Lågpriskulturen och tingeltangelbutikerna kring Möllevångstorget har länge varit viktiga för berättelsen om Malmö som Sveriges Berlin: en bohemchic stad där arty gerillaodlare äter 15-kronorsfalafel sida vid sida med araben runt hörnet.
På senare tid har den romantiserade bilden fått sig en törn, särskilt efter Sydsvenskans Guldspadenominerade reportageserie ”Svarta Malmö” som avslöjade bakgrunden till stadens billiga taxiresor, frisörbesök och falafelrullar: svart arbetskraft, skattefiffel och organiserad brottslighet.
I ett försök att sätta stopp för det ”kvittolösa samhället” har Malmö stad därför, tillsammans med polisen, nyligen lanserat kampanjen ”Heja Malmö”. Målet är att få Malmöbor att alltid be om kvitto när de handlar och inte köpa varor med misstänkt låga priser. Med andra ord: betala 45 kronor för ett paket cigg i stället för 25.
Visst kan konsumentmakt sända signaler, men när tjänstemännen påstår att den som inte ber om kvitto göder kriminalitet, är de ute på hal is.
För samtidigt är Malmö den kommun med flest fattiga barn (det vill säga föräldrar) i hela Sverige. Vart tredje barn växer upp i en fattig familj, på vissa håll är siffran så hög som två av tre. För dem är en tjugolapp mer eller mindre inte en fråga om engagemang eller livsstil, utan om överlevnad. Vem har råd att betala 400 kronor för en hårklippning istället för 80? Vem har råd att ta ställning mot organiserad brottslighet?
Längst i skuldbeläggningen går Pia Bergman från Skatteverket som tycker att den som handlar svart, eller inte kräver kvitto, har ”förverkat sin rätt” att klaga på samhället. Fenomenet att personer med fast lön talar om för fattiga att de inte har rätt att tycka till i samhället kan beskrivas på olika sätt. Det sista jag skulle kalla det för är ”heja”.
Mona Masri är frilansjournalist och medverkar regelbundet i Sydsvenska Dagbladet.