Sverige skäms över sitt agerande under Förintelsen. Men skammen är delvis obefogad och bottnar i 68-vänsterns föräldrauppror. Det skriver Henrik Arnstad, och lyfter fram Sveriges obesjungna hjältar: skrivbordskämparna som räddade många judar undan lägren.
För några år sedan tillhörde undertecknad de nominerade till tv-priset Prix Europa i Berlin och fick dricka cocktail med Sveriges kulturattaché. Samtalet gled in på andra världskriget och attachén berättade om hur mycket hon skämdes för Sveriges agerande 1939–1945. Jag höll med – men invände samtidigt att det svenska hjältemodet under Förintelsen imponerade på mig. Attachén undrade vad jag pratade om. Jag berättade att Sverige redan 1942 var det första land i världen som försökte rädda judar undan nazismens folkmord. Att inget annat land i världen aktivt räddade så många judar som Sverige under Förintelsen. Attachén svarade med markerad korthet:
– Det där stämmer inte med min historiesyn.
Det var första gången jag lärde mig hur känsloladdade – även på det personliga planet – nationalistiska och nationella berättelser om historien kan vara. Under sommaren har en hetsig debatt förts i Dagens Nyheters kulturbilaga, samt på vissa ledarsidor, angående olika tolkningar av Raoul Wallenbergs hjälteinsats i Budapest 1944–1945. Debatten initierades av undertecknad, utifrån historisk forskning. Mer om det senare. Vår nutida skam angående Sverige och nazismens terror mot judar är välgrundad, men utgår inte från tiden för Förintelsen (1941–1945). I stället fokuserar den på mellankrigstiden, närmare bestämt 1930-talet. Låt oss förflytta oss dit. Naziregimens mordiskhet mot judarna manifesterades under Kristallnatten 1938, men Europa och Sverige dånar av ”det antisemitiska bakgrundsbruset”, för att tala med förintelseforskaren Karin Kvist Geverts.
Vid en internationell konferens i Evian diskuterar omvärlden ”judeproblemet” och den svenske representanten från UD, utrikesrådet Gösta Engzell, är negativ angående ”hotet från hundratusentals som kunde fly och därmed skapa obehagligt tryck”, citerar förintelseforskaren Paul A. Levine. Detta är tiden för den ökända j-stämpeln, som Sverige kräver i judiska pass. År 1939 kommer kriget och dörrarna stängs för flyende judar. I juni 1941 anfaller Tyskland paktbrodern Sovjetunionen och krigets avgörande strid börjar.
Samtidigt startar Förintelsen.
Tyska Einsatzgruppen massmördar judar på östfronten, i samarbete med Finland och baltiska nationer. År 1942 övergår Förintelsen från gevärskulor till industriella mordanläggningar, där judarna mördas med gas i specialbyggda förintelseläger. Mot slutet av året når maskineriet Skandinavien – parallellt med att miraklet inträffar på svenska utrikesdepartementet.
Redan 1941 hade den svenska antisemitiska tonen förändrats, utifrån intrycken av Förintelsen. Till och med det pronazistiska Aftonbladet – på plats på östfronten – skriver om judemorden i augusti. Reportern har förskräckts av massmördandet, som han ändå försöker försvara utifrån sin pronazistiska antisemitism:
”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. […] Greppet var radikalt. Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.”
”Den svenska taktiken att rädda judar är i övrigt mycket sofistikerad. Svenska diplomater kontaktar tyska kolleger på mellanchefsnivå och hävdar att specifika judar har svensk anknytning, vilket ofta är ren lögn.”
I november 1941 besöker diplomaten Sven Grafström Berlin och chockas av behandlingen av judarna. Efter årsskiftet börjar det ryktas om utrotning av Norges judar, vilket väcker svensk förstämning. Steg för steg går UD från att känna till Förintelsen, vilket alla stater gör, till att begripa Förintelsen. Reaktionen är – trots antisemitism – vämjelse. Denna känslomässiga humanitära process är unik för Sverige. Den franske ledaren Pierre Laval talar i stället om ”den judiska ohyran” (la vermine juive) som måste utrotas och de västallierade fruktar att Tyskland ska upphöra att mörda judar. Brittiska UD skriver:
”Det finns en möjlighet att tyskarna och deras satelliter kanske övergår från utrotning till utvisning och därmed siktar på, såsom innan kriget, att genera andra länder genom att dränka dem i flyktingar.”
