En av mina allra sista kvällar i London blev också en av de märkligaste. Vid ett bord längst inne på min lokala pub på hörnet av Artesian Road och Needham Road satt jag och läste min tidning. Tre medelålders brittiska män vid bordet bredvid mig diskuterade politik.
Ju mer animerade de blev, desto mer spetsade jag öronen. De verkade befinna sig ganska långt ut på högerkanten, så mycket var uppenbart. Plötsligt vände sig en av dem mot mig och frågade: ”What do you think?”
”About what?” svarade jag, eftersom jag hade missat de sista fem minuterna av deras samtal.
”Bloody immigration”, spottade han tillbaka.
Det uppstod en situation jag liksom inte kunde ta mig ur. Jag vek ihop min tidning och satte mig vid deras bord. De hörde förstås på min accent att jag inte var född britt. De frågade var jag kom ifrån. Jag svarade Sverige.
De nickade, nästan gillande. Diskussionen fortsatte. I en bisats berättade jag att mina föräldrar ursprungligen var flyktingar från Estland. Det blev tyst.
Plötsligt var jag en del av problemet. De var alla tre BNP-sympatisörer, men ingen av dem ville se ett London utan stadens dokumenterade multikulturalism. Ingen av dem – en av dem var svart – hade några som helst problem med andra religioner, hudfärg, burkor eller ”främmande kulturer”. Vad de ville strypa vid gränsen var i synnerhet balter och polacker.
De här tre männen var alla rörmokare. Men de var de första att erkänna att problemet var just att deras östeuropeiska kolleger är bättre.
”De kommer hit med utbildning och kunskaper som vi inte har råd med”, sade de nästan med en mun.
Sedan blev det tyst igen. De såg inte arga ut, mer bara genuint uppgivna, när jag gick därifrån. Jag tog bara med mig informationen och lade den i en innerficka där den legat ända sedan dess.
Andres Lokko är kulturjournalist och krönikor i Svenska Dagbladet.