj med FN-personal i blå hjälmar, för att uppträda i Elfenbenskustens muslimskt dominerade och rebellkontrollerade norra del.

I januari 2006 uppträdde hon på en utomhusscen i Medan i Indonesien när ett gäng motorcykelburna män, som bar vad New York Times beskrev som ”antiamerikanska flaggor”, körde in på konsertområdet, klättrade upp på scenen, knuffade Blackman åt sidan och började skrika antiamerikanska slagord i mikrofonen.

En av medlemmarna i Native Deen beskrev ambivalensen han kände när utrikesdepartementet kontaktade dem: ”’Borde vi göra det?’ ’Borde vi inte göra det?’ Vissa sa att ’ni blir inget annat än marionetter som åker dit och säger: Ingen fara. Vi bombar ert land, men vi har också muslimer.’”

Precis som med jazzturnéerna är det de liberala internationalisterna som tror på musikens geostrategiska potential. Amerikanska ambassader i en lång rad utvecklingsländer söker upp hiphopgrupper och stöder artistgemenskaper, något som skapar friktion mellan USA-stödda artister och ”oberoende” artister.

Märkligast är påståendet att hiphop- diplomatin i den muslimska världen, på samma sätt som jazzen förkroppsligade och spred demokratiska värderingar, främjar demokrati och oliktänkande eftersom musiken ger uttryck för en muslimsk, afroamerikansk protesttradition, representerad av Malcolm X. Alla uppgifter gör gällande att hiphopsändebuden undviker politiska frågor under framträdandena för ambassaderna, och de lokala myndigheterna finkammar ofta texterna i förväg.

Ändå hävdar Maura Pally, som ansvarig vid amerikanska UD för kultur- och utbildningsfrågor, att när jemenitiska ungdomar kommer in genom ambassadgrindarna i Sanaa för att se en hiphopkonsert är resultatet ”öppnade sinnen” och förändrade föreställningar. Kritikerna kontrar att ungdomarna efter konserten alltjämt är medvetna om att USA till fullo står bakom diktaturen de lever i.

Och det här är den stora stötestenen i den växande debatten kring hiphop- diplomatin: förespråkare hävdar att hiphopen kan ha samma frigörande och anseendeförbättrande effekt som jazzen hade på 1950-talet, och lyckas därmed förbise Washingtons nära band till de auktoritära regimerna i Nordafrika och Mellanöstern. Det kalla kriget är inte ”kriget mot terrorismen”. Man kunde använda jazzen för att ”sälja in” USA bakom järnridån och väcka motståndskrafter i Sovjetstödda regimer, men kan amerikansk ”mjuk makt” frigöra människor i USA-stödda diktaturer?

Hiphopinitiativen har kanske större chans att lyckas i Europa, där muslimer är marginaliserade men ändå åtnjuter vissa rättigheter, eller i icke-allierade diktaturer som Burma, där hiphop- artister är kraftigt censurerade, än i auktoritära regimer som stöds av USA:s ”hårda makt”.

Initiativen med hiphopdiplomati har väckt en livlig debatt kring hiphopens syfte: huruvida det är ”protestmusik” eller ”partymusik”; huruvida den är ett ”soundtrack till kampen”, som den omåttligt populära Lowkey döpte sitt senaste album till, eller står för amerikansk likriktning; huruvida man ska tacka ja till stöd från ambassaderna, och vad det innebär att stater – inte bara stora företag – intresserar sig för hiphopen. Hiphopaktivister har under lång tid försökt skydda sin musik från företagens makt, men nu när hiphopen används inom diplomati och terroristbekämpning har samtalet ändrat karaktär. ”När den är som bäst har hiphopen blottat makten, utmanat makten, inte tjänat den”, säger den Londonbaserade rapparen Lowkey. ”När den amerikanska regeringen älskar samma hiphopartister som du, vems ärenden är det de här artisterna går?” Dessa olika syner på hiphopen konkurrerar med varandra i städer i tredje världen som Tunis och El Alto, och i invandrarförorter i väst.

Debatten kring hiphop och USA:s ”mjuka makt” har inte lett till något bakslag för genren, men däremot till ökad kritik mot amerikansk hiphop och det allt vanligare påståendet att det är de icke-amerikanska rapparna som är hiphopens riktiga fanbärare. I arab- världen har islamister och andra länge avfärdat hiphop som något främmande och demoraliserande, men under 2011 har lokala hiphopartister omfamnats och hyllats för sin roll i revolterna.

Efter att Ben Ali avsatts blev tunisiska rappare – dittills bara kända på internet – inbjudna till teveprogram. Progressiva demokratiska partiet, en oppositionsgrupp som blev en del av den nya tunisiska regeringen, organiserade en stor konsert åt hiphophjältarna. Efter Mubaraks avsättning i Egypten bjöds Hamada Ben Amor in för att uppträda på Tahrirtorget, men han kunde inte resa eftersom han saknade pass.