Den tyske propagandaministern Joseph Goebbels skriver att ”både engelsmännen och amerikanerna är lyckliga över att vi utrotar det judiska slöddret”. Men Sverige går ensamt mot strömmen. Detta efter det moraliska uppvaknandet av antisemiten från 1938, utrikesrådet Gösta Engzell. Han får med sig utrikesminister Christian Günther och statsminister Per Albin Hansson. När Norges judar deporteras till Auschwitz 1942 blir den svenska reaktionen omedelbar, även i svenska massmedia. Dagens Nyheter skriver att ”förföljelserna mot judarna har av tyskarna utsträckts till de besegrade länderna, och av olika tecken att döma har den teknik som därvid använts blivit allt hårdare och hänsynslösare. Slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen.” Günther och Per Albin Hansson skickar telegram till Berlin; Sverige erbjuder sig ta emot samtliga norska judar. En unik åtgärd i världen 1942.
Den svenska taktiken att rädda judar är i övrigt mycket sofistikerad. Svenska diplomater kontaktar tyska kolleger på mellanchefsnivå och hävdar att specifika judar har svensk anknytning, vilket ofta är ren lögn. Aldrig används moraliska eller anklagande argument angående judarna, svenskarna vet att sådana inte skulle bita på de nazityska tjänstemännen. Dessa är å andra sidan inga dreglande galningar, utan byråkrater som mördar miljoner genom att sköta sitt jobb. På samma vis är de svenska UD-tjänstemännen inga glorifierade hjältar. De utgör ”godhetens banalitet” såsom grå statstjänstemän. Oftast sväljs judarna ändå ner i Förintelsens käftar, men ibland spottas människor ut och finner sig förvånade och levande på svensk mark. Varpå UD-männen arbetar vidare – ”åtgärder på liv och död behandlades i en alltigenom normal och byråkratisk ton och atmosfär”, skriver Levine. Tyskarna blir förvirrade, de kan inte förstå varför en främmande makt vill rädda judar. På direkt fråga svarar en svensk diplomat i förtroende att:
”Vi gör detta på direktiv av svenska regeringen, som önskar hjälpa de stackars judarna, som – trots allt – är människor de också.”
Antisemitismen överger inte Sverige, vilket manifesterades i att UD-männen gör åtskillnad på norska judar och ”östjudar”. Men även denna åtskillnad minskar eftersom – och framför allt räddas tusentals människoliv. Oktober 1943 är Förintelsens svartaste stund, men det finns ett ljus i mörkret. På svenska UD jublar tjänstemännen.
”Danmarks judar har vetat, att de skulle bli välvilligt mottagna i Sverige, om de lyckades ta sig över hit. Och lyckats ha de, de ha kommit i tusental och de strömma alltjämt över Sundet i små och stora båtar”, skriver diplomaten Sven Grafström glädjestrålande.
Totalt räddar Sverige cirka 8 000 danska judar – nazismens ”mest åtrådda villebråd” enligt Grafström – undan gaskamrarna i Auschwitz. Denna operation utgör onekligen Sveriges finest hour – inte bara under andra världskriget, utan troligen under hela landets historia. Nazityskland reagerar negativt; ”generellt åtnjuter vi ingen goodwill i Tyskland” skriver legationen i Berlin, som motsatt sig operationen. Men ledaren för USA:s judiska organisation, doktor Stephen Wise, hyllar svenskarnas agerande som en ”seger för mänsklighet”:
”Detta markerar vändpunkten för att återställa oförglömliga andliga värden för hela mänskligheten. Ert lands moraliska storhet kommer för alltid att placera det bland de heligaste minnena hos evighetens folk.” New York Times beskriver svenskarna som ”the only bright spot” i ett Europa underkastat Adolf Hitler. Dessa reaktioner visar på att något håller på att förändras, även hos de antisemitiska västmakterna.
De svenska räddningsoperationerna startar 1942 utan att innebära någon fördel för Sverige. Tvärtom. Räddningsaktionerna innebär en enorm säkerhetspolitisk risk, vars magnitud vi i efterhand inte får underskatta. Att mörda Europas judar är en helig uppgift för Hitler och nazismen. Ändå bekräftar utrikesminister Günther direkt till Hitlers personliga sändebud de svenska räddningsaktionerna, som han är ensam i världen att godkänna. Judarna räddas först enbart av humanitära skäl, men från 1943 förstår svenskarna att räddandet av judar även kan betyda utrikespolitiska fördelar gentemot väst. Räddningsaktionerna får dubbla fördelar, som inte utesluter varandra. Förintelsen är ett brott som i huvudsak pågår 1942–1943. År 1944 är nästan samtliga Europas judar mördade, med undantag av en större population – i Ungern. När axelmakternas fronter mot Sovjetunionen bryter samman allt snabbare inleds Förintelsen även där, men den svenska UD-personalen är beredd. Legationen får i juli 1944 förstärkning av ytterligare en svensk diplomat – Raoul Wallenberg.
