Högerradikala partier har blivit allt bättre på att attrahera arbetarklassväljare. Användandet av en marxistisk teoretiker är ett av flera lyckokast. En ny antologi visar hur det har gått till.

Inför Sverigedemokraternas inträde i riksdagen för två år publicerades flera reportageböcker om partiet, granskningar av partiprogram, och historiska tillbakablickar som i Ut ur skuggan där Expojournalisterna Mikael Ekman och Daniel Poohl beskriver partiets uppståndelse i den högerextrema myllan på 1980-talet, dess idévärld samt en analys av vilka deras väljare är. ”Det nya arbetarpartiet” heter ett av de avslutande kapitlen. Redan efter valet 2006 stod det klart att partiet hade stor attraktionskraft bland LO:s medlemmar. En majoritet av partiets väljare definierar sig själva som arbetare, flera än både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets väljare.

Det är ingen nyhet att Sverigedemokraterna, ett parti som sätter nationstillhörighet framför klasstillhörighet, har starkt stöd bland arbetarklassen. Inte heller att detta bildar mönster i en rad europeiska länder. Ändå har det funnits en lucka kring just förhållandet mellan klass och radikalhögern, säger Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet och redaktör för boken Class Politics and the Radical Right, som ges ut i december i år. I den presenteras ny forskning kring hur klassammansättningen på radikalhögerns väljare har förändrats under de senaste årtiondena. Från att till stor del ha bestått av bönder och småföretagare under efterkrigstiden, har allt fler ur arbetarklassen närmat sig dessa partier. En tendens som har pågått sedan 1980-talet och som har kallats ”proletariseringen av radikalhögern”. De flesta arbetare röstar inte på radikalhögern, men markant fler gör det i dag än tidigare. En av de saker som lyfts fram är att det är genom sociokulturella värderingsfrågor, det vill säga frågor som motstånd mot invandring och mångkultur, som stödet till de här partierna filtreras igenom det är inte de ekonomiska frågorna som styr de högerradikala partiernas väljare.

–Flera av kapitlen visar att det till stor del har med utbildningsfaktorn att göra, snarare än med klass. Men utbildning förklarar inte allt. Det handlar om väljargrupper som har blivit mer utsatta de senaste decennierna, de har jobb som håller på att försvinna, som är konkurrensutsatta globalt sett. De har också en position i samhället där man generellt är mer utsatt. Det är lättare att känna sig klämd mellan krafter och strukturer som man upplever hotande, som kan vara svåra att konceptualisera eftersom det är abstrakta saker. Och i det läget kan det vara så att en väldigt konkret förändring, det vill säga att det är fler invandrare, kan träda i dess ställe.

– Jag tror att det handlar om framtidstro ganska mycket, en relativ känsla av att det blir sämre. Om det har gått i en riktning ganska länge och sedan bryts det, så skapas det en diffus känsla av frustration, säger Jens Rydgren.

Jens Rydgren började forska på europeiska högerradikala populistpartier under 1990-talet och har tittat på bland andra Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och franska Nationella Fronten. Nationella Fronten som slog igenom på 1980-talet inspirerades av Nouvelle Droite (Nya högern), ett samlingsnamn för grupper av intellektuella, akademiker, och även vissa parlamentariker i Frankrike, som lånade idéer från den italienske filosofen och marxisten Antonio Gramscis idé om kulturell hegemoni. I korta drag: att den härskande klassen använder sig av styrd information, utbildning och kultur för att skapa en slags falsk konsensus om ett gemensamt intresse mellan olika samhällsklasser med resultatet att arbetarklassen internaliserar den styrande klassens tankar kring hur samhället ska fungera. Utifrån denna teori utarbetade Nouvelle Droite under 1970-talet en strategi för att utmana den nya vänsterns stora framgångar via den kulturella arenan snarare än genom traditionell partipolitik.