Därtill har ingen mindre än Public Enemys ikoniska frontfigur Chuck D sällat sig till skaran som hävdar att ”internationella” hiphopartister är trognare det musikaliska kallet än sina amerikanska motsvarigheter. Under ett besök i Sydafrika i januari 2011 skrev ”hiphopens gudfader” ett svavelosande öppet brev till amerikanska hiphopartister där han skällde ut genrens elit för deras materialism, arrogans och brist på samhällsengagemang och konstaterade att maktbalansen hade förflyttats. ”Världen har hunnit i kapp nu och gått om USA i hiphopens alla grundprinciper.”

Till skillnad från jazzen på 1960-talet finns hiphopen i dag överallt. Den är lättillgänglig över internet och det finns blomstrande hiphopscener i städer över hela världen. Till följd av detta drar inte de amerikanska hiphopsändebuden samma publik som ”jambassadörerna” gjorde. Tjänstemännen som organiserar hiphopturnéerna medger att Kokayi och Vice Versa Alliance inte har samma stjärnglans som Gillespie, Armstrong and Ellington, men de vidhåller att artisterna porträtterar en okänd bild av USA och att den mångfald de förkroppsligar kan förändra föreställningar.

Mångfald är hiphopdiplomatins inneord och återkommer ständigt i rapporter och tal. För de amerikanska tjänstemännen visar hiphopprojekten i Europa och muslimskt dominerade länder på den mångfald och integration som råder i USA efter medborgarrättsrörelsen. De hiphopartister som skickas utomlands har alla tänkbara hudfärger, representerar en icke-rasbetonad, post-rasistisk amerikansk dröm och visar upp frukterna av medborgarrättsrörelsen, en företeelse som är unik för USA och som europeiska ledare och andra kan dra lärdom av.

Det är dock oklart hur övertygande detta rasbetonade bildspråk är. Muslimer föraktar inte USA för dess brist på mångfald. Den negativa bilden beror på utrikespolitik och, i allt högre utsträckning, politiska åtgärder på hemmaplan som riktar sig mot muslimer. Den kanske största ironin i att amerikanska UD försöker visa upp muslimers föredömliga integration i landet och dra växlar på medborgarrättsrörelsens moraliska och symboliska kapital är att de här turnéerna – likt jazzturnéerna – sker mot bakgrund av ofördelaktiga (och rasbetonade) mediebilder av koranbränningar, moskéfientliga kampanjer och hätska utfrågningar i kongressen då en av de mest skrämmande vågorna av nativism i USA:s moderna historia rör sig norrut.

Enligt medborgarrättsorganisationen Southern Poverty Law Center har rörelsen för att stoppa moskéer förvandlats till en bredare ”anti- shariarörelse”. Tretton delstater från South Carolina till Arizona till Alaska har lagt fram lagförslag som förbjuder islamisk lag. Skolstyrelsen i Texas fattade beslut om att bannlysa läroböcker på high school som är ”pro-islamiska [och] anti-kristna”, och i Florida pågår en liknande kampanj.

Amerikanska muslimer står dessutom inför en växande våg av diskriminering och ett fientligt medieklimat som otvivelaktigt kommer att förvärras då presidentvalskampanjen 2012 kommer i gång på riktigt. För demokrater är det kanske politiskt lättare att bli fotograferad med muslimer i Paris som sjunger We Shall Overcome än att utmana det organiserade bigotteri som breder ut sig på hemmaplan.

Schackbrädet skakar hursomhelst våldsamt. Revolterna i Tunisien, Egypten och Libyen har skapat svallvågor över Medelhavet och fått muslimska områden i europeiska städer i gungning – självbränningar har inträffat i Amsterdam, Palermo och Marseilles – och skakat om europeiska regeringar och högerpopulistiska partier som räds en flyktingvåg. Västerländska stater, som kämpar febrilt med att kalibrera sin utrikespolitik och offentliga diplomati, bekymrar sig för folkströmmar över Medelhavet, men också alltmer för musikaliska ordflöden och för hur Nordafrikas revolutionära textförfattare skulle kunna påverka Europa. Vid upprepade tillfällen censurerade BBC Radio 1Xtra under starka protester orden ”Befria Palestina” i en låt av rapparen Mic Righteous och sa att ”Mic Righteous freestyle har redigerats för att bibehålla opartiskheten”.

Med tanke på den påstått stora roll som rappare haft i revolterna kommer hiphopdiplomatin även i fortsättningen att användas för att nå ut till de demokratiska ungdomsrörelserna. Det är för tidigt att avgöra om revolterna kommer att inleda en ny era beträffande de diplomatiska förbindelserna mellan USA och arabvärlden, eller mellan Europa och Nordafrika.

Förhoppningarna om att ingripandet i Libyen förebådade en omdirigering av USA:s stöd från förtryckaren till de förtryckta tycks alltmer få ge vika för den uppgivna insikten att 2011 års tumult mycket väl kan mynna ut i ett mjukare, men ändå lydigt auktoritärt styre. Om det senare blir fallet kommer bilden av USA att vara fortsatt negativ, och det kan ingen dos svart musik eller prat om ”mångfald” ändra på.

Artikeln är kortad och ursprungligen publicerad i Middle East Report nr 260. Översättning: Erik MacQueen.

Hishaam Aidi undervisar på Institute For Research in African-American Studies och på School of International and Public Affairs vid Columbia University.