Socialdemokraterna underskattade kraften i individualiseringen och gjorde ingen plats för de intellektuella. Håkan A Bengtsson vaskar fram de intressanta slutsatserna i årets ström av oförlösta sosse-utvärderande böcker.

Palmedokumentären går i höst upp på rekordmånga biografer. Samtidigt kommer en rad böcker med (S)-anknytning. Detta mediala intresse för socialdemokratin tycks stå i omvänd relation till partiets politiska konjunktur.

Länge räckte det att säga ”Partiet” – eller på Stockholmska kort och gott ”Partit” – ingen tvekan om att det var Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti (SAP) man syftade på. Inte ett parti bland andra. Helt visst ett uttryck för en betydande självmedvetenhet. Som det fanns visst fog för. SAP är världens mest framgångsrika vänsterparti och ansågs ha kommit en bra bit på vägen att förverkliga en reformistisk utopi. Numera är det snarare det svenska deckarundret som förmedlar Sverigebilder runt om i världen, och de är genuint dystopiska.

Har arbetarrörelsens berättelse inverterat: från ljuset stiga vi mot mörkret? En statsminister och en utrikesminister har mördats. Men vem tog kål på den socialdemokratiska idén och vem försnillade detta framgångsrecept?

Årets socialdemokratiska bokflod rymmer en hel del socialdemokratiska dysterkvistar. En av (S)-böckerna heter för övrigt kort och gott Partiet. Men denna nästan mytomspunna företeelse undflyr liksom läsaren i Eva Franchells bok. Socialdemokraternas förrförra partiledare Mona Sahlin hävdade (innan Toblerone) att hon älskade partiet. Det blev en hel del kärlekstrubbel på vägen. Och även Franchells undertitel till sin bok om Partiet markerar distans: En olycklig kärlekshistoria. De mest näraliggande betraktelserna säger förvånansvärt lite. Några ledtrådar finns möjligen i socialdemokratins förflutna landskap. I Kampen om facket beskriver Björn Horgby hur arbetarrörelsens idédominans uppstod och varför den delvis skattat åt förgängelsen. Dess unika framgångar bottnar, menar han, i att den svenska arbetarrörelsens lyckades isolera och marginalisera syndikalister och kommunister. Kampen mot vänstern utanför partiet blev ett kitt som fogade samman rörelsen och producerade en väldisciplinerad och centraliserad organisation som möjliggjorde den historiska kompromissen med kapitalet.

”Jag tror att dessa två böcker ger en viktig bakgrund till den turbulens och de spänningar som uppstod i partiet i skarven mellan Sahlin och Juholt. Den socialdemokratiska moderna historien innehåller ett antal obearbetade politiska surdegar.”

LO-trojkan Per-Olof Edin, Bertil Jonsson och Leif Hägg framhåller i Så tänkte vi på LO – och s. tänker vi nu att det var just detta samarbete som gav LO en maktposition. Samarbetet mellan facket och partiet formade en stabil väljarbas som genererade politisk makt. Arbetsgivarna erhöll arbetsfred och få strejkdagar. Fabrikerna gick på högvarv och maskineriet producerade både höga vinster och högre löner. LO kunde steg för steg, om än försiktigt, flytta fram löntagarnas positioner. Vänstern utanför socialdemokratin kritiserade alltid detta ”klassamarbete”. Och Werner Schmidt menar i en uppsats i Efter Guldåldern. Arbetarrörelsen och fordismens slut att samarbetet innebar att arbetarnas integrerades i den borgerliga hegemonin – med Antonio Gramcis ord var det fråga om ”konsensus pansrad med tvång”.

Annars är det vanligt att vänstern numera lyfter fram denna historia som eftersträvansvärd, i varje fall i jämförelse med samhällsutvecklingen de senaste decennierna. Arbetsgivarna har sagt upp den historiska kompromissen. Arbetarrörelsens offensiv för ekonomisk demokrati på 1970-talet väckte näringslivets nyliberala aktivism. I grunden rör det sig emellertid om en maktförskjutning till kapitalets fördel i den allt mer integrerade globala ekonomin, och den går djupare än enskilda vägval inom politiken eller intresseorganisationerna. Det handlar också om fundamentala värderingsförändringar. Den ökade individualismen gick arbetarrörelsen förbi.

Varje pendelslag föder sin motrörelse.

