”Att agera taktiskt/strategiskt handlar om att slå ner de feministiska bopålarna exakt där makt, resurser och intressen förhandlas just nu.” Katharina Tollin om hur frågan om vinster i välfärden blev Åsa Mobergs bästa vän.
Häromveckan satte jag kaffet i vrångstrupen vid frukostbordet. Jag umgås med författaren Åsa Mobergs vibrerande bok om hennes radikala 70-talsliv på kvällarna, och häpnade därför över att konfronteras med hennes nutida kärleksförklaring till kapitalet på morgonkvisten.
I DN går Moberg till storms mot LO:s förslag om vinstförbud inom välfärdssektorn. Förslaget är enligt Åsa Moberg ett uttryck för arbetarrörelsens gubbighet. Det är bara för att vård, skola och omsorgssektorerna domineras av kvinnliga arbetstagare som LO inte vill att företagen ska drivas med vinst, menar hon.
”Kunde inte ledningen rakt ut formulera det som de i praktiken står för: Vinst ska vara tillåtet i företag där majoriteten av de anställda är män. Kvinnor ska nöja sig med mindre pengar, för så har det alltid varit.” (DN 121019)
Åsa Moberg får det att låta som om vinster är något härligt som facket enbart unnar män och råkar därmed glömma att LO har vissa invändningar mot vinstuttag inom den privata sektorn också (detta har ju varit lite av poängen med arbetarrörelsen och marxism som ideologi).
Trots denna logiska kullerbytta är Mobergs argumentationslinje inte främmande för oss – vi har matats med den länge. Den förutsätter att klass och kön är ömsesidigt uteslutande storheter, vilket innebär att vi kan utgå från att LO:s klasspolitik per automatik alltid kan misstänkas för könsblindhet.
Dessa argument har en historia – i princip identisk med det mantra som de borgerliga partierna upprepade i varenda jämställdhetsdebatt under 1980-talet: Vi måste avskaffa jämlikhets-Sverige och privatisera för kvinnors skull, annars kan de aldrig göra karriär eller tjäna pengar.
Det var en kraftfull tankefigur, vi vet att den var delaktig i att bereda vägen för det nyliberala systemskifte som nu ifrågasätts av vinstkritikerna i samhällsdebatten.
Trots denna solkiga historia – eller just därför – har Åsa Mobergs artikel något att lära oss om politik. Mobergs återartikulering av kapitalet som kvinnans bästa vän bygger på något så självklart som ett strategiskt förhållningssätt till politik och feminism.
Hon positionerar sin feminism i dagens befintliga maktkonflikt och använder feministiska argument i syfte att försvara en viss samhällsmodell. Det betyder att hon tar feministisk ställning i den mest brännande maktpolitiska frågan i Sverige 2012.
Frågan är: Varför är detta så ovanligt bland feministiska samhällsdebattörer?
I en nyutkommen antologi med titeln Det heter feminism! 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen (utgiven av Hallongrottan & Feministiskt Perspektiv, med redaktörerna Maud Eduards, Maria Jansson, Maria Wendt & Cecilia Åse) presenteras ett smörgåsbord av politiska krav i feministisk riktning med sikte på valet 2014. Många bidrag strävar efter att göra det otänkbara tänkbart och expanderar därmed vår politiska fantasi betydligt mer än Mobergs feministiska försvar för Carema och Attendo. Men de flesta av dessa förslag berör inte de politiska strider som just nu pågår i samhällsdebatten.
I fokus står i stället frågor som man önskar ska hamna på agendan – damidrott, föräldraförsäkringen, mäns våld mot kvinnor, hushållsarbete och genuskurser. Det handlar alltså om en vilja att expandera det befintliga politiska fältet, snarare än om att engagera sig i stormens öga. Många texter vill avslöja en viss form av könsmakt (inom akademin, hemmet eller militären) och kräver att den ska avskaffas, krossas eller skrotas.
Det finns en nerv i sådana påståenden som jag tror är livsviktig i alla politiska rörelser. Vi mobiliseras av känslan av att få säga sanningen och därmed spränga oss utanför ett reaktionärt tankeklimat. Men frågan är om inte dessa sätt att tänka tenderar att tränga tillbaka en annan form av politik – de nödvändiga positioneringarna i dagens befintliga maktkonflikter. Och då menar jag inte per automatik jämställdhetspolitiken (som Kristina Hultman efterlyste i DN 121009).
Att tänka strategiskt bör inte förväxlas med att komma med konstruktiva jämställdhetsförslag. Det spelar ingen roll hur bra och reformvänliga idéer vi snällt lägger fram, när det politiska maktspelet pågår någon annanstans. Att agera taktiskt/strategiskt handlar om att slå ner de feministiska bopålarna exakt där makt, resurser och intressen förhandlas just nu.
Jämställdhet är, som bekant, inte alltför hett 2012. De tunga politiska aktörerna (partierna, facket och näringslivet) tycks i stället rikta all sin kraft mot det vidöppna sår som Caremagate skapat. Svenskt Näringsliv genomför för tillfället sin största kampanj sedan löntagarfonderna. Man vill inte bara undvika ett vinstförbud i välfärden, utan också bereda mark för en fortsatt expansion av utrymmet för välfärdsföretagen.
Kan vi feminister, vid sidan om att uppfinna ny politik, också välja sida i denna befintliga kamp där faktiskt allt just nu står på spel? Vill vi göra oss själva delaktiga i kampen mellan konkurrerande krafter och samhällsmodeller, även om de tillgängliga alternativen inte ser ut exakt som vi önskar oss?
Jag vill svara ja på den frågan och blir därför särskilt upplivad av Tiina Rosenbergs text ”Stoppa privatiseringarna!” i antologin Det heter feminism!. Precis som Åsa Moberg positionerar Rosenberg sin feminism i relation till den pågående konflikten om ägande – men på andra sidan skranket.
Rosenberg tycker det borde vara ”övertydligt” att feminism förutsätter antikapitalism: ”feminism är ett frigörelseprojekt – inte ett försök att domesticera och anpassa kvinnor och män till att dela på disken i privatägda bostäder om de nu någon gång hinner dit i sina bilar via privata förskolor och skolor från de privata företag där de arbetar”.
Jag älskar denna formulering och önskar att kravet på att privatiseringarna ”ska stoppas” hade underbyggts ytterligare med kärnfasta resonemang om varför privatiseringar är dåligt för kvinnor. För vi behöver de argumenten om inte Åsa Mobergs falang ska vara den enda som använder feministiska argument i dagens strategiska konflikter.
Ändå sedan 1970-talet har de borgerliga partierna och näringslivsaktörer varit extremt framgångsrika i att positionera feminismen inom sin samhällsmodell – när det passar dem. Men som dagens opposition borde säga – two can play this game. Statsvetarredaktörerna bakom Det heter feminism! avser återkomma med ytterligare två böcker med både ”vildsinta” och ”realpolitiska” feministiska förslag innan valet 2014.
Jag undrar därför om man kan få önska sig fler texter där feministiska argument används strategiskt i navet av våra samtida strider?