När dokumentären om Olof Palme är slut och eftertexterna börjar rulla så kickar Palmes kanske mest berömda tal igång som soundtrack:

”Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser.”

Varför valde regissörerna att avsluta med en appell mot rasism? Det känns onekligen som att det tal som hölls 1965 pekar rätt in i vår tid, hösten 2012. En tid när rasistpartierna, som fyller allt fler europeiska parlament, åtminstone i Sverige hamnat i skymundan.

En tid när ”vederstyggliga teorier” gömts undan. En tid då vi istället uppmärksammar dem som inte är övertygade rasister men som ändå yttrar sig rasistiskt. De som avslöjar den rasism som vi alla bär på, vardagsrasismen. Till exempel i snabba medier som Facebook och Twitter där de kontrollfunktioner som vi har i ett samtal inte hänger med, men där publiken är så mycket större. Snabbmedier tycks framkalla freudianska felsägningar och avslöja våra undermedvetna föreställningar. När ”otroliga invandrare” städar bajs i trappen som hos moderaten Edvard Unsgaard på Facebook. Eller när ett förfluget ”klappturk”, som hos moderaten Thomas Böhlmark på Twitter avslöjar att han förläst sig på sajter med rasistiskt innehåll.

En tid när icke-rasister räknar antalet Malmöbarn med namnet Mohammed, så som Neo:s chefredaktör Paulina Neuding i Jerusalem Post, eller när debattörer blir SD-ekon i mantrat ”Vi måste prata om invandringsproblemen” i stället för att konkret definiera och angripa något av alla dessa problem som de förknippar med invandring.

Det är också en tid då rasismen infiltrerat toppolitikers agenda, naturligtvis inte de heller övertygade rasister. När arbetslöshet inte är ett problem om vi bara slapp räkna dem som inte är ”etniska svenskar mitt i livet” för att citera Fredrik Reinfeldt. Eller när rasismen blir till konkreta politiska förslag hos etablerade partier: Socialdemokraternas hastiga utspel om medborgarskap med prövotid, eller Moderaternas absurda förslag om svenskkontrakt, det vill säga idén att en åsiktspolis ska avkräva invandrade personer vissa värderingar.

Det är just nu en tid när rasismens ideologiska omvandling, angreppet på ett uppdiktat etablissemangsåsiktsmonopol och näthatet hamnat i fokus snarare än det fysiska hotet från de rakade skallarna och kängtrampet. När rasismen tycks ligga i luften och på nätet. När konstnären Lars Vilks springer på anti-muslimska konferenser och Newsmill tvingas stänga kommentarsfälten.

Men bakom vardagsrasismen och debattinläggen finns de rörelser kvar som anpassar sitt hatbudskap och sin politik till vad som är gångbart för dagen. Som tonar ned de ”vederstyggliga teorierna” och ompaketerar rasismen inom ramarna för gällande samtalston. Som gör sitt bästa för att etablera föreställningar och upprepa stereotyper. Och som blivit allt bättre på målgruppstänkande. Där finns Sverigedemokraterna som oavbrutet prånglar ut bilden av invandraren som kriminell för att nu

göra kriminalpolitik till sitt fokusområde. De vet att bilden av invandraren som kriminell och därmed hotande är avgörande för väljarbasen. SD vet att de inte endast väljs på rasism och auktoritära värderingar. På samma sätt är SD:s strategi att måla upp förekomsten av en åsiktspolis, av en elit, som kontrollerar vad ”vanligt folk” får säga. ( Ja, det ligger ganska nära Moderaternas åsiktspoliser som kontrollerar svenskkontrakt faktiskt, även om dessa kontrakt ännu inte finns i verkligheten.) De satsar också på att föra den ekonomiska politiken vänsterut. Uppdraget: att fiska arbetarklassväljare. Whatever works.

Och slutligen i bakgrunden, hittar vi rasismens yttersta konsekvens: det fysiska hotet. Det har inte försvunnit. Romer förföljs i Ungern och utvisas från Frankrike. Forserum förmår inte skydda människor från rasistiska attacker. Och människor hotas av avvisning på grund av en svensk migrationspolitik som upprätthåller en stenhård mur mellan dem som råkade födas innanför nationsgränsen och de andra. Migrationsverket och domstolar läser lagen som fan läser bibeln, för att kunna utvisa ett barn till ett land där det våldtagits.

Olof Palme höll sitt tal 1965. Det var en tid då världskriget fortfarande varnade för rasismens konsekvenser. Innan organiserad rasism hunnit ladda om, och när ekonomin pekade uppåt och ekonomisk depression, ofta följd av uppsving för rasismen, inte fanns på kartan. Följde utvecklingen tangentens riktning så borde rasismen kunna utrotas.

Man ska inte måla fan på väggen. Enkätundersökningar visar på ett ökat stöd för kulturell mångfald. Rasismen i samhället som helhet ligger på ganska konstanta och till och med minskande nivåer. Kanske är det bara Twitter, Facebook och snabba utspel som avslöjat vardagsrasismens strukturer. Kanske är det för att rasismens upphovsmän är trängda av samhällets allt större bejakande av mångfald som vardagsrasismen och inte ideologifabriken hamnat i fokus den här hösten. I så fall är det något i grunden positivt. Innan vi drar den slutsatsen är det värt att ta en djupare titt på den ideologimaskin som idag sitter i allt fler europeiska parlament och vars ideologi manifesteras såväl i en hård migrationspolitik som i en allt mer uttalad vardagsrasism.

 

Mikael Feldbaum är chefredaktör för Arena.