Efter kriget glöms Förintelsen bort och minnet uppstår inte förrän på 1970-talet, då den amerikanska tv-serien Holocaust sänds. Det krävs en amerikansk historiker i Sverige – Paul Levine – för att svenska forskare ska upptäcka landets koppling till judemorden. Men inget av denna kunskap når den svenska allmänheten. Media och otaliga böcker ägnar sig enbart åt Raoul Wallenberg i Budapest. Paul Levine skriver:
”Praktiskt taget allt vad Sverige uträttade diplomatiskt i Budapest hade gjorts tidigare i Europa – inte minst under UD:s ofta svåra förhandlingar med tyska ämbetsmän. Budapest var annorlunda till skalan, men inte till innehållet. Efter juli 1944 bidrog Wallenberg med att tillföra en avgörande energi till de ansträngningar som svenska tjänstemän gjort långt före honom.”
Offren för glömskan är betydligt mer komplicerade personer som Christian Günther och Gösta Engzell. De var inga renodlade hjältar. Günther var en tyskvänlig utrikesminister 1940–1941 och Engzell var övertygad och obehaglig antisemit 1938. I dag skäms Sverige över landets agerande under andra världskriget. Denna skam konstruerades från vänster av 1968-generationen, via TV-serien Någonstans i Sverige (1973) och debattboken Heder och samvete av Maria-Pia Boëthius (1991). Mycket var detta en generationskonflikt, där 40-talisterna kritiserade äldre generationer som stått bakom krigspolitiken. Tolkningen av Vietnamkrigserfarenheten var att 1968-generationen inte tolererat feg svensk utrikespolitik – till skillnad från föräldrarna 1939–1945. I bakgrunden ligger även att andra världskriget inte var positivt identitetsskapande i Sverige, till skillnad från de flesta andra nationer (med Tyskland som enormt undantag). I dag råder nationalistisk konsensus om skuld angående Sverige 1939-1945, över hela det politiska spektret. Framför allt har den svenska liberalismen – ända bort till högerliberalerna – anslutit sig till skammens paradigm.
Att sätta Sverige, Förintelsen och aktörer som Raoul Wallenberg i ett historiskt sammanhang är politiskt kontroversiellt. För att förstå detta kan vi läsa vad historikern Ulf Zander skriver i en text om ”dåtida heroer” (hjältar), exempelvis Raoul Wallenberg:
”Behovet av trygghet och gemenskap förstärks om man sätter likhetstecken mellan dåtida heroer och de som hyllar dem. Utgångspunkten blir då att de historiska förebildernas eftersträvansvärda och tidlösa egenskaper skall överföras till nuvarande och kommande generationer. Det leder till en ovilja att godta alternativa tolkningar av den fastlagda historien, eftersom en omvärdering av nationens förflutna därmed också kräver en modifiering av den nationella identiteten.”
”Denna skam konstruerades från vänster av 1968- generationen, via TV-serien Någonstans i Sverige och debattboken Heder och samvete av Maria-Pia Boëthius.”
För att skilja Wallenberg från skuldens krigs-Sverige påtalas att han agerade med amerikanska pengar. Detta är helt korrekt. Å andra sidan är detta faktum irrelevant, angående berättelsen om Sverige och Förintelsen från 1942 fram till juni 1944 – det vill säga innan Wallenberg anländer till Budapest. I denna existerar inte frågan huruvida Wallenberg var svensk eller amerikansk aktör (sanningen är att han var båda två, att han fastnade mellan två stolar – vilket blev hans öde).
Att komplettera en nationalistisk berättelse som Wallenberg är att problematisera en nationalistisk samhällelig konsensus. Historiker som Paul Levine ställs mot Den Stora Nationalistiska Berättelsen – och förlorar som regel kampen. Detta kan accepteras angående Raoul Wallenberg, eftersom han är en positiv hjälte i nyfascismens 2010-tal. Ändå utgör det hårda debattklimatet kring Raoul Wallenberg en sorg. För visst vore det bättre om vi kunde hylla hans gärning utifrån historiska fakta och sammanhang, inte utifrån politiserade myter.
Henrik Arnstad är historiker och journalist.