Sociokulturella frågor, framför allt i förhållande till nationell identitet, lyftes fram, liksom etnopluralism. Detta då nya koncept, där kulturer ses som statiska och oföränderliga, och som måste hållas åtskilda, slog igenom och ersatte tidigare rasbiologisk rasism. Nationella Frontens strategi anammades sedan av högerradikala partier runt om i Europa och Rydgren beskriver etnopluralismen som ”den mest utmärkande ideologiska egenskapen av den nya radikala högerns partigrupp”. När högerradikala partier under 1990-talet började byta en nyliberal ekonomisk politik till en mittenposition, eller ibland till och med en vänsterposition vad gäller ekonomiska frågor, har de framstått som ett allt mer attraktivt alternativ bland arbetarklassväljare. Etnonationalism, invandringsfientliga budskap och ett ställningstagande för välfärdsstaten verkar enligt Rydgren vara ”de högerradikala partiernas nya vinnande koncept”.

Maria Oskarson, docent i statsvetenskap på Göteborgs universitet, försöker tillsammans med Marie Demker i kapitlet Another kind of class voting förklara varför det dröjde så pass länge innan ett högerradikalt parti lyckades komma in den svenska riksdagen. Maria Oskarson poängterar att det faktum att väljargrupper med arbetaryrken har relativt auktoritära värderingar inte är någon nyhet. Däremot var det politiska utrymmet för sådana värderingar mycket mindre tidigare, just för att ekonomiska frågor var överordnade de sociokulturella. Sverige tillhörde de de länder i världen där klassröstningen och höger-vänsterskalan var som mest uttalad, något som successivt har förändrats. Med minskad polarisering mellan vänster och höger, trängsel kring mitten och svagare ideologiska skillnader har jordmånen för partier som mobiliserar utifrån värderingar, som Sverigedemokraterna, helt enkelt vuxit.

– I takt med att Socialdemokraterna och Moderaterna som de två största partierna har kommit allt närmare varandra i centrala frågor, så har det funnits ett utrymme för att artikulera och mobilisera den här typen av auktoritära värderingar som ligger bakom stöd till exempelvis Sverigedemokraterna, säger hon.

I kapitlet presenteras statistik över hur de två partierna har ändrat positioner i förhållande till välfärdsfrågor respektive marknadsekonomi från slutet av 1980-talet och framåt. Skillnaden i deras respektive valmanifest vad gäller dess två frågor var avsevärt större på 1980 och i början av 1990-talet. Inför valet 1994 nådde polariseringen i marknadsfrågor ett värde på över 20, i senaste valet var samma värde nere på omkring två.

– Den visar att de mer och mer för fram samma frågor. I början av perioden pratade Socialdemokraterna väldigt mycket om välfärdspolitik och Moderaterna framför allt om marknadsekonomi, nu pratar Moderaterna mindre om marknadsekonomi och Socialdemokraterna mindre om välfärdspolitik.

Enligt SOM-undersökningen 2008 var Sverigedemokraterna andra största parti efter Socialdemokraterna bland arbetare. Men Oskarson och Demker menar att stödet till Sverigedemokraterna inte främst handlar om klass i sig, utan utbildningsgrad och en dragning åt auktoritära värderingar, samt det faktum att arbetarklass tenderar att hysa lägre förtroende för det politiska systemet.

De högerradikala partiernas framväxt brukar också kopplas samman med mer etablerade partier rört sig gentemot mer liberala och toleranta värderingar, som reaktion mot den nya vänsterns inflytande, en vänster som utvecklades redan i mitten av 1950-talet men kanske mest känd genom 1960-talets studentrörelse som fokuserade på nya frågor som antimilitarism, feminism och miljö. När både de nya högerradikala partierna och den nya vänstern ett par decennier senare hittade anhängare genom att tala om värderingar och identitet, och inte längre var beroende av en särskild samhällsgrupp, sades klasspolitikens era vara över.

– Det är ett missförstånd som länge har funnits att klasspolitiken skulle ha tagit slut och som fortfarande är vanlig både inom forskningen och i andra sammanhang, säger Daneil Oesch, lektor vid Université de Genève som har skrivit kapitlet The class basis of the cleavage of the new left and radical right.

–Men den har inte upphört och är inte heller viktig för en mindre grupp människor än tidigare.