Successivt försvagades det kommunistiska inflytandet inom fackföreningsrörelsen och i arbetarklassen. 1989 föll kommunismens sista kulisser. Socialdemokraternas motståndare på vänsterkanten fick lösare konturer. Björn Horgby menar att dialektiken ledde till att en ny konflikt nu uppstod inom socialdemokratin, och att ”konflikten mellan arbetarrörelsens traditionalister och förnyare, mellan fackföreningsrörelsen och partiet, medförde att den socialdemokratiska hegemonin över arbetarrörelsens försvagades”. Den striden är nog inte bilagd. I hög grad är det fråga om en kamp om historieskrivningen. Vem bär ansvaret för att det gick som det gick? Enkelt uttryckt: Var det löntagarfondernas eller kanslihushögerns fel?

I Kjell-Olof Feldts En kritisk betraktelse. Om socialdemokratins seger och kris är LO socialdemokratins stora bekymmer. Feldt är ett slags ”no nonsense”-socialdemokrat. Han påminner om den tyske altkanslern Helmut Schmidt. När en av Schmidts medarbetare efterlyste visioner fick han rådet att uppsöka en psykiatriker. Olof Palme var, skriver Feldt, var en ”mästare i att skapa engagemang och väcka känslor”. Men efteråt undrade många (Feldt själv?) ”vad var det konkreta innehållet, var fanns verktygen, hur ser vägen fram mot målet ut?” Förslaget om löntagarfonder blir, för Feldt, det ultimata uttrycket för att facket hade fått för stor makt i partiet. Enligt Feldts berömda dikt var det ”ett jävla skit”.

I LO-trojkans Så tänkte vi på LO spelar frågan om löntagarfonderna en mycket undanskymd roll och nämns knappast. I stället är kritiken mot kanslihushögern ett bärande tema.

Även Ingvar Carlsson och hela den socialdemokratiska partiledningen får sig en rejäl släng av lo-sleven. Framförallt Kjell-Olof Feldt framstår som rörelsens onda genius. Det fanns överhuvudtaget, menar de, en hel del ”högeravvikelser och ideologiskt vankelmod”. Lika mycket beskriver boken los minskade makt över samhällslivet och i det socialdemokratiska partiet. Ett återkommande tema är att partiet inte lyssnade på eller tog till sig lo-ekonomernas analys och kritik av den ekonomiska politiken. Det är en berättelse om maktlöshet. Vilket förstås är en paradox. Vi talar här om världens starkaste fackliga organisation. Förbryllande också eftersom de på många punkter hade rätt, exempelvis beträffande kredit- och valutaavregleringarna. I boken framgår att lo under den här perioden övervägde att skapa ett nytt parti.

Jag tror att dessa två böcker ger en viktig bakgrund till den turbulens och de spänningar som uppstod i partiet i skarven mellan Sahlin och Juholt. Den socialdemokratiska moderna historien innehåller ett antal obearbetade politiska surdegar. Därigenom har den socialdemokratiska idéutvecklingen gått i stå eller blockerats. Kjell Östberg skildrar i en uppsats i Efter Guldåldern socialdemokratins problematiska relation till de intellektuella. Likafullt kunde ”rörelseintellektuella” och ”välfärdsstatsintellektuella” under efterkrigstiden omsätta de stora idéerna i konkreta samhällsförändringar. 68-vänstern revolterade först och främst mot socialdemokratin. Men länge var LO-ekonomerna ett intellektuellt kraftfält. På 1980-talet övertog kanslihushögern taktpinnen. Men vår tids intellektuella, konstaterar Östberg, har ”ingen plats i partiets centrala ledning”, varför ”socialdemokratin och de intellektuella har upphört att vara en success story”.

Socialdemokraterna underskattade kraften i individualiseringen och globaliseringen. Historiens trumma har länge slagit i takt med högern. Men inget varar för evigt. I dag dras högern med tydliga drag av hybris. Och på vänsterfronten – intet nytt, eller? I huvudsak avgörs framtiden inom ramen för tre centrala politikområden. Det handlar om den ekologiska omställningen av det moderna industrisamhället. Om att formulera en sammanhållen politik för det allmännas och offentligas ansvar. Och om en ny ekonomisk politik efter Lehman Brothers och finanskapitalismens bankrutt. Alla dessa (S)- böcker efterlämnar ändå båda ett tomrum och en oförlöst förväntan. Uppenbarligen har socialdemokratin fortfarande en särskild förmåga att producera förhoppningar om ännu oupptäckta politiska möjligheter.

 

Håkan A Bengtsson är VD för Arenagruppen.