Det har gått ett år sedan kravallerna i Storbritannien. Förra sommaren hade jag delar av dem rakt utanför mitt vardagsrumsfönster på Ladbroke Grove i västra London. Poliser paraderade upp och ner längs min i övrigt ödsliga gata och ropade i megafon:
”Stay indoors! Please, keep your doors locked!”.
Någon gång vid 01-tiden träffades mitt fönster av en soptunna när ännu ett gäng drog förbi i något som påminde om en zombiefilmstystnad. Nu tar jag del av efterdyningarna från mitt nya hem i Stockholm. Och det är först nu som kommentarer, dokumentärfilmer och artiklar i ämnet börjar framstå som sansade istället för blott plakataktigt svartvita och kategoriska. I juli hade dokumentärfilmen Riot or Wrong premiär på en filmfestival i östra London. Sedan dess har den visats i de flesta större brittiska städer.
Riot or Wrong är ett försök av fjorton unga regissörer i vardande att låta de som deltog i upploppen ge sin version av vad som faktiskt hände och varför det gjorde det. Men kanske framförallt bildar de intervjuades historier en komplex bild av det verkliga problemet, hur djupt och långt tillbaka det går. Riot or Wrong förklarar bättre än något annat just nu hur den brittiska underklassen mår och hur det enda dess yngsta företrädare vill ha är en enda sak: trygghet.
I en av Englands största dagstidningar skriver en före detta gängledare från en av södra Londons kargaste förorter ett öppet brev. Han är 22 år gammal och har nyligen tagit sig ur gängvärlden.
Han heter Karl Lokko och, ja, vi är nog faktiskt väldigt, väldigt avlägset släkt. Men han sammanfattar problematiken så utmärkt:
”Samhället är tänkt att vara allas vår beskyddare, men samhällets negligering av underklassens behov har skapat vad ni brukar kalla ett ”monster”. Nu har det växt upp till ett Frankensteins monster och allmänheten har förvandlats till en ilsken mobb med högafflar och brinnande facklor i högsta hugg som försöker döda problemet, inte lösa det.”