Oesch har granskat utvecklingen av högerradikala populistpartier i Österrike, Danmark, Norge och Schweiz och menar det finns klara strukturella likheter i vilken typ av sysselsättning väljare inom de olika partigrupperna har. Arbetsplatsen bidrar till att forma attityder i såväl kulturella och identitetsbaserade frågor, som i materiella och ekonomiska frågor.

I en undersökning baserad på statistik från flera val under 2000-talet som sammanställts av European Social Survey pekar Oesch på ett starkt samband mellan medel- och högutbildade och vänsterliberala värderingar och röster på vänstern i bred bemärkelse. I de fyra länder som Oesch undersökte hade vänstern i den här gruppen dubbelt så stort stöd som i genomsnittsbefolkningen. På motsvarande sätt finns det ett tydligt mönster att industriarbetare, hantverkare och småföretagare, som ofta har lägre utbildning, i hög utsträckning röstar på högerradikala partier. I Norge röstade 30 procent av den gruppen på Framstegspartiet, och 40 procent röstade på det Schweiziska folkpartiet. Oesch pekar också på att trots skillnader i partisystem länderna emellan är partiernas klassammansättning likartad i alla de fyra länderna, och resultatet stämmer också väl överens med vad som hittills har kunnat konstateras om Sverigedemokraternas väljare.

Båda grupperna är också de som mest motsätter sig varandras partigrupper, det vill säga de som röstar på den nya vänstern är minst benägna att rösta på högerradikala partier och tvärtom. Därmed befinner sig dessa båda grupper i varsin ände på en universalistisk auktoritär värderingsskala, men klyftan handlar inte som tidigare hävdats, enbart om värderingar, utan också hänger också samman med en klassklyfta. Denna konflikt tar sig dock inte uttryck i synen på ekonomisk omfördelningspolitik, utan i kulturella frågor. Oesch menar att yrken med lite frihet över hur arbetet ska läggas upp, och som ingår i strikta hierarkier, bidrar till att skapa auktoritära värderingar. I Oesch undersökning utgör yrkesgrupper som industriarbetare, lägre tjänstemän och vissa serviceyrken, omkring två tredjedelar av radikalhögerns väljare i Norge, Danmark och Österrike.

Liksom i stödet för Sverigedemokraterna spelar utbildning stor roll. Oesch visar hur stödet för vänstern stiger brant i relation till en väljares utbildningsgrad. Motsvarande gäller för de högerradikala partierna, vars stöd är som högst i alla fyra länder bland de som endast har grundskoleutbildning eller en lägre gymnasieutbildning. Men trots att utbildning spelar stor roll för val av parti förklarar det inte allt. Oesch pekar på att lärare och mellanchefer kan ha lika hög utbildningsnivå, men befinner sig ändå i diametralt olika väljargrupper.

Liksom Sverigedemokraterna är de här ländernas högerradikala kraftigt mansdominerade. Skillnaderna mellan hur många män och respektive kvinnor röstar på de här partierna börjar dock jämna ut sig i takt med att partierna försöker bredda sig för att kunna växa. Vare sig klass, utbildning eller kön eller samling kring mitten räcker som förklaring till de högerradikala partiernas ökade stöd inom arbetarklassen utan samtidigt förståelse för betydelsen av fackföreningsrörelsen. Oesch påpekar det som inom vänstern kan verka självklart, att med en försvagad fackföreningsrörelse så ökar möjligheten för radikalhögern att mobilisera arbetare. Han pekar på att en studie från 2006 visade att arbetare som inte var medlemmar i facket röstade på radikalhögern i större utsträckning än genomsnittet, men att en fackligt aktiv arbetare var mindre benägen än genomsnittet att göra det.

–Det fackföreningar gör är att presentera en världsbild, när facken därför försvagas så får de partier som traditionellt har varit kopplade till fackföreningsrörelsen svårare att nå arbetare. Vänstern och socialdemokraterna måste helt enkelt konkurrera om arbetarna med många andra partier, säger Oesch.

Bella Frank