Francis Fukuyama har kommit på att historien inte är slut. Är tiden ur led?

Fukuyama är filosofen som blev världskänd på 90-talet för sin tes om att historien är ”slut” eftersom den liberala demokratin en gång för alla segrat över alla andra upptänkliga ideologier. Idéstriderna är över. Slaget är vunnet. Nu ändrar han sig, i en essä betitlad ”The future of history” i Foreign Affairs förra nummer som har det storslagna temat ”The clash of ideas”.

Detta är vintern då man inte kan öppna Financial Times eller ens Economist utan att mötas av en analys av kapitalismens kris. På World Economic Forum i Davos i år debatterades kapitalismens framtid. Hos IMF talar ekonomer som Michael Kumhof (intervjuad i Arena 6/2011), om att ojämlikheten måste minska för att undvika en ny finanskris. JP Morgan Chase VD Jamie Dimon, tillika Wall Streets högst betalda VD, säger att samhället har blivit mer orättvist och att han gärna ser högre skatter för de rika.

Det har blivit som ett talesätt: ”Man vet att kapitalismen är illa ute när folk börjar tala om kapitalism”. Men det borde vid det här laget preciseras: Man vet att det är kris när kapitalismens främsta förespråkare tävlar om att bekymra sig för ojämlikheten. De rika har blivit radical chic igen. Fyrtiotvå år efter Tom Wolfes berömda essä om eliten som insåg hur taktiskt och klädsamt det politiska kunde vara.

Nyheten är att det var ekonomerna som började prata den här gången. Och de gjorde det samtidigt som allt fler konstaterade att det är ekonomernas föreslagna liberaliseringar som har skapat den världsomspännande kris som ingen har några lösningar på.

”De rika har blivit radical chic igen. Fyrtiotvå år efter Tom Wolfes berömda essä om eliten som insåg hur taktiskt och klädsamt det politiska kunde vara.”

Ekonomerna lyckades behålla problemformuleringsprivilegiet genom att byta spår. Nu gällde det att vara först med att fördöma girigheten. Vi har helt enkelt fått en Vanity Fair-marxism, en motsvarighet till den så förhånade champagne-socialismen. Världens tredje rikaste man, Warren Buffett, tog täten med sina uttalanden om klasskrig: hans klass krig mot de fattiga. Han fick snabbt efterföljare bland sina fans. Ett typexempel på den nya Vanity Fair-marxisten är konsultföretaget McKinseys globala vd Dominic Barton som nu sågar inkomstskillnader och hyllar välfärdsstaten. Det är ingen mindre än Tony Judt som har omvänt honom, med boken ”Ill fares the land”, denna hyllade försvarsskrift för socialdemokratins förlorade värden. ”Den boken grep tag i mig”, säger Barton, som med hjälp av Judt nått den för honom omvälvande insikten att det är ”sunt att studera inkomstskillnader och social mobilitet, inte bara BNP-tillväxt”.

De ivrigaste spridarna av Occupyrörelsens mycket enkla grundbudskap om 99 mot 1 procent är alltså enprocentarna själva. Det är inte bara nätverket Allt åt Alla som exotiserar överklassen på överklassafaris till Solsidan, även tidningar som Dagens Industri rider på de superrikas post-Occupy-popularitet och bidrar med artiklar om hur dyrt börs-vd:arna bor och notiser om att rika är elakare än andra. Ja, till och med Magdalena Ribbing har börjat besvara konkreta frågor om hur man hanterar klasskillnader i sin etikettsspalt.

Det syns i framför allt den amerikanska valdebatten en nyfrälsthet inför att använda tidigare tabubelagda klassbegrepp. I Europa, där vi sedan 80-talet helst pratat om klass i Bourdieuska och symbolladdade termer, hörs också ett alltmer materialistiskt klasspråk. Alla älskar att syssla med det till intet politiskt förpliktigande: att fördöma Girigheten. Det är det perfekta sättet att kommentera finanskapitalismens urartning, utan att kritisera den annat än på ett moraliskt-populistiskt plan. Det blir samtidigt ett effektivt försvar för den goda kapitalisten, en sådan som har humor och värdighet – en Warren Buffett.

I USA kommer det ut mängder av böcker med titlar som ”Winner-Take-All Politics. How Washington Made the Rich Richer – And Turned Its Back on the Middle Class”. Det har gått fort. Det var inte längesedan ”Jämlikhetsanden” kom ut och fick högerdebattörer att rasa mot statistiska fakta som de flesta oberoende sociologer instämde i – och som nu diskuteras i Davos och på IMF. 

Det är ljudet av den sönderfallande medelklassen som såväl Vanity Fair-marxisterna som Francis Fukuyama och konservativa debattörer som Charles Murray – aktuell med omdiskuterade boken ”Coming apart” – nu är rädda för. Tanken på att den medelklassiga våren ska sprida sig. Att ”the nouveau poor” ska resa sig på ännu fler platser än de redan gjort. De som protesterat i London, Kairo, Aten och Madrid tillhör inte sekteristiska eller ens konventionella vänstergrupper. Det går en hel generation studenter på världens universitet just nu som har insett att de inte kommer få den välbetalda framtid de trott, kanske inte ens ett jobb.

I nyutkomna reportageboken ”Why it’s kicking off everywhere. The new global revolutions” kopplar Paul Mason, författare och ekonomijournalist på BBC, ihop Occupy Wall Street med upproren i arbetslöshets-Europa och den arabiska våren. Han iakttar hur de mäktiga sett maktlösa ut i spåren av finanskapitalismens sammanbrott och reser mellan förra årets upprorsplatser. Han träffar människor på Tahrirtorget och på Oklahomas campingar för hemlösa som har detta gemensamt: De trodde de var medelklass. Eller skulle få bli.

Jag tror Francis Fukuyama skulle hålla med om hela grundanalysen i Paul Masons bok, ett analytiskt men andfått reportage om individens makt och om aktivister som inte går att avfärda som tidigare. Det går inte alla kalla dem omoderna kommunisttyper i protest mot ”framsteg och utveckling”. De beter sig i allra högsta grad samtida.

”Det är ljudet av den sönderfallande medelklassen som såväl Vanity Fair-marxisterna som Francis Fukuyama och konservativa debattörer som Charles Murray – aktuell med omdiskuterade boken ”Coming apart” – nu är rädda för.”

Fukuyamas fatalistiska världsbild blev den etablerade och rådande både höger- och vänsterut under 90- och 00-talen, medan hans allt svagare motståndare menade att den liberala hegemonin skulle skapa just det världsläge Vanity Fair-marxisterna nu beklagar: En global elit och större och maktlösare massor. Likt en gammal stalinist som kom på att hans lära var ack så fel tvingas Fukuyama nu konstatera att världen skriker efter en trovärdig motberättelse till den kapitalism som skapar idel brantare klyftor.

Medan ekonomerna har upptäckt att för stor ekonomisk ojämlikhet är olönsamt, har Francis Fukuyama insett att även ojämlikhet vad gäller idéer är det: Den globaliserade kapitalismen urholkar hela den medelklassbas på vilken den liberala demokratin vilar. De kommer inte att fortsätta tro på den. Han är alltså orolig för medelklassen så som han själv varit med om att definiera den, det vill säga som bestående av alla mellan den rikaste procenten och fattigdomsgränsen.

Det är just detta som nu slår tillbaka som en handfallenhet. Hur ska man kunna rädda en medelklass man saknar begrepp för att definiera? Fukuyama undrar därtill hur medelklassen ska kunna rädda sig själv så länge de är fångade i förra generationens berättelse, berättelsen om att allt friare marknader är för deras bästa. Den är ju inte sann längre.

Det är därför det nyfrälsta behovet att tala om klass igen har uppstått. För att man är så illa tvungen. Även om man tillhört dem som hävdar att klassamhället är lika över som historien.

 

Malena Rydell är chefredaktör på Arena