Det är mer än dubbelt så vanligt i Sverige som i resten av EU att människor som använder narkotika dör av sitt missbruk. Eftersom svensk narkotikapoltik baserats på tro i stället för vetande så är kunskapsläget hopplöst eftersatt och insatserna grovt felriktade. Det kan vara på väg att ändras i höst.

När Sveriges riksdag 1978 slog fast att narkotika är ”främmande för svensk kultur” inleddes ett blågult idéäventyr vars dödliga konsekvenser omvärlden med stigande förvåning bevittnat. Om det finns medel att rädda narkomaners liv och om dessa saknar negativa bieffekter – bör de då inte användas?

Jo, svarar de flesta demokrater. Men påfallande få av Sveriges. Att tusentals missbrukare dött till följd av ingen eller felaktig behandling står i dag klart – den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger nästan dubbelt så högt som EU-genomsnittet – och när den senaste statistiken presenterades hade siffrorna än en gång stigit; 2010 dog 420 personer av narkotikarelaterade orsaker, dödligheten bland narkomaner har aldrig varit så hög som nu och i en rapport från Folkhälsoinstitutet om landets drogpolitiska tillstånd konstaterades helt riktigt att Sverige i dag ”befinner sig längre från att realisera de uppsatta målen än någonsin tidigare.”

Det är den svenska narkotikapolitikens upptagenhet av preparaten i sig – i stället för de sociala och psykologiska förlopp som faktiskt genererar och upprätthåller missbruk – som gör att svenska narkomaner berövas just de bojar i tillvaron som skulle kunna hålla dem flytande under den skakiga resan till ett kanske inte helt drogfritt, men ändå fungerande liv: bostad, medicin, arbete, familj, terapi, laglighet. Ett nej till metadon, en förlorad bostad, ett återbesök på kåken, en infekterad spruta – exemplen är oändliga på sargade människor som puttats i graven av den narkotikafria visionens stränga krav på total renhet för att bli accepterad eller få vara kvar i ett relevant stödprogram. Så hur kommer det sig att det på andra fält så liberalt sekulära och politiskt pragmatiska Sverige är auktoritärt i just narkotikafrågan? Finns ett högre syfte?

Illustation: Hanna Andersson

En förklaring till den unika politik som har det narkotikafria samhället som mål och därför så länge sagt nej till livräddande behandling – metadon, subutex, sprutbyten – skulle kunna vara den epidemiteori som utarbetades av Nils Bejerot, svensk narkotikapolitiks fader, enligt vilken varje missbrukare är en social smitthärd som i sin helhet måste ”skäras bort” från vad han kallade ”den svenska samhällskroppen”. Men den idén – utvecklad under det 1970-tal då svensk narkotikapolitik blev en säregen mötesplats för puritansk maoism, svensk konservatism och ambitiös social ingenjörskonst – kräver förvisso utrotning av droger, men inte av människor. Bejerots tanke, än i dag officiell svensk linje, är auktoritärt utopisk, men inte fascistisk.

Svaret på frågan om det högre syftet är mycket mer komplicerat och svävar över texterna i den banbrytande antologin Narkotika – om problem och politik där en rad professorer välter en efter en av den svenska narkotikaideologins grundpelare. Rättsfilosofiskt är politiken, eftersom kriminaliseringen av eget bruk proppar domstolar och anstalter fulla utan att leda till minskat missbruk, ”ovärdig att stödja”. Socialpolitiskt är den världsfrånvänd eftersom den byggts på ”känslomässiga fantasiföreställningar” om vad droger och missbruk är för något vilket gjort att svensk narkomanvård ”till stor del använder metoder som visat sig sakna effekt.” Historiskt och demokratiskt är politiken, menar forskarna, närmast tragikomisk eftersom den skapats av fanatiska amatörer i armkrok med politiker som haft egna i stället för missbrukarnas intressen för ögonen – något som resulterat i en högbröstad men ineffektiv åtgärdsapparat.

* * *

Boken ger ett förslag till förklaring till varför en omprövning av politiken uteblivit: skräcken för vetenskap. ”Den uteblivna omprövningen av narkotikapolitiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt” skriver forskarna. Utredningar har uttryckligen undanbett sig relevant forskning på området och har i stället lutat sig mot ett slags moraliska entreprenörer – företrädare för passionerade föreningar – över vilka staten öst pengar, en dynamik som underhållit en hel stab av frilansande ”narkotikaexperter” helt utan akademiska poäng. Björn Fries, regeringen Perssons narkotikasamordnare och i dag en av landets främsta företrädare för skadelindring, kunde efter en tid på sin post inte dölja sin djupa oro över kunskapsläget: ”I Sverige vet vi nästan ingenting om narkotika. Missbruket har pågått, men diskussionen har varit alldeles för låg. Det är i dag pinsamt att diskutera svensk narkotikapolitik i internationella sammanhang.”

Ändå är den uteblivna omprövningen kanske framför allt ett resultat av att politiken just kom till som ett teoretiskt system – Nils Bejerots epidemiska teori om att smittan kan drabba vem som helst och att narkomaner är individer som måste isoleras – i vilket ingen av de sju premisserna kan falla utan att hela huset rasar. Modellens försvarare har sedan länge insett detta, vilket förklarar Sveriges irrationella, ibland paranoida, reaktioner på varje nyhet från utlandet – om det så handlar om Portugals lyckade avkriminalisering (resurserna har flyttats från rättsliga åtgärder till behandling och konkret prevention) eller Annan-rapportens avgörande premiss: ”Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader per se, utan på att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen.”

Tiotalets stora fråga gällande svensk narkotikapolitik är inte om utan när landets ansvariga ska nyktra till, och hur många människor som då dött i onödan. Under hösten ska Gerhard Larssons stora Missbruksutredning riksdagsbehandlas och mycket tyder på en kursändring redan då. Inte i retoriken, men i praktiken: målet om att Sverige ska bli ett narkotikafritt samhälle kommer för den nationella självbildens skull ligga fast, men inte tillåtas få så storskaligt dödliga konsekvenser som hittills. Larsson förespråkar uttryckligen – det är första gången sedan 1970-talet – en ”avmoralisering” och ”vetenskapsbasering” av den svenska narkotikapolitiken, samt en generalisering av de lyckade försök med skadelindrande åtgärder som hittills levt på nåder i ett fåtal landsändar. Hur mycket av utredningens pragmatiska förnuft som till slut tar sig igenom rikdagens mur av bejerotskt präglade ledamöter återstår att se, men Vänsterpartiet har som första riksdagsgrupp svängt och är i dag – liksom de flesta gröna och socialistpartier i EU – för en avkriminalisering av personligt bruk.

Svaret på frågans andra led – hur många som dött i onödan – är givetvis omöjligt att fastställa men är med all sannolikhet fyrsiffrigt. Kanske fem. Vad som pågått och pågår lär pågå ännu en tid men är i en globaliserad och människorättsivrande värld dömt att få ett slut. Varje år – den 21 juli – marscherar anhöriga till minnet av kamrater som dött en för tidig död på grund av infekterade sprutor eller nekad ersättningsbehandling, och på affischer och plakat är vita kors ritade för varje person som om det rörde sig om försvunna i en latinamerikansk militärdiktatur. Ett väl utformat metadon- och subutexprogram minskar snabbt dödligheten, och det är sådana fakta i relief till de 400 svenska liken om året som till slut lär bli för svår att ha på samvetet även för riksdagens mest hårdnackade absolutister. Eller som narkotikaforskaren Dolf Tops, doktor vid Lund universitet, formulerar det apropå de rekordmånga offren i årets rapportering: ”Om dödligheten är en direkt konsekvens av den svenska narkotikapolitiken så är det politiken som borde kriminaliseras, inte bruket.”

Magnus Linton

Texten ovan är ett utdrag. Läs hela texten i Arena nr 4, 